och då menar jag inte text utan just musik, komposition.

Det här är Brahms ungerska danser nummer 1 och 5:





Har ni egna exempel på när man kan höra personligheter i musik och vad har ni då för uppfattningar? Själv kan jag inte låta bli att höra

Denna gillar jag i alla fall:



Ger mig styrka i hårda stunder.

Och den här är också bra:

Roligt att någon vill skriva i den här tråden! Lite nyfiken på vad för personlighet du utläser i musiken bara.

Bra tråd!
Jag tycker att man ofta även hör personligheten hos den som tolkar ett musikstycke, som här när en helt superb pianist går loss på Coldplays Clocks. Originalet bleknar ju jämfört med den här pianistens version:


Jag har ingen aning om vad sångaren i Coldplay ville uttrycka och kommer inte ens ihåg texten men den här pianisten förmedlar ju en enorm passion inför musiken, själva tonerna liksom. Och så måste han ju vara extremt envis, ihärdig och noggrann, lite aspig kanske till och med...åtminstone vill jag tolka det så.

[Youtube]https://www.youtube.com/watch?v=qPsm5tmCpd4[/Youtube]

Ahhhh ... Mozart.

/notwoodstock

P.S. Förstår inte varför länken ovan inte fungerar?! D.S.

För mig är det här stycket som att vakna 100 måndagar irad. Samma rutiner varje gång men också ett oändligt sökande efter nya nyanser. Det är som att det bor en sorts stilla utforskande och eftertänksamhet i den här musiken och en strävan mot upplysning. Det är i alla fall vad jag hör

Krake skrev:Roligt att någon vill skriva i den här tråden! Lite nyfiken på vad för personlighet du utläser i musiken bara.

Kärlek och harmoni Inre styrka

Kul tråd, Krake!

Jag råkade snubbla över dessa otroligt duktiga musiker för ett tag sedan, och detta stycke ger mig en riktigt skjuts framåt. Jag hör en jävlar-anamma-personlighet, liksom: "okej, det har varit tufft, men nu ser jag till att ta tag i det här och försöker få till en förändring."

Och så en sprudlande och positiv personlighet, som nyfiket tar sig an livet med öppen famn.



Det här var ju riktigt skoj!

"Nej, jag hinner tyvärr inte nu, måste skynda mig och ta itu med nästa grej. Livet är kort, serru."
Den rastlösa och alltid på G personligheten.

Jag kan hålla med om jävlar-anamma grejen men lustigt nog ändrar den helt karaktär om den spelas så här istället:


Mer sorgsen och… ödmjuk? Lugn.

Ja, det har du verkligen rätt i, Krake, och vad bra att den följer på den förra versionen.
Först jävlar anamma och sedan ödmjukhet och lugn.

Jag hoppas (och tror faktiskt) att även den personligheten finns inom mig, sorgsen men ändå ödmjukt accepterande att vissa saker är som de är.

Man kan höra otroligt mycket i musik om man bara ger sig tid.

Bach har gjort några stycken där jag kan se personer prata/sjunga om olika saker och svårigheter, och framför allt när de framförs så här grafiskt.





Även Beethovens 5:a blir väldigt tydlig med jaktscener växlat med lugna scener där faran lurar i bakgrunden.

Frost Flowers av Evelyn Glennie & Phillip Sheppard från albumet winter wonderland.

Jag har svårt att säga vilken personlighet som finns bakom detta, jag hör bara att det finns själ i den. Det kanske är just det det är också. En sorts existensialism över det. Nån som har andra idéer?

Jag känner en sorgsen själ på vandring genom ett landskap han inte riktigt förstår. Något åt Europes Dreamer håll.

Jag gillar både tiden och kompositören: