Hej igen vänner! •

• Råkar någon bland forumets eminenta och många läsare tycka att det kan vara riktigt • jobbigt att vara SOCIAL när man äter exempelvis lunch ... med t.ex. sina arbetskamrater eller studiekamrater ... eller till och med med den egna familjen... om man nu råkar leva i eller med en familj...
(jag lever f.n. ensam)
... jag tycker att det känns riktigt jobbigt när jag MÅSTE äta belevat och känna till "allt" inom etikett med dess konstiga finesser • hur och • när och • vad...som gäller vid middagar och vid luncher (så jag inte gör helt bort mig..och förstör för andra...eller så) .... även det också - att jag ofta föredrar att äta något ANNORLUNDA än gängse lunch gäster i VAD jag väljer (tex. från en lunch buffé).... och därför föredrar jag att äta ensam och helst hemma i lugn och ro och ifred från andras granskande nyfikna bedömande blickar.....och helst efter mitt egna special meny.... som jag ibland känner mig rätt så ensam om att vilja äta (matens sammansättning)...som är mera åt det vegetariska hållet och jag föredrar att äta "intelligent" dvs.. ja - ni vet kanske vad jag menar... jag brukar tänka... att maten är den bästa förebyggande "medicinen" för vår hälsa i alla fall på lång sikt...

• men vad har ni för erfarenheter och upplevelser när ni skall äta TILLSAMMANS med andra... går det helt utan minsta ... obekvämlighet...eller känner någon att ... som jag ... att ni tycker det är aningen obehagligt ibland när du blir observerad och när andra lunch/middagsgäster tittar på HUR du äter... eller VAD du stoppar i dig...ifall du vågar vara lite avvikande i valet och kvalet av maträtterna... därför tycker jag att det kan vara jätte-jobbigt att äta med andra - när jag dessutom måste ha kul och skratta åt historier som jag tycker känns rätt fåniga och de andra finner SÅÅÅ roliga..så de måste skratta på ett bullrande sätt (som känns mest som oljud för mig...!) ... jag tycker ibland att detta med att ÄTA kan vara väldigt privat och intimt för mig... maten ... blir ju en del av mig så småningom...kroppens byggnadsämnen... (du är vad du äter fysiskt sett)... ok detta var lite ... av min story...vilken är din story? om ätandet? eller är det bara jag som tycker detta med den sociala biten av måltiden känns jobbig...

Har inga större problem med det, förutom att jag blir trött, mentalt utmattad av att sitta i stora matsalar & restauranger med mycket stoj & spring. Intrycken tröttar ut mig. Uteserveringar mitt i stan där man sitter med ryggen mot gatan funkar inte heller.

Jag äter helst inte med andra, men det är mest för att jag inte står ut med dåligt bordsskick. Folk som smaskar och slickar på kniven ger mig rysningar, kräklust och lust att ta den tyngsta karotten och dänga i huvet på dem. På allvar. Värst är när folk ska prata OCH smaska samtidigt, och man ser ner i tunntarmen på dem om man ska höra vad de säger.

Så jag kan äta i samma rum, men helst står jag vid diskbänken och sköter sånt som att torka upp sånt som slagits omkull (barn med perceptionsstörningar och taskig grovmotorik) och kommer med vatten osv. Annars har jag inga problem med att äta själv vid datorn, så kan andra äta när de passar dem, då blir det minst bråk om att bästa programmet börjar nu osv.

Lunchproblemet har jag löst - när det var ett förekommande problem- med att alltid ha med en bok, vilket jag ändå alltid har. Skiter ärligt talat i vad folk tycker om det, de tycks tycka jag är konstig oavsett mina eftergifter för det jag uppfattar som praxis, så varför göra mer våld på sig än nödvändigt, när det ändå inte lyckas?

Och på tal om Krigis svar så vill jag alltid ha ryggen mot väggen, i den mån det går.

Hörnet för mig, tack! Stimmig miljö, nej tack! Oerhört uttröttande!

Äta med vänner går bra. Dock hellre middag än lunch.

Äta med arbetskamrater och folk man inte känner har jag alltid tyckt var otroligt plågsamt:

1. Dels äter de vad som helst och jag som knappt tål nånting alls. Äckliga grejer som senap och ost som man helst skulle vilja slippa se. (Fast det går att ignorera, bara jag får nån av de få rätter jag tål, vilket brukar vara typ marulken med löjromssås för 380 spänn...)

2. Dels äter många så himla fort och jag så långsamt. När andra är vid efterrätten har jag ofta inte kommit halvvägs igenom min huvudrätt. Vilket är ok bland vänner och släktingar men brukar göra andra lite undrande.

3. Sen ska man hitta på något att prata om ifall man bara är två eller några få, och försöka att inte kläcka ur sig något korkat som man sen får ångest över i flera veckor, vilket är jättestressande.

4. Eller om man är i ett större sällskap... då är man tvungen att lyssna på ett evigt kackel om ofta totalt ointressanta saker och få kortis i huvet av att flera snackar på samma gång. Ja, och så ska man försöka att inte kläcka ur sig något korkat etc...

Inger skrev:Hörnet för mig, tack! Stimmig miljö, nej tack! Oerhört uttröttande!

--- Äckliga grejer som senap och ost som man helst skulle vilja slippa se. --- jag (äter) så långsamt. ---- Sen ska man hitta på något att prata om ifall man bara är två eller några få, och försöka att inte kläcka ur sig något korkat som man sen får ångest över i flera veckor, vilket är jättestressande.

4. Eller om man är i ett större sällskap... då är man tvungen att lyssna på ett evigt kackel om ofta totalt ointressanta saker och få kortis i huvet av att flera snackar på samma gång. Ja, och så ska man försöka att inte kläcka ur sig något korkat etc...

Varmt och ett STORT TACK till dig Inger - exakt - jag känner så väl igen mig i vad du skriver! Skönt att läsa dina tankar och upplevelser!

T

Mat Komplicerad.

Lite blandad här att vara social medan man äter...klarar det beroende på situationen. Är det jag och en person till funkar det bra att äta och prata. Jag kan t o m njuta av det om jag gillar den personen.
Är det i mindre grupp så där, jag kan lätt bli tyst då eller känna mig obekvämt och tvungen att prata. Större grupper typ när man sitter runt är stort bord på jobbet är inte så roliga. Tenderar antingen att bli för tyst, eller prata med personen bredvid,eller blir trött eller uttråkad. Sedan det varierar på vad jag har för dag. Är det en intensiv dag då blir jag lätt tyst och försjunken i mina egna tankar...

Ogillar stora matsalar (för bullrigt och mycket folk) och föredrar lugna restauranger och kaféer.
Ogillar att sitta på uteserveringar mitt i stan, känner mig väldigt uttittad. Om jag får bestämma sitter jag helst inne även om typ alla andra klienter sitter ute.Mysigare uteserveringar på lugnare ställen funkar bra. Gärna på mindre ställen och ute i trädgård eller innergård eller vid älven mmmmmm....

Sedan känner jag igen mig i det att min mat är annorlunda än andras... Inte så hemskt mycket annorlunda, men jag äter gärna vegetarisk och sedan ogillar mat som många andra tycker om (typ äta på mcdonalds, kinamat, sushi, kött blah blah)... så det blir svårt när det är några stycken som ska gå och äta (det händer dock inte så ofta hehe) eller typ när man är bjuden på middag...
ibland gör jag också lite konstiga kombinationer... och generellt har jag en del fixeringar och tvång kring mat och hur det ska vara... vill gärna bestämma själv vad jag vill äta och var....

Hej tenderly!

Ja jag håller med de andra som svarat dig, rakt av. Hmm nu kom jag att tänka på en ruskig händelse från då jag var med i hemkunskapslektion en dag i högstadiumet.

Då hade läraren hittat på att vi skulle laga mat och äta på lektionstid. Och det gick bra så ända till att vi skulle sätta oss att äta. Då fick jag jätte-panikångestattack, sade med gråten i halsen att jag inte klarar detta, det var alldeles för konstigt, "fel" , att äta mat annanstans, annan tid, än på lunchrasten i skolmatsalen. Men den förstående läraren sade då till mig att jag kunnde få gå ut i "tvättstugan" innanför lektionssalen och dänka tvätt. Och det räddade hela situationen för mig... hade hon tvingat mig att äta med mina klasskompisar så är jag säker på att jag inte hade klarat av det... hu. Och det var ändå i ett socialt sammanhang då de andra i lokalen var mina klasskompisar sedan flera år... och en lärare jag kännde väl... hu igen

Haha,, jag tycker det är kul att äta med andra. Fast jag äter och är tyst och dom andra får prata,, för jag älskar att lyssna!! Bara jag slipper prata så går det bra att sitta med andra och lyssna..

Annars jag har en fråga ( vet att jag hamnat lite fel ) ; Jo jag sa till min kompis idag att jag ibland blir svimfärdig där det är mycket folk och ljud ( båda delarna samtidigt ) men fast att jag inte vill att hon ska berätta för någon så sa jag inte någonting om att hon inte fick berätta för någon. Jag vill alltså att hon inte ska berätta det för någon för att jag vill inte att någon ska veta dessutom så vet inte ens mina föräldrar om det och jag vill inte att någon ska göra det, ärligt talat så vill jag inte att någon ska veta det,, det bara slapp ur mig
Och jag menar.. tror ni att det är en sak som folk för vidare ?????

Pows o krem från Bävern

TheBoxSaysNo skrev:Mat Komplicerad.

Lite blandad här att vara social medan man äter...klarar det beroende på situationen. Är det jag och en person till funkar det bra att äta och prata. Jag kan t o m njuta av det om jag gillar den personen.
Är det i mindre grupp så där, jag kan lätt bli tyst då eller känna mig obekvämt och tvungen att prata. Större grupper typ när man sitter runt är stort bord på jobbet är inte så roliga. Tenderar antingen att bli för tyst, eller prata med personen bredvid,eller blir trött eller uttråkad. Sedan det varierar på vad jag har för dag. Är det en intensiv dag då blir jag lätt tyst och försjunken i mina egna tankar...

Ogillar stora matsalar (för bullrigt och mycket folk) och föredrar lugna restauranger och kaféer.
Ogillar att sitta på uteserveringar mitt i stan, känner mig väldigt uttittad. Om jag får bestämma sitter jag helst inne även om typ alla andra klienter sitter ute.Mysigare uteserveringar på lugnare ställen funkar bra. Gärna på mindre ställen och ute i trädgård eller innergård eller vid älven mmmmmm....

Sedan känner jag igen mig i det att min mat är annorlunda än andras... Inte så hemskt mycket annorlunda, men jag äter gärna vegetarisk och sedan ogillar mat som många andra tycker om (typ äta på mcdonalds, kinamat, sushi, kött blah blah)... så det blir svårt när det är några stycken som ska gå och äta (det händer dock inte så ofta hehe) eller typ när man är bjuden på middag...
ibland gör jag också lite konstiga kombinationer... och generellt har jag en del fixeringar och tvång kring mat och hur det ska vara... vill gärna bestämma själv vad jag vill äta och var....

Varmt tack till dig TheBoxSaysNo! Känner igen mig i dina upplevelser! Oerhört tröstande att inte vara ensam om dessa upplevelser i samband med måltider!

T

tenderly skrev: Varmt tack till dig TheBoxSaysNo! Känner igen mig i dina upplevelser! Oerhört tröstande att inte vara ensam om dessa upplevelser i samband med måltider!

T

Det var gulligt och snällt! Tack själv, Tenderly!!
Visst, det är tröstande att se att man inte är ensam!

Jag kan ha svårt att äta tillsammans med folk jag inte känner väl. Blir lätt stel som en pinne då. Med folk jag känner äter jag hellre tillsammans med än ensam. Dock vill jag ha lugn & ro omkring mig när jag ska äta. För mkt. spring, höga röster, osv. går bort o. ohygiensiska grejer typ smuts, skitig disk, smulor, använda servetter på bordet, etc. Är ganska petig med sådant.
Tyst musik i bakgrunden kan gå bra, beror lite på miljö o. tillfälle. Av mitt sällskap förväntar jag mig att de sparar ev. telefonsamtal tills de är själva om de inte väntar på ett superviktigt samtal.

Baevern skrev:Och jag menar.. tror ni att det är en sak som folk för vidare ?????

Pows o krem från Bävern

Hej Baevern - jag kan kanske bara tala för mig själv när jag försöker svara på din fråga som du ställde - jag skulle inte föra vidare någonting som någon annan anförtrott till mig i förtroende!

• Personligen tycker jag illa (närmast hatar) om all slags skvaller/baktaleri - jag anser att vi skall INTE tala OM ANDRA för varandra utan istället bör vi TALA TILL VARANDRA och MED VARANDRA!

Så jag skulle ABSOLUT INTE föra din hemlighet vidare Baevern - utan det skulle förbli en hemlighet mellan dig och mig - ja mina läppar är förseglade!

Vänligen T

tenderly skrev:

Baevern skrev:Och jag menar.. tror ni att det är en sak som folk för vidare ?????

Pows o krem från Bävern

Hej Baevern - jag kan kanske bara tala för mig själv när jag försöker svara på din fråga som du ställde - jag skulle inte föra vidare någonting som någon annan anförtrott till mig i förtroende!

• Personligen tycker jag illa (närmast hatar) om all slags skvaller/baktaleri - jag anser att vi skall INTE tala OM ANDRA för varandra utan istället bör vi TALA TILL VARANDRA och MED VARANDRA!

Så jag skulle ABSOLUT INTE föra din hemlighet vidare Baevern - utan det skulle förbli en hemlighet mellan dig och mig - ja mina läppar är förseglade!

Vänligen T

Håller helt klart med. Men tyvärr är det väldigt vanligt att folk sysslar med sådant så om du kan så be henne på ett fint sätt att inte föra det vidare för att vara på den säkra sidan oxå vet du till en annan gång hur hon är på den fronten. Så har jag gjort till folk jag känner o. folk som jag känner har gjort det gentemot mig men det har varit direkt förstås. Hursomhelst förstår folk för det mesta o. brukar inte ta inte illa vid sig.

Hej!

Jag har inget problem med att äta tillsammans med andra. När andra pratar och stojar för mycket blir jag trött, det är det enda. Om jag inte känner de andra så väl kan det ju bli lite stelt i början, men det brukar lätta efter en stund. Är det något jag gillar, så är det att sitta och prata med andra.

Att tänka på hur man uppför sig är inget större problem. Jag stoppar sällan knivien i munnen, och om jag gör det är det bara då jag äter hemma. Jag vet att om jag någon gång i livet hamnar på en riktigt fin tillställning så börjar man att äta med besticken längst ut, och arbetar sig inåt. Vattenglaset står längst till höger, sen minns jag inte hur de andra glasen står men det märks ju. Ni som inte kan det, har ni inte Hemmmets Kokbok hemma?

Hälsningar

Lilla Gumman

Ögonkontakt är överskattat, annat än det så tycker jag om att äta ute.

Kan inte njuta av mat när jag äter m andra. Är helt okonc på ”allt” som händer runtomkring…För mig är det ansträngande att tugga, det är därför det tar så lång tid för mig att få i mig nåt när jag är allt annat än själv. Tappar liksom bort mig när jag äter m andra……Hatar att äta med andra (dom flesta iaf…)! Har ingen koll på VAD jag eg just ätit, hur det smakat, hur lång tid som förflutit medan jag har tvingat mig sitta med andra……….för att öva för andras skull! (Nån enstaka gång kan jag dock uppskatta ”mat o prat” eftersom det då finns utrymmer för mentala pauser samtidigt tack vare att jag måste tugga maten och inte kan ”ge svar på tal”. När jag tuggar maten finns lite utrymme att tänka/sortera/hitta ord och formuleringar till sånt jag vill förmedla eller som jag känner att andra vill att jag ska förmedla.)

(Nu fick ni höra detta en gång till, ni som redan läst detta utdrag tidigare ).

Jag kan gilla tanken på att äta tillsammans med andra på något mysigt café, uteservering eller liknande, men jag gör det sällan i verkligheten. För sorliga miljöer med hög musik, starka lysrör o.s.v är jobbigt, likaså folk som förväntar sig konstant umgänge under måltiden. Ofta vill jag sitta lite för mig själv, titta ut genom fönstret och drömma mig bort......

Sen så har jag ganska många regler och principer kring mat också. Jag kan äta det mesta, utom kött, men tycker ofta att maten är för onyttig och kaloririk. Jag är ganska omständlig när det gäller att ta beslut också för jag måste tänka igenom allt och välja "rätt" alternativ, sånt kan gå folk på nerverna. Som yngre kände jag ofta att "min planering förstördes" när jag tvingades äta med andra, men samtidigt gillade jag det lite för jag fick en anledning att bryta mot mina egna jobbiga matregler. Ibland kan jag vara mer som en vanlig människa och mindre kontrollfreak men då har jag ofta ångrat mig och ältat det efteråt.

Vett och etikett har jag inga problem med, jag drillades i bordsskick som barn så jag kan äta "belevat" s a s.

Anastasia skrev: - - - Ofta vill jag sitta lite för mig själv, titta ut genom fönstret och drömma mig bort...... - - - Sen så har jag ganska många regler och principer kring mat också. Jag kan äta det mesta, utom kött, men tycker ofta att maten är för onyttig och kaloririk. Jag är ganska omständlig när det gäller att ta beslut också för jag måste tänka igenom allt och välja "rätt" alternativ, sånt kan gå folk på nerverna.
Som yngre kände jag ofta att "min planering förstördes" när jag tvingades äta med andra, - - - Ibland kan jag vara mer som en vanlig människa och mindre kontrollfreak men då har jag ofta ångrat mig och ältat det efteråt.

Tackar å de varmaste dig Anastasia för ditt personliga tråd-inlägg!
Det är rent av förunderligt att läsa vad du skriver Anastasia - som om du skulle sätta ord på mina upplevelser och egna tankar omkring det som händer med mig i samband med måltider och speciellt vid "offentliga" ät tillfällen!
• För mig är läsningen trösterik...känner mig mindre udda och "konstig" och just nu känner jag mig mindre spänd! Mmmmm vad skööönt! Tack än en gång!

Hoppas att du får en utomordentligt fin dag idag och framgent - Anastasia!

önskar T

Brillmongot skrev:Ögonkontakt är överskattat, annat än det så tycker jag om att äta ute.

Det är just ögonkontakten som sätter käppar i hjulet för mig i möte med människor i grupp oavsett aktivitet, speciellt människor jag inte känner. Det brukar gå bra ändå o. jag får sällan elaka kommentarer kring det men folk verkar tro att jag tycker illa om dem så jag får ofta konstiga eller onda blickar tillbaka. Jobbigt men står ut! Pratar man med mig försvinner mitt konstiga "stirrande" o. flackandet med blicken oftast. Min familj o. nära vänner har fått förklarat läget för sig så de accepterar det.

Tyvärr har jag ingen aning om hur jag ska komma tillrätta med det o. det är det enda som min psykolog inte verkar förstå o. inte övriga vårdkontakter heller tyvärr. Tips tages tacksamt emot.

Jag äter helst själv, men sitter med andra oftast, då det är förväntat beteende och att det blir ett jäddra liv om jag skulle göra på annat sätt. Det bästa av två ondor mao. Smask mår jag illa av, än värre de som talar med mat i mun. Eller talar utan mat i mun, då jag vill äta ifred och i hyfsad tysthet. Värsta är när man förväntas vara glad då nån avbryter en i halva tårtan för att dela ut födelsedagspresenter, det blir helfel med så abrupt avbrott... för att inte tala om alla skarpa skrapljud med bestick på vissa typer av porslin... HUA!! *ryser*

Själv äter jag oftast ensam vid datorn.
Ytterst sällsynt jag frivilligt äter vid ett matbord.

Jag kan tycka det är en smula svårt att uppträda civilicerat med munnen full av god mat. När man sedan ska tugga, svälja, konversera och ta bort resterna från kinderna så stöter jag på viss problematik. Resulterar alltså i följande:

Inte så många matinvolverande träffar... Glömmer liksom att äta ju...

Skämt åsido... Ja, jag tycker att det är tämligen jobbigt att vara matsocial.

Jag upplever det också besvärligt att vara social i matsammanhang, fast närmaste familjen går an. Där är det inga bekymmer med att samtala och de vet hur besvärlig jag är med allt som har med mat att göra, så där minskar pressen över att vara som alla andra.

Jag har inget problem med att veta hur man beter sig vid matbordet, men jag stör mig enormt på folk som smackar och jag är definitivt inte glad i folk som pratar med en massa mat i munnen! Om ett samtal pågår vid matbordet så är det åtminstone lättare att bortse från smackningsbiten...

Mitt största bekymmer är jag själv. Jag har i grunden inget vidare förhållande till mat - tycker om så väldigt lite, har en del saker jag inte tål och äter betydligt mindre rent mängdmässigt än vad vanligt folk gör. Dessutom har jag svårt för att äta i andras sällskap och då menar jag generellt alla utom familjen. Jag sätter någon slags press på mig själv om att jag måste uppföra mig ordentligt, bara kläcka ur mig vettiga saker när jag öppnar munnen och så blir jag dessutom extra nervös av det hela vilket gör att jag blir illamående. Till på köpet finns det vissa maträtter vars lukt gör mig ännu mer illamående och tänk om det är någon i sällskapet som sitter med den just maten. Det gör det inte precis lättare att äta i andras sällskap... Allt detta gör också att jag inte vill äta någon riktig mat i andras sällskap, utifall att jag skulle bli så illamående att jag måste kräkas. Det har iof inte hänt någon gång hittills att det har gått så långt, men likväl envisas jag med att ta det säkra för det osäkra i 9 av 10 fall. Det är en spärr jag har.

Att bjuda mig på mat är fullständigt värdelöst, om man inte har stenkoll på vad jag klarar av att äta (och knappt att det fungerar då heller eftersom jag blir så nervös!) - men det har knappast arbetskamrater och mer ytliga vänner. Det ställer till det för mig i arbetslivet, för det händer att det är fester, kurser och andra sammanhang där mat serveras och just den biten är det som gör att jag bara vill krypa ner i ett hål och gömma mig. Gäller det fika är det lättare, för då måste jag inte ta en kaka eller så, utan kan sitta med min tekopp och ändå verka någorlunda normal. Å andra sidan, idag på jobbet hade jag en situation där en fyllde år och skulle bjuda på fika, men just den fikan tyckte jag inte om och alltså tackade jag vänligt nej. Jag var den enda som inte tog något och det verkade väl lite märkligt, men jag har sagt till dem tidigare att jag är besvärlig så fort det gäller något ätbart. Trots det så försökte de truga på mig lite fika, men jag stod på mig.

Jag önskar faktiskt att jag var en sådan som åt allt och kunde vara social när det gäller matbiten, men det går inte. Trist, för man missar roliga saker ibland bara för att det ingår mat där som man helt enkelt inte fixar att äta. Det hjälper inte ens om jag tar med egen mat, för jag känner fortfarande pressen på mig...

I nuläget äter jag nästan bara smörgåsar till lunch när jag jobbar, såvida jag inte jobbar på ett ställe där jag har möjlighet att gå hem och äta lunch.

Jag tycker det är skitjobbigt att äta med andra (förrutom familjen). Det allra värsta är om någon sitter mitt emot mig och kan se allt jag gör. Då får jag knappt i mig så jag blir mätt.
En annan sak är att jag alltid är så rastlös att jag äter fort och då måste man sitta och vänta på de andra med myror i hela kroppen.