Hej!

Jag har en kompis som är fullt övertygad om att de flesta av mina svagheter beror på AS. Att jag är dålig på att städa, pratar mycket, avbryter henne när vi talar i telefonen, har svårt att slutföra vissa saker och så vidare.

Jag vet att mycket av mina svårigheter beror på min ADHD. Att jag pratar mycket, är intensiv och ibland har flera saker på gång samtidigt.

Jag vet att man inte bara är en diagnos. Eller flera diagnoser. Man är också en människa. Människan inuti har sina svagheter och brister, liksom många styrkor. Allt beror inte på ens handikapp. Men olika handikapp och sjukdomar påverkar varandra och färgar ju personligheten.

Att jag har Asperger syndrom och ADHD är inget jag berättar för vem som helst. Men jag döljer det inte heller. Ibland är jag till och med stolt över det. Jag är den jag är. Det kan ingen diagnos i världen ändra på.

Hur tycker ni omvärlden bemöter er, när de får reda på att ni har AS? Blir ni bemötta som den ni är?

Hälsningar

Lilla Gumman

Ja alltså folk vet inte vad AS är för någonting. När jag förtäljer att jag även har ADHD så brukar många säga, aha, så du är en sådan där aktiv sak som ej kan sitta still?

Jag umgås inte så mycket med folk längre, och skulle definitivt inte orka umgås med någon som reducerade mig till en diagnos.

Många blir förskräckta och tycker synd om mig för att jag är sjukpensionär på heltid, för de tror att man mår dåligt av att inte ha någon syssselsättning. Men det var ju just de där förbannade sysselsättningarna som sög livskraften ur mig så . Jag har liksom inget val och tycker snarare att jag är förskonad och entledigad nu när jag slipper plågas med sysselsättningar som jag ändå inte klarar av.

Jag vet inte riktigt vem jag är, men jag kan iallafall säga att jag blir bemött som "någon jag inte vill vara" när jag berättar om diagnosen. Det jobbigaste är när folk som inte känner mig verkar tro att de gör det bara för att de har läst nån bok om AS. Jag gillar inte heller att bli reducerad till en diagnos, och det riskerar man att bli om man berättar för fel person. Farligast tror jag är att berätta för ganska ointelligenta människor, som inte klarar av att tänka självständigt, och som ser sig själva som "aspergerexperter" bara för att de bläddrat lite i några AS-böcker, gått på en föreläsning eller nåt sånt. Såna människor försöker ofta tillskriva mig personlighetsdrag jag inte har, eller förklara alla mina olika egenskaper med AS. Överdrivet daltande har jag också svårt för, och det är tyvärr ett vanligt bemötande.

Min familj har däremot inte tyckt synd om mig eller velat läsa så mycket om AS, utan sett diagnosen som ett sätt att slippa ifrån sitt eget ansvar. Det är inte snällt men jag föredrar det; jag skulle aldrig stå ut med att ha överbeskyddande aspergerföräldrar i mitt liv.

1/3 tror jag bidragsfuskar
1/3 tror jag är en muttersorterare eller savant.
1/3 misstänker mig för alla mord de senaste 20 åren.


Nåt sånt?

Mardröm, jag tror du kan ha rätt . Jag får ofta höra, men du ser ju så pigg ut och verkar så normal?!

- I de lugnaste vatten simmar de mest defekta fiskarna, se bara på slöjstjärtarna i akvariebutikerna brukar jag svara . Fina är de, men jävlar om gammelgäddan skulle släppas ner i akvariet, då har de inte en chans att simma undan.

Och angående piggheten, hört talas om Kanebo? Typ.

Mardröm skrev:1/3 tror jag bidragsfuskar
1/3 tror jag är en muttersorterare eller savant.
1/3 misstänker mig för alla mord de senaste 20 åren.

Nåt sånt?

Man kanske ska köra med att man har egen firma i hemmet och sitter och sorterar muttrar?

Mardröm skrev:1/3 tror jag bidragsfuskar
1/3 tror jag är en muttersorterare eller savant.
1/3 misstänker mig för alla mord de senaste 20 åren.


Nåt sånt?

Du har på ett savantmässigt sätt utfört alla mord de senaste 20 åren, och sorterad dem (som med muttrar ungefär), och för att orka med det bidradsfuskar du.


Skämt åsido. Jag får alltid höra "men DU som är så social", eller "DU som är så intelligent" eller nåt annat i samma stil. "DU kan ju inte ha det där!" Näe, så förmodligen har överläkaren, psykologen och terapeuten fel. Jag tipsade de inte ens om asperger när de själva kom på det.

Jag fasar för min normalitet och hur jag ska förklara hur jag funkar på ett AF-möte nu i augusti. Ska jag ta på mig för korta byxor och vägra titta folk i ögonen?

Mardröm skrev:1/3 tror jag bidragsfuskar
1/3 tror jag är en muttersorterare eller savant.
1/3 misstänker mig för alla mord de senaste 20 åren.


Nåt sånt?

Just sådant är sådant som DE säger... Jag brukar strunta i sådant så DE säger och istället hålla koll på sådant som hon, han, den eller det har att säga om det hela...

Savanten Svante skrev: Jag får alltid höra "men DU som är så social",

Samma kommentarer som jag har fått av de flesta jag har berättat det för.

Jag fasar för min normalitet och hur jag ska förklara hur jag funkar på ett AF-möte nu i augusti. Ska jag ta på mig för korta byxor och vägra titta folk i ögonen?

Jag tror det räcker att du tar med dig en halvöppnad gammal hårddisk och en multimeter och sitter och pysslar med under mötet och verkar allmänt upptagen.

Skämt åsido, mitt första och hitlls enda möte med AF efter diagnosen avlöpte förvånansvärt smidigt. Handläggaren verkade ha läst på om AS eller varit på kurs, för hon kunde redan en del om det och var väldigt intresserad av att veta mera om hur det var och yttrade sig i praktken. Hon tyckte det lät väldigt jobbigt att ha AS och verkade faktiskt förstå ungefär. Hennes slutord var något jag aldrig trodde jag skulle höra från AF: "Du kan ju höra av dig när du tycker att du kan börja jobba igen."

Man kan ju hoppas att det inte bara var hon utan att det har varit någon allmän informationskampanj inom AF. Gissningsvis har de många med AS och andra NPF som de inte vet riktigt vad de ska göra med.

Efter att ha slagits med näbbar och klor för att få igenom utredning för mina ungar, så vi så småningom kunde få mer förståelse, stöd, diagnosadekvat vård osv, och nu fått diagnos för den ena och snart svar kring den andra, så har jag sjunkit ihop som en sufflé.

Inser nämligen att med tanke på att folk vet så himla lite så kommer jag nu inte att behöva säga Hon kan inte göra annat än det här, för hon medfödda skillnader i hjärnan (och tusen varianter på detta).

Nu kommer jag få förklara att Nej, hon är inte UTVECKLINGSSTÖRD, hon är fortfarande lika intelligent som hon var innan hon fick namn på sina bekymmer. Nej, hon är inte en potentiell framtida mördare, inte mer än nån annan i alla fall. Nej, hon har inte en personlighetsstörning och nej, inte en sjukdom heller.

Och nej, det är inte så att de tagit fel när de satte diagnos, trots att din grannes systers son som har Asperger inte är lik henne ett enda dugg. Man kan visst ha Asperger fast man förstår att man inte ska hoppa över kaffekoppen när man säger Vi hoppar över kaffet här och går till Sosta istället... Och man kan visst ha Asperger fast man säger Mamma du är den bästa mamman i hela världen som du hörde henne göra nyss...

Och ja, hon har ADHD, fast hon inte klättrar i gardinerna, promise. Det ser olika ut hos olika människor, för vi är individer på samma sätt som alla folkpartister, murare, AIK-are eller andra som hör till nån slags gruppering är individer (förhoppningsvis). Dessutom ser det olika ut hos flickor och pojkar, och vuxna och barn, och hos såna som bara har det och de som har nåt annat som rör till än mer...

Insåg det här i till fullo i helgen, när jag försökte förklara för personal (där min förstfödda är) att de INTE kan säga att Man får visserligen inte ha egen mobil på området, eller ringa från besökares mobil, men vi kommer inte att kontrollera er stup i kvarten, och vad man inte ser har man inte ont av.

Jag försökte förklara att det blir härdsmälta i tösens huvud av såna dubbla budskap, och att antingen får de hålla sig till sina regler, eller skippa reglerna. Och vill de köra med sånt med andra så varsågod, men tänk inte högt framför min unge, hon fixar inte det.

En av dem försökte göra det till att det var hennes fel som tänker så svart-vitt. Öh, vaddå handikapp-perspektiv? ÄR DET INTE JUST FÖR ATT HON INTE KLARAR SÅNT SOM HON ÄR HÄR? Fixade hon sånt skulle hon inte vara här, då kan du väl inte hålla det här emot henne, eller straffa henne för det? Om inte du kan sköta nåt så grundläggande som att hålla på era egna regler, vad ska hon då kunna få för behandling här? Suck.

Allt det här får mig att undra om jag är lika angelägen om egen diagnos som jag varit... Fast man kan ju göra utredning och så skita i att berätta för folk sen. Det är bara det att jag har så svårt för det... Överdrivet sanningskrav, ett klart aspigt drag förövrigt..

alfapetsmamma skrev:Allt det här får mig att undra om jag är lika angelägen om egen diagnos som jag varit... Fast man kan ju göra utredning och så skita i att berätta för folk sen. Det är bara det att jag har så svårt för det... Överdrivet sanningskrav, ett klart aspigt drag förövrigt..

Diagnosen ska ju vara till för dig själv, och bara om du tror att du har nytta av den. Du försöker ju inte få den för att sätta en etikett i pannan så att andra kan sortera in dig i ett fack som de tycker verkar passa.

Kvasir skrev:

alfapetsmamma skrev:Allt det här får mig att undra om jag är lika angelägen om egen diagnos som jag varit... Fast man kan ju göra utredning och så skita i att berätta för folk sen. Det är bara det att jag har så svårt för det... Överdrivet sanningskrav, ett klart aspigt drag förövrigt..

Diagnosen ska ju vara till för dig själv, och bara om du tror att du har nytta av den. Du försöker ju inte få den för att sätta en etikett i pannan så att andra kan sortera in dig i ett fack som de tycker verkar passa.

Nej, precis, men jag är ändå rädd, särskilt när jag hör om hur folk här blivit behandlade efter att ha fått den och det kommit fram i kontakt med AF, FK, läkare och andra. Det är inte alla dagar man orkar vara tydlig, rak, stringent, inte ge för mkt info, inte flyta ut och bli för känslosam och sårbar osv...

Svante, jag var nog mosig i huvudet. Jag menade FK och inte AF, så det kanske var ännu mindre relevant.

alfapetsmamma skrev:Nej, precis, men jag är ändå rädd, särskilt när jag hör om hur folk här blivit behandlade efter att ha fått den och det kommit fram i kontakt med AF, FK, läkare och andra. Det är inte alla dagar man orkar vara tydlig, rak, stringent, inte ge för mkt info, inte flyta ut och bli för känslosam och sårbar osv...

Det finns uppenbarligen väldigt olika erfarenheter här på forumet, beroende på var man bor, vilka man har varit i kontakt med etc. Jag har i stort sett bara haft positiva erfarenheter av bemötande och hjälp efter att jag fick diagnosen, men somliga andra verkar ha motsatta erfarenheter.

Diagnosen är ju också en hjälp att förstå sig själv. Men om du ändå starkt misstänker att du har AS, så kanske du inte behöver någon formell diagnos för det ändamålet? Däremot ger det ju rätt till t.ex. psykologsamtal, om man vill det. Jag har fått en väldigt bra psykolog på LSS, som har varit specialiserad på enbart aspergare i många år, men så är det förstås inte överallt.

Kvasir skrev:

alfapetsmamma skrev:Nej, precis, men jag är ändå rädd, särskilt när jag hör om hur folk här blivit behandlade efter att ha fått den och det kommit fram i kontakt med AF, FK, läkare och andra. Det är inte alla dagar man orkar vara tydlig, rak, stringent, inte ge för mkt info, inte flyta ut och bli för känslosam och sårbar osv...

Det finns uppenbarligen väldigt olika erfarenheter här på forumet, beroende på var man bor, vilka man har varit i kontakt med etc. Jag har i stort sett bara haft positiva erfarenheter av bemötande och hjälp efter att jag fick diagnosen, men somliga andra verkar ha motsatta erfarenheter.

Diagnosen är ju också en hjälp att förstå sig själv. Men om du ändå starkt misstänker att du har AS, så kanske du inte behöver någon formell diagnos för det ändamålet? Däremot ger det ju rätt till t.ex. psykologsamtal, om man vill det. Jag har fått en väldigt bra psykolog på LSS, som har varit specialiserad på enbart aspergare i många år, men så är det förstås inte överallt.

Tack för att du tar dig tid, det uppskattar jag.

Jag skulle vilja VETA, det är mest därför jag vill ha utredning. Jag är alltid närmast besatt av att VETA saker... Ovisshet är nåt av det värsta jag vet. (Inte fel när man ska forska.) Nu när jag börjat undra, och mer än undra, så känns det närmast perverst att inte gå vidare. Å andra sidan har jag blivit ganska förskräckt av den låga kompetensnivån jag mött på diverse håll, så skulle jag råka ut för nån tafflig utredare skulle jag säkert ifrågasätta diagnosen också, oavsett vad den sa..

Sen skulle jag gärna få mer stöd och förståelse för somligt, som svårigheter i arbetslivet, som att förstå orden men ändå inte begripa vad folk menar när de säger en sak men känns som de menar nåt annat fast jag inte får kläm på vad och inte kan fråga, vara stress- och kravkänslig, inte tåla vissa ljud, inte palla folkmängder och trängsel osv osv. Kunde jag få lite andra villkor vid tentor och sånt så toge jag tacksamt emot det.

Och egentligen tycker ju så många att jag är ganska märklig och udda redan nu, så att min eljesthet fick namn skulle antagligen inte göra nån större skillnad. Jag menar så här, om en handläggare på AF tycker jag är märklig pga av nåt i mitt sätt (som jag inte vet vad det är riktigt) eller tycker det pga samma sätt plus en diagnos på papper, spelar det egentligen nån roll? Jag är ju jag i vilket fall som helst.

jag har inte märkt så mkt negativt men då har jag inte haft diagnosen så länge.

dock fick jag höra av min mamma att hon hade en arbetskamrat som hade sagt ungefär, "Jag tycker inte om att det finns så många med aspergers som springer om kring överallt, dom är så oförutsägbara"
tror hon hade sett det där programmet ondska (vilket var det enda min syster också visste om AS när jag fick diagnosen)
jag har sån lust att ställa mig riktigt obehagligt nära den där arbetskamraten och sen säga "jag har aspergers"

Av de som känner till asperger eller likn. diagnoser. Kanske har något själv. Brukar säga till mig att de inte märks och bli förvånade om jag berättar det. Andra som inte känner till det, vill naturligtvis veta vad det innebär (eftersom de kanske inte har märkt något speciellt med mig).

Och nej, det märks inte alltid...
Jag är social, glad och sprallig (i rätt sällskap).
Jag har inga problem att ta kontakt med främmande människor (knyta nya kontakter, fråga om vägen, eller kanske fråga nån personal efter något i mataffären).
Jag är bra på att uttrycka mig i både tal och skrift.
Jag har inga problem att ringa telefonsamtal. Klart att en del kontakter kan vara jobbiga ändå, men det kan det vara för vem som helst...
Jag har heller inga problem att passa tider eller ta mig till "okänd" plats. Det finns ju kartor...

Inte meningen att skryta, även om det lät så... Ville bara visa det som gör att folk inte kan se mina problem...

Jag vill alltid vara alla tillags och mislyckanden knäcker mig. Jag har bara fått uppmärksamhet för prestationer, inte för den jag är. Vilket gör att JAG, som person inte har något värde (i mina ögon) utan måste hela tiden prestera. Och misslyckas jag så duger jag inte.

Den sociala biten är också svår. Jag kan inte alltid läsa av andra människor och tolka dem rätt. En blick, ett luddigt uttryck... och jag kan bli mera ställd än innan och kan stå där som ett fån. Vad menar han/hon? TALA till mig människa -tala i klarspråk så jag förstår!

Jaha, då har ett av mina syskon fått Tourette-diagnos och ett syskon-barn OCD. Far är garanterad aspergare och farfar också (tydligen talade han "ordsallad" bland annat dessutom fick jag reda på idag). Jag tycker dessa personer är enklast att umgås av mina släktingar, då jag förstår mer hur de tänker än andra och vice versa. Mor dock anser att jag och far är "defekta" och försöker skrika på oss så vi blir normala...

"Oj vad hon sliter ut oss!" sa en om sin OCD-dotter (inte ovan omnämnd). Själv tycker jag att neurotyperna sliter ut mig, att det är bland NPF:are och andra psykfall jag kan slappna av och vara mig själv.

Till skillnad från mor, så känner jag mig mer som en katt än som en defekt hund, så att säga. Ur mitt perspektiv är det snarare HON som är en defekt katt...! Jag trivs utmärkt med fars sälskap. Vi tänker lika, prioriterar lika, tycker samma saker är oviktiga (vanligen mors prio ettor). Tyvärr påstår mor att "det säger du bara för du inte varit gift med honom"... skitsnack. Jag har bott i samma hus som far i på heltid i över tjugo år av mitt liv...

[img]http://xs129.xs.to/xs129/08282/1215543145260416.gif[/img]

Brillmongot skrev:[img]http://xs129.xs.to/xs129/08282/1215543145260416.gif[/img]

JAAAAA!!


Som uncyclopedia!

Asperger Syndrome (pronounced ASS-burger SIN-drome) is a semi-voluntary behavioural disorder in the guise of a more serious and involuntary neurodevelopmental disability.


*älskar ironisk humor som jag förmodligen inte borde förstå, eftersom jag är en ass-burger*


http://uncyclopedia.org/wiki/Aspergers

Kriterium 3 är rätt PUNK.

Significant impairment in "giving a shit";

Anastasia skrev:Det jobbigaste är när folk som inte känner mig verkar tro att de gör det bara för att de har läst nån bok om AS. Jag gillar inte heller att bli reducerad till en diagnos, och det riskerar man att bli om man berättar för fel person. Farligast tror jag är att berätta för ganska ointelligenta människor, som inte klarar av att tänka självständigt, och som ser sig själva som "aspergerexperter" bara för att de bläddrat lite i några AS-böcker, gått på en föreläsning eller nåt sånt. Såna människor försöker ofta tillskriva mig personlighetsdrag jag inte har, eller förklara alla mina olika egenskaper med AS. Överdrivet daltande har jag också svårt för, och det är tyvärr ett vanligt bemötande.

Känner igen mig exakt. Man blir tillskriven egenskaper man inte har, speciellt av tanter. De tror att de lärt känna mig för att de läst Gillbergs senaste. Att bli bemött som en mindre vetande har jag också upplevt många gånger, och bara av sk aspergerexperter och vårdfolk...

I verkliga livet, på arbetsplatser, skolor, på krogen etc blir jag däremot rättvist bemött som den jag är, på gott och ont.
Ironiskt egentligen, att man får det bästa bemötandet av folk som inte har en susning om AS...

KrigarSjäl skrev:Känner igen mig exakt. Man blir tillskriven egenskaper man inte har, speciellt av tanter. De tror att de lärt känna mig för att de läst Gillbergs senaste...

SÄRSKILT hemskt om de läst just Gillberg, eftersom han är så neggo mot AS, vilket känns skrämmande, när han ska vara bland de främsta i Sverige...

Ja, ingen kan väl påstå att Gillberg presterar någon upplyftande läsning...