Hej till er alla!
Jag är ny här och kan egentligen ingenting om sidan och söka i trådar osv.
Anledning till att jag blev medlem var att få svar om min egen situation.

Jag är bra på att skriva men mindre bra på att korta ner texter så jag tror jag besparar er att dra hela historian om mitt liv.

Jag har diagnosen Aspergers och för mig är vardagen väldigt tuff att hantera. Jag är väldigt känslosam, jag har väldigt svårt att samspråka med andra då ett tonfall, ett ansiktsuttryck eller en blick kan ge mig extrem ångest och en känslostorm av obehag.
Jag kan inte göra någonting som är spontant, allting måste vara planerat och jag har också väldigt svårt att hantera ifall planerna inte blir som planerat.
Jag har väldigt svårt att göra någonting inför andra. Det kan vara precis vad som helst, något så litet som att att skära en frukt när någon ser på kan göra mig väldigt obekväm, speciellt om någonting går fel, om tex skärbrädan snurrar på sig och personen som ser på poängterar det med ett skämt.

Jag är sjukskriven och har varit det i 5 år. Jag har testat på aktiviteter etc men det har aldrig fungerat just pga det sociala och alla mina känslor som jag kan inte kan kontrollera.


För att komma till frågan som står till ämnet; Hur accepterar ni er själva och hur ni fungerar?


Jag kan nämligen inte acceptera hur jag är och hur jag fungerar.
Att jag är så känslig och sårbar. Att jag inte kan styra mina reaktioner och tankar.
Att jag inte klarar av att ha ett jobb (än). Att jag har så mycket tankar men jag kan inte få ut dom i ord. Jag kan inte klara av att hantera att jag vet om skillnaden på hur jag fungerar och hur en "normal" person fungerar.

Precis nu hände ett exempel.
Min katt rev ner en blomma som behöver planteras om. Min Sambos mamma är florist och jag bad honom fråga henne om hon kunde plantera om den. Han hörde precis av sig om att hans mamma skulle hit där vi bor och kunde hämta blomman.
Vad som händer i mig då är; jag blir tyst, irriterad,arg och jag snäser.
Jag blir stressad. Jag får ångest. Jag får nästan panik.
Jag hinner tänka tusen tankar under loppet av 15 sekunder.
"Kommer hon hit nu eller senare?"
"kommer hon stanna här?"
"Vad kommer hon säga?"
"Kommer hon klaga på att rötterna är torra i blomman?"
"Jag är sjuk och ser död ut, bör jag skynda mig och sminka mig innan hon kommer?"
"Vad ska jag säga?"
"Kommer hon småprata?"
"Ska jag bjuda in henne?"


Har ni också så mycket känslor som ni inte kan hantera?
Hur accepterar ni er diagnos/situation?
Vet din familj/vänner om hur du fungerar?
Är jag helt ensam om det jag känner och hur jag fungerar?


Hur accepterar ni att ni ha ett annorlunda tänkesätt och att ni reagerar på ett väldigt känslosamt vis?

Jag har gått på ett vanligt neurotypiskt högstadium i tre år, efter det så reagerar jag knappt på något och bryr mig inte om vad som händer och vad folk tycker och gör, jag har varit med om så mycket skit i livet att det inte går att nå mig längre, jag gör som jag vill och om folk har problem med det så anmäler jag dem till auktoriteter, om auktoriteter har problem med mig så framför jag logiska argument som övervinner deras. Jag har inget annat val än att acceptera vem jag är och jag skiter fullständigt i vad folk tycker om mig.

Jag har efter år av funderande och förnekande kommit på att jag är den jag är och det är så att andra får acceptera mig. Jag har tröttnat på att alltid det skulle vara jag som behöver anpassa mig.

Har ni också så mycket känslor som ni inte kan hantera?
Ja. Jeg har lært meg å håndtere det over tid men det er fortsatt vanskelig.

Hur accepterar ni er diagnos/situation?
Jeg tenker at jeg ikke har så mye valg, man gjør så godt man kan med det man har. You play the hand you`re dealt. Å klage hjelper sjeldent. Og isolering, jeg isolerer meg for å slippe å forholde meg til andre mennesker.

Vet din familj om hur du fungerar?
Ja og nei, de vet at jeg har AS men jeg tror ikke de vet så mye om hvordan jeg fungerer.

Är jag helt ensam om det jag känner och hur jag fungerar?
Nei, absolutt ikke.

Jag anpassar mig inte, folk får anpassa sig till mig, dessutom är neurotypiska människor bättre på att anpassa sig och jag blir mycket lugnare och trevligare om jag får vara mig själv plus att jag ger människor ett samtalsämne att prata om.

cc33314 skrev:Jag har gått på ett vanligt neurotypiskt högstadium i tre år, efter det så reagerar jag knappt på något och bryr mig inte om vad som händer och vad folk tycker och gör, jag har varit med om så mycket skit i livet att det inte går att nå mig längre, jag gör som jag vill och om folk har problem med det så anmäler jag dem till auktoriteter, om auktoriteter har problem med mig så framför jag logiska argument som övervinner deras. Jag har inget annat val än att acceptera vem jag är och jag skiter fullständigt i vad folk tycker om mig.

Jag önskar så att jag kunde släppa allt och strunta i vad andra tycker.
Dock bryr jag mig för mycket om vad andra tycker och tänker om mig, hela tiden, vem jag än träffar. Allt måste hela tiden vara på topp. Jag måste vara på topp.
Jag har lärt mig under alla år hur jag själv tänker om personer som är otrevliga och visar jag hur jag verkligen mår eller säger ifrån när något är fel, då får jag mycket skit för det och jag har för mycket känslor. Jag bryr mig för mycket och jag kan inte släppa saker fören allt är okej igen.

Allting känns otroligt hopplös.

Koboshi skrev:Jag har efter år av funderande och förnekande kommit på att jag är den jag är och det är så att andra får acceptera mig. Jag har tröttnat på att alltid det skulle vara jag som behöver anpassa mig.

Vad skönt att du kan acceptera dig.
Om några år kanske jag också kan göra det..

Jeopardy Lane skrev:Hur accepterar ni er diagnos/situation?
Jeg tenker at jeg ikke har så mye valg, man gjør så godt man kan med det man har. You play the hand you`re dealt. Å klage hjelper sjeldent. Og isolering, jeg isolerer meg for å slippe å forholde meg til andre mennesker.

Det låter så lätt att "ta ingen skit och va den du är".
Men om man har så fruktansvärt starka känslor och tankar, är det inte så lätt.
Jag vänjer mig aldrig och nu det senaste är det jobbigare än någonsin.
Förut visste jag inte vad min depression berodde på men det senaste har jag
kommit underfund med att det är pga mig själv och hur jag fungerar.
Hur ändrar man på det?

Reindeer skrev:

Jeopardy Lane skrev:Hur accepterar ni er diagnos/situation?
Jeg tenker at jeg ikke har så mye valg, man gjør så godt man kan med det man har. You play the hand you`re dealt. Å klage hjelper sjeldent. Og isolering, jeg isolerer meg for å slippe å forholde meg til andre mennesker.

Det låter så lätt att "ta ingen skit och va den du är".
Men om man har så fruktansvärt starka känslor och tankar, är det inte så lätt.
Jag vänjer mig aldrig och nu det senaste är det jobbigare än någonsin.
Förut visste jag inte vad min depression berodde på men det senaste har jag
kommit underfund med att det är pga mig själv och hur jag fungerar.
Hur ändrar man på det?

Hur ändrar man på det...jeg vet ikke hva andre gjør, men for meg hadde det mye med alderen å gjøre. For 10 år siden var jeg en litt annen person enn jeg er nå. Ting kan fortsatt være vanskelig men det er mindre dramatiskt nå på en måte.

Jeg tror det er viktig å kjenne seg selv, vite hvordan man fungerer, vite hva man klarer og hva man ikke klarer. Hvis det er noe som er veldig vanskelig så er det fort gjort å se på det som nok en fiasko når man prøver og feiler, man setter seg ned og blir deprimert nok en gang. Det er nok bedre å fundere litt på hva det er som gjør det vanskelig, prøve å lære noe av det.

Jeg gikk i mange år uten å vite at jeg hadde AS, jeg visste jeg hadde noe men ikke hva det var. Det var vanskelig, det ble litt lettere når jeg forsto hva det var. Det var vanskelig å godta til å begynne med, men etter å ha godtatt at slik er det og etter å ha tenkt mye på ting så forstår jeg meg selv bedre og det har hjulpet meg.

Du får helt enkelt leva med det, försök att ta det lugnt.

cc33314 skrev:Du får helt enkelt leva med det, försök att ta det lugnt.

Man bør også huske èn viktig ting:

Ting forandrer seg.

Vanligvis liker jeg ikke at ting forandrer seg men man må huske at det som føles håpløst nå kan forandre seg til det bedre om en stund. Så det viktigste er å ikke gi opp. Det er vel kanskje den ene tingen jeg prøver å huske når livet er vanskelig.

Reindeer skrev:Har ni också så mycket känslor som ni inte kan hantera?
Hur accepterar ni er diagnos/situation?
Vet din familj/vänner om hur du fungerar?
Är jag helt ensam om det jag känner och hur jag fungerar?


Hur accepterar ni att ni ha ett annorlunda tänkesätt och att ni reagerar på ett väldigt känslosamt vis?

Känslostyrd är mitt mellannamn. Har alltid reagerat överdrivet känslomässigt på sådant som andra tycker är småsaker, och det har jag fått höra många gånger. Jag känner också igen mig i de där ångestskapande orostankarna som kommer rusande så fort man blir det minsta osäker. Du är verkligen inte ensam om det!

Det har suttit väldigt långt inne, men jag har accepterat det någorlunda med tiden, mycket tack vare terapi av olika slag. Någonstans på vägen insåg jag att det inte finns så mycket annat att göra - jag är sådan vare sig jag vill eller ej. Jag har även insett att det faktiskt inte är hela världen om jag t.ex. inte beter mig som andra förväntar sig jämt - för om jag inte ens vet vad som förväntas, hur ska jag då kunna leva upp till det?

I och med att jag har börjat ifrågasätta invanda tankemönster och känsloyttringar så har känslorna lugnat ner sig, och ångesten ligger inte och flåsar i nacken riktigt lika högljutt längre.

Starka känslor av oro, ångest osv är ofta relaterade till extrem stress, kan du försöka dra dig undan från den kaotiska verkligheten mer?

Jag behöver inte acceptera då jag inte är missnöjd.

Jag tror jag har lite problem med hur jag fungerar.
Det som jag har mest problem med är att jag inte kan Dansa eller träna.
Har varit så slut och inte kunnat fungera i min muskler.

De säger att människor som inte har Energi har djävulen i sig. Men det är nog i koranen eller vad det är, har en muslim kompis så hör ganska mycket om det!
Kan förstå vad de menar, men när man kämpar som ett djur att bara få vardagen fungera kanske man inte riktigt ska lyssna på det.

Skillnad om man mår bra efter en träning, men om man får panik och inte kan tänka klart ska man nog lyssna på kroppen.

Det som jag saknar mest är nog träningen, det som jag har mest problem med min diagnos.
Annars hat man levt så länge med sig själv så man börjar vänja sig och anpassa sitt liv efter måendet! (:

Har ni också så mycket känslor som ni inte kan hantera?
Ja men jag försöker distrahera mig ifrån dem så gått det går. Det gör jag genom att köra lekar i huvudet som kräver fokus som:
"Bandleken": "Iron Maiden" nästa bokstav N = "Nightwish" osv.

Eller andra spel som tar upp fokus och får mig att bryta tankeloopar.

Hur accepterar ni er diagnos/situation?
Det tog tid men genom att fokusera på det positiva med diagnosen så har jag accepterat den. Jag är medveten om mina brister men identifierar mig inte med dem.

Fördelar med att vara aspie är att man är ju grymt mycket bättre på det perceptuella planet. Koncentrationen är bra inom specialintressen. Man blir en kung på det man vill vara bra på. Nåväl jag är inte bra på att vara "social" i form av substanslöst bajs till snack men är glad att jag inte är så ytlig. Jag har valt filosofi, psykologi och musik som mina intressen.

Mitt tips till dig är att anpassa din vardag för att du ska må bra.

Vet din familj/vänner om hur du fungerar?
Ja det är klart. Jag är jag. Inte en diagnos.

Är jag helt ensam om det jag känner och hur jag fungerar?
Nej. Du är inte ensam. Jag är sjukskriven sedan ett år tillbaka och har tagit tag i min andlighet. Jag klarar inte av att slita ut mig för andra och ser det som en styrka egentligen. Hade alla haft aspergers så hade världen nog sett mycket mer human ut. Jag protesterar genom att inte engagera mig i skit. För samhället är skit baserat på att du ska vara en arbetsresurs och inte en egen individ.

När jag läser din text får jag för att svara tänka mig några år tillbaka. För det första bör tilläggas att jag suddat ut en massa text baserat på mina egna upplevelser om just detta som du beskriver.
För ditt välbefinnandes skull bör du acceptera att du är annorlunda och lära dig att sortera intryck.

"Har ni också så mycket känslor som ni inte kan hantera?"
Ja men det har blivit lättare, fann mig idag ensam att förundras över vad som är jag och vad som är "inövat",dvs jag upptäckte att jag i min inre monolog gick an som inför folk, tystade det och fann mig själv för första gången på länge. Det var läskigt och underbart.

"Hur accepterar ni er diagnos/situation?"
I mitt fall så har jag ej diagnos bara psykolog utlåtande och min egen. Har lärt mig att vara nöjd med det att befinna mig i aspiegarderoben. Men vet att en diagnos kan vara bra att ha. Kan se det som både ock. Nu jobbar jag för mycket i längden kommer det att märkas att ja nu är jag vuxen med all den förväntan och skyldighet det inebär en diagos hade varit bra för att förklara mig. Å andra sidan gör detta att ej ha en diagnos att jag måsta vara så normal... vilket leder till ett helvete i sig men ja ja ja ja.

"Vet din familj/vänner om hur du fungerar?"
Karln rätt bra i övrigt nej men jag har ej så mycket med dem att göra. En vän vet rätt mycket.

"Är jag helt ensam om det jag känner och hur jag fungerar?"
Nej. För att framstå som "duktig" och må så bra som möjligt finns dock en balanstråd att försöka finna. Tipset är var dig själv så mycket som möjligt men se och lär av andra hur de beter sig att ta efter hjälper. Ansiktskontakt- träna på småbarn, gilla dom och och möt upp den i ansiktet.


"Hur accepterar ni att ni ha ett annorlunda tänkesätt och att ni reagerar på ett väldigt känslosamt vis?"
Medvetenhet. Men det går aldrig att vara helt förberedd. Skulle tex en kollega en dag stå där bokstavligt talat helt renrakad ja då vet jag att jag kanske skulle skrika rätt ut. Ja på riktigt.
På jobbet vid måltid om ett bestick från en kollega drar så där obehagligt vid en tallrik så kan jag skrika och sitta med händerna för öronen innan jag hinner tänka och justera mitt beteende. Ovan är exempel för mig hur jag kan reagera på ett känslosamt vis. Jag skriker , hoppar och har mig vid viss stimuli hur hanterar jag det? skämtar om det osv

Jeopardy Lane skrev:

Reindeer skrev:

Jeopardy Lane skrev:Hur accepterar ni er diagnos/situation?
Jeg tenker at jeg ikke har så mye valg, man gjør så godt man kan med det man har. You play the hand you`re dealt. Å klage hjelper sjeldent. Og isolering, jeg isolerer meg for å slippe å forholde meg til andre mennesker.

Det låter så lätt att "ta ingen skit och va den du är".
Men om man har så fruktansvärt starka känslor och tankar, är det inte så lätt.
Jag vänjer mig aldrig och nu det senaste är det jobbigare än någonsin.
Förut visste jag inte vad min depression berodde på men det senaste har jag
kommit underfund med att det är pga mig själv och hur jag fungerar.
Hur ändrar man på det?

Hur ändrar man på det...jeg vet ikke hva andre gjør, men for meg hadde det mye med alderen å gjøre. For 10 år siden var jeg en litt annen person enn jeg er nå. Ting kan fortsatt være vanskelig men det er mindre dramatiskt nå på en måte.

Jeg tror det er viktig å kjenne seg selv, vite hvordan man fungerer, vite hva man klarer og hva man ikke klarer. Hvis det er noe som er veldig vanskelig så er det fort gjort å se på det som nok en fiasko når man prøver og feiler, man setter seg ned og blir deprimert nok en gang. Det er nok bedre å fundere litt på hva det er som gjør det vanskelig, prøve å lære noe av det.

Jeg gikk i mange år uten å vite at jeg hadde AS, jeg visste jeg hadde noe men ikke hva det var. Det var vanskelig, det ble litt lettere når jeg forsto hva det var. Det var vanskelig å godta til å begynne med, men etter å ha godtatt at slik er det og etter å ha tenkt mye på ting så forstår jeg meg selv bedre og det har hjulpet meg.

Jag fick faktiskt inte min AS diagnos fören för ett år sedan. Innan dess har jag haft andra diagnoser men som jag kände inte stämde helt och bad om utredning som visade så väl att jag blivit feldiagnostiserad. Det var en lättnad att få en psykolog som förstod mig utan att jag behövde säga något efter att ha gått igenom vad som känns alla på hela mottagningen.
Även om jag förstår mig själv varför jag fungerar som jag gör så kan jag inte acceptera det för jag vill ju ha ett bättre liv än det jag hittills levt. En egen inkomst, ett jobb, en stabil vardag. Idag blev allt för mycket igen vid ett möte där jag kände mig total ignorerad. Ynklig. Invalid. Förnedrad. Osynlig. Det slår aldrig fel att jag blir "sär-behandlad" utan att någon vet om min situation. Det syns inte utanpå hur jag mår, inuti är det dock bara rena kaoset. Jag står verkligen inte ut.

Jag accepterar mig själv och hur jag fungerar genom att älska mig själv, acceptera tolerera och förlåta mig själv, och känna massor av kärlek, extas, positiva tankar känslor fantasier osv. Det mår jag bra av, man kan tycka det är bra, man kan tycka det är dåligt man kan tycka vad man vill men sådan är jag.

Angerboda skrev:När jag läser din text får jag för att svara tänka mig några år tillbaka. För det första bör tilläggas att jag suddat ut en massa text baserat på mina egna upplevelser om just detta som du beskriver.
För ditt välbefinnandes skull bör du acceptera att du är annorlunda och lära dig att sortera intryck.

"Har ni också så mycket känslor som ni inte kan hantera?"
Ja men det har blivit lättare, fann mig idag ensam att förundras över vad som är jag och vad som är "inövat",dvs jag upptäckte att jag i min inre monolog gick an som inför folk, tystade det och fann mig själv för första gången på länge. Det var läskigt och underbart.

"Hur accepterar ni er diagnos/situation?"
I mitt fall så har jag ej diagnos bara psykolog utlåtande och min egen. Har lärt mig att vara nöjd med det att befinna mig i aspiegarderoben. Men vet att en diagnos kan vara bra att ha. Kan se det som både ock. Nu jobbar jag för mycket i längden kommer det att märkas att ja nu är jag vuxen med all den förväntan och skyldighet det inebär en diagos hade varit bra för att förklara mig. Å andra sidan gör detta att ej ha en diagnos att jag måsta vara så normal... vilket leder till ett helvete i sig men ja ja ja ja.

"Vet din familj/vänner om hur du fungerar?"
Karln rätt bra i övrigt nej men jag har ej så mycket med dem att göra. En vän vet rätt mycket.

"Är jag helt ensam om det jag känner och hur jag fungerar?"
Nej. För att framstå som "duktig" och må så bra som möjligt finns dock en balanstråd att försöka finna. Tipset är var dig själv så mycket som möjligt men se och lär av andra hur de beter sig att ta efter hjälper. Ansiktskontakt- träna på småbarn, gilla dom och och möt upp den i ansiktet.


"Hur accepterar ni att ni ha ett annorlunda tänkesätt och att ni reagerar på ett väldigt känslosamt vis?"
Medvetenhet. Men det går aldrig att vara helt förberedd. Skulle tex en kollega en dag stå där bokstavligt talat helt renrakad ja då vet jag att jag kanske skulle skrika rätt ut. Ja på riktigt.
På jobbet vid måltid om ett bestick från en kollega drar så där obehagligt vid en tallrik så kan jag skrika och sitta med händerna för öronen innan jag hinner tänka och justera mitt beteende. Ovan är exempel för mig hur jag kan reagera på ett känslosamt vis. Jag skriker , hoppar och har mig vid viss stimuli hur hanterar jag det? skämtar om det osv

Först ett jätte tack för ditt svar.
Det lugnar en hel del att få höra ifrån andra och verkligen veta att jag inte är ensam.

Om jag får försöka förklara mig så kortfattat jag kan hur jag är i sociala situationer.
Utåt sett syns det inte på mig i vissa sociala sammanhang tex vid möte med släkt, min sambos släkt och möte med nytt folk som inte vet om min problematik. Jag vet hur man beter sig, jag vet ovanlig mycket väl om hur man beter sig i sociala sammanhang och mitt sätt är överdrivet.

Jag är alltid artig. Jag är alltid alert. Jag validerar alltid. Jag ler alltid. Jag höjer aldrig rösten. Jag behandlar alla som jag själv vill bli behandlad., Skillnaden på mig och "normala människor" (jag vet allvarligt inte vad man ska kalla de som är diagnosfria) är att jag behandlar alltid alla väl på alla sätt och vis. Jag gör som jag blir tillsagd, för jag vågar ju inte säga emot. Jag gör allt det för jag bryr mig så mycket om vad andra tycker. För visst tänker man en icke validerande tanke om någon snäser/höjer rösten eller säger en olämplig kommentar.

Det jag har problem med är tänkandet. Att jag inte ska ta åt mig av minsta lilla. Och jag förstår inte hur andra personer inte kan tänka/vara som mig på så vis. Det låter kanske väldigt egoistiskt. Men det är det enda positiva med denna diagnosen för mig. Hur jag behandlar andra. Men jag blir väldigt sällan behandlad så bra tillbaka.

Jag förstår inte hur andra tänker. Hur man kan klaga öppet om något som någon annan bidragit med. Jag förstår bara inte.

Jag förstår inte mig själv alls. och jag kan inte acceptera en uns av mina brister.
Det värsta är att ingen förutom min sambo i min närhet förstår detta.

Hettan skrev:Har ni också så mycket känslor som ni inte kan hantera?
Ja men jag försöker distrahera mig ifrån dem så gått det går. Det gör jag genom att köra lekar i huvudet som kräver fokus som:
"Bandleken": "Iron Maiden" nästa bokstav N = "Nightwish" osv.

Eller andra spel som tar upp fokus och får mig att bryta tankeloopar.

Hur accepterar ni er diagnos/situation?
Det tog tid men genom att fokusera på det positiva med diagnosen så har jag accepterat den. Jag är medveten om mina brister men identifierar mig inte med dem.

Fördelar med att vara aspie är att man är ju grymt mycket bättre på det perceptuella planet. Koncentrationen är bra inom specialintressen. Man blir en kung på det man vill vara bra på. Nåväl jag är inte bra på att vara "social" i form av substanslöst bajs till snack men är glad att jag inte är så ytlig. Jag har valt filosofi, psykologi och musik som mina intressen.

Mitt tips till dig är att anpassa din vardag för att du ska må bra.

Vet din familj/vänner om hur du fungerar?
Ja det är klart. Jag är jag. Inte en diagnos.

Är jag helt ensam om det jag känner och hur jag fungerar?
Nej. Du är inte ensam. Jag är sjukskriven sedan ett år tillbaka och har tagit tag i min andlighet. Jag klarar inte av att slita ut mig för andra och ser det som en styrka egentligen. Hade alla haft aspergers så hade världen nog sett mycket mer human ut. Jag protesterar genom att inte engagera mig i skit. För samhället är skit baserat på att du ska vara en arbetsresurs och inte en egen individ.

Det enda jag känner att jag inte har som kategoriseras inom AS, det är ett intresse. Jag har ingenting jag kan extremt mycket om. Dock fattar jag tycke för saker väldigt lätt. Och om jag tex fastnar för något då är det allt som gäller i några veckor.

Jag har väldigt dålig koncentration så jag kan inte läsa så mycket. Trots det älskar jag att skriva och formulera mig i ord.

Jag har varit sjukskriven i 5½ år och är bara 24 år. Under alla dessa år har jag hållit mig hemma. I vissa fall har jag provat på praktik men det har aldrig funkat och slutat i djupa depressioner.

Min vardag i sig är inte direkt stressig om man skriver ner vad jag gör osv, men inuti är jag sönderstressad och förstörd. Jag vill så mycket mer än vad jag känner att jag är kapabel till.

Erika skrev:Jag tror jag har lite problem med hur jag fungerar.
Det som jag har mest problem med är att jag inte kan Dansa eller träna.
Har varit så slut och inte kunnat fungera i min muskler.

De säger att människor som inte har Energi har djävulen i sig. Men det är nog i koranen eller vad det är, har en muslim kompis så hör ganska mycket om det!
Kan förstå vad de menar, men när mzn kämpar som ett djur att bara få vardagen fungera kanske man inte riktigt ska lyssna på det.

Skillnad om man mår bra efter en träning, men om man får panik och inte kan tänka klart ska man nog lyssna på kroppen.

Det som jag saknar mest är nog träningen, det som jag har mest problem med min diagnos.
Annars hat man levt så länge med sig själv så man börjar vänja sig och anpassa sitt liv efter måendet! (:

Jag måste bara få fråga hur du ställer dig till att få höra att om du har låg energi så har du djävulen i dig?

Tolkar du det ordagrant? Det skulle jag göra. Och jag har låg energi så nu får jag lite småpanik att jag har en djävul i mig. (Jag tolkar allt så ordagrant som det bara går...)

cc33314 skrev:Starka känslor av oro, ångest osv är ofta relaterade till extrem stress, kan du försöka dra dig undan från den kaotiska verkligheten mer?

Jag önskar att det gick, men jag har egentligen ingen kaotisk vardag i sig.
Mitt mående är kaotiskt och jag är väldigt stressad över min situation att vara den jag är.

Allt är så komplicerat.

Reindeer skrev:

Hettan skrev:Har ni också så mycket känslor som ni inte kan hantera?
Ja men jag försöker distrahera mig ifrån dem så gått det går. Det gör jag genom att köra lekar i huvudet som kräver fokus som:
"Bandleken": "Iron Maiden" nästa bokstav N = "Nightwish" osv.

Eller andra spel som tar upp fokus och får mig att bryta tankeloopar.

Hur accepterar ni er diagnos/situation?
Det tog tid men genom att fokusera på det positiva med diagnosen så har jag accepterat den. Jag är medveten om mina brister men identifierar mig inte med dem.

Fördelar med att vara aspie är att man är ju grymt mycket bättre på det perceptuella planet. Koncentrationen är bra inom specialintressen. Man blir en kung på det man vill vara bra på. Nåväl jag är inte bra på att vara "social" i form av substanslöst bajs till snack men är glad att jag inte är så ytlig. Jag har valt filosofi, psykologi och musik som mina intressen.

Mitt tips till dig är att anpassa din vardag för att du ska må bra.

Vet din familj/vänner om hur du fungerar?
Ja det är klart. Jag är jag. Inte en diagnos.

Är jag helt ensam om det jag känner och hur jag fungerar?
Nej. Du är inte ensam. Jag är sjukskriven sedan ett år tillbaka och har tagit tag i min andlighet. Jag klarar inte av att slita ut mig för andra och ser det som en styrka egentligen. Hade alla haft aspergers så hade världen nog sett mycket mer human ut. Jag protesterar genom att inte engagera mig i skit. För samhället är skit baserat på att du ska vara en arbetsresurs och inte en egen individ.

Det enda jag känner att jag inte har som kategoriseras inom AS, det är ett intresse. Jag har ingenting jag kan extremt mycket om. Dock fattar jag tycke för saker väldigt lätt. Och om jag tex fastnar för något då är det allt som gäller i några veckor.

Jag har väldigt dålig koncentration så jag kan inte läsa så mycket. Trots det älskar jag att skriva och formulera mig i ord.

Jag har varit sjukskriven i 5½ år och är bara 24 år. Under alla dessa år har jag hållit mig hemma. I vissa fall har jag provat på praktik men det har aldrig funkat och slutat i djupa depressioner.

Min vardag i sig är inte direkt stressig om man skriver ner vad jag gör osv, men inuti är jag sönderstressad och förstörd. Jag vill så mycket mer än vad jag känner att jag är kapabel till.

Depression leder ju till försämrad koncentration. Jag tror du behöver hjälp att bygga på dina rutiner. Vi mår bra av rutiner, problemet ligger i att börja, och där kan man behöva lite hjälp från LSS.

Jag skulle avråda dig till att praktisera för tillfället. Just nu borde din energi gå åt att bygga upp rutiner och få din vardag att fungera. Vad som är högsta prioritet är upp till dig att komma på men att gymma lite hemma och eventuellt ut och cykla/springa för kondition. Det ger väldigt mycket! Är du väldigt fysiskt otränad kan du börja med att gå raska promenader.

Känn efter mycket. Ta inte allt på en gång. Steg för steg. Vägen tillbaka är lång men "Två steg framåt, ett steg tillbaka" är en bra tumregel.

Scheman kan behövas för somliga och det finns start och stopp klockor till din hjälp om du har svårt att komma igång / veta när du borde ta en paus.

Älskar du skriva fortsätt med det. Det är ju något som för dig är rogivande och ger dig energi.