Jag har ett litet problem så jag tänkte se hur det är för er och se om jag kunde få några tips!

Ett beslut ska fattas om ungefär en månad om jag ska få sjukersättning samt bostadstillägg istället för aktivitetsersättning och bostadstillägg.
Jag har gått och tänkt på detta till och från sedan innan jul men nu med en månad kvar så tänker jag på det nästan hela tiden.
Detta gäller med nästan allting annat också, besök till tandläkaren, habiliteringen och så vidare men just detta med beslutet tär på mig något enormt, att inte veta hur det blir.

Jag försöker göra saker för att tänka på annat men det fungerar ju bara för stunden.
Jag försöker tänka att det inte finns någonting jag kan göra åt detta just nu men det fungerar inte riktigt heller.

:: Brukar ni oroa er för saker som ska hända? (möten, beslut och så vidare).
:: Hur lång tid i förväg oroar ni er för saker som ska hända och vad brukar ni göra för att slappna av?

jag glömmer!

Det påverkar din framtid och Det är nånting du inte kan kontrollera. Det är en enorm stress för många människor. eller (Alla) människor att inte ha kontroll på framtiden och veta vart det ska ta vägen.

Det som är lugnande för mig är att planera i förväg. "Vad händer om jag får avslag på det jag ansöker om, vad gäller då och hur ska jag förhålla mig till det". Då får du en sorts kontroll.

Vad händer om du inte får sjukersättning samt bostadstillägg? dvs vilka möjliga utfall finns det?

För att hålla oron i schack kan det vara effektivt att planera för det sämsta utfallet. Samt hitta på något som avleder tankarna. Som specialintressen, motion, osv.

Ja jag oroar mig för såna saker. Sätt att hålla oron i schack är att ta reda på mer om de olika alternativen och vad man kan göra när ditt eller datt inträffar. Man bör också planera så man inte lägger för mycket tid på oron genom att planera in saker man gör som kräver att man fokuserar på annat än oron, eller eventuellt planera in speciell tid när man ägnar sig åt oron.

Det är inte konstigt att du oroar dig långt i förväg för det du beskriver men det är samtidigt inte så mycket nytta med att du gör det såvida du inte kan påverka det aktivt exempelvis genom att skaffa kompletterande läkarintyg eller vad det kan vara.

Jag oroar mig sällan i förväg, varför lida för något som kanske inte ens blir jobbigt, snacka om slöseri med energi.

Miche skrev:Jag oroar mig sällan i förväg, varför lida för något som kanske inte ens blir jobbigt, snacka om slöseri med energi.

Lätt i teorin men svårare i praktiken för väldigt många

Jag hamnade på sjukhus på 80-talet när min hjärna höll på på det sättet.

Bjäbbmonstret skrev:planera in speciell tid när man ägnar sig åt oron.

Låter nästan roligt

Miche skrev:Jag oroar mig sällan i förväg, varför lida för något som kanske inte ens blir jobbigt, snacka om slöseri med energi.

Ja, precis. Tänk på sådana som bryter benet de borde rycka upp sig bokstavligen. Om ens husdjur blir överkört varför vara ledsen när man kan vara glad liksom.

När jag börjar tänka på "vad som kommer hända om jag får avslag", alltså värsta tänkbara scenario för min del så får jag bara ren och skär panikångest.
Jag är ganska extrem i mina tankegångar när jag inte vet vad som kommer hända, det är väldigt jobbigt men jag har ännu inte lyckats klura ut hur jag personligen inte ska tänka så.

Tack för alla svar och förslag hittills!
Fortsätt ösa på med förslag om hur man kan slappna av, jag kommer att prova allt ni har att bistå med!


Tror ni att det är vanligare hos oss med AS att vi oroar oss mer än NT-personer? eller att vi oroar oss mer i förväg?
Tror ni att vi oroar oss på ett annat sätt? (hur det kan tänkas visa sig?)
(här kan man bara spekulera men det skulle vara intressant att läsa vad ni tror)


Blev lite rörigt men jag är lite rörig just nu.

Just det där med att oroa sig då man står inför någon typ av okänd eller ovanlig situation känner jag igen, tycker också det kan vara väldigt jobbigt ibland, men det är egentligen inte tillräckligt ofta jag har sådana situationer för att det ska vara ett problem.

Frågan är ju när oron blir så stor att det blir ett problem, personligen kan jag tycka att det verkar ganska normalt att oroa sig för ett sådan viktig grej som det där beslutet, och det kanske inte finns så mycket att göra åt det, och det är ju inte direkt något som händer ofta nog för att det så att säga ska bli en vanlig situation. Däremot läkarbesök och habiliteringen osv blir väl mer av en vana till slut och förhoppningsvis inte fullt så oroande.

Tror nog att folk med asperger oroar sig för flera typer av situationer åtminstone, eftersom det sociala lätt blir en variabel och källa till oro. Sen kanske det också är lite aspigt att logiskt försöka bryta ned situationer och föreställa sig olika händelseförlopp osv.

Hur som helst, har inte direkt någon bra lösning, jag undviker de flesta situationer som är okända, och känner inget större behov av att gör något av det jag undviker heller, men viss oro,t ex över ersättningsbeslutet, är nog omöjlig att undvika. Eventuellt att det hjälper att prata med någon om det, kan ju lätt vara så att man är överdrivet pessimistisk när man analyserar sin egen situation.

@alixha, Tänkte att om du får avslag på sjukersättning så kvarstår aktivitetsersättningen? och ingen ändring sker. Så det rationellt blir en ändring till det bättre eller så händer inget alls. Det borde vara överkomligt om det nuvarande ersättningsmodell är överkomlig iaf.

När det gäller oron så kanske problemet är att försöka rationalisera hur man skall hantera problemet och att ens eget agerande har för lite påverkan. Att då försöka strukturera situationen misslyckas om och om igen. Har ångesten uppstått så blir det svårt att rationalisera och strukturera även den eftersom man inte kan styra orsaken till oron.

Kanske är den mest effektiva strategin att släppa det (eller öva sig på det) när man vet att ens eget agerande inte längre påverkar utgången. Vid den insikten kan man fokusera på något annat eller iaf öva sig på det.

Flawless skrev:

Miche skrev:Jag oroar mig sällan i förväg, varför lida för något som kanske inte ens blir jobbigt, snacka om slöseri med energi.

Lätt i teorin men svårare i praktiken för väldigt många

Jag har inte hävdat något annat men det går att få hjälp att bearbeta det, inte säkert att dock att alla kan bli hjälpta.

plåtmonster skrev:Ja, precis. Tänk på sådana som bryter benet de borde rycka upp sig bokstavligen. Om ens husdjur blir överkört varför vara ledsen när man kan vara glad liksom.

Men va fan, det är inte alls samma sak.

Om man däremot ständigt oroar sig för att bryta benet eller bli överkörd eller för att man kanske kommer att få en meteroit i huvudet då tar man ut rädslan i förväg och förbrukar energi som man så väl behöver till annat.

Miche skrev:Om man däremot ständigt oroar sig för att bryta benet eller bli överkörd eller för att man kanske kommer att få en meteroit i huvudet då tar man ut rädslan i förväg och förbrukar energi som man så väl behöver till annat.

Problemet är att man inte väljer om man skall oroa sig.

Det är jag medveten om. Jag är glad att jag slipper det, de som oroar sig kan få hjälp och det är bara att hoppas att hjälpen fungerar.

plåtmonster skrev:Problemet är att man inte väljer om man skall oroa sig.

Nej men man kan träna på att avleda oro så att den inte tar upp all tid och energi.
Man kan också försöka hålla koll på sin orosnivå genom att notera hur hög den exempel genom att se om den går att avleda eller inte och vad man förmår koncentrera sig, om den hindrar en att sova etc.

Det finns mycket man kan göra med enkla medel för att hantera oro och blir oron allvarlig och livsbegränsande kan man söka hjälp för den.

Men att helt undvika att oroa sig är omöjligt och att försöka är dömt att misslyckas.

Det är ju faktiskt så att oron finns där av en anledning. Den talar om för oss vad som är viktigt för oss.

plåtmonster skrev:Tänkte att om du får avslag på sjukersättning så kvarstår aktivitetsersättningen?

Nej, jag fyller 30 och då kan jag inte få aktivitetsersättning längre.


Tack igen för era svar och diskussioner, det är skönt att läsa hur andra tycker och tänker i situationer som denna.

Innan jag hade fått beslutet på min ansökan om sjukersättning höll jag på att gå i bitar av oro. Det tog ca 3 mån innan jag fick ett slutgiltigt beslut och jag pendlade mellan att varannan dag vilja säga upp lägenheten för jag trodde jag skulle bli inkomstlös till att jag varannan dag sa till mig själv att imorgon får jag papperen. Det var extremt nervöst.

Och ja jag funkar så här jämt när livsviktiga ting ska hända. Nu är jag orolig över min kommande flytt. Jag är nämnligen drabbad av handlingsförlamning. Jag vet att jag har massor att göra men jag gör ingenting istället.

Miche skrev:Jag oroar mig sällan i förväg, varför lida för något som kanske inte ens blir jobbigt, snacka om slöseri med energi.

Ja, det tar ju en massa energi som man istället skulle kunna använda till mobilisering och kraftsamling inför åtgärder vid händelse av eventuellt negativa besked eller händelser, om det överhuvudtaget skulle bli aktuellt.

Oroar sig gör man men det går att minska oron. Man kan tex skriva ner den innan man lägger sig för att på så sätt försöka få ut den innan sömnen och att man då eventuellt kan se att den inte är något att oroa sig för (fin luddig mening eller hur!). Försök tänka positiva tankar såsom "det här klarar jag av", "det kommer att gå bra". Negativa tankar föder bara på det negativa i livet. Nu menar jag inte att du skall tänka/bli tokpositiv till allt men försök tänka mer positivt, balansgång där. Du kan tänka på de negativa tankar du har och acceptera att du har dem men värdera dem inte utan acceptera dem som sagt, kan vara ett sätt att inte låta dem få så stor betydelse. Luddigt och rörigt galore!! Men fick det på pränt i alla fall… (Ja, jag jobbar på det där med att be om ursäkt för allt……)

Det kan vara bra att ta den där tiden när man i så fall skriver ner saker tidigare på dagen. Gör man direkt det innan man lägger sig stannar det kvar och stör sömnen lik förbannat så man bör åtminstone göra något annat emellan.

Jag brukade oroa mig mer när jag var yngre. Nuförtiden försöker jag att ta reda på så mycket det går, påverka så mycket som går och sedan kan jag inte göra mer. Så på något sätt slappnar jag av för att jag ändå inte kan påverka mer. Och jag vet i regel också vad som kan hända i värsta fall - worst case scenario. Oftast är du ju inte sååå farligt. Jag är inställt på att det KAN bli worst case scenario. Förutom om det är väldigt osannolikt eller om det vore ganska illa. Då räknar jag hellre med att det kommer att gå bra - och försöker att inte grubbla mer.

Tack för era tips!

Jag ska försöka sätta mig in mer i vad som händer vid olika scenarion och se om detta kan hjälpa mot oron! Det är mitt första steg.

Jag har alltid haft väldigt lätt för att oroa mig, och oron blir starkare ju mindre kontroll jag har. Första steget när jag märker att det börjar skena iväg är att försöka få lite kontroll, men det är ju svårt när man är i en situation man inte kan styra över själv, t.ex. väntar på ett besked.

Det är lätt att bli lamslagen av oro, men jag försöker undvika det genom att traska på som vanligt trots orosklumpen i magen, göra mina vanliga vardagssysslor och ta kontrollen över det jag nu kan. På så vis känns det mer som att det är jag som bestämmer, inte oron och ångesten, och då blir det något lättare att uthärda.