Inspirerad av tråden "Råd hur man bjuder ut någon med asperger" vill jag absolut föra fram en problemformulering från tiden långt innan jag visste att AS fanns.

För mig har det alltid varit hopplöst svårt att avgöra när gränsen passeras mellan 'vardagligt socialt umgänge' och 'intimt emotionellt umgänge'. Dvs det har aldrig blivit något av det senare. Att det beror på rädsla har jag förstått senare, frågan är vad man gör åt det.

Det finns en Tröskel där gränsen passeras - redan det kan ju låta skrämmande men är något jag alltid drömt om! En Tröskel där man plötsligt förstår varandra - och inser att intresset är ömsesidigt - vilken ouppnåelig magi!

Moderator Gripandekylig - förtydligade rubriken

Det är svårt att råda dig där, eftersom man inte vet hur det ser ut, hur du bär dig åt. Man kan ju försöka att minska risken att bli missförstått (dvs. att folk inte förstår att man skulle vara intresserad av mer än vardagligt umgänge) genom att säga att man är lite blyg. Det KAN ju hända att den andra personen är tillräckligt intresserad av dig för att "hjälpa dig på traven".

Annars är det ju generellt en bra idé att fråga personer som man umgås med vardagligt, om de uppfattar en som distanserat och om de kanske har några tips hur du kan göra om det skulle bli så att du blir intresserad av mera.

Annars.... försök med komplimanger!

Någon som känner igen just det här med tröskeln, hur gör NT, hur gör NI?

gadas skrev:Någon som känner igen just det här med tröskeln, hur gör NT, hur gör NI?

Jag känner igen mig i det och jag tror att det nog kan vara svårt även för de utan autismspektrumdiagnos men att det kanske kan finnas större risk att man bekymras över detta om man generellt har svårt med sociala relationer och att tolka människor. Jag personligen märker ofta att jag är lite för formell och strikt vänskaplig med de jag dessutom kan tänka mig att utveckla intimare relationer med. Ibland brukar jag dock ta upp frågan i klartext men det händer då att de tror att jag skämtar.

För visst menar du gränsen mellan vänner och förälskelser? Eller tänkte du på någonting annat med "intimt emotionellt umgänge"?

Jag tror att jag förstår vad du menar men har tyvärr inget råd att ge.

För mig har det snarare varit att jag känt en mur mellan mig och andra. Den muren har jag inte förmått krossa själv.

Gripandekylig skrev:För visst menar du gränsen mellan vänner och förälskelser?

I stort sett, ja, som den nya rubriken anger. Men inte nödvändigtvis "vänner" utan även människor(tjejer i mitt fall) som man möter till vardags. Kanske inte spärrvakten man aldrig sett förr, men personer man ser eller pratar med lite då och då.

Vad vi med AS kan ha särskilt svårt för är väl att se den andres förväntan. Jag har ju inga problem att ana att motparten aldrig någonsin är det minsta intresserad, men tänkt om det inte stämmer? Låter kanske inte som jordens undergång, men om det fortsätter på samma sätt genom hela livet - och jag i onödan missar det jag faktiskt vill leva för?

Det er vanskelig, jeg har noen ganger når jeg var yngre hatt problemer med at jeg ikke har skjønt at noen har vært interessert, det var ting jeg ikke la merke til. Men hva man skal gjøre med det, det vet jeg ikke.

gadas skrev: stort sett, ja, som den nya rubriken anger.

Okej, men jag lyckades formulera den till det du menade då?

gadas skrev:Vad vi med AS kan ha särskilt svårt för är väl att se den andres förväntan. Jag har ju inga problem att ana att motparten aldrig någonsin är det minsta intresserad, men tänkt om det inte stämmer? Låter kanske inte som jordens undergång, men om det fortsätter på samma sätt genom hela livet - och jag i onödan missar det jag faktiskt vill leva för?

Då hänger jag med och då tror jag att jag förstod dig rätt från början också. Det kan jag verkligen känna igen mig i. Jag brukar utgå från att andra vill ha en strikt formell men vänskaplig relation till mig och att jag skulle göra bort mig eller i värsta fall ofreda den andre om jag skulle göra något mer intimt närmande. Det är ett hinder i vardagen och ofta blir det så att vänner till den andre, eller mina egna vänner, måste knacka på min axel och viska i mitt öra att "det är läge" typ.

Ja precis, man vill ju inte missa de chanserna till utvecklade djupare relationer. Som sagt händer det att jag ibland frågar rätt ut om vi ska kramas eller på annat sätt s.a.s. ta relationen till nästa nivå, men det blir ju ofta misstolkat som skoj. Jag tycker heller inte så mycket om hemliga signaler och t.ex. att smyga in dolda budskap i sms eller skicka mindre dolda fotografier är nog inte rätt taktik.

Dylika indikationer är dock vad man kan vänta sig från motparten, i vart fall kanske om denne är någorlunda neurotypisk. Det är ju även ganska enkelt att se vilka som mer använder fula knep och raggningstips där de game:ar sig in till intimare relationer. Dock är nog oftast inte den gruppen människor vad jag söker efter utan jag föredrar mer genuint grundade relationer.

Knullar du har du en intimt umgänge eller någon snarlik aktivitet.

Jag löser problemet med den (aspergerbubbla) jag har genom att vara extremt utåtagerande och ta varje tillfälle att kommunicera med andra för att öka min komfortzon.

Gripandekylig skrev:Jag brukar utgå från att andra vill ha en strikt formell men vänskaplig relation till mig och att jag skulle göra bort mig eller i värsta fall ofreda den andre om jag skulle göra något mer intimt närmande.

Klockrent! Hur rädd ska man vara för det? Om jag tänker efter rationellt så vill jag nog inte leva i en värld där människor går omkring och inte törs ta kontakt. Då får det hellre bli en del "oanständiga" missförstånd. Men irrationellt aktar jag mig ändå för det. Hur gör man?!?

Jag har hittills inte haft några problem att identifiera tröskeln (möjligen att jag missat visat intresse från det motsatta könet). Jag hoppas för framtiden att jag inte ska behöva identifiera tröskeln eftersom jag hoppas att mitt nuvarande förhållande räcker livet ut.