Jeg tenker at det mest verdifulle ved livet eller selve livet er å ikke se seg selv i andre sine øyne.

Det kommer ikke naturlig for meg, utenom til en viss grad, og jeg beklager det og tenker mye på det.

Kanskje de som har slik klassisk autisme og lever helt i sin egen verden egentlig har det best.

Om de blir tatt godt vare på da, og helst også er klar over at de lever helt i sin egen verden.

Men det er jo en umulighet tenker jeg.

Det är jättesvårt men viktigt att se sig själv som sig själv. Jag har kommit fram till att det lättaste är att bestämma mig för hur jag ska se mig själv, för ibland vet jag inte skillnaden mellan hur jag ser mig själv eller hur jag tror andra ser mig. Men jag har bestämt mig för vem jag är, det är en ganska sorglig bild men det är iallafall en bild. Det är värre att se sig själv som något bra och få höra motsatsen, än att se sig själv som något dåligt och få höra att man kan va bra. För mig är det inte så jobbigt att se mig själv som dålig, det är det ordet som stämmer bäst in. Och då trivs jag i det. Tyvärr?