Ja, jag tänkte alltså höra om det finns någon här som har erfarenhet av Patientnämnden, och om ni i så fall tyckte att ni fick den hjälp eller det stöd som ni var ute efter?

Jag sitter nu själv och funderar över om jag ändå inte skulle ska ta mod till mig och kontakta dem, men samtidigt vet jag inte om jag vågar eller har orken att försöka föra fram det jag har på hjärtat, särskilt om det skulle visa sig att de kanske inte ens vill lyssna till vad jag har att säga.

I vilket fall som helst känner jag verkligen ett stort behov av att få föra fram just min åsikt om hur bemötandet från vårdens sida har sett ut de här senaste åren. Och även om jag absolut inte tror att vården skulle bry sig det minsta, så skulle det ändå kännas som att jag ger mig själv en upprättelse och visar att jag inte accepterar hur mycket skit som helst.
Den lilla bitchen i mig vill liksom sätta ner foten här.

Jag kan väl snabbt dra bakgrunden:
Det har visat sig att jag har cervikal spinal stenos med myelopati (ryggmärgspåverkan) och ska därför operera nacken i nästa vecka. Resan hit har varit både lång och krokig – startade redan sommaren 2010 – och jag har träffat väldigt många läkare på flera olika vårdcentraler och mottagningar. Tyvärr hittade jag aldrig någon som med något större engagemang ville utreda mig tillräckligt ordentligt för att kunna ge mig en diagnos. Nej, eftersom min symptombild är mycket komplex har jag istället gång på gång blivit avfärdad med att det nog är psykosomatiskt hit och psykosomatiskt dit, med lite hypokondri på det. Till sist skrev jag en egenremiss till en privat ryggklinik – via fritt vårdval – och där fick jag alltså slutligen en diagnos och ska nu opereras.

Bara det att behöva gå så här länge – dessutom med en stadig försämring – utan att få en diagnos, och alltså inte heller någon hjälp med lindring eller bot, anser jag vara dåligt och värt ett påpekande. Jag tycker att sjukvården, och då inte minst ”de kära” vårdcentralerna, behöver bli betydligt bättre på att utreda och diagnostisera komplexa besvär.

Men det absolut sämsta anser jag ändå är det att man gång på gång valt att vifta bort problemet genom att hänvisa till mitt psykiska mående, och det har förstås varit extra lätt då jag redan har en gammal psykiatrisk diagnos – en felaktig sådan och det har tyvärr inte gjort saken bättre – med mig i bagaget. Jag tycker inte att det är okej att lägga över sin egen okunskap på patienter på det här sättet! Dessa ständiga anspelningar på mitt psykiska mående har dessutom fått mig att må just psykiskt mycket dålig – även om jag nu är mer förbannad, tack och lov – och jag har tyvärr haft en hel del självmordstankar under resans gång.

Jag känner alltså att det både för min egen skull och andras – särskilt de med olika psykiatriska diagnoser – skulle vara bra att på något sätt föra fram hur illa man kan fara i vården och hur dåligt man kan bli bemött. Skulle det då inte kunna vara vettigt att vända sig till Patientnämnden?

Vad tro ni, är det värt mödan, eller ska jag hellre försöka att strunta i det hela?

Alla åsikter, råd och erfarenheter tas tacksamt emot.

Bali skrev:Men det absolut sämsta anser jag ändå är det att man gång på gång valt att vifta bort problemet genom att hänvisa till mitt psykiska mående, och det har förstås varit extra lätt då jag redan har en gammal psykiatrisk diagnos – en felaktig sådan

Be att få den raderad eftersom de ofelbara läkarna uppenbarligen gjort - fel.

I övrigt kanske det finns möjlighet till ekonomisk ersättning?

Sjukvårdssystemet i sverige dras med systembrister som inte lär fixas så snabbt.

Enligt min uppfattning är det bra att kontakta Patientnämnden i detta liksom alla ärenden där man upplever att vården har behandlat en för illa eller gjort fel men du bör intala dig att du gör det för principens skull och för att andra ska få reda på hur du blivit behandlad. Vänta dig inte att du får ut speciellt mycket för din egen del. På sikt och om många protesterar kan du kanske bidra till att fler inte blir behandlade på samma sätt. Det är nog väldigt svårt att få vården att erkänna att de har gjort fel. Lättast är nog om de väldigt tydligt har brutit mot sina regler.

Det skulle ju gå att skriva rapporten med avsikt att någon journalist läser den istället för nämnden. Förutsatt att den kan begäras ut enligt lagen om offentlig handling. UG nästa..

plåtmonster skrev:Be att få den raderad eftersom de ofelbara läkarna uppenbarligen gjort - fel.

Jo, det där har jag väl haft en tanke på, men samtidigt går jag och väntar på en mer riktig diagnos att kunna byta ut den mot, och diagnosen efter den - ja herregud, det är inte lätt att få "rätt" psykiatrisk diagnos heller - och någon sådan är ännu inte satt på pränt, men det lutar väl åt något på autismspektrumet.

Det är ju så hopplöst, för jag nekar ju olika mottagningar åtkomst till min psykjournal, men sedan står det likt förbaskat en del i min VC-journal. Den första diagnosen får jag väl skylla mig lite själv för att den finns där, eftersom jag litade så på min VC-läkare och h*n var min kontakt i vården i sjuhelsikes många år, men att den sedan skulle kunna vändas mot mig, när jag behövde hjälp rent somatiskt...

Vad gäller ersättning, så har jag inga sådana tankar och tror inte heller att det skulle vara möjligt, för jag har ju faktiskt inte blivit felbehandlad, utan "bara" inte blivit behandlad och bemött som jag skulle ha behövt. Nej, jag känner bara ett sådant sug efter att...ja, ärligt talat ge igen lite, att åtminstone känna att jag har fått möjligheten att föra fram - till någon - att det faktiskt var jag som hade rätt hela tiden; det var inte psykosomatiskt, basta!

plåtmonster skrev:Det skulle ju gå att skriva rapporten med avsikt att någon journalist läser den istället för nämnden. Förutsatt att den kan begäras ut enligt lagen om offentlig handling. UG nästa..

Hoppla, du verkar vara lika bitchig som mig , ja, det där vore ju något för de jäkla VC-läkarna att bita i, men, nej, någon journalist lär jag inte vända mig till.

Tusen tack för dina inlägg!

Bali skrev:
Vad tro ni, är det värt mödan, eller ska jag hellre försöka att strunta i det hela?

Alla åsikter, råd och erfarenheter tas tacksamt emot.

Låter som ett fall som det skulle kunna bli nåt av med att driva vidare. Det är väl just såna här fall man ha en möjlighet att vinna.

Bjäbbmonstret skrev:Enligt min uppfattning är det bra att kontakta Patientnämnden i detta liksom alla ärenden där man upplever att vården har behandlat en för illa eller gjort fel men du bör intala dig att du gör det för principens skull och för att andra ska få reda på hur du blivit behandlad. Vänta dig inte att du får ut speciellt mycket för din egen del. På sikt och om många protesterar kan du kanske bidra till att fler inte blir behandlade på samma sätt. Det är nog väldigt svårt att få vården att erkänna att de har gjort fel. Lättast är nog om de väldigt tydligt har brutit mot sina regler.

Jo, det är väl så jag tänker också, att det väl är bra att alla som inte blir okej behandlade eller bemötta bör försöka göra sina röster hörda, så att man kanske åtminstone på sikt kan få till en förändring.

Och, nej, jag förväntar mig inte det minsta för egen del, för några fel gör väl aldrig vården och om/när de gör det vill det mycket till innan man får höra ett erkännande - för att inte tala om ursäkt, gud förbjude - från dem. Som jag skrev i inlägget ovan, handlar detta alltså mest om att jag på något sätt äntligen ska få tillfälle att lägga fram att de hade fel, att jag inte är den där gnälliga, okunniga och hypokondriska patienten man gör bäst i att vifta bort, för jag blev fan så kränkt och ledsen över det bemötandet.

Nu blev jag än mer peppad att ändå försöka mig på det här projektet. Tack, Bjäbbmonstret!

Moggy skrev:Låter som ett fall som det skulle kunna bli nåt av med att driva vidare.

Jag tackar även så mycket för din feedback, Moggy!

Fasiken, tanten börjar känna sig riktigt taggad nu.

Oj, jag såg just att jag skrivit fel årtal i mitt första inlägg. Det var sommaren 2011 detta elände startade och inget annat. Sorry!

Gör en systemanalys. Vad kan du möjligtvis få ut av patientnämnden? Evigt liv? troligtvis inte. Ursäkt? kanske men kanske inte så värdefullt. Rensad journal? kanske, och det lär vara användbart. Pengar? tidigare avgöranden skulle kanske kunna användas för att beräkna sannolikhet och nivå.

Så kika på vilka befogenheter de har. Kika på tidigare avgöranden för att se vad de faktiskt gör. Avgör vad som är värt din tid och engagemang. Var alltid snäll och hjälp de med omtanke att skjuta sig själva i foten..

Var rationell helt enkelt. Dumma system finns alltid, se till att bitcha systemet istället för att bli överkörd.

@ plåtmonster: Systemanalys? Tja, det är väl faktiskt det jag håller på med här, alltså försöker analysera mitt eget system för att komma fram till om jag överhuvudtaget vågar och orkar vända mig till Patientnämnden, och om det möjligtvis skulle kunna vara mödan värt.

Mitt syfte med en ev. kontakt med Patientnämnden har kanske missuppfattats, för det är inte så att jag står beredd att liksom gå ut i krig här, nej, det skulle väl bli som att fäkta mot väderkvarnar och det känner jag då rakt inte för, och inte har jag orken heller.

Visserligen har jag redan tidigare träffat både en neurolog och ortoped, som alltså hade kunnat komma fram till samma slutsats om min nacke en senare neurolog och nu även ortopederna på ryggkliniken har dragit, och det är något som kan göra mig smått förbannad. Jag hade kunnat få hjälp mycket tidigare om bara kunskapen och åsikterna vore liknande bland läkarna över landet. Jag hade kanske då inte behövt bli så dålig som jag är i nuläget, och det skulle väl kanske kunna vara ammunition om jag nu skulle vilja strida (?), men samtidigt är jag medveten om att rygg- och nackproblem är svårdiagnostiserade.

Inte heller känner jag för att strida för att en gammal diagnos nu ständigt dyker upp även i somatikens journalanteckningar, utan det som alltså gör mig både frustrerad och ledsen är att det så gärna anspelas på psyket när läkarna ställs inför en komplex och inte helt lättdiagnostiserad problematik. Jag instämmer med min brorsa, som röt ifrån när han körde mig till akuten en gång: ”även om man mår dåligt psykiskt kan man väl bli sjuk eller skadad, eller hur?”

Jag har för övrigt talat om att diagnosen inte stämmer, men så fort psyket kommer på tal – oavsett vilken diagnosen är – är det som om myntet faller ner hos läkarna: ”Aha, där måste lösningen stå att finna, alla dessa symptom och besvär är förstås psykosomatiska. Case closed!” Saken har inte heller blivit lättare av att jag har problem med – och dessa är jag väl inte ensam om här på forumet? – att beskriva min smärta, att på utsidan visa upp hur dåligt jag mår och med ögonkontakten. Då måste väl ändå patienten överdriva eller kanske t.o.m. ljuga, eller...

Kanske inte Patientnämnden är rätt ställe att vända sig till, när det handlar om en sådan ”bagatell” som att det anspelas alldeles för mycket på psyket inom vården, men jag trodde att det kunde vara ett vettigt alternativ?

Det kanske också bara är så att jag är förbaskat löjlig och långsint när det gäller detta, men jag känner faktiskt för att avreagera mig på något sätt, få det ur systemet och även få åtminstone en slags ”inre” upprättelse. Jag förväntar mig inte att det skulle kunna leda till något mer än just det.

Jag kan bara inte låta bli att känna mig fruktansvärt kränkt och ja, just överkörd, och då skulle det att få bitcha lite inte vara helt fel.

Ett alternativ till patientnämnden är pressen, det har skrivits en del om hur patienter inte får hjälp. Om de här på forumet (tänker bl.a. på obehandlad borrelia) som inte fått relevant hjälp i tid går i samlad tropp till ex.vis DN så bör det ge resultat.

Med samlad tropp syftar jag på att skriva varsitt mail till en journalist som skrivit om ämnet tidigare. Man får vara anonym i tidningar och de har lagstadgat stöd att inte avslöja sina källor.

@ Miche: Jo, både du och plåtmonster har väl rätt i att vända sig till pressen vore ett alternativ och säkert ett mycket kraftfullt sådant, om man nu bara kan få någon journalist att nappa på betet. Men själv känner jag ändå att det för mig bara är too much, i alla fall i nuläget.

Ja jösses, jag har ju redan blivit lite stirrig bara av att starta den här tråden – vilket ni väl ser av min svada – och hur kommer jag då inte bli om/när jag beslutar mig för att kontakta Patientnämnden, för att inte tala om kommer till skott att verkligen göra det. Det där med att telefonera tycker jag nämligen inte är någon höjdare och när samtalet dessutom kommer att handla om att både beklaga mig och stå upp för mig själv – alltså sådant jag har mycket svårt för – tja, svettigt lär väl då bara vara förnamnet.

Jag såg i o.f.s. att det även går bra att framföra vad man har på hjärtat via både brev och mejl, men samtidigt känns inte det så bra heller. Jag skulle nog ha svårt att veta vad jag skulle skriva, vad jag egentligen vill ha sagt, eftersom det har hänt så mycket och dessutom på flera olika ställen. Men det skulle väl bli en mycket lång text i alla fall – vilket troligen inte förvånar någon av er – och det står att man ska skriva kortfattat. Dessutom vore det mycket skönare att få direkt feedback på vad jag har att säga, och slippa gå och vänta på svar.

Nej, det får nog bli via telefonen i så fall, men när då? Det bästa vore kanske att vänta till efter operationen – när jag förhoppningsvis har mer ork och kanske även ytterligare kött på benen – men samtidigt vore det gött att hugga tag i det när jag nu går och funderar på det. Jag skulle väl förstås kunna höra efter om det överhuvudtaget är okej att ta upp det här med dem, och i så fall återkomma eller boka tid för ett längre samtal längre fram? Jag får fundera vidare.

Och om någon har erfarenhet att dela med sig av, hur ni blev bemötta, hur ärendet sköttes etc. hojta gärna till. Jag sätter som sagt värde på alla åsikter, råd och just erfarenheter, för jag kan vara en riktigt fegis ibland, som alltså kan behöva lite peppning.