Bjäbbmonstret skrev:Jo det är jobbigt att gå ut och vara ensam i folkvimlet. Man känner sig jättedum. Men man får tänka att man går på evenemang för sin egen skull och ta eventuell kommunikation med andra som en bonus.
Vet inte så mycket om medeltidsveckan men det måste ju finnas ett program. Välj ut en sak, gå på den och gå tillbaka. Det kanske gör stressen hanterbar? Då har du dessutom skaffat dig en referensram och ett samtalsämne om du får chansen att prata med någon om det.

Stressen kan jag hantera. Problemet är nog i stället att jag inte är tillräckligt motiverad. Sannolikheten att jag ska få kontakt med någon efteråt som har varit på samma evenemang känns inte som den är sådär jättestor precis...

Mats skrev:Medeltidsveckan är vecka 32. Om någon tänker ta sig till Gotland den veckan får ni gärna höra av er. Jag är ledig från jobbet då.

32, det är ju 4-10 augusti, direkt efter träffen! Kan du inte locka med dig nån som ändå är på träffen om du erbjuder skjuts och sällskap på vägen dit? Prova att lägga ut förslaget under Träffar, det kan ju hända att nån skulle ha tid och råd och tycka det var kul.

Jag skulle själv gärna vara med på det om jag orkade rent fysiskt. Har alltid velat men aldrig orkat ta mig dit. Måste man vara utklädd?

Nu har jag startat en tråd...

Bjäbbmonstret skrev:
Jo det är jobbigt att gå ut och vara ensam i folkvimlet. Man känner sig jättedum. Men man får tänka att man går på evenemang för sin egen skull och ta eventuell kommunikation med andra som en bonus.
Vet inte så mycket om medeltidsveckan men det måste ju finnas ett program. Välj ut en sak, gå på den och gå tillbaka. Det kanske gör stressen hanterbar? Då har du dessutom skaffat dig en referensram och ett samtalsämne om du får chansen att prata med någon om det.

Varför skulle man känna sig dum för att man går själv?! Jag känner mig varken dummare eller bättre om jag är själv eller i sällskap. Enda stället där det är jobbigt att vara själv är där de flesta är i par, som på bröllop jag varit på. Att då komma med ett barn istället var inte så kul. Särskilt när ungen beter sig illa... Men annars går jag gärna själv på utställning, kafé, promenad, gym, vad som helst som jag känner för att göra.

Vissa aktiviteter tycker jag är helt ok. att gå på själv tex. Malmöfestivalen o. shoopa (gör det helst själv), andra inte tex. gå på pub, restaurang, bio, konsert, pick-nick. Fika går an ensam nån gång men fikar helst med en vän eller familjemedlem speciellt om det är på café/ute någonstans. Promenera går bra ensam men kan vara trist.

Parmiddagar o. liknande har jag sluppit hittills vilket jag är glad över för jag tror det är föga kul o. känna sig som "femte hjulet" men det beror säkert på folket, situationen, osv.

Förr kände jag mig ofta dum att gå ensam oavsett aktivitet men det gör jag sällan nuförtiden som väl är (tackvare träning av självkänslan). Dock skulle jag inte våga resa ensam utan med någon jag är riktigt bekant med o. verkligen litar på men av den anledningen att jag inte är resvan + risken att råka illa ut o. inte ha någon bekant att vända sig till.

alfapetsmamma skrev:Varför skulle man känna sig dum för att man går själv?! Jag känner mig varken dummare eller bättre om jag är själv eller i sällskap. [...]. Men annars går jag gärna själv på utställning, kafé, promenad, gym, vad som helst som jag känner för att göra.

Det är nog väldigt olika vilka aktiviteter man kan tänka sig att göra på egen hand och inte. Många saker blir ju bara helt enkelt roligare med sällskap även om man kan gå själv men då känns det kanske inte tillräckligt roligt för att man ska känna för att gå.

Med vissa aktiviteter är det ju sällskapet och umgänget som är målet och inte själva aktiviteten. Således går jag inte på krogen själv bara för att ta en öl. där går gränsen. men jag kan gärna gå på en restaurang för att äta något eller ta en kopp kaffe eller te medan jag väntar på någon eller något. Är det däremot levande musik skulle jag väl kunna tänka mig att gå dit om jag var särskilt intresserad.

Festivaler har jag åkt på på egen hand, liksom även gått på muséer, åkt och handlat saker, gått och tränat osv.

Det finns dock en viss kategori människor som inte kan tänka sig att göra något på egen hand och de får antagligen ägna sig åt ett evigt kompromissande med vad de ska göra och inte.. Tråkigt måste de ha det.

För det finns ju också aktiviteter som man aldrig skulle kunna tänka sig att gå på på egen hand men som man kan delta på för sällskaps skull. Såsom i mitt fall gå in på en sportbar för att se en fotbollsmatch...

Njuter av att va själv o inte behöva anpassa sig till NÅGON. Längtar i stort sett aldrig efter någon annan människa, men umgås ändå med några enstaka personer (utöver vårdpersonal) några ggr i månaden, mycket för att jag vill ha dom kvar! Dom enstaka personerna tycker om mig som jag är, och det känns bra.

Jag bryr mig tillräckligt lite för att läsa den här tr¨den tilräcligt

Hela mitt sociala liv består ju av jobbet och kontakter med den närmaste familjen. Att ha vänner verkar totalt omöjligt - hur gör man för att skaffa sig sådana?

alfapetsmamma skrev:Varför skulle man känna sig dum för att man går själv?! Jag känner mig varken dummare eller bättre om jag är själv eller i sällskap.

Ja, varför skulle man känna sig dum, när man gör saker ensam i en miljö, på en plats, med rätt mycket folk - där bara DU är ensam och ingen annan?

Jo, därför att man känna sig utpekad och nästan hör vad folk tänker: "Vad gör hon här ENSAM?" Jag vet att jag låter paranoid, men dessvärre bekräftas de här tankarna ofta.

Bor nu i en liten stad. I Stockholm tror jag aldrig jag kände det så här. Det finns så många singlar där.

Vi har en ny strandpromenad. Där går ALLA par på söndagspromenad och inga singlar över huvud taget mer än de som har ett gott alibi: De går med gångstavar på seriös motionsrunda eller de joggar för att bygga upp sin hälsa, de rastar hundarna för att de måste eller de cyklar för att träna och visar också upp sin miljövänliga livsstil.

MEN det kan hända att någon liten ensam myra kommer krypande på alla fyra, någon som ser totalt avvikande ut, nedåtböjd, outsiderstämplad, dåligt klädd, stirrande hålig blick. Från vilket psykboende? tänker folk.

Jag satt på en bänk och kollade noga ett par helger om det var som jag såg eller på något annat sätt. Räknade de klungor av folk som passerade: 2-4-3-6-2-2-5-2-4-7-2-2-2-3-2-2-4-2-6-2-5-6-2-8-2-3-3-5-2----EN!

Sedan gick jag aldrig där på helgerna mer. Däremot på vardagar. Då såg det ut så här: 1-2-1-3-1-1-1-3-1-2-1-2-1-1-2-1-1-1-1, tja, ungefär alltså.

Jag bestämde mig för ANPASSNING. Varför? Jag orkar inte känna mig så förbannat avvikande. Priset är för högt. Det här med par eller flera gäller också de flesta turistorter i Bohuslän så här års. Familjer och vänner knallar omkring på Smögenbryggan. En eller annan infödd gamling sitter förstås på ljugarbänken, men själv passar jag inte in. Från båtarna hörs stoj och stim från familjer och grupper som roar sig.

Nåväl, vid min sommarstuga kan jag sitta och titta ut över fjorden utan att någon i förbipasserande i båt skulla tänka annat än: Jaha, och somliga har råd med hus och egna stränder? Vilken lyckost!

Nja jag tror inte alltid att folk har ork att reflektera så mycket över avvikande beteende som man faktiskt inbillar sig. De flesta har ganska nog med sig själva och en rätt taskig iaktagelseförmåga.

Bjäbbmonstret skrev:Nja jag tror inte alltid att folk har ork att reflektera så mycket över avvikande beteende som man faktiskt inbillar sig. De flesta har ganska nog med sig själva och en rätt taskig iaktagelseförmåga.

Nja, int i den här byn int. Åkte rullstol på den där strandpromenaden EN gång. Folk talar fortfarande om det. "Jag såg Debbie i RULLSTOL?! Vafför, vafför de då? Vafför?" Och meningen spreds från mun till mun.

Jag mötte turligt nog fd Socialnämndens ordförande på denna rullstolstur. Vi hade bråkat med varandra i lokalpressen och Radio Väst. Reportern undrade varför såna som jag skulle förlora sin färdtjänst när den nya FT-lagen infördes. Han ljög ihop en massa skit om att de handikappade nu skulle bli jämlika och få åka kommunalt "på samma villkor som alla andra" och jag talade utifrån de handikappades verklighet och fördömde lagen. Hoppas han insåg att det inte går några bussar till stranden och att få sjuka har råd till bil.

Han stirrade på mig och jag stirrade tillbaks. HA! Nu ser du va? Du ser att jag inte alltid kan gå VA?!! Hoppades att han skämdes lite.

Jo, i småsta´n vet alla allt. Går man ensam på nattklubb så tolkar männen det som att man inte vill ha onödiga väninnor med sig utan helhjärtat ägna sig åt att hitta ett trevligt ligg för natten. Så då blir man jagad av vargar, sannerligen. Går man ut med ett gäng får man vara ifred.

Å vad jag älskar dina träffsäkra kåserier, Debbido! Du borde ha en egen blogg eller samla dem i en bok. (Har vi inte redan föreslagit det för ett tag sen?)

Debbido skrev:

alfapetsmamma skrev:Varför skulle man känna sig dum för att man går själv?! Jag känner mig varken dummare eller bättre om jag är själv eller i sällskap.

Ja, varför skulle man känna sig dum, när man gör saker ensam i en miljö, på en plats, med rätt mycket folk - där bara DU är ensam och ingen annan?

Jo, därför att man känna sig utpekad och nästan hör vad folk tänker: "Vad gör hon här ENSAM?" Jag vet att jag låter paranoid, men dessvärre bekräftas de här tankarna ofta.

Bor nu i en liten stad. I Stockholm tror jag aldrig jag kände det så här. Det finns så många singlar där.

Jag bor iofs i Stockholm, så jag kanske inte kan föreställa mig hur det är på annat håll, även om jag bott i en liten skithåla tidigare.

Fast jag hävdar fortfarande att folk antingen som Bjäbbis säger inte ids lägga märke till en, för de tänker bara på om andra ser att magen hänger utanför caprishortsen eller att de för tredje året i rad har samma skor för de är de enda som går på deras hallux valgus osv ov

ELLER så lägger de märke till en och kommenterar och skrockar oavsett, för att den man går med är konstigt klädd, är kortare, är mycket snyggare än man själv eller tvärtom, att den ser utländsk/homosexuell/folkpartitisk ut osv osv.

alltså, ORKA BRY SIG!!

Ja men Debbido har ju rätt. Bor man i en håla så är man tvungen att bry sig mer än om man bor i Stockholm. För om stället är tillräckligt litet så finns det inte så många människor att välja på om man öht ska ha någon att kommunicera med och alla är pressade av konformitetstrycket. Är uppväxt i en håla och har bott i Stockholm i flera år tidigare.