Preciz, man behöver inte ta i så man droppar av svett. Promenad 30 minuter om dagen räcker och det behöver inte vara allt i ett streck. Går lika bra med ex. 15 + 15.

Den som inte provat kan nog inte heller säga om det funkar eller ej.

Enligt nutida forskning så bildas nya hjärnceller om man t.ex går en promenad på en halvtimme 2 ggr. i veckan. (Har inte länken, just nu.)

/notwoodstock

notwoodstock skrev:Enligt nutida forskning så bildas nya hjärnceller om man t.ex går en promenad på en halvtimme 2 ggr. i veckan. (Har inte länken, just nu.)

/notwoodstock

Det behöver inte vara fysisk ansträngande att må lite bättre.
Nu kanske det inte hjälper för att må helt bra men det hjälper åtminstone för stunden och det är väl iaf bra om nåt.

Jag blir inte pigg av att promenera. Jag blir tröttare. Men ni fattar inte ändå. Min hälsa blir inte bättre av motion. Hör sen.

kullan skrev:Jag blir inte pigg av att promenera. Jag blir tröttare. Men ni fattar inte ändå. Min hälsa blir inte bättre av motion. Hör sen.

Jamen @kullan det finns ju andra saker med motion, jag blir på bättre humör t ex, och man måste ju inte ställa upp i värsta New york maraton med en gång utan bara göra lite promenader först

kullan skrev:Jag blir inte pigg av att promenera. Jag blir tröttare. Men ni fattar inte ändå. Min hälsa blir inte bättre av motion. Hör sen.

Man ska bli trött om man är väldigt otränad, med tiden och många promenader kommer konditionen och man blir betydligt mycket piggare.

Det är som med det mesta nytt, det finns en tröskel man måste ta sig över, när man kommit över den går det mycket lättare och ofta utan att man behöver tänka på det.

Tro det eller ej men mitt humör blur inte bättre heller.

kullan skrev:Tro det eller ej men mitt humör blur inte bättre heller.

Du har inte tagit dig över tröskeln än, innan du är där så är det motigt.

kullan skrev:Jag blir inte pigg av att promenera. Jag blir tröttare. Men ni fattar inte ändå. Min hälsa blir inte bättre av motion. Hör sen.

Tror du inte jag känner igen mig?

Man tror inte gärna att något så vardagligt som motion ska kunna påverka psyket eller hälsan i övrigt, men det är så våra kroppar fungerar - de styrs av hur de används och de styr i sin tur psyket.

kullan skrev:Jag blir inte pigg av att promenera. Jag blir tröttare. Men ni fattar inte ändå. Min hälsa blir inte bättre av motion. Hör sen.

Blir du någonsin nöjd över nåt?

Hänger inte riktigt med på hur det ni diskuterar ska ha med ifall Asperger är ett problem eller en möjlighet. Men på sätt och vis gör det nog det. Ett känt problem vi ofta har är igångsättningsproblematik. Att börja med saker är så otroligt tråkigt/jobbigt - men att sluta med det vi gör går knappt istället.

Mitt tips för att motionera mera är att man tänker sig för med att ta färdmedel när man faktiskt kan gå och ändå redan är på väg. Annars kan man skriva en lista med mål eller positiva effekter motionen kan ge/ger.

Några exempel: Bättre kondition, bättre immunförsvar, starkare rygg, bättre blodcirkulation, bättre hjärta och min favorit - man blir snyggare! Är man dessutom provokativ av sig så skapar man även avundsjuka tillslut och det är ju inte så illa!

kullan skrev:Tro det eller ej men mitt humör blur inte bättre heller.

Har du provat?

BloodyPirate skrev:Är man dessutom provokativ av sig så skapar man även avundsjuka tillslut och det är ju inte så illa!

Nästan ämne till en ny tråd; tror ni basketspelarna som såg mig stå vid väggen i skolgymnastiken har högre eller lägre syreupptag än jag i dag?

Som jag ser det fungerar vi och neurotypiska fundamentalt olika, vad jag förstår fungerar vår gärna som ett dynamiskt system och deras som ett linjärt.

Vi har en del problem och svårigheter som beror på vårt sätt att funka, som för en del kan bli så stora att det är funktionsnedsättande.

Men neurotypiska drabbas också av svårigheter och problem och blir funktionsnedsatta, ingen kopplar ihop deras funktionsnedsättningar med deras "neurotyp", varför ska vi göra det?


Problemen som uppstår i mötet med den neurotypiska världen är i allra högsta grad ömsesidiga,jag skulle till och med säga att neurotypiska har överlägset större problem och svårigheter med att förstå och hantera mötet med något som är annorlunda.

Skillnaden är ett det är vi som drabbas av alla konsekvenser.


För mig har lösningen varit att säga stopp och vägra delta på deras villkor.


Jag utgår alltid från mig själv, är lyhörd på hur kroppen och psyket fungerar och behöver sätter gränser och kräver fullständig hänsyn och respekt för det.

Men jag ger desamma tillbaka till dom som är mig nära, jag uppmuntrar dom att säga till direkt som dom inte förstår mig eller om jag skulle göra något "fel" eller få någon att må dåligt, så att jag får en chans att reflektera, lära mig något och be om förlåt eller gottgöra om det behövs.


Jag tror också att det är viktigt att lära sig hur andra funkar utifrån sig själv, det är inte alls omöjligt att lära sig ur NTs fungerar och på det sättet göra världen begriplig och förutsägbar, men man kan inte lära sig bli NT.

Om jag ska ge några råd skulle det vara att alltid försöka att komma framåt, utväxlas.

Bygga upp sin självkänsla.

Göra upp med gamla oförrätter och bryta destruktiva tankemönster, förlika sig med det som är absolut omöjligt att förändra

Att göra nya saker och göra saker på ett nytt sätt, det kan räcka med obetydlig saker, klä på sig i en annan ordning, bytta kaffekopp eller gå en annan väg till affären, inget som förstör vardagstryggheten men någonting för det skapar nya kopplingar i hjärnan.


Läsa skönlitteratur.

petrus skrev:Problemen som uppstår i mötet med den neurotypiska världen är i allra högsta grad ömsesidiga,jag skulle till och med säga att neurotypiska har överlägset större problem och svårigheter med att förstå och hantera mötet med något som är annorlunda.

Jag har problem både i mötet med den neurotypiska världen och med andra aspergare. Det går alltså inte att skylla problemen på den neurotypiska världen och det hjälper inte mig ifall neurotypiska har större problem än jag att hantera mötet med något som är annorlunda.

Jag menar inte att man ska leta efter syndabockar, bara se nyktert på verkligheten.

Sist och slut har man ett eget ansvar för hur man mår och är skyldig sig själv att göra så gott man kan för att må så bra som möjligt.

Asperger - Ett problem eller en möjlighet?

-Frågeställningen är rent löjlig.

Bara en Mia Törnblom-epigon som klappat händer på Kay Pollak-föreläsning om att välja glädje - som om glädje är nåt man kan välja bara sådär utan vidare - skulle formulera sig på det viset.

Och alla de här Kay Pollak, Mia Törnblom, Malin Berghagen med flera entreprenörer/aktörer/nyandliga/kvacksalvare är i sin tur inspirerade av Deepak Chopra, en bluffmakare utan like, eller av Paolo Coelho som får en vanlig sketen promenad att låta som en gudomlig uppenbarelse i sin uppblåsta låtsashelighet.

Och de i sin tur kanske sysslade med zen-meditation på sjuttiotalet, satt i obekväm skräddarställning och sade Ooooooooooohmmm i grupp för att övertyga sig själva om hur visa de var i en halvhysterisk tro på en man som kallades Buddha och som enligt vad som måste betecknas som legender sades ha nått nån slags slutgiltig förvissning och andlig upphöjelse.

Om du absolut vill ha flum ska du inte lyssna till de där profiterande mediemänniskornas avkok utan gå till källorna. Läs på om buddhism, hinduism, taoism, månlandningar som aldrig ägt rum eller vilket flum just du råkar vara intresserad av och se om det är nåt som passar dig.

Skippa alla mellanhänder som ändå bara är intresserade av att höja upplagan på sitt eget dravel.

Sen är det bara respektlöst att säga åt verkliga människor med verkliga problem att de ska ta sig i kragen eller tänka på ett intelligensvidrigt nyandligt sätt.

Ser du glaset som halvtomt eller halvfullt?
...om du bara lär dig konsten att tänka positivt kommer du leva ett liv av guld och gröna skogar, lyckan kommer att hoppa upp i knät på dig när du minst anar det blabla...floskel, upprepning, tala i medialt tungotal...lycka attraherar lycka...sätt en glad lapp på kylskåpsdörrn och älska din nästas dvärgpudel som om det vore din egen morsa...

-Det där tugget är för varje tänkande människa bara absurt ihåligt och man måtte vara debil för att köpa det.

Att börja tala på det viset till en verkligt lidande människa är samma sak som att spotta henne i ansiktet.
Om du ändå inte har nått att komma med alls är det bättre att du är helt tyst än att du börjar med mumbojumbo-snack.

Troligen gör du mer nytta genom att bara lyssna men vem fan har tid att göra nåt så enkelt som att lyssna i dessa tider av självförverkligande och I-phoneri?
Om vi bara började lyssna och tala helt uppriktigt med varandra skulle vi inte behöva de där kvackarna jag räknat upp, de skulle kunna gå i pension hela bunten.

-Asperger är vad det är och livet är en fight - ibland en riktig sluggfajt mot onda makter som hotar förgöra oss.

Så ser jag på det.

petrus skrev:Jag menar inte att man ska leta efter syndabockar, bara se nyktert på verkligheten.

Jag ser nyktert på verkligheten.

Och det verkar KrigarSjäl också göra. Tack för det!

Det blir ju inte bättre med inställningen "det är fel på mig. "

Zirre skrev:Det blir ju inte bättre med inställningen "det är fel på mig. "

-Jag brukar oftast tycka det är fel på omgivningen.

Mats skrev:

petrus skrev:Jag menar inte att man ska leta efter syndabockar, bara se nyktert på verkligheten.

Jag ser nyktert på verkligheten.

Och det verkar KrigarSjäl också göra. Tack för det!

Ber om ursäkt för det uttrycket, vart frustrerad över att jag inte lyckas sätta begripliga ord på hur jag tänker, men jag menade inte att vara så otrevlig som jag ser det det såg ut.


Det är ju komplexa saker med massor av olika problem och svårigheter som kräver olika hjälp och lösningar.


Men står för att jag tror att det grundtankesättet jag försökt beskriva är en bra grund att stå på, men specifika "problem" måste man ju hitta rätt lösningar för utöver det.

Zirre skrev:Det blir ju inte bättre med inställningen "det är fel på mig. "

Att rätta sig själv kan vara svårt. Att rätta omgivningen är oftast omöjligt.