Vad tänker ni aspergare (och andra?) om den här videon?

http://fun.mivzakon.co.il/Video/enterta ... 10044.html



Det ena utesluter inte det andra tänker jag, det är ju bara en fråga om definition. Bara för att folk uppfattar t.ex. adhd som något negativt så betyder inte det att det är det. Jag tycker det är synd att dom river sönder lapparna eftersom dom bidrar till att stigmatisera orden, istället borde dom arbeta för att människor ska få kunskap om vad orden betyder, det som har värde i slutändan är sanningen, om en person har de egenskaper som krävs för en viss diagnos så ska dom ha en diagnos.

Det är den här sjuka kulturen att ingen ska känna motstånd, att ingen ska behöva få en etikett som någon kan tolka som något negativt som driver den där organisationen, allt ska vara positivt.

Den här videon gör bara att många barn som fått diagnoser ser sig som offer för etiketten dom har fått, en etikett begränsar ingen som inte tror att den begränsas av etiketten, det är videoskaparnas fördomar om etiketten som begränsar barnen med diagnoser. Vetenskapen visar tydligt att offermentalitet är det som är bland det mest skadliga för en människas psykiska välmående.

Man behöver inte "bryta sig loss" från en etikett utan lära sig leva med den om den stämmer, precis som att man t.ex. måste lära sig leva med döden och livets förgänglighet (inte förtränga den) vilket man idag ofta försöker "bespara" barn och därför mår dom så fruktansvärt dåligt när dom blir äldre vilket aktiverar gener som gör att de uppfyller kriterierna för en massa ångeststörningar, depressioner mm när dom inser att livet har motgångar. Jag ogillar den där videon, den är skadlig för barns psykiska välmående och överbeskyddande. Vad tänker ni andra här på forumet?

Det beror på hur man ser det. I en perfekt värld så behövs inga diagnoser eftersom folk blir rättvist behandlade efter vilka de är i alla fall.

Man försöker förstås visa att en diagnos inte är ett handikapp i videon så jag tror faktiskt du har fel i din analys. Du kan förvisso ha rätt i en sak nämligen att man förutsätter att diagnoserna ses som nedvärderande, vilket är skadligt. Alltså är budskapet bra men premisserna dåliga. Så frågan är snarast hur man ska göra för att få fram budskapet utan dåliga premisser.

Krake skrev:Det beror på hur man ser det. I en perfekt värld så behövs inga diagnoser eftersom folk blir rättvist behandlade efter vilka de är i alla fall.

Man försöker förstås visa att en diagnos inte är ett handikapp i videon så jag tror faktiskt du har fel i din analys. Du kan förvisso ha rätt i en sak nämligen att man förutsätter att diagnoserna ses som nedvärderande, vilket är skadligt. Alltså är budskapet bra men premisserna dåliga. Så frågan är snarast hur man ska göra för att få fram budskapet utan dåliga premisser.

Jag förstår hur du tolkar videon. Jag tycker att om man vill få folk att förstå att en diagnos inte är ett handikapp så är det bättre att säga detta objektiva faktum istället för att klanka ner på själva diagnossättandet. Budskapet är tydligt i slutet av filmen: "Sluta diagnostisera barn".
Sluta sätta etiketter på folk, låt dom välja etiketter själv. Om man låter ett barn sätta sina egna etiketter så kommer etiketterna troligen bli väldigt korkade och om man inte sätter någon etikett alls så går det heller inte att hjälpa barn på ett systematiskt sätt. Jag tror filmen är destruktiv.

Klart det låter bättre att kallas för "ledare", "artist" etc än att bara "vara sin diagnos". Men varför har barnen fått denna diagnos från början? Det var förstås något som inte fungerade. Och vem säger att det enda som händer när man fått är en diagnos är att man får mediciner?

Introduction: 120 million people worldwide have been diagnosed with mental disorders and placed on psychiatric drugs as ‘treatment.’ And while people are led to believe a diagnosis of mental illness or having a mental disorder is based on medical evidence or tests that these disorders are legitimate medical conditions, the fact is they are simply based on checklists of behaviors. People are also convinced that the only solution for treating problems of emotion, mood or behavior for themselves or their child, is drug treatment. The purpose of the information presented on this page is to provide the public with information about psychiatric diagnosis, mental disorder tests, drug side effects and medical alternatives to drugs, so they can make informed, educated decisions.

http://www.cchrint.org/psychiatric-disorders/

Detta är KMR, den antipsykiatriska organisationen som förnekar alla psykiatriska diagnoser för att de inte syns på röntgen el blodprov.
http://se.cchr.org/

Alien skrev:Klart det låter bättre att kallas för "ledare", "artist" etc än att bara "vara sin diagnos".

Jag tror inte en anarkist tycker det är så kul att kallas ledare. Artist känns ganska neutralt men vad vet jag... Värdeord har jag aldrig förstått mig på. Men att bara vara en diagnos känns faktiskt ganska trist, jag har dock aldrig träffat en sådan. Jag kanske tolkar dig för bokstavligt.

Deras "etiketter" var ju också väldigt bokstavliga, stod på deras tröjor. Som om det var hur de främst uppfattades, individer med ADHD, bipolaritet etc. Medan de själva ville ha etiketten ledare/artist/revolutionär etc.

Men vem tycker att en med diabetes ska avstå från sin diagnos för att slippa få "etiketten" diabetiker? Alla är ju olika individer, med el utan diagnos.

Har man ADHD kan man visst behöva diagnosen redan som barn, både för medicinen och för anpassning från skolan. Eftersom man faktiskt inte tvingas bära någon tröja med sin diagnos, så förstår jag inte skräcken för att bli "stämplad".

Alien skrev:Klart det låter bättre att kallas för "ledare", "artist" etc än att bara "vara sin diagnos". Men varför har barnen fått denna diagnos från början? Det var förstås något som inte fungerade. Och vem säger att det enda som händer när man fått är en diagnos är att man får mediciner?

Introduction: 120 million people worldwide have been diagnosed with mental disorders and placed on psychiatric drugs as ‘treatment.’ And while people are led to believe a diagnosis of mental illness or having a mental disorder is based on medical evidence or tests that these disorders are legitimate medical conditions, the fact is they are simply based on checklists of behaviors. People are also convinced that the only solution for treating problems of emotion, mood or behavior for themselves or their child, is drug treatment. The purpose of the information presented on this page is to provide the public with information about psychiatric diagnosis, mental disorder tests, drug side effects and medical alternatives to drugs, so they can make informed, educated decisions.

http://www.cchrint.org/psychiatric-disorders/

Detta är KMR, den antipsykiatriska organisationen som förnekar alla psykiatriska diagnoser för att de inte syns på röntgen el blodprov.
http://se.cchr.org/

Precis. En gren av Scientology. Jag tittade inte ens på det. Har sett så mycket skit ifrån dem att jag inte vill se mer.

Barn som diagnoser tidigt kan kanske lättare få hjälp med att förbättra sina svårigheter. Jag fick exempelvis min dyslexi diagnostiserad tidigt och fick mycket hjälp inom skolan.
Så det är nog bra att barnen får sin diagnos så tidigt som möjligt.

Under förutsättning att hjälpen är kvalificerad och inte försvinner i något budgethål. Samt att informationen inte läcker ut på skolan och om den gör det så bromsar skolan upp alla former av stigmatisering.

Sedan blir det ju så att om elever förutsätts misslyckas med socialt liv så blir det svårt att pröva vingarna någon gång.

Själv så tycker i alla fall jag att barn, om dom har vissa problem i ung ålder, kan bli diagnosticerade om det kommer att hjälpa dem i längden.

Själv fick jag rätt mycket hjälp i skolan, ingenting rörande min problematik. Så efter att ha gått bland vanliga barn är jag idag som vem som helst, utan några skolbetyg, ekonomiska möjligheter till egen försörjning, förmåga till dygnsrytmn, hålla koncentrationen och en massa annat i livet som hade kunnat fungera med riktiga diagnoser istället för filosofer under uppväxten.

Personligen är jag kluven till det med diagnostisering, bra att identifiera och uppmärksamma (hjälpa) osv. men ändå, att tvinga på ett uppträdande som är onaturligt sedan födseln, jag anser inte att det är någonting jag skulle vilja utsätta mina barn för. Ändå positiv till möjligheten att sakta kunna träna hjärnan koppla annorlunda.

Med diagnos blir det lättare för folk att läsa på, vad de inte förstår. När väl de känner för det, dvs.

Att få en diagnos som barn lär bara leda till utanförskap och dålig självkänsla då man inte förstår vad den innebär. Antagligen känner man sig bara korkad och konstig. Det är bättre att sträva efter att alla ska uppnå skolgångens kriterier, istället för att försvåra situationen genom "förenklingar". Så tidigast bör man enligt mig göra sådana utredningar från 15 års ålder och helst något senare (när man slutfört grundskolan och redan valt gymnasieinriktning).

Dessutom behöver inte alla ha medicin mot t.ex. adhd. Många blir väldigt beroende av den och jag anser snarare att det borde vara olagligt tills dess att individen själv är 18 och kan välja själv.

Jag fick det förklarat för mig att diagnoser har något med det som Wittgenstein talade om som kallas Familienähnlichkeit. Han menade att när man delar in saker i olika termer som t.ex sport så har allt som sägs vara sport något gemensamt.
Diagnoser fungerar på samma sätt. Tar vi t.ex. Asperger så handlar det bla om det sociala. Vi har något som är gemensamt men vi har också många olikheter. . http://en.wikipedia.org/wiki/Family_resemblance

AS-diagnosen säger egentligen väldigt lite om en människa. Därför kan diagnostisering vara något dåligt. Det finns några fördelar med diagnostisering som tex. att det ibland krävs en diagnos för att få hjälp/stöd (dvs diagnosen blir en biljett), man kan träffa andra med samma diagnos (vi har ju detta forum), det blir lättare att söka information om problemen man har.
Själv är jag inte speciellt intresserad av diagnoser. För mig är det viktigaste att man år den hjälp/stöd man behöver i livet. Att sätta namn på det behövs egentligen inte...

BloodyPirate skrev:Att få en diagnos som barn lär bara leda till utanförskap och dålig självkänsla då man inte förstår vad den innebär. Antagligen känner man sig bara korkad och konstig. Det är bättre att sträva efter att alla ska uppnå skolgångens kriterier, istället för att försvåra situationen genom "förenklingar". Så tidigast bör man enligt mig göra sådana utredningar från 15 års ålder och helst något senare (när man slutfört grundskolan och redan valt gymnasieinriktning).

Dessutom behöver inte alla ha medicin mot t.ex. adhd. Många blir väldigt beroende av den och jag anser snarare att det borde vara olagligt tills dess att individen själv är 18 och kan välja själv.

Utanför kan man nog ändå hamna i, märks av är man inte är som alla andra i alla lägen oavsett diagnos eller inte. Just ordet konstig blir man nog benämnd som om man fungerar annorlunda under skoltiden. Och korkad känner nog de flesta sig som inte hänger med skolundervisningen trots att de kan vara bland de smartaste ungarna i klassrummet.

Men medicineringarna på vart barn med diagnos borde ses över, det håller jag med om till fullo. Tycks vara en mängd biverkningar för många av barnen utan tillräckligt bra resultat för att ursäkta att barnen förgiftas via recept. Och personligen undrar jag om det inte kan skada hjärnans utveckling med höga doser av diverse mediciner dagligen under uppväxten.

Om man inte diagnostiserar i good tid visar all forskning att dessa personer har en stor chans att bli krimminella, missbrukare eller både och samt att hamna i ett utanförskap. Dessutom så förstös barnets live genom att aldrig kunna förstå sig själv, klara av någon skolgång, få någon självförtroende samt bli samhällesfientliga.

Även om skollagen ger alla rätt till stöd är verkligheten den att utan diagnos ingen hjälp.

Anledningen till att diagnoser värdesätts så pass högt är att i många fall är hjälpen villkorad till att man har en diagnos. Det som skulle behövas istället är att hjälpen finns tillgänglig för att man behöver den, inte för att man lyckats få fatt på en diagnos.
Man kan också se till att det finns rastvakter som tar tag i negativt beteende mellan elever.

Tyvärr är det så att speciallärare och rastvakter och annat kostar. Vilket kommuner inte vill betala och skolpengen kanske inte ger utrymme för.

Jadu... jag undrar om det hade hjälpt mig att få diagnos långt innan jag gick ut gymnasiet och därefter hamnade i mitt nuvarande långvariga utanförskap. Tänker inte spekulera för mycket kring den saken för så skedde inte och nu är det som det är.

Det sägs att det beror på omgivningen, så det kan leda antingen till godo eller ondo så som jag ser det. Ett lotteri är vad det är.

Teoretiskt sett är det bra att kunna sätta ord på alla olika problem människor har för att kunna hjälpa dem att lyckas i livet. Men det förutsätter att den så kallade hjälpen fungerar också.

Braincandy skrev:1) Jadu... jag undrar om det hade hjälpt mig att få diagnos långt innan jag gick ut gymnasiet och därefter hamnade i mitt nuvarande långvariga utanförskap. Tänker inte spekulera för mycket kring den saken för så skedde inte och nu är det som det är.

Det sägs att det beror på omgivningen, så det kan leda antingen till godo eller ondo så som jag ser det. Ett lotteri är vad det är.

2) Teoretiskt sett är det bra att kunna sätta ord på alla olika problem människor har för att kunna hjälpa dem att lyckas i livet. Men det förutsätter att den så kallade hjälpen fungerar också.

1) Jag är övertygad om att om du fått hjälp så skulle du ha haft det bättre än du har det nu. Kanske inte haft jobb eller så men du hade varit bättre förberedd och ditt självförtroende hade varit bättre.

2) Ja det är oftast det som är problemet i dagens skola. Även om hjälp sätts i är den fel av olika anledningar.

Det som iaf personer med asperger behöver är professionell vägledning med sådant som är baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet. Där man också är lyhörd för vad som passar den aktuella situationen och personen. De som står för hjälpen bör också bearbeta sina egna förutfattade meningar och verkligen tvingas att tänka om sina tankebanor. Att veta är en sak. Att förstå och ha insikt är något helt annat.

Ett bibliotek med kognitiva stratigier skulle kunna vara användbart samt träning i att använda dom.

Jag tycker att det är bra med diagnoser. Jag kan över huvudtaget inte se något negativt med det.