Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
25 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
Jag står inför en eventuell utredning av mig och min son p.g.a. av sådant som min kontakt inom psykiatrin, (jag sökte egentligen för depression), har uppmärksammat hos mig och skolan hos sonen. Det är en omtumlande period eftersom jag inte har tänkt i de banorna tidigare. Jag har läst på en del och det känns både sorgligt och som en befrielse eftersom jag för första gången i livet förlåter mig själv för den jag är, den person jag har försökt förändra så länge.
Min psykiatrikontakt tror att min depression (som jag nu har tagit mig ur) kan bero på utmattning efter att ha överkompenserat socialt under många år.
Jag var udda som barn, lillgammal och förstod mig inte på mina jämnåriga. Jag tillbringade mycket tid ensam men led inte direkt av det. Jag var försjunken i mina faktaböcker, konstruktioner och ständiga projekt.
Samtidigt hade jag en längtan efter att få höra till på något vis och jag började studera hur andra umgicks. Jag analyserade t.ex. kallprat, som jag fortfarande har svårt för, och tänkte: "Person A säger... varpå person B svarar...etc..". Det föll sig aldrig naturligt men jag tog mig an uppgiften med samma intensitet som mina andra intressen och till slut blev jag riktigt bra på att umgås.
Det krävdes visserligen en del träning och jag fick ofta kommentarer som "Men så kan du inte säga. Folk kan ta illa upp." Så jag lärde mig metaresonera kring allt jag gjorde och sa, göra bedömningar av om det var lagom eller för mycket, för långt eller för kort. När jag inte gjorde det blev det fel igen. Underförstådda budskap har jag dock aldrig lärt mig bemästra helt.
De nära vänner jag har är alla fördomsfria personer som gillar mina egenheter men relationer med män har alltid varit svårt för mig. Jag avskyr dejtande med flörtande och spel som ger mig ångest men under många år tvingade jag mig att festa, umgås och träffa män. När jag ser tillbaka på den tiden inser jag hur enormt krävande det var för mig.
Efter depressionen är det som om jag inte orkar återgå till det ständiga kämpandet. Jag börjar förändras som person och bli mer som när jag var liten. Jag glömmer sociala regler som att linda in saker, kallprata, rundsnacka och ha tålamod med andra.
Jag ägnar mig mycket åt mina intressen och har ett arbete där jag sysslar med kategoriseringar och system och kommer på mig själv med att trivas enormt bra med det. Jag som trodde att jag skulle jobba med människor är plötsligt oerhört lättad över att slippa det och kan få sitta i mitt eget hörn med mina system.
Jag som var extremt fåfäng och utseendefixared bryr mig allt mindre om det yttre och är nästan helt inriktad på funktionalitet. Det som fungerar vill jag ogärna ändra.
Jag är alltså inte deprimerad längre utan känner mig alltmer tillfreds eftersom min nuvarande tillvaro tillåter mig att vara såhär. Det enda negativa är att jag börjar undvika sociala samanhang där jag inte känner folk. De vanliga kollegerna går bra, förutom lunchrasterna när det ska kallpratas, men kommer det nya personer att relatera till kan jag hitta på ursäkter och smita. Jag går t.ex. aldrig på större personalfester och när jag gick ut med några väninnor slutade det med att jag fick panik av män som flörtade och gömde mig bakom en högtalare.
Tidigare skulle jag alltså, om jag fått diagnosen, framstått som högfungerande men nu när jag är 40+ är det mycket svårare. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag känner faktiskt en stor lättnad och kan inte motivera mig att bli som jag var förr men samtidigt får det mindre bra konsekvenser ibland.
Känner ni igen det här - att problemen blir tydligare med åren eller är det tvärtom att ni har lärt er fungera bättre bland andra med tiden?
Det beror väl förstås på om man har varit medveten om diagnosen och fått rätt stöd eller om man, som jag, kämpat emot sig själv och försökt spela en roll.
Det skulle ändå vara intressant att läsa om erfarenheter från båda kategorierna.
Min psykiatrikontakt tror att min depression (som jag nu har tagit mig ur) kan bero på utmattning efter att ha överkompenserat socialt under många år.
Jag var udda som barn, lillgammal och förstod mig inte på mina jämnåriga. Jag tillbringade mycket tid ensam men led inte direkt av det. Jag var försjunken i mina faktaböcker, konstruktioner och ständiga projekt.
Samtidigt hade jag en längtan efter att få höra till på något vis och jag började studera hur andra umgicks. Jag analyserade t.ex. kallprat, som jag fortfarande har svårt för, och tänkte: "Person A säger... varpå person B svarar...etc..". Det föll sig aldrig naturligt men jag tog mig an uppgiften med samma intensitet som mina andra intressen och till slut blev jag riktigt bra på att umgås.
Det krävdes visserligen en del träning och jag fick ofta kommentarer som "Men så kan du inte säga. Folk kan ta illa upp." Så jag lärde mig metaresonera kring allt jag gjorde och sa, göra bedömningar av om det var lagom eller för mycket, för långt eller för kort. När jag inte gjorde det blev det fel igen. Underförstådda budskap har jag dock aldrig lärt mig bemästra helt.
De nära vänner jag har är alla fördomsfria personer som gillar mina egenheter men relationer med män har alltid varit svårt för mig. Jag avskyr dejtande med flörtande och spel som ger mig ångest men under många år tvingade jag mig att festa, umgås och träffa män. När jag ser tillbaka på den tiden inser jag hur enormt krävande det var för mig.
Efter depressionen är det som om jag inte orkar återgå till det ständiga kämpandet. Jag börjar förändras som person och bli mer som när jag var liten. Jag glömmer sociala regler som att linda in saker, kallprata, rundsnacka och ha tålamod med andra.
Jag ägnar mig mycket åt mina intressen och har ett arbete där jag sysslar med kategoriseringar och system och kommer på mig själv med att trivas enormt bra med det. Jag som trodde att jag skulle jobba med människor är plötsligt oerhört lättad över att slippa det och kan få sitta i mitt eget hörn med mina system.
Jag som var extremt fåfäng och utseendefixared bryr mig allt mindre om det yttre och är nästan helt inriktad på funktionalitet. Det som fungerar vill jag ogärna ändra.
Jag är alltså inte deprimerad längre utan känner mig alltmer tillfreds eftersom min nuvarande tillvaro tillåter mig att vara såhär. Det enda negativa är att jag börjar undvika sociala samanhang där jag inte känner folk. De vanliga kollegerna går bra, förutom lunchrasterna när det ska kallpratas, men kommer det nya personer att relatera till kan jag hitta på ursäkter och smita. Jag går t.ex. aldrig på större personalfester och när jag gick ut med några väninnor slutade det med att jag fick panik av män som flörtade och gömde mig bakom en högtalare.
Tidigare skulle jag alltså, om jag fått diagnosen, framstått som högfungerande men nu när jag är 40+ är det mycket svårare. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag känner faktiskt en stor lättnad och kan inte motivera mig att bli som jag var förr men samtidigt får det mindre bra konsekvenser ibland.
Känner ni igen det här - att problemen blir tydligare med åren eller är det tvärtom att ni har lärt er fungera bättre bland andra med tiden?
Det beror väl förstås på om man har varit medveten om diagnosen och fått rätt stöd eller om man, som jag, kämpat emot sig själv och försökt spela en roll.
Det skulle ändå vara intressant att läsa om erfarenheter från båda kategorierna.
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
Orkar inte läsa allt det där, har svårt att läsa långa texter men om rubriken sammanfattar det som står så vill jag säga att det blivit svårare med åren.
I alla fall för mig.
I alla fall för mig.
- Kevlarsoul
- Inlägg: 5748
- Anslöt: 2006-12-08
- Ort: Nybro
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
Du verka ha haft det jättejobbigt! Nu är ju jag bara 23 men har upplevt att den sociala biten har blivit värre med åren. Som barn kan jag inte komma ihåg att jag hade några direkta problem förutom överkänslighet, höll mig dock med väldigt få utvalda personer.
Vissa kan nog känna att de mår bättre av isolationen medan vissa mår sämre och sämre utav kontakt när det väl händer om man isolerar sig för mycket. Sen finns de ju några som är extroverta och trivs bra med det.
De går ju aldrig att trycka på umgänge som inte känns naturligt så välj ut de som du känner dig trygga med. Man blir ju så mentalt utmattad utav obekväma och ansträngda samtal.
Vad skönt att du känner att du äntligen hittat dig själv. Hoppas du och sin son kan få den hjälp och anpassning ni behöver.
Vissa kan nog känna att de mår bättre av isolationen medan vissa mår sämre och sämre utav kontakt när det väl händer om man isolerar sig för mycket. Sen finns de ju några som är extroverta och trivs bra med det.
De går ju aldrig att trycka på umgänge som inte känns naturligt så välj ut de som du känner dig trygga med. Man blir ju så mentalt utmattad utav obekväma och ansträngda samtal.
Vad skönt att du känner att du äntligen hittat dig själv. Hoppas du och sin son kan få den hjälp och anpassning ni behöver.
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
Kevlarsoul skrev:Orkar inte läsa allt det där, har svårt att läsa långa texter men om rubriken sammanfattar det som står så vill jag säga att det blivit svårare med åren.
I alla fall för mig.
Jag såg att det blev alldeles för långt först när jag hade postat.
På vilket sätt har det blivit svårare för dig med åren?
Triangel skrev:Du verka ha haft det jättejobbigt! Nu är ju jag bara 23 men har upplevt att den sociala biten har blivit värre med åren. Som barn kan jag inte komma ihåg att jag hade några direkta problem förutom överkänslighet, höll mig dock med väldigt få utvalda personer.
Vissa kan nog känna att de mår bättre av isolationen medan vissa mår sämre och sämre utav kontakt när det väl händer om man isolerar sig för mycket. Sen finns de ju några som är extroverta och trivs bra med det.
De går ju aldrig att trycka på umgänge som inte känns naturligt så välj ut de som du känner dig trygga med. Man blir ju så mentalt utmattad utav obekväma och ansträngda samtal.
Vad skönt att du känner att du äntligen hittat dig själv. Hoppas du och sin son kan få den hjälp och anpassning ni behöver.
Tack för ditt vänliga svar!
Ja, det är en svår avvägning hur mycket isolation som är sund men det kanske vänder i mitt fall när jag har fått vila lite.
Vad menar du med "överkänslig"? Är det något som har blivit värre sedan du var barn anser du?
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
exoplanet skrev:Vad menar du med "överkänslig"? Är det något som har blivit värre sedan du var barn anser du?
När andra var ledsna eller såg lite bekymrade ut blev jag också väldigt väldigt ledsen. Fick jag en boll eller liknande på mig så låste in mig på toaletten och grinade. Var rädd för att somna och var bara allmänt orolig. Kommer dock ihåg min barndom som väldigt bra.
Inte värre kanske men jag är fortfarande extremt känslig. Det behöver ju inte ha något med min diagnos att göra i för sig, jag har ingen aning.
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
Jeg kjenner igjen noe av det du skriver om, jeg kan si det sånn: det har egentlig ikke blitt lettere å fungere blandt andre med tiden, men jeg bryr meg mindre om det nå enn jeg gjorde før. Sammenlignet med når jeg var i 20-åra så er jeg mer rolig og mindre bekymret. Det er viktig å være seg selv og finne en balanse i livet, ikke bekymre seg for mye. Jeg tror du gjør noe riktig hvis du känner en stor lättnad, jeg har også kjent den, jeg prøvde lenge å være noen jeg ikke er og ting blir lettere hvis man ikke gjør det.
- Jeopardy Lane
- Inaktiv
- Inlägg: 1450
- Anslöt: 2014-02-23
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
För mig är det på väg till det bättre!
Jag håller just nu på att gå en kurs på habiliteringen i "vardagssamtal" (dvs småsnack), samt en annan i psykiatrin i avslappning. Sedan tycker jag att psykologsamtal och motorisk övning (sjukgymnastik) också funkat bra. Samt att vara mycket ute på olika grejer t.e.x daglig verksamhet, man kan ju även utnyttja sitt/sina intresse till att gå på olika sociala aktiviteter.
Det krävs mycket övning, styrka och mod att gå emot sina svårigheter. Men jag anser att det är värt det. I mellanstadiet någon gång började jag isolera mig, i början var det ej självvalt, men efter ett tag var det det, det var ungefär som en försvarsteknik att undvika andra. Och nu idag (jag är 24 nu) Ser jag att det ej var det bästa jag kunde göra, jag ser vilka enorma konsekvenser det givit, med tanke på all social träning man gått miste om, samt att det också ledde till att jag till för 4 år sedan ej hade något kontaktnät med fler än i princip mina föräldrar. Samt andra psykiatriska följdproblem.
Nu i ca 4 års tid har jag knappt gjort något annat än att öva mig socialt, det har varit hårt och tufft men jag känner nu att jag i alla fall kan föra mig någorlunda. Man kan lära sig det sociala, man kan faktiskt det även om man har Asperger, även om det väldigt mycket svårare, det sker endast genom erfarenhet och insikt, nu är det till och med många som säger att de inte märks att jag har Asperger, även då jag själv gör det inom mig. Men ja det är som sagt värt att gå emot sina svårigheter och öva för man blir självständigare, mår bättre på längre sikt, och fungerar lite bättre.
//Sredna
Jag håller just nu på att gå en kurs på habiliteringen i "vardagssamtal" (dvs småsnack), samt en annan i psykiatrin i avslappning. Sedan tycker jag att psykologsamtal och motorisk övning (sjukgymnastik) också funkat bra. Samt att vara mycket ute på olika grejer t.e.x daglig verksamhet, man kan ju även utnyttja sitt/sina intresse till att gå på olika sociala aktiviteter.
Det krävs mycket övning, styrka och mod att gå emot sina svårigheter. Men jag anser att det är värt det. I mellanstadiet någon gång började jag isolera mig, i början var det ej självvalt, men efter ett tag var det det, det var ungefär som en försvarsteknik att undvika andra. Och nu idag (jag är 24 nu) Ser jag att det ej var det bästa jag kunde göra, jag ser vilka enorma konsekvenser det givit, med tanke på all social träning man gått miste om, samt att det också ledde till att jag till för 4 år sedan ej hade något kontaktnät med fler än i princip mina föräldrar. Samt andra psykiatriska följdproblem.
Nu i ca 4 års tid har jag knappt gjort något annat än att öva mig socialt, det har varit hårt och tufft men jag känner nu att jag i alla fall kan föra mig någorlunda. Man kan lära sig det sociala, man kan faktiskt det även om man har Asperger, även om det väldigt mycket svårare, det sker endast genom erfarenhet och insikt, nu är det till och med många som säger att de inte märks att jag har Asperger, även då jag själv gör det inom mig. Men ja det är som sagt värt att gå emot sina svårigheter och öva för man blir självständigare, mår bättre på längre sikt, och fungerar lite bättre.
//Sredna
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
För mig har det förändrats med åren, faktiskt så är det framförallt de senaste 1-2 åren som jag märkt av mina problem relaterade till AS. Jag har alltid varit annorlunda, och jag har projicerat på fel saker i hela mitt liv.
Känner ni igen det? Att man så desperat försöker förstå vad som är fel med en själv, man letar och letar orsaker. För mig började det med min klädstil, jag spenderade varje sommarlov i flera år med att tänka ut hur jag skulle se ut för att passa in. Jag härmade de klasskamrater som verkade ha många vänner, men det blev bara konstigt. T ex hade en tjej börjat använda eyeliner, och jag tänkte "om jag också har eyeliner tycker dom nog om mig lika mycket", istället fick jag höra att jag härmades och blev ännu mer utesluten.
Senare har jag trott att det berott på att jag är ful, det är därför folk tittar så konstigt på mig när jag pratar. Jag började spara ut håret och hade det över hela ansiktet, klädde mig i kläder som dolde hela min kropp. Jag visste (och vet fortfarande) att jag är ful och jag är inkorrekt. Jag mår inte dåligt av det längre, och jag har det som anledning till att människor stirrar eller inte vill prata med mig. Inte alla då, men många.
Jag är 25 och det sägs att hjärnan är fullt utvecklad då. Jag har lärt mig förstå att det inte funkar att anpassa sitt utseende för att passa in. Jag har levt hela mitt liv som en kameleont och haft mycket ångest, självmordstankar, ensamhet på grund av det. Jag orkar inte, jag skiter i vad "folk", den grå massan, NT tycker. Jag har vänner på jobbet som tycker jag är knäpp men de säger att det är det dom gillar med mig.
Sedan två år tillbaka typ så har ett nytt beteende kommit, att jag kategoriserar allt, jag pratar mycket i associationer. Om nån säger "Jag har varit i Japan" så säger jag "Jag läste om en som var i Japan, han fotograferade. Gjorde du också det?". Jag försöker delta i döprat så mycket jag kan men det roligaste jag vet är att försöka förutse vad de andra svarar innan de svarat, och inser gång på gång att jag har rätt.
Nu blev det ett långt inlägg. Jag har svårt att fatta mig kort.
Känner ni igen det? Att man så desperat försöker förstå vad som är fel med en själv, man letar och letar orsaker. För mig började det med min klädstil, jag spenderade varje sommarlov i flera år med att tänka ut hur jag skulle se ut för att passa in. Jag härmade de klasskamrater som verkade ha många vänner, men det blev bara konstigt. T ex hade en tjej börjat använda eyeliner, och jag tänkte "om jag också har eyeliner tycker dom nog om mig lika mycket", istället fick jag höra att jag härmades och blev ännu mer utesluten.
Senare har jag trott att det berott på att jag är ful, det är därför folk tittar så konstigt på mig när jag pratar. Jag började spara ut håret och hade det över hela ansiktet, klädde mig i kläder som dolde hela min kropp. Jag visste (och vet fortfarande) att jag är ful och jag är inkorrekt. Jag mår inte dåligt av det längre, och jag har det som anledning till att människor stirrar eller inte vill prata med mig. Inte alla då, men många.
Jag är 25 och det sägs att hjärnan är fullt utvecklad då. Jag har lärt mig förstå att det inte funkar att anpassa sitt utseende för att passa in. Jag har levt hela mitt liv som en kameleont och haft mycket ångest, självmordstankar, ensamhet på grund av det. Jag orkar inte, jag skiter i vad "folk", den grå massan, NT tycker. Jag har vänner på jobbet som tycker jag är knäpp men de säger att det är det dom gillar med mig.
Sedan två år tillbaka typ så har ett nytt beteende kommit, att jag kategoriserar allt, jag pratar mycket i associationer. Om nån säger "Jag har varit i Japan" så säger jag "Jag läste om en som var i Japan, han fotograferade. Gjorde du också det?". Jag försöker delta i döprat så mycket jag kan men det roligaste jag vet är att försöka förutse vad de andra svarar innan de svarat, och inser gång på gång att jag har rätt.
Nu blev det ett långt inlägg. Jag har svårt att fatta mig kort.
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
Jag känner igen detta väl.exoplanet skrev: Känner ni igen det här - att problemen blir tydligare med åren eller är det tvärtom att ni har lärt er fungera bättre bland andra med tiden?
Det beror väl förstås på om man har varit medveten om diagnosen och fått rätt stöd eller om man, som jag, kämpat emot sig själv och försökt spela en roll.
Det skulle ändå vara intressant att läsa om erfarenheter från båda kategorierna.
Fick AS-diagnos för 3-4år sedan och gick in i en utmattningsreaktion efter det som jag först nu börjar komma ut ur.
Före diagnosen kämpade jag på, jobbade i ett vårdyrke och försökte vara så socialt smidig som det bara gick och lyckades ganska bra med det. Sedan kom utmattningen och nu efter allt detta så upplever jag det svårare att gå in i den där rollen som socialt smidig igen. Det är inte lika intressant och nödvändigt längre av någon anledning fast att jag, precis som du, ser att det även har sina nackdelar som just att det är lätt att börja isolera sig osv. Och när det finns barn med i bilden så föder det lätt skuldkänslor.
Men för att sammanfatta så har problemen blivit tydligare på något sätt - på gott och ont. Egentligen vet jag ju hur jag ska "smälta in", men jag vet nu även hur mycket energi det tar ifrån mig.
Inte heller har jag längre samma behov av att smälta in till varje pris som innan, det måste ju vara positivt. Men samtidigt ställer det till det nu när jag åter på allvar ska in i arbetslivet. Priset att fungera i ett ultrasocialt vårdyrke känns lite väl högt.
Jag har nog blivit mer egoistisk. Eller frångått den där extrema altruismen åtminstone...blivit vuxen kanske det kallas förresten?
Välkommen till forumet också!
Edit: Vadå välkommen förresten - du har ju varit här ett tag redan! Nå, jag skyller på utmattningsrelaterad förvirring...så välkommen iaf.
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
Det är så givande att läsa hur andra i liknande situation har gjort. Jag känner igen mig i mycket. Däremot måste jag säga att du har lyckats bättre än jag när det gäller jobb och vänner. Jag har fortfarande ett jobb där jag jobbar med människor och orkar knappt med socialt umgänge. Däremot har jag en partner. Jag tycker också att det verkar bli svårare med åren. Det kan ju ha många olika orsaker. Iofs så har jag fått diagnos ganska sent, men jag ska fundera vad som kan finnas för orsaker....
- Man är inte ung och söt längre, så folk lägger mer märke till t.ex. social kompentens. Det gäller kanske mest kvinnor.Som ung kunde man klara sig ur situationer med att se gullig ut, det funkar inte när man är 40 eller 50.
- Man är mer medveten om vad folk tycker och märker oftare när det blir fel.
- Man orkar inte längre anstränga sig speciellt för att passa in. Man har inte lika mycket ork när man blir äldre, det är ju så.
- Man är inte ung och söt längre, så folk lägger mer märke till t.ex. social kompentens. Det gäller kanske mest kvinnor.Som ung kunde man klara sig ur situationer med att se gullig ut, det funkar inte när man är 40 eller 50.
- Man är mer medveten om vad folk tycker och märker oftare när det blir fel.
- Man orkar inte längre anstränga sig speciellt för att passa in. Man har inte lika mycket ork när man blir äldre, det är ju så.
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
Ju äldre man blir desto större krav på det sociala och ett avvikande beteende märkts inte lika tydligt i tonåren som i vuxenlivet på jobbet eller när man studerar eller umgås . Det svåraste med as är att det inte syns att man har as och folk ställer lika krav på alla . Och även om folk har kunskap om as finns inga garanter att de förstår hur en människa med as tänker och fungerar i det sociala .
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
Jag ser det tydligare nu och förstår vad som händer, men svårare, nej.
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
Svårare, definitivt men det behöver inte göra så mycket, man är väl kanske lite klokare så man väljer situationer med större omsorg och gör lite mindre misstag för att slippa sådant som tidigare hade blivit ångest framkallande.
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
Det går upp och ner för mig, men generellt sett har det blivit lättare. Fast det beror nog mycket på att min depression och sociala ångest har blivit bättre (särskilt depressionsdelen). Men jag har alltid varit en väldigt analyserande person och jag tänker lite som i "mind maps" vilket gör det lättare för mig att se konsekvenser och samband än många andra aspergare (tror jag iaf).
- KaosPrinsessa
- Inlägg: 3153
- Anslöt: 2010-10-10
- Ort: Cardiff, Wales
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
Mitt tips för att vara social är att vara ganska galen dominant och inte bry sig så mycket, då tvingas folk spela på din planhalva, sluta tänk så mycket på vad du säger, säg saker och bara kör ditt race.
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
Efter att i många år experimentera, utmana mig själv och tvinga mig prova nya saker (som tex utsätta mig för nya sociala situationer etc) så har jag lärt mig vad som funkar och inte funkar, vad jag gillar och inte gillar. I och med detta har det blivit lite lättare, i och med att min komfortzon har expanderat samtidigt som zonen med det läskiga och okända har krympt. Däremot finns det vissa saker som jag alltid har svårt för eller på något sätt ogillat. Att göra dessa, eller snarare att stå ut med dem blir inte lättare med åren direkt så jag undviker dem så gott jag kan.
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
Jag fick diagnos för fyra år sedan. Var mobbad som barn. Jag tar nu ögonkontakt, men får inte ut något av det. Jag kan inte läsa av andra. jag undviker folksamlingar. För två år sedan utsattes jag för sexuellt ofredande. Sedan dess är det jobbigt för mig att gå ut ensam.Går bra om boendestöd möter upp. Känns jättejobbigt då jag hör någon komma bakom min rygg.
- vallesmamma
- Inlägg: 918
- Anslöt: 2010-01-05
- Ort: Luleå
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
cc33314 skrev:Mitt tips för att vara social är att vara ganska galen dominant och inte bry sig så mycket, då tvingas folk spela på din planhalva, sluta tänk så mycket på vad du säger, säg saker och bara kör ditt race.
Allvarligt? Jag tvivlar inte på att det kan funka, men jag skulle inte kunna tänka mig göra det. Jag tycker att det är moraliskt förkastligt. Faktiskt, när jag var ungefär 17 år, så förstod jag att det finns bara två sätt att göra, när man ibland är osäker på det sociala samspelet. Antigen man gör som du säger, kör över dem andra, låt hellre dem bli sårade än att man själv blir det. Eller att man själv "tar smällen". Och det var det senare jag valde för att jag är övertygad om att man inte har rätt att ta ut det på andra. Samtidigt tycker jag ibland att det vore bra med någon slags kompromiss, om det fanns.
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
cc33314 skrev:Mitt tips för att vara social är att vara ganska galen dominant och inte bry sig så mycket, då tvingas folk spela på din planhalva, sluta tänk så mycket på vad du säger, säg saker och bara kör ditt race.
Du var fortfarande oskuld väll? Verkar inte fungera särskilt bra för dig om jag ska vara ärlig.
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
slackern skrev:cc33314 skrev:Mitt tips för att vara social är att vara ganska galen dominant och inte bry sig så mycket, då tvingas folk spela på din planhalva, sluta tänk så mycket på vad du säger, säg saker och bara kör ditt race.
Du var fortfarande oskuld väll? Verkar inte fungera särskilt bra för dig om jag ska vara ärlig.
Haha, jaa, jag tycker också det verkar vara det perfekta sättet om inte vill vara social, är väl inget socialgeni själv men handlar inte socialt beteende om att vara lite mera ödmjuk, går man på som en bulldozer vinner man nog färre polare med...
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
Jag har blivit mindre intresserad utav att vara social med åren.
- Vaniljflickan
- Inlägg: 2093
- Anslöt: 2011-02-01
- Ort: Pokéstan
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
Vaniljflickan skrev:Jag har blivit mindre intresserad utav att vara social med åren.
Samma här.
Eller... Snarare så att jag har insett att jag inte har något intresse av att umgås med "vem som helst". Alla försök att passa in, all tid jag har lagt på att studera människors beteende för att inte känna mig utanför - och ändå har jag alltid känt mig utanför. För att det sociala ska kännas roligt och givande måste jag verkligen välja mitt umgänge väl. Känns det mer jobbigt än kul får det helt enkelt vara.
Så man kan väl säga att det sociala inte har blivit så mycket lättare, men min syn på det är mer avslappnad nu i vuxen ålder.
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
Sjuckert skrev:Så man kan väl säga att det sociala inte har blivit så mycket lättare, men min syn på det är mer avslappnad nu i vuxen ålder.
Spot on!
Blir det sociala lättare eller svårare med åren?
När jag var mindre så var jag mer spontan. Sade saker utan att tänka mig för. Det var väl lättare så men jag skulle inte vilja återgå till det.
Nu försöker jag slappna av och visserligen säger jag inte mycket, men när jag säger något är det något vettigt. Jag väljer tystnad (och trivs i den) framför att anstränga mig för att tillfredsställa andra. Det har fungerat mycket bra för mig.
Jag tycker faktiskt att en del av mina kompisar som inte har AS försäger sig oftare. De sårar mig eller gör mig konfunderad ibland för de säger saker utan att tänka efter. Men jag förlåter dem.
Nu försöker jag slappna av och visserligen säger jag inte mycket, men när jag säger något är det något vettigt. Jag väljer tystnad (och trivs i den) framför att anstränga mig för att tillfredsställa andra. Det har fungerat mycket bra för mig.
Jag tycker faktiskt att en del av mina kompisar som inte har AS försäger sig oftare. De sårar mig eller gör mig konfunderad ibland för de säger saker utan att tänka efter. Men jag förlåter dem.
Återgå till Att leva som Aspergare