Som att man fick en förklaring på det man anat, många säger det och det stämmer väll

Jag visste först inte vad jag skulle känna. Det var mycket att ta in och så kände jag inte riktigt igen mig i alla diagnoskriterier. Fast det är klart att det gav svar på varför jag var som jag är. Senare blev jag arg och ledsen för att jag inte fick diagnosen tidigare i liv - fick min sent i livet när jag var över 35. Under utredningen fick jag bl. a. reda på att man hade sett att något var fel redan vid min 4-års kontroll, men det var på 70-talet och då visste man knappt vad Aspergers var för något och därför gjordes inget då. Hade jag fångats upp då hade jag sluppit göra alla misstag senare i livet - ex. påbörjat utbildningar, som jag sedan inte orkade fullfölja - och kanske fått mer hjälp.

Kände ingenting. Visste att det inte kommer hjälpa mig ändå. Är hopplös som person. De glimtar då jag är glad förstörs alltid på något sätt.

Jag fick min diagnos hösten 2013, 27 år gammal.

För mig var det blandat..
Jag har länge vetat att allt inte var helt "rätt", men inte vetat varför.
När jag genom min systers misstankar om att jag kanske kunde ha AS började läsa på lite om det, så kände jag igen mig själv tillräckligt för att be om en utredning.
Det tog nästan ett år innan min utredning började från att jag fick remissen (väldigt lång kö här), och under den tiden så hade jag hunnit läsa på tillräckligt om AS för att känna mig säker på att det stämde.

Att jag fick diagnosen i sig kände jag väl inte så mycket över, jag hade haft nästan 1½ år på mig från första misstanke tills att jag fick diagnosen, så jag hade redan vant mig vid tanken. Om något så var jag väl lite glad då jag äntligen hade något att peka på när folk/myndigheter inte förstår varför jag är som jag är.

Men att få hem sammanfattningen på diagnosen var hårt trots det..
När jag väl fick det på papper så var det svårt att läsa det, och jag blev lite ledsen.
Det blir som mycket mer konkret och direkt när man väl ser det sammanfattat framför sig.
Att se alla sina problem och sämre sidor sammanfattat av en relativt okänd person tog ganska hårt på egot och självkänslan.. Det kändes nästan som ett personangrepp.
Jag vill dock påpeka att dom i mitt fall faktiskt hade tagit med styrkor också, något jag absolut tycker att alla borde få med!

Nu har det gått några månader sedan min diagnos, och jag har landat i det.
Jag känner att jag har redan kommit en bra bit på vägen i min utveckling, under de senaste ca 2 åren har jag utvecklats och förändrats mycket. Delvis fungerar jag lite bättre socialt, samtidigt som jag har hittat bättre sätt att återhämta mig när det blir för mycket. Jag isolerar inte mig själv lika mycket, och framförallt inte under lika långa perioder som förut.

Jag har en lång väg kvar, men om man ska se sammanfattningen av diagnosen som något positivt, så har jag nu en lista över vad jag kan förbättra att utgå ifrån..

För mig, var det som massor av frågor bara klickade och jag fick svar på vad jag inte kunde fylla i innan med korrekta svar.
En väldigt lättnad eftersom jag älskar att lösa problem och att jag kunde sluta med mönster som jag bara mådde dåligt av för att jag fick pressa mig till mycket för att leva upp till de vanliga sociala normerna.
Att det klickade så mycket för mig kan nog vara för att jag funderat själv hela livet samt haft terapi i nästan 9 år, ibland av och på, och hade alla frågor men inga svar.
Nu vet jag att jag kan göra val, får göra val, samt kan få hjälp att göra val när det kommer till det sociala, arbete, relationer etc utan att behöva känna mig konstig eller känna skam eftersom jag inte alltid kan delta eller gör annorlunda.
Så det känns väldigt bra men vet att mönster och tankar inte bara försvinner så visst är det mycket arbete kvar och kommer väl alltid att vara det men med rätt verktyg så kan man iaf ta dipparna bättre.

Hurra!

Nu har jag fått min Aspergerdiagnos.

Spännande!

Men jag är ju nu 50+ och översocial nuförtiden delvis p.g.a bra medicin, så "handikappet" ter sig annorlunda.

Så mest är det "Wow!" alla åren, att förstå sitt liv så här efter så många år.

Jag hoppas att det öppnar sig nya möjligheter genom en sådan genomgripande sak!

Jag är dock inte enligt mig själv, så speciellt extrem. Men häftigt att så mycket stämde!

"Is there anyone out there?" Jag har alltså schizofreni också. Men fungerar bra förutom besvären.

/notwoodstock

Det var min mamma som berättade det i samband med att jag ansökte om boendestöd. När vi ansökte om det berättade de att de först och främst vände sig till personer med ADHD eller Aspergers Syndrom och det var då mamma sa att hon misstänkte att jag hade drag av autism eller Aspergers Syndrom. När jag fick höra det blev jag alldeles förskräckt och fattade inte ens vad hon pratade om.

Jag fick min diagnos för cirka 3 år sedan i sammandband med en utredning av depression.
Ärligt talat så brydde jag mig inte för fem öre när min psykolog talade om för mig att jag har atypisk autism. Mina föräldrar och alla som visste det efteråt frågade mig hur jag kände mig, men hur kunde jag veta vad man ska känna?

All tid jag slösade där borta, tyckte jag då, hjälpte inte mina problem ett dugg oavsett om jag fick det skrivet på papper vad min så kallade orsak till problemen var. Det resulterade med att jag slutade bry mig om alltihop, slängde alla roliga piller de skrivit ut och och bara försöka leva livet som det är menat.

Det fungerade till en början, men problemen kvarstod och jag har insett att det är inget jag kan fly ifrån genom att strunta i det fullständigt. Så nu är jag här på Aspergerforum och vill veta mer och se vad andra tycker, tänker och känner i samma situation.

När jag fick min aspergerdiagnos hade jag redan haft ett år på mig att förlika mig med den eftersom jag själv redan tidigare hade kommit fram till samma slutsats efter mina egna funderingar. Själva dagen blev dock lite speciell. Jag började med att fotografera diagnospappret och skickade till mina kamrater som först blev lite chockerade men sedan började retas på ett vänskapligt sätt.

Direkt efter mötet med utredningsteamet skulle jag åka upp till Uppsala med min kusin för att visa henne staden. Under bilfärden blev det så att jag avslöjade vad jag fått bekräftat och då kände jag faktiskt ett ganska stort pirr i kroppen. Det har varit svårast att berätta för släktingar: mycket svårare än att berätta för mina kamrater.

Efter att det gått några dagar kunde jag känna mig mer och mer tillfreds. Utredningen var över och jag hade fått gjort det jag hade velat. Själva diagnosen använde jag inte till någonting annat än som ett stöd åt mig själv i min strävan att begripa mig på mitt funktionssätt och hur jag bör leva för att må så gott det går. Jag är överlag glad över diagnosen, jag känner mig hemma i den och trivs med den.

Jag reagerade inte alls när jag fick diagnosen man är ju ändå samma person som innan.

"Jag har Aspergers Syndrom, so what"

För mig kom min diagnos som en väldigt lättnad.
Det var en förklaring till varför mitt liv blivit som det blev.
Jag var inte bara "lat" eller ovillig.

Fast sen gäller det ju att bearbeta och försöka få ordning på livet.. Diagnosen ger ju ingen lösning till ens problem, däremot så blir det förhoppningsvis lättare att komma på vart man ska börja.

Intressant att läsa!

Min allra första reaktion var lättnad. Jag hade hittat min saknade pusselbit som fick mig att gå ihop vilket jag kände allt starkare under utredningen, och det kändes hoppfullt- att med bättre självinsikt och med bättre stöd (slippa höra att allt bara handlar om mina tankar och om och om igen misslyckas med att tänka bort det, utan om ett faktiskt funktionshinder) så skulle jag kanske kunna få det att fungera ändå, livet. Jag var så rädd för att de skulle ha kommit fram till att jag inte hade AS, men det hade de och det var lättnad.

Sedan ett par veckor senare så kände jag ett "jag ångrar mig" när det gick upp för mig att det här ska jag leva med och när jag fick ord för tidigare diffusa grejer och så svart på vitt fick mina svårigheter på papper, alla dessa saker som jag tyckt så illa om, som jag hatat mig själv för, det var smärtsamt när det blev så tydligt att jag faktiskt har problem med en del saker. Det gjorde ont, så smärtsamt sant men passade inte ihop med den jag ville vara och jag grät.

Nu har det fortfarande inte gått så mycket mer än en månad sedan diagnosen men jag i alla fall börjar landa i den och börjar väl acceptera den och jag tror att det i slutändan kommer att vara en riktigt bra grej för mig att ha gjort den här utredningen och fått den här diagnosen. Jag kan känna någon slags tröst i den eftersom den förklarar mycket och jag känner att jag lite kan försonas med mig själv nu över en del saker när jag förstår varför det var så svårt för mig.

Jag har just pratat klart med psykologen som gjort klart utredningen. Och nu när jag tar emot "befrielsen" att veta att jag är "aspie", så säger dom att det inte kommer att stå Asperger utan det här nya, nå't med Autismspektret.

Jag tänker nog protestera stillsamt genom att själv prata om det som Aspergers Syndrom. Och köpa aspiehjälp, i form av kläder, t.ex. Och ha aspiehumor!

För jag känner mig 10% lycklig av att äntligen veta lite mer "vem jag är". Men även om jag inte tvivlar på diagnosen, så är jag inte så ruskigt extrem att jag har alla de trassligheter som jag råkat se här på AF.

/notwoodstock

Jag måste säga att jag måste ha haft en väldig tur med de personer jag träffat inom vuxenpsykiatrin (jag fick alltså diagnosen som vuxen). Redan den första psykologen som framförde teorin om att jag är Aspie (det står högfungerande Autist i pappret, men de jag pratat med menar att det inte är någon väsentlig skillnad) kunde framställa det hela på ett lättsamt sätt som gjorde att jag aldrig riktigt fick den där allra värsta "de vill bara stämpla mig som mongo"-känslan.

Jag fick också stor hjälp av Gunilla Gerlands första bok.

Ytterligare en del som hjälpt mig mycket på senare tid var när jag kom med i en samtalsgrupp med andra med olika varianter på högfungerande autism. Där blev det tydligt att man är en i ett kollektiv och inte den enda person som är som jag är. Och det gör ju faktiskt ganska stor skillnad.

Har precis fått min diagnos, det känns bra.

Chocken kom en dag, när jag läste i en bok. Vissa problem har jag alltid haft, som ansiktsblindhet och bokmal som jag var läste jag lite om det också. Det var när det stod att det var vanligt förekommande vid asperger, hjärtat närapå stannade. Mer och mer jag läste kunde jag relatera till mig själv, faktum alla mina drag och saker som varit utmärkande hos mig, sådant som jag och andra tyckt var speciellt, föll inom asperger.

När jag mötte min halvbror en dag och hälsade genom att bara säga hans namn. Jag var osäker på om det var han eftersom jag får riktigt svårt med vissa ansikten och hans är ett av dem, svarade han. "Ja." han fortsatte gå. "Vart ska du?" frågade jag då. "Jag ska gå hem nu." sa han och fortsatte framåt. "Hejdå!" ropade jag. "Hejdå." svarade han enkelt. Han såg glad ut över vårt samtal men han vred inte ens på huvudet under tiden vi pratade eller stannade utan fortsatte bara gå. Han har autistisk diagnos sedan ungefär en femton år eller något sådant. När jag mötte honom, såg jag tydligt mitt eget beteende, från när jag var ung bortsett från att jag inte svarade människor utan bara gick dit jag skulle, inte jämnt men till och från som om hjärnan stängts av. Jag visste efteråt att jag också har det, trots att vi är så olika har vi samma diagnos. Jag har bara klarat mig lättare och det är knappt märkbart hos mig.

Jag såg hos en annan släkting på en annan sida av min släkt, ju mer jag lärde mig att det var tydlig asperger personen hade. Också en människa olik mig, senare diagnostiserad asperger/adhd. Idag har jag precis fått min diagnos, men jag har vetat om den i lite över åtta år. Skillnaden är att när jag nu har diagnosen faktiskt som minst visar på dragen av autism. Ändå känns det befriande, likt stress som försvunnit. Jag kan inte hjälpa mina problem med dygnsrytmen, att jag ibland bara vill läsa, fastnar på något ämnet. Tappar fokusen, börjar med något annat. Min hjärna fungerar så, och den gör mig till den jag är.När jag är lycklig är jag också det efter mina behov.

Jag känner mig lugn med diagnoserna inom adhd och autism. Särskilt autismen. Om jag själv får barn som börjar uppvisa tecken på att fungera annorlunda är jag bättre förberedd på att hjälpa dem, förstå deras personliga drag och kunna motarbeta ångest och oro till följd av att det annars kanske skulle ha missats.

Det är bra för min släkting som är mycket yngre än mig att veta att jag har diagnoserna, att det blir mycket bättre med tiden och att till och med någon som mig som socialt verkar vara som vem som helst ändå har autism. Och att även om vi är olika förstår jag vissa saker, kanske inte allt men mycket. Och det är rätt skönt för någon som mest kanske känner som jag alltid gjort, att det inte finns någon som förstår. Att alla ord är lönlösa, ingen förstår ändå.

När fler har diagnosen, blir det ändå mindre ensamt för den som kanske har större svårigheter. Det blir mindre hopplöst.

En del kanske inte bryr sig om sin diagnos, andra känner sig kanske mer "konstiga" och olika andra av den. Några tänker att folk kommer förstå dem genom deras diagnos. De kommer de inte alltid att göra, men kunskapen om autistiska diagnoser blir vanligare så bättre blir det mer generellt.

Det var ingen overraskelse, når jeg var 7 skjønte jeg at noe var feil. Når jeg var 10 prøvde jeg å si ifra til noen men de skjønte ikke hva jeg mente så jeg snakket ikke mer om det. Også, 20 år senere fikk jeg endelig et svar på hva det var. Det var godt å finne ut av det, men det var trist også.

hoppsan skrev:Chocken kom en dag, när jag läste i en bok. Vissa problem har jag alltid haft, som ansiktsblindhet och bokmal som jag var läste jag lite om det också. Det var när det stod att det var vanligt förekommande vid asperger, hjärtat närapå stannade. Mer och mer jag läste kunde jag relatera till mig själv, faktum alla mina drag och saker som varit utmärkande hos mig, sådant som jag och andra tyckt var speciellt, föll inom asperger.

Välkommen i gänget! Känner igen precis det där att alla bitar faller på plats.

Lättnad när de (psykiater och psykologen) berättade. Fnissade smått hysteriskt efteråt. Men håller med trådskaparen att det var sjukt jobbigt att läsa utredningen. Från den fick jag den känslan att det var nått fel på mig.

Snopen. AD/HD kändes självklar men AS var oväntad. Inte undra på att jag mår som jag gör tänkte jag på hemvägen. Kämpat massor av år i motvind. Jag är en kameleont på fall.

gadas skrev:

hoppsan skrev:Chocken kom en dag, när jag läste i en bok. Vissa problem har jag alltid haft, som ansiktsblindhet och bokmal som jag var läste jag lite om det också. Det var när det stod att det var vanligt förekommande vid asperger, hjärtat närapå stannade. Mer och mer jag läste kunde jag relatera till mig själv, faktum alla mina drag och saker som varit utmärkande hos mig, sådant som jag och andra tyckt var speciellt, föll inom asperger.

Välkommen i gänget! Känner igen precis det där att alla bitar faller på plats.

flisan skrev:Snopen. AD/HD kändes självklar men AS var oväntad. Inte undra på att jag mår som jag gör tänkte jag på hemvägen. Kämpat massor av år i motvind. Jag är en kameleont på fall.

Ja, jag kommer ihåg svårigheterna jag ställdes inför första vändan av frågeformulär. Jag går helst på fest/till biblioteket. Var förr mycket med människor, och liknande men lånade trave efter trave av böcker på bibblan. Att man inte funkar helt med koncentrationen och impulsen är tydligare ibland. Särskilt när det är något som krävs medan man går i skolan

Både jag och frun har misstänkt det i några år men det var ändå lite speciellt att få diagnoserna (adhd och aspergers) på papper. Första reaktionen var genuin lycka och lättnad som sitter kvar nu några veckor senare. Concertan fungerar över förväntan och livet har helt plötsligt blivit väldigt behagligt. Att skämmas eller känna sig mindre värd har försvunnit helt nu när det är officiellt och för att undvika eventuella missförstånd med omgivningen så har jag delat i princip allt på min facebook också

"Jaha det var vad jag misstänkte"