Smal tröst:

http://www.scientificamerican.com/article/a-happy-life-may-not-be-a-meaningful-life/

Om detta också är för off-topic, vilket jag inte tycker helt, så är jag ledsen.

/notwoodstock

notwoodstock skrev:Smal tröst:

http://www.scientificamerican.com/article/a-happy-life-may-not-be-a-meaningful-life/

Om detta också är för off-topic, vilket jag inte tycker helt, så är jag ledsen.

/notwoodstock

Fast det är bullshit.

Attitydundersökningar om lycka och livets mening är bullshit.

Frimodig

blyger skrev:Min erfarenhet har väl varit att dom prioriterat mer "hoppfulla " patienter, dom som går att fixa till lite mer fungerande, dom som har ett jobb att rädda tex.
För min del har det oftast krävts att fk gått in och bråkat med sjukvården och helt plötsligt trollas det fram möjligheter som inte fanns några dagar innan.

Ja om det fungerar så borde de definitivt ha prioriterat mig. Min nuvarande favoritvårdgivare och tillfälliga ombud distriktssköterskan gav uttryck för någon liknande policy. Hon sade någonting med att jag som är så ung, duktig och lovande, borde ha fått en betydligt effektivare vård direkt från början då jag sökte hjälp. Främst var det min ålder hon menade vara en betydande faktor.

Men samtidigt är ju min Aspergerdiagnos lite tvåsidig i fråga om vårdingångar. Kanske anser vissa läkare att en person med AS aldrig kommer att kunna fungera problemfritt socialt och bli ångestfri. Men jag var ju så tidigare - visst, med mycket skådespeleri och träning att verka vara neurotypisk - men det fungerade ju för mig ypperligt i flera år. Jag vill liksom inte att läkare ska tro att min normalnivå är lägre än vad den är, bara för att jag har ett neuropsykiatriskt funktionshinder.

Låter som psykvården ägnar sig åt inofficiell triage.

plåtmonster skrev:Låter som psykvården ägnar sig åt inofficiell triage.

Jo men exakt. Det borde man väl kunna vara lite mer öppna med att man gör? Eller är de rädda för en inflation av överdrivna symptom då? Det är ju klart lättare att överdriva psykisk ohälsa så det är måhända därför man är lite försiktig med hur man sprider den informationen. Sedan kanske det heller inte alltid överensstämmer med alla föreskrifter.

Om man skulle vara öppen med det skulle man få mer skit och sekundära problem. Att undanhålla information ger i många fall ett övertag.

Vad skulle man ha för fördel av att överdriva psykisk ohälsa? Tror inte att särskilt många vill utsätta sig för psykiatrin i onödan.

Gripandekylig skrev:

plåtmonster skrev:Låter som psykvården ägnar sig åt inofficiell triage.

Jo men exakt. Det borde man väl kunna vara lite mer öppna med att man gör? Eller är de rädda för en inflation av överdrivna symptom då? Det är ju klart lättare att överdriva psykisk ohälsa så det är måhända därför man är lite försiktig med hur man sprider den informationen. Sedan kanske det heller inte alltid överensstämmer med alla föreskrifter.

Bjäbbmonstret skrev:Vad skulle man ha för fördel av att överdriva psykisk ohälsa? Tror inte att särskilt många vill utsätta sig för psykiatrin i onödan.

Jag menar alltså att om man, som tråden handlar om, ska hamna i en kö för individuell KBT mot depressionsproblem, och man informeras om att vårdgivaren tillämpar triage: sortering där de som lider av svårast besvär får vård först. Då är det ju inte så konstigt om antalet patienter som under sina bedömningssamtal överdriver sina symptom ökar än om de inte hade informerats om förturssystemet.

Det var det som var poängen bara när jag spekulerade kring varför vårdgivare väljer att smyga så med dessa förtursplaceringar. Men som jag även nämnde kan det ju finnas juridiska hinder som man gömmer sig för, eller helt andra orsaker.

Tyvärr händer det värre saker i vården än så... lär känna lite vårdpersonal och hör deras historier.

Man blir mörkrädd.

Att livet ju är klart ruskigt hårt, framgår av redan passerad tidsrymd (i "bästa" fall), "så kan det ju bara bli bättre"?!

Nu mailade jag i alla fall kommunens samordnare för Personliga ombud. Jag har nog goda chanser att få ett sådant. Det tar ju emot att behöva söka hjälp för att föra min talan; jag brukar alltid kunna sköta mig själv, men jag har accepterat nu att jag troligtvis är alltför deprimerad för att sätta press på psykiatrin.

Gripandekylig skrev:Nu mailade jag i alla fall kommunens samordnare för Personliga ombud. Jag har nog goda chanser att få ett sådant. Det tar ju emot att behöva söka hjälp för att föra min talan; jag brukar alltid kunna sköta mig själv, men jag har accepterat nu att jag troligtvis är alltför deprimerad för att sätta press på psykiatrin.

Jag tror idén med att ha ett ombud är mkt smart. Man ser inte riktigt möjligheterna när man är för djupt involverad själv.

Man kan behöva nån som lägger fram ens sak på ett övertygande sätt.

Frimodig

Kan vi inte byta läkare för dig, handpåläggning, eller ett kompetent utlåtande om KBT inte är åt pipan fel för de besvär du har?

/notwoodstock

Bra! Ett bra PEO kan verkligen hjälpa på rätt nivå. Hoppas du frår en bra.

Gripandekylig skrev:Ja jag fick även tipset att kontakta HAB istället och söka KBT den vägen. Jag ringde dit och det verkade på dem som att jag skulle kunna få det tämligen snabbt: inom ett par månader ungefär. Dock måste jag då printa ut ett ansökningsformulär och min skrivare är trasig.

Jag gjorde så att jag mailade HAB och bad dem att posta mig ett ansökningsformulär, och samtidigt kunde jag få svar på några frågor om hur jag skulle fylla i formuläret. Så nu är det på gång med kontakt även med HAB för att se ifall eventuellt de är snabbare på att erbjuda psykologkontakt: vilket de i telefonsamtal meddelade att de borde kunna erbjuda inom blott en dryg månad.

Vård skall ges efter behov. En sjukare person har ett större behov. Det kan knappast vara en nyhet?

Azo85 skrev:Vård skall ges efter behov. En sjukare person har ett större behov. Det kan knappast vara en nyhet?

Njaa, problemet är att bedöma behov av vård. Problemet är måttstockarna och traditionerna. Att bedöma behov är extremt komplext, man måste alltid göra heroiska generaliseringar. (De som vet skriver sånt där.)

Frimodig

Inom psykvården finns såpass lite resurser att skulle de med minst behov ständigt skyfflas bakåt i listan skulle de aldrig komma fram. Eller... de som skriker minst.

Den som får vänta alltför länge på behandling riskerar att bli i behov av mer omfattande behandling eller i värsta fall inte längre behandlingsbar. När det gäller KBT bör man definitivt inte vara för dålig för att tillgodogöra sig den behandlingen.

Är det möjligtvis ett alternativ att välja den privata vägen, det vill säga träffa en psykolog som har en egen mottagning eller liknande?

Shir92 skrev:Är det möjligtvis ett alternativ att välja den privata vägen, det vill säga träffa en psykolog som har en egen mottagning eller liknande?

Nej det är det nog inte. Jag har dock fått en tid nu (helt plötsligt...) efter att distriktssköterskan ringde till mottagningen och undrade varför det tog en sådan lång tid. Tiden jag har fått är om en dryg vecka så nu ser ju situationen betydligt bättre ut. Jag hoppas att psykologen är bra och att hon är frisk. När jag såg namnet på kallelsen mindes jag att jag haft en tid inbokad med henne för två år sedan som hon dock inte kom till - och så blev det ingen psykologkontakt efter det tills nu.

Jag har en kluven erfarenhet av KBT.

Jag vet att det finns det som räknas till KBT som plötsligt kan öppna ögonen på en så att ångest bara ramlar av, även om det tar tid. Nordlunds bok Ångest (ISBN 91-631-5481-1) fick jag av en psykiatriker en gång i tiden och den löste så småningom typ 75 % av mina problem och jag märker fortfarande förbluffande framsteg så det skulle kunna bli 100 %.

Å andra sidan har de tre behandlingsperioder jag genomgått - för ca 15 000 kronor av lånade pengar - inte gett mig ett skvatt, utöver tillfredsställelsen att ha prövat det.

Så KBT är inte något som fungerar utan vidare utan det gäller att inte ge upp, det kan ta månader och år. I gengäld så har ALLA människor (utom de som ligger i koma) förutsättningarna att tillgodogöra sig delar av den och få fullständig lättnad från symptom. Vad alltihop handlar om är att förstå vad ångest, depression, tvång etc egentligen är och hur det fungerar.

gadas skrev:Jag har en kluven erfarenhet av KBT.

Jag vet att det finns det som räknas till KBT som plötsligt kan öppna ögonen på en så att ångest bara ramlar av, även om det tar tid. Nordlunds bok Ångest (ISBN 91-631-5481-1) fick jag av en psykiatriker en gång i tiden och den löste så småningom typ 75 % av mina problem och jag märker fortfarande förbluffande framsteg så det skulle kunna bli 100 %.

Å andra sidan har de tre behandlingsperioder jag genomgått - för ca 15 000 kronor av lånade pengar - inte gett mig ett skvatt, utöver tillfredsställelsen att ha prövat det.

Så KBT är inte något som fungerar utan vidare utan det gäller att inte ge upp, det kan ta månader och år. I gengäld så har ALLA människor (utom de som ligger i koma) förutsättningarna att tillgodogöra sig delar av den och få fullständig lättnad från symptom. Vad alltihop handlar om är att förstå vad ångest, depression, tvång etc egentligen är och hur det fungerar.

När kbt fungerar korrekt så är det "vetenskap och beprövad erfarenhet", det är inte tro, som t.ex. alla varianter av psykoanalytisk behandling är. Och en massa andra varianter av behandling av psykiska problem. Det handlar om trossystem.

Sen finns det en svårt komplicerande faktor. Om rätt person möter rätt person, så kommer en hel del att funka, oberoende av vad behandlingen kallas.

För att behandling skall bli riktigt bra krävs 2 saker, rätt teori och rätt behandlare.
Rätt teori garanterar inte framgång och rätt behandlare garanterar inte framgång. Kombinationen ger stora chanser till framgång.

Psykologisk behandling är ett mkt outvecklat område, eftersom det har dominerats av diverse trossystem under så lång tid.

Frimodig

"Beprövad erfarenhet" kan man väl säga att all terapi som har prövats bygger på.

Eftersom KBT endast fungerar på en del av dem som får pröva så kan man lika lite som när det gäller psykodynamisk psykoterapi säga i förväg att det kommer att fungera på en viss person.