Hej,

Nu var det minsann ett bra tag sedan jag var online här. Hur har ni det?

Jag ville egentligen bara uppdatera er lite om min utredningssituation (vet inte om någon är intresserad, men ändå). Idag fick jag (efter att ha väntat i 1,5 år) reda på att min utredning kommer att påbörjas 26 mars! Eller ja, det är då vi har vårt inledande möte i alla fall (psykologen sa att vi behöver 7-10 möten totalt). Jag har egentligen ingen aning om hur en utredning går till, vilka test som är inkluderade eller vad jag har att förvänta mig men det kanske är bättre att jag inte vet så mycket om det hela, eller?

Ska jag vara ärlig så har jag på sistone ifrågasatt om jag borde utredas eller om jag bara slösar deras tid. Jag tror nämligen att jag inte kommer få någon diagnos (varken Asperger eller ADHD, vilket är det jag ska utredas för). Fast samtidigt så har psykologerna jag träffat hittills sagt att det är troligt att jag får en diagnos, så jag vet inte. Hursomhelst, det känns bra att saker och ting äntligen går framåt. Jag hoppas att jag kan få lite svar på mina frågor. För hela den här processen har triggat väldigt mycket tankar och frågor.

Neutrino

Moderator Gripandekylig - förtydligade rubriken

Grattis till utredningen.

Jag tror att det är ganska vanligt att ifrågasätta sitt behov av utredning. Under de år jag väntade på utredning trodde jag tidvis att det var något annat med mig än AS (kanske för att jag tolkade de diagnostiska kriterierna alltför snävt).

Tack.

Ja, det kanske är fullt normalt att ifrågasätta behovet av utredning. Oh well, om inte annat så kan ju en utredning utesluta saker som AS och ADHD, vilket även det är ett steg framåt.

Även om det inte innebär en diagnos av de du nämner, så har du ändå sökt för problematik du upplever, möjligtvis kan det innebära stöd.
1½ års väntetid är skrämmande! Vilket landsting gäller det?

Ja, förhoppningsvis kan jag få den hjälp jag känner att jag behöver.

Jag trodde att 1,5 år var ganska vanligt när det gällde väntetider till utredningar för NPF, men jag kanske har fel. Hursomhelst, det rör sig om Uppsala läns landsting.

Neutrino skrev:Ja, förhoppningsvis kan jag få den hjälp jag känner att jag behöver.

Jag trodde att 1,5 år var ganska vanligt när det gällde väntetider till utredningar för NPF, men jag kanske har fel. Hursomhelst, det rör sig om Uppsala läns landsting.

Ah. Jag minns att jag väntade 3-4 månader - sedan kontaktades jag igen via telefon - sedan klämde de in en tid 3 månader efter det (Skåne).

När jag genomgick utredningen satt jag med en neuropsykolog och diskuterade om hela ens liv 60-100 minuter åt gången, var ett par gånger, sedan gjordes även tester enligt WAIS-IV samt ett par andra tester.
Gjorde även ett antal formulär (självskattning) om diverse, även anhöriga gjorde liknande formulär. Sedan träffades anhöriga med utredarna - sen var det rätt klart att en fick A+ på slutprovet... =P

dasunbedingte skrev:När jag genomgick utredningen satt jag med en neuropsykolog och diskuterade om hela ens liv 60-100 minuter åt gången, var ett par gånger, sedan gjordes även tester enligt WAIS-IV samt ett par andra tester.
Gjorde även ett antal formulär (självskattning) om diverse, även anhöriga gjorde liknande formulär. Sedan träffades anhöriga med utredarna - sen var det rätt klart att en fick A+ på slutprovet... =P

Tror du att det fungerar like bra om anhöriga (förändrar antar jag) kontaktas via telefon istället för att de ska behöva komma hit och träffa psykologen? Mina föräldrar bor ganska långt härifrån.

Känner mig faktiskt ganska nervös inför utredningen. Jobbigt när man inte riktigt vet vad som kommer hända och vad man ska förvänta sig. Dessutom vet jag inte riktigt vad jag skulle tycka om eventuell diagnos. Har fortfarande, efter 1,5 års grubblande, inte kommit fram till det.

Neutrino skrev:...
Känner mig faktiskt ganska nervös inför utredningen. Jobbigt när man inte riktigt vet vad som kommer hända och vad man ska förvänta sig.
...

Kan bara tala om att det var samma sak för min del, tror dock att det är en stor fördel att inte ha någon koll på vad som ska ske då man i så fall inte kan förbereda sig på något sätt, tror testresultaten blir mer korrekta och rättvisande då och sedan är det ju även så att ens reaktioner och beteende observeras av personen/teamet som utreder. Jag kommer ihåg en gång inför ett besök i början av utredningen då jag var så nervös att jag funderade på att vända om hemåt igen.

Neutrino skrev:Hej,

Nu var det minsann ett bra tag sedan jag var online här. Hur har ni det?

...

Ska jag vara ärlig så har jag på sistone ifrågasatt om jag borde utredas eller om jag bara slösar deras tid.

...

Jag tror nämligen att jag inte kommer få någon diagnos (varken Asperger eller ADHD, vilket är det jag ska utredas för). Fast samtidigt så har psykologerna jag träffat hittills sagt att det är troligt att jag får en diagnos, så jag vet inte.

...

Neutrino

Jag är ny och precis lycklig över Aspergerdiagnos.

Jag tror att det kan vara Guld med utredning.

Jo, jag blev också överraskad över så klar diagnos som det blev.

Just därför så blev jag lycklig - det omprövar ju hela mitt liv!

/notwoodstock

Wine skrev:Kan bara tala om att det var samma sak för min del, tror dock att det är en stor fördel att inte ha någon koll på vad som ska ske då man i så fall inte kan förbereda sig på något sätt, tror testresultaten blir mer korrekta och rättvisande då och sedan är det ju även så att ens reaktioner och beteende observeras av personen/teamet som utreder. Jag kommer ihåg en gång inför ett besök i början av utredningen då jag var så nervös att jag funderade på att vända om hemåt igen.

Ja, det är lite så jag tänker. Det kanske är bäst att inte ha någon koll på vad som ska hända så att inte resultaten påverkas.

Låt oss säga att jag får diagnosen Asperger. Hur säker kan jag då vara på att resultatet är korrekt?

Neutrino skrev:

Wine skrev:Kan bara tala om att det var samma sak för min del, tror dock att det är en stor fördel att inte ha någon koll på vad som ska ske då man i så fall inte kan förbereda sig på något sätt, tror testresultaten blir mer korrekta och rättvisande då och sedan är det ju även så att ens reaktioner och beteende observeras av personen/teamet som utreder. Jag kommer ihåg en gång inför ett besök i början av utredningen då jag var så nervös att jag funderade på att vända om hemåt igen.

Ja, det är lite så jag tänker. Det kanske är bäst att inte ha någon koll på vad som ska hända så att inte resultaten påverkas.

Låt oss säga att jag får diagnosen Asperger. Hur säker kan jag då vara på att resultatet är korrekt?

Jag var också mån om att inte surfa här efter kriterier, symtomlistor eller sådant som kunde fått undersökningen felgjord på något vis.

Jag är nyfiken på om din fråga är vettigt ställd - en mer noggrann undersökning, vad skulle den ge? Det handlar ju om "kriterierna" för Asperger, och då tror jag utredningspsykolgens kompetens är en viktigare parameter.

/notwoodstock

Neutrino skrev:Tror du att det fungerar like bra om anhöriga (förändrar antar jag) kontaktas via telefon istället för att de ska behöva komma hit och träffa psykologen? Mina föräldrar bor ganska långt härifrån.

Min förälder intervjuades över telefon under min utredning. Det var helt ok för den som skötte intervjun.

Neutrino skrev:

dasunbedingte skrev:När jag genomgick utredningen satt jag med en neuropsykolog och diskuterade om hela ens liv 60-100 minuter åt gången, var ett par gånger, sedan gjordes även tester enligt WAIS-IV samt ett par andra tester.
Gjorde även ett antal formulär (självskattning) om diverse, även anhöriga gjorde liknande formulär. Sedan träffades anhöriga med utredarna - sen var det rätt klart att en fick A+ på slutprovet... =P

Tror du att det fungerar like bra om anhöriga (förändrar antar jag) kontaktas via telefon istället för att de ska behöva komma hit och träffa psykologen? Mina föräldrar bor ganska långt härifrån.

Förmodligen går det bra. Vid enstaka återkoppling för egen del (och vad en hört angående bekantas utredning), så brukar det inte vara något problem - sedan att det kanske var 45-60 minuter i telefon är en annan sak.
Brev som komplement till skattningar och samtal med anhöriga brukar vara tacksamt med - som sagt - tror inte det skiljer sig allt för radikalt mellan landstingen, förmodligen har landstinget en snabb checklista av något slag på webben.

Neutrino skrev:Känner mig faktiskt ganska nervös inför utredningen. Jobbigt när man inte riktigt vet vad som kommer hända och vad man ska förvänta sig. Dessutom vet jag inte riktigt vad jag skulle tycka om eventuell diagnos. Har fortfarande, efter 1,5 års grubblande, inte kommit fram till det.

För mig tog det 12 månader att smälta diagnoserna. Ännu längre att begära utredning och annan stöttning.
Det enda jag ångrar är att jag inte sökte tidigare, dock när jag var yngre så var det ingen idé pga vårdnadshavare, sedan när en blev myndig sköt en bara upp det. Det var ju alla andra det var fel på (och så är det iofs, dock en del ligger på ens funktionsförmågor).

Grattis till utredningen! För min del tog det lång tid innan utredningen var färdig (cirka ett år), har väl fortfarande inte smält att jag fått diagnosen (fick den i december) men blev glad när jag fick diagnosen eftersom jag inte känt mig som andra. Men resultatet blev bra tycker jag, den visade på vilka styrkor och svagheter jag har.

Demin skrev:Grattis till utredningen! För min del tog det lång tid innan utredningen var färdig (cirka ett år), har väl fortfarande inte smält att jag fått diagnosen (fick den i december) men blev glad när jag fick diagnosen eftersom jag inte känt mig som andra. Men resultatet blev bra tycker jag, den visade på vilka styrkor och svagheter jag har.

Tack. Lite nyfiken på hur du tycker att utredningen visade på dina styrkor och svagheter. Berätta?

Det där med att inte känna sig som andra är en känsla jag går runt med konstant (och har gjort sedan jag var ganska ung). Väldigt frustrerande.

Neutrino skrev:

Demin skrev:Grattis till utredningen! För min del tog det lång tid innan utredningen var färdig (cirka ett år), har väl fortfarande inte smält att jag fått diagnosen (fick den i december) men blev glad när jag fick diagnosen eftersom jag inte känt mig som andra. Men resultatet blev bra tycker jag, den visade på vilka styrkor och svagheter jag har.

Tack. Lite nyfiken på hur du tycker att utredningen visade på dina styrkor och svagheter. Berätta?

Det där med att inte känna sig som andra är en känsla jag går runt med konstant (och har gjort sedan jag var ganska ung). Väldigt frustrerande.

I weiss testet (som jag fick utföra vilket innehöll många psykologiska tester hos en psykolog på neuropsykiatriska) så blev resultatet att jag utgår ifrån detaljer mer än helheten (kom ihåg detaljer men inte en helhetsbild) och att mina svagheter låg i att det blev för svårt när det gällde abstrakta matematiska saker (mönster och så). Medan jag var väldigt bra när det gällde att prata och uttrycka mig (lärde mig prata tidigare än andra och gå senare än andra).

Demin skrev:I weiss testet (som jag fick utföra vilket innehöll många psykologiska tester hos en psykolog på neuropsykiatriska) så blev resultatet att jag utgår ifrån detaljer mer än helheten (kom ihåg detaljer men inte en helhetsbild) och att mina svagheter låg i att det blev för svårt när det gällde abstrakta matematiska saker (mönster och så). Medan jag var väldigt bra när det gällde att prata och uttrycka mig (lärde mig prata tidigare än andra och gå senare än andra).

Testet du nämner heter WAIS och det står för Wechsler Adult Intelligence Scale.

O nu undrar jag, för jag ska påbörja en utredning, måste föräldrarna intervjuas/vara med i utredningen? Eller kan en annan anhörig räcka lika bra?

Saken är den att t ex min pappa (som enligt mig har nån form av autism) inte tror på sånt som diagnoser o tjatar jämt om att jag inte är konstig för alla är konstiga, att mina problem är allmänna osv. Och det har påverkat mig till den grad att jag gått nästan hela mitt vuxna liv och inte sökt hjälp för svår ångest, social fobi och andra fobier, tvångstankar, utanförskap osv. Om de skulle intervjua honom så skulle han inte hjälpa till ett dugg på traven. Och kanske har det att göra med hans egna personlighetsdrag, att han inte ser mig som konstig utan snarare normal, eftersom han ser sig själv som normal, fast att så verkligen inte är fallet.

Min mamma vet jag inte, jag tror hon skulle deppa ihop om jag ens tog upp att jag misstänker AS. Min ena bror har tampats med bipolär sjukdom i flera år och det har gett henne många gråa hår. Dock så är hon själv verkligen inte oerfaren när det kommer till psykiska åkommor, eftersom hon själv har väldigt svåra tvångstankar, ritualer och fobier.

Å andra sidan kan ju bägge mina föräldrar bekräfta allt som jag säger, hur jag var som barn och tonåring. Det är ju ganska tydligt att jag hade väldigt mycket egenheter för mig.

Den som mest märker av mina problem är min pojkvän, och som också varit den drivande faktorn i att jag slutligen tagit tag i att starta en utredning.

Ok, jag har en fråga. Ville inte starta en ny tråd så detta får duga. Jag har sedan i juli förra året gått i kognitiv beteendeterapi. Det har inte fungerat överhuvudtaget. Vet inte om det är mitt fel eller varför det blivit så men det har inte känts bra i alla fall. För ungefär tre veckor sedan bestämde vi (min psykolog och jag) oss för att vi skulle avsluta behandlingen och att jag skulle remitteras till någon annan eftersom vi inte kom vidare. Det kändes som det mest logiska. Jag har gått hos privat psykolog med koppling till landstinget så han fick skriva något brev till psykologen på mottagningen som remitterat mig till honom och som ska remittera mig vidare till någon annan.

Fick nu mail från psykologen på mottagningen som skrev någonting om att det kanske är bäst om vi väntar med ny psykoterapeutisk behandling tills dess att min NPF-utredning är klar (den börjar på onsdag nästa vecka och håller på till sommaren någon gång). Det skrämmer mig något så våldsamt eftersom jag tänker mig att en utredning inte är någon behandling utan endast en slags undersökning. Har jag rätt eller är en utredning ett bra temporärt substitut för psykoterapeutisk behandling?

Jag vet inte om jag klarar mig själv fram till sommaren (och eftersom folk är på semester då så skulle det inte förvåna mig om jag inte får någon ny psykologkontakt förrän till hösten).

Tankar? Åsikter?

Neutrino skrev:Ok, jag har en fråga. Ville inte starta en ny tråd så detta får duga. Jag har sedan i juli förra året gått i kognitiv beteendeterapi. Det har inte fungerat överhuvudtaget.

...

Fick nu mail från psykologen på mottagningen som skrev någonting om att det kanske är bäst om vi väntar med ny psykoterapeutisk behandling tills dess att min NPF-utredning är klar (den börjar på onsdag nästa vecka och håller på till sommaren någon gång). Det skrämmer mig något så våldsamt eftersom jag tänker mig att en utredning inte är någon behandling utan endast en slags undersökning. Har jag rätt eller är en utredning ett bra temporärt substitut för psykoterapeutisk behandling?

Jag vet inte om jag klarar mig själv fram till sommaren (och eftersom folk är på semester då så skulle det inte förvåna mig om jag inte får någon ny psykologkontakt förrän till hösten).

Tankar? Åsikter?

Jag har precis fått min utredning klar, och en Asperger-diagnos.

Jag gick KBT för ett år sedan, och jag tror lite på att rent allmänt så är sådant intressant, men det gav mig ingenting med min schizofreni, som den riktade in sig på.

http://www.unstuck.org/ var klart bättre blog (och App) för mig!

Utredningen rekommenderar jag klart!

Men du borde väl kunna prata med läkaren igen, psykolog vet jag faktiskt inte vad dom skulle kunna göra för mig även om utredningen är klar.

/notwoodstock

Neutrino skrev:Ska jag vara ärlig så har jag på sistone ifrågasatt om jag borde utredas eller om jag bara slösar deras tid. Jag tror nämligen att jag inte kommer få någon diagnos (varken Asperger eller ADHD, vilket är det jag ska utredas för). Fast samtidigt så har psykologerna jag träffat hittills sagt att det är troligt att jag får en diagnos, så jag vet inte. Hursomhelst, det känns bra att saker och ting äntligen går framåt. Jag hoppas att jag kan få lite svar på mina frågor. För hela den här processen har triggat väldigt mycket tankar och frågor.

Neutrino

Moderator Gripandekylig - förtydligade rubriken

Jag känner igen mig i det där ifrågasättandet, jag gjorde min utredning i höstas (resultat AS + ADD). Om det skulle vara så att man inte får den diagnos man haft funderingar kring så behöver det ju inte innebära att det är slöseri med tid. Att få besked om att man inte (om det nu skulle bli så) har just de diagnoserna är ju också en form av svar som kan göra att man i så fall kan släppa de funderingarna och veta att det faktiskt har kontrollerats. Då slipper man ju gå och undra sedan, tänk om utredningen hade visat si eller så...? osv. Med ett väl underbyggt svar är det nog lättare att släppa tankarna kring det (om resultatet skulle bli att du inte har någon diagnos), om man däremot skulle skippa utredningen av de skäl du anger så är ju risken att man sedan återigen kommer att fastna i tankar kring det och undra. Så att göra en utredning som inte leder till en diagnos är absolut inte slöseri med tid. Jag upplevde att jag under utredningen fick väldigt många av mina drag och problem att bli tydligare för mig själv, dvs jag lärde mig mycket om mig själv och hur jag fungerar och den vinsten tror jag man kan göra oavsett vad slutresultatet blir. Så kör på med utredningen för din egen skull och för att få svar. Försök att inte tänka att du skulle slösa med deras tid, de hade väl knappast lagt tid på att utreda om de inte ansåg att det fanns någon mening med det?

Jag känner också väldigt väl igen det du skriver om att själva processen triggar mycket tankar och frågor och jag kan säga att för min del blev detta ännu mer intensivt när utredningen var igång på riktigt, men på ett mer positivt sätt då, genom att jag såg och förstod mönster och beteenden hos mig själv på ett helt annat sätt och kunde sätta MÅNGA småsaker i samband med varandra och börja förstå varför och hur det brukar bli problem för mig.

Lycka till!

Solkatten skrev:O nu undrar jag, för jag ska påbörja en utredning, måste föräldrarna intervjuas/vara med i utredningen? Eller kan en annan anhörig räcka lika bra?

Jag har nyligen brottats med detta dilemma. Många problem i familjen och jag fick panik när de började fråga om att ta med föräldrar. Det de vill ha ut av dessa anhörigintervjuer är ju mest att få bekräftat att problemen funnits redan i barndomen. Om problemen kommit först när man är äldre beror det ju troligen på något annat än AS.

Hur som helst, i mitt fall gjordes utredningen helt utan att blanda in mina föräldrar då det ansågs att de inte skulle vara särskilt tillförlitliga, att de inte skulle kunna tillföra något + att de bedömde att jag skulle må för dåligt av att ha dem inblandande och att jag bedömdes som tillförlitlig. (Dessutom fanns det flera års psykjournaler att tillgå.)

En annan anhörig som känt dig sedan du var barn kan användas istället, de jag hade som hade kunnat delta tyckte de dock inte var någon mening att kalla dit. Det jag "erbjöd" var syskon (men de tyckte inte det var någon mening då de är yngre än mig och att vi inte alltid bodde tillsammans) och en annan person (ej släkt) som känner mig mycket väl men de såg inget behov av att träffa henne heller eftersom hon inte känt mig som barn.

Jag har lite problem att uttrycka mig kortfattat... Det korta svaret: De vill gärna ha med anhörigintervjuer för att få så bra underlag som möjligt men de är också medvetna om att det inte alltid är möjligt och det går att göra utredning utan detta speciellt när det finns särskilda skäl för det eller det av någon anledning är olämpligt.

AlterEgo skrev:Jag känner igen mig i det där ifrågasättandet, jag gjorde min utredning i höstas (resultat AS + ADD). Om det skulle vara så att man inte får den diagnos man haft funderingar kring så behöver det ju inte innebära att det är slöseri med tid. Att få besked om att man inte (om det nu skulle bli så) har just de diagnoserna är ju också en form av svar som kan göra att man i så fall kan släppa de funderingarna och veta att det faktiskt har kontrollerats. Då slipper man ju gå och undra sedan, tänk om utredningen hade visat si eller så...? osv. Med ett väl underbyggt svar är det nog lättare att släppa tankarna kring det (om resultatet skulle bli att du inte har någon diagnos), om man däremot skulle skippa utredningen av de skäl du anger så är ju risken att man sedan återigen kommer att fastna i tankar kring det och undra. Så att göra en utredning som inte leder till en diagnos är absolut inte slöseri med tid. Jag upplevde att jag under utredningen fick väldigt många av mina drag och problem att bli tydligare för mig själv, dvs jag lärde mig mycket om mig själv och hur jag fungerar och den vinsten tror jag man kan göra oavsett vad slutresultatet blir. Så kör på med utredningen för din egen skull och för att få svar. Försök att inte tänka att du skulle slösa med deras tid, de hade väl knappast lagt tid på att utreda om de inte ansåg att det fanns någon mening med det?

Jag känner också väldigt väl igen det du skriver om att själva processen triggar mycket tankar och frågor och jag kan säga att för min del blev detta ännu mer intensivt när utredningen var igång på riktigt, men på ett mer positivt sätt då, genom att jag såg och förstod mönster och beteenden hos mig själv på ett helt annat sätt och kunde sätta MÅNGA småsaker i samband med varandra och börja förstå varför och hur det brukar bli problem för mig.

Lycka till!

Tack. Du har rätt. När jag var på mitt första utredningsmöte (det var mest ett informationsmöte, första "riktiga" sessionen är på måndag) nämnde jag faktiskt det hela med att jag var lite orolig att jag kanske slösar deras tid. Psykologen sa att så inte alls är fallet. Hon sa att jag varken slösar hennes tid eller min egen tid och att även om det skulle visa sig att jag inte får någon diagnos, så är utredningen ändå till för att jag ska få någon slags problembeskrivning och mer insikt om saker och ting så att man, under framtida behandling till exempel, vet vad man har att handskas med. Ungefär så.

Vill mest bara att det ska köra igång nu. Jobbigt att vänta.