DN skrev:Det är märkligt att behandling och omvårdnad kan vara så olika inom samma sjukhus, säger Gärd Johansson som anmält geriatrik­avdelningen på Huddinge sjukhus till Socialstyrelsen.
– De betraktade mig som en gaggig åldring som man inte behövde bry sig om.

http://www.dn.se/sthlm/gard-81-de-sag-m ... g-aldring/

Gärd, 81 år, drabbades av lunginflammation och vårdades på tre olika avd inom samma sjukhus och kan jämföra.

– Jag behandlades först på infektionskliniken och sedan på medicin, säger hon, nu tillbaka i sitt hem igen. På båda klinikerna blev jag proffsigt bemött och behandlad. Men sedan blev jag inlagd på geria­triken för rehabilitering och där inträffade en rad obehagliga och icke acceptabla händelser.

Det var skiillnad på t ex städning och mat.

På infektions- och medicinklinikerna var maten utmärkt med färska grönsaker varje dag.

– Men på geriatrikavdelningen fick vi enbart mosad mat och inte en enda grönsak.

Kanske utgår de från att alla gamlingar har svårt att tugga och inte bryr sig om grönsaker.

Även min mamma låg på geriatriken på sina senaste besök, visserligen har hon svårt att röra sig men policyn där känns väldigt mycket som att de inriktar sig på att patienternas liv ska avslutas där. Hon verkade bli deprimerad på den avdelningen.

Det känns dock nu i efterhand som om jag lyckades dock bryta mönstret när jag började med att köra ut med henne i rullstolen och bjuda henne på glass, det blev promenader runt sjukhuset på dryga halvtimmen.

Nu bor hon på korttidsboende (det var iofs planerat men det tog tid innan hon fick en plats) och är ännu piggare i och med att där finns det folk att umgås med (hon är väldigt social trots sin förmodade Asperger, men sån är jag med).

Usch

Vill man verkligen leva så länge?

Bump!

Vi blir alla gamla och sjuka om vi får leva och ha hälsan (tillräckligt länge)! Men Gärd är ju mentalt helt frisk och pigg nog att protestera sedan hon tillfrisknat från sin lunginflammation.

"Jag kom till ett provisoriskt isoleringsrum beroende på att jag vistats i Estland en vecka tidigare). En toalettstol försedd med bäcken var placerad intill sängen. Jag blev mycket fundersam över att man inte städat innan det kommer en ny patient. Det var ganska mycket skräp på golvet, tomma ampuller, plaströr, rester av förpackningar etcetera. Detta sopades upp av en släkting till mig som komp besök nästa dag. Någon städning förekom inte förrän dag tre."(DN Sthlm 2013-09-02 "Här är Gärds egen berättelse")

Om sänglampor:
"När jag senare på kvällen tänkte läsa min bok visade det sig att båda sänglamporna på rummet var trasiga. Jag blev upplyst om att det inte fanns någon inom sjukhuset sm kunde byta glödlampor utan man anlitade en särskild firma för detta och det inte aktuellt just nu. En sköterska frågade mig 'Vad har du som är så viktigt att du måste läsa det i kväll?' För min del löste det sig nästa dag då mina släktingar hade med sig en pannlampa osm jag använder under hala vistelsen. Nämnas bör att jag efter två dygn flyttades till en sal med fyra patienter, men inte heller där fungerade sänglampan."

Om att kunna få se på TV:
"Jag frågade efter möjligheterna att titta på TV. Jodå, det fanns ett tv-rum men fjärrkontrollen var försvunnen och det var svårigheter att hitta någon av de vanligaste kanalerna. Men det fungerade hjälpligt. Det som var anmärkningsvärt var att det fanns två tv-apparater på rullbord för att användas på rummen, men ingen visste hu r man skulle ansluta dem och ingen var intresserad av att ta reda på det heller."

När jag själv var intagen så fungerade inte fjärrkontrollen. Ville man ändra kanal så gällde det att knäböja.

Om duschning:
"Dag två på avdelningen bad jag om att få duscha men blev upplst om att det inter duschdag. Jag hr full förstelse för att det finns duschdag för dem som behöver hjälp att duscha. Nu tillhör jag inte dem, utan jag behöver enbart en pall att sitta på. Efter flera diskussioner fick jag använda duschen."

Om önskad rehabilitering:
"Dag tre fick jag träffa läkaren på avdelningen och förväntade mig då att få en plan för min rehabilitering. Men rehabiliteringen visade sig besdtå i att jag fick vists på avdelningen och vila upp mig. Det innebar att jag själv fick ta tag i rehabiliteringen efter hemkomsten."
Ja, för de som är skröpligare än Gärd brukar det innebära vistelse på korttidsboende.

Gärd gjorde en anmälan till Socialstyrelsen "med tanke på alla andra patienter som drabbas i framtiden". Men Socialstyrlsen beslutade att inte utreda eftersom det som hände Gerd "inte kan anses vara av direkt betydelse för patientsäkerheten".

Gärd har frågat hur man ska få personalen mer engagerad och flexibel.
"Verksamhetschefen: 'Min bild är att personalen är engagerade, flexibla och kunniga.'

- Jag förstår inte vilka glasögon hon har haft på sig, säger Gärd".

Så här säger professorn i geriatrik (Umeå universitetssjukhus) Yngve Gustafson:
"Det finns ett attitydproblem ända upp från ledande politiker ner till vårdpersoanlen att omsorgen om våra äldre inte är så viktig. De gamla upplever sig som alltmer värdelösa och inom vården har man negativa attityder till äldre."

Det positiva är att Gärds klagomål och DN:s artiklar fått politikerna att reagera:

DN Sthlm skrev:”Vet ni, lamporna är fortfarande trasiga.” På torsdagen var Gärd Johansson inbjuden till landstingsrådet Anna Starbrink (FP) för att ge en mer detaljerad bild av sina upplevelser på Huddinges geriatrik.

Hon log stort när hon kunde avslöja att läslamporna fortfarande inte fungerade, fyra månader efter sin egen vistelse där.

–  Att de inte fungerar vet jag genom bekanta, förtydligade Gärd Johansson för landstingsrådet.
---
Gärd Johansson arbetade som organisationsexpert på Sveriges Kommuner och Landsting innan hon gick i pension.

–  Det där med att organisera arbetet sitter liksom i blodet sedan dess. Och när jag såg hur oorganiserat arbetet var på den geriatriska kliniken så reagerade jag spontant. Varför gör dom inte så och så i stället?

Till sist skrev hon en anmälan till socialstyrelsen och sjukhusledningen. Svaren blev bara ett stort ”Jaså”.

http://www.dn.se/sthlm/gard-har-fatt-po ... tt-lyssna/

Men det gäller att man trots ålder och sjukkom är tillräckligt pigg för att skriva en insändare el kontakta en tidning. Att anhöriga gör det biter inte lika mycket.

Anna Starbrink säger att styrkan och genomslaget i Gärd Johanssons berättelse bland annat beror på att hon berättat om vad hon själv upplevt och att det inte var återberättat av någon anhörig.

Tror de att anhöriga bara överdriver? Men det är förstås alltid bäst om den som upplevt det själv kan vittna om det.

Nu har faktiskt något ändrats, en ny kundtjänst har införts.

"Både sjukhusdirektören och den politiska ledningen i landstinget upprördes över det nonchalanta bemötandet. Locum förvaltar alla sjukhus i Stockholms län och bolaget ska nu inrätta en 'kundtjänst' för sjukvårdens personal dit de kan vända sig ör olika felanmälningar.

- DN:s artiklar om Gärd Johansson belyste ett viktigt problem, säger biträdande finanslandstingsrådet Charlotte Broberg (m). Det måste vara enkelt för sjukvårdens medarbetare att snabbt få hjälp om något är trasigt på våra sjukhus. Men den nya kundtjänsten ska ett enda telefonnummer och ett enda samtal räcka.

Den nya tjänsten öppnar i september. Först ska man rekrytera en chef och tre medarbetare vilket kostar 2,3 miljoner kronor rom året. (DN Sthlm 201-03-13 "Ny service i sjukvården efter DN:s artiklar om Gärds lampa))

En tanke som slår mig när höga tjänstemän och politiker reagarer på något missförhållande "Det hade jag ingen aaaning om" är att dessa missförhållanden troligen är en följd av från början för snålt tilltagna resurser och dålig organisation. Men inget händer förrän massmedia tar upp ett enskilt ömmande fall.

Iofs löser denna kundtjänst endast problemet med saker som är trasiga. Den bristande städningen kan de inte göra något åt. Där behövs mer personal och/el en annan inställning hos personalen.

Min farfar fick ligga på gereatriken när han var tillfälligt sjuk. Han var pigg och allert i övrigt och kunde gott ha legat på vanlig avdelning.
Tyvärr fick han dela rum med tre andra som bara låg där tysta och gapade. Måste varit jättetråkigt att dela rum med folk som man inte kan prata med.