Hej på er alla modiga vänner här! ... jag känner mig jätteblyg... ..och avklädd (hudlöst sårbar överkänslig) när jag säger er detta....men...ok .... ... jag är nämligen tvungen att läsa mig till sådant (socialt/psykologiskt) som en normal person utan (autism) vet rent naturligt/per automatik......men jag vet inte om ni har haft samma upplevelser?

dvs... att läsa er till ...eller "kopiera" andras beteende (som gör mig på något personlighetslös...om ni kan förstå vad jag menar med det?)....hur de fungerar och gör och talar med andra och hur de tar sig an ett socialt sammanhang .. eftersom... jag känner mig ofta väldig bortkommen....och lite naiv...överärlig och därmed även rädd...att göra bort mig - (säga fel saker...visa fel känslor.. och att påpeka något som för mig är väsentligt och viktigt men som en "normal" tycker är oväsentligt ja rent av banalt.. (jag älskar detaljer..bl.a. ord och ordens etymologi).....jag har svårigheter genast om det FLERA ÄN EN PERSON jag skall umgås med (jag fungerar bäst med EN person i gången) ... och speciellt i grupp-sammanhang...är jag beroende av min inlärda inre ett slags "handbok" som jag har memorat in i min hjärna - en slags manual för att klara av steg för steg - de sociala utmaningarna jag ställs inför och detta gäller i synnerhet alla de nya okända sociala sammanhangen... att exempelvis vara tvungen att träffa en ny läkare stressar mig oerhört jag är helt slutkörd efter samtalet...och känner mig blödande... naken...oskyddad... (jag har en läkarkontakt nu som känns helt fel för mig...han beter sig arrogant...mot mig... borde kanske ta mig kragen och be att få en annan läkarkontakt...känns svårt för mig att ryta till och våga ställa krav...även om de känns rimliga (lagliga))

So please - kan någon av er känna igen er det minsta i mina specifika upplevelser ? ---och i så fall STORT tack för varje enskilt svar... om ni råkar ha tid och tillfälle och dessutom lust att skriva en rad eller två...gärna mer!

T

Ta det lugnt! Nej jag har det inte så och jag har inte AS men jag tror många kommer att känna igen sig.

Dessutom har jag en god vän som upplever lite av samma sak trots att han inte har AS. I hans fall handlar det om en taskig uppväxt som inte gav honom möjlighet till normala relationer eller tillät honom utveckla en egen personlighet. (Men jag undrar ibland om det ändå inte är AS också.)

Det var han som beskrev något liknande för mig första gången. "Allt det som vanliga människor lärt sig genom att umgås har jag fått lära mig genom att resonera mig fram till det. Genom att titta på film och jämföra och tänka ut hur det skulle kunna vara."

Så det verkar inte vara helt ovanligt.

Men just i det du säger om läkare är det nog fler som kan känna igen sig tror jag. De kan ju ha sån makt över ens liv och ens välbefinnande eftersom de i någon mån avgör om man ska få adekvat hjälp eller inte.
På den tiden jag hade mer besvär med mina kroniska åkommor kunde även jag lätt ladda en vecka när jag skulle träffa en läkare och känna mig trött efteråt.

Detsamma gäller väl de flesta människor inför andra speciellt stressande situationer. Det är kanske mer så att ni som har AS känner så inför så många fler och mer ordinära situationer, och dessutom blir tröttare efteråt. något som vi andra har svårt att sätta oss in i?

Bjäbbmonstret skrev:Ta det lugnt! Nej jag har det inte så och jag har inte AS men jag tror många kommer att känna igen sig.

Varmt tack till dig Bjäbbmonstret!

• Jag uppskattar verkligen dina tankar om detta! Det känns uppmuntrande ja rent av avstressande att ta del av ditt perspektiv på problemet!
Kul att du skrev!
/ T

Jag har AS. men är ett gränsfall. Iom. detta har det i mångt & mycket skett per automatik hos mig men det förekommer tillfällen då jag inte vet hur jag ska bete mig tex. vid mingel på partyn. Blir stel som en pinne o. står o. ser bortkommen ut. Det beror oxå på att jag har svårt med ögonkontakten om jag inte pratar med enbart en eller ett par st. åt gången. Det känns hemskt o jag missar det trevliga innehållet på samvaron som de andra delar. Som tur är händer det sällan. Det "enda" man kan göra är att våga öva.

Jag har förstått på forumet att många med AS. har just det problemet o. några av dem med AS. jag mött IRL. verkar som synes ha en del svårigheter med hur man ska bete sig i sociala sammanhang.

Jag har svårast med att fördjupa vän/kontaktrelationer liksom många andra med AS. För min del verkar det bli bättre som väl är.

sommar skrev: Det "enda" man kan göra är att våga öva.

För min del verkar det bli bättre som väl är.

Tack Sommar!
Uppmuntrande med vad du skriver här!

någon har sagt "practice make perfect" - i alla fall är det alltid FÖR tidigt att ge upp!

T

Välkommen i klubben...

Jag förstår inte heller den sociala koden, så jag måste också försöka lära mig manuellt hur man gör för att relatera till andra... Lite har jag väl lyckats med under det år jag haft diagnosen, och fått en del förklarat för mig, men än är det långt kvar, innan jag förstår mig på den här galna världen... (Om jag nånsin kommer att göra det...)

Jag var jätteblyg förut, men det har börjat släppa, särskilt det senaste året. Fråga mig inte hur jag kommit över min blyghet, för det vet jag inte...

...fast jag var nog inte blyg i egentlig mening, utan snarare att jag inte vågade prata bland andra, särskilt om fler än en person var närvarande, för att jag fattade noll av situationen/livet... Ju mer man förstår av tillvaron, desto lättare att våga prata, och även att bjuda på sig själv och våga göra bort sig...

tenderly skrev:jag känner mig ofta väldig bortkommen....och lite naiv...överärlig och därmed även rädd...att göra bort mig - (säga fel saker...visa fel känslor.. och att påpeka något som för mig är väsentligt och viktigt men som en "normal" tycker är oväsentligt ja rent av banalt..

Känner igen mig enormt, men, som sagt, det börjar bli bättre... Jag har accepterat att jag inte är som andra, att jag är "lite knäpp", och det står jag för det mesta för... Det får rädslan att göra bort mig att minska.


Tidigare trodde jag på nåt sätt att andra människor var som förprogrammerade robotar, som rent automatiskt visste hur de skulle agera i olika sammanhang, vad de skulle göra, vad de skulle säga, tycka, tänka, känna osv... Jag trodde att livet var som en teaterscen, med ett fast manus man var tvungen att hålla sig till - och jag var den enda som inte hade läst manuset... Så snacka om att jag var livrädd att göra fel...

Nu har jag förstått att så är det inte. Det finns inget färdigt manus man "borde" följa, utan alla är här för sin egen skull, och lever på ett sånt sätt att de hoppas på att få ut vad de önskar av livet... Sen jag förstod det, har det blivit lättare för mig att våga leva för min egen skull. Istället för att spela en biroll i andra människors liv, så försöker jag att spela huvudrollen i mitt eget liv...

Att det sen finns nåt slags social kod, som alla andra känner till, är en annan femma... Jag försöker lära mig den, för det kan vara bra att känna till, men om jag tänker följa den, är en annan sak...

Hoppas nånting av det jag skrivit var till hjälp. Och modigt av dig att våga öppna dig, fast du är rädd för det! Tänk på att: "Mod är att våga göra nånting man är rädd för!" (Så mao. så var det inte ett dugg modigt av mig att skriva det här inlägget, eftersom jag inte är rädd för det... )

Ensamflickan skrev: --- " Jag har accepterat att jag inte är som andra, att jag är "lite knäpp", och det står jag för det mesta för... Laughing Det får rädslan att göra bort mig att minska."--

Tack för att du uppmuntrar till att bejaka denna insikt att det börjar med att man vågar acceptera sig själv....utan att nödvändigvis hela tiden jämföra sig med de andra!

Ensamflickan skrev: Nu har jag förstått att så är det inte. Det finns inget färdigt manus man "borde" följa, utan alla är här för sin egen skull, och lever på ett sånt sätt att de hoppas på att få ut vad de önskar av livet... Sen jag förstod det, har det blivit lättare för mig att våga leva för min egen skull. Istället för att spela en biroll i andra människors liv, så försöker jag att spela huvudrollen i mitt eget liv...

Detta som du skrivit ovan hjälpte mig att våga mera... ja det känns rent av tröstande...att inte vara ensam med sina egenheter och svårigheter!
Visst är Aspergerforumet bra!
Varmt tack än en gång till dig Ensamflickan för att du tog dig tid och skrev ett djupt meningsfullt inlägg till mina frågor här!

T

tenderly skrev:Varmt tack än en gång till dig Ensamflickan för att du tog dig tid och skrev ett djupt meningsfullt inlägg till mina frågor här!

T

Det var så lite så... Bara kul att kunna hjälpa nån annan, och det får ju även mig att må bättre!

Min story kring det här:
Är egentligen också ganska bortkommen i sociala sammanhang, speciellt bland männsikor jag inte känner... så jag har varit blyg och tyst väldigt mycket i mitt liv. Jag är ständigt rädd för hur människor ska reagera på mig och att jag ska säga eller göra något fel. Har, som så många andra aspergare, jäkligt svårt att tolka människor, så min sociala livlina har blivit att få människor jag möter att skratta - för skratt är så tydligt att till och med jag förstår det. Får jag någon att skratta tar jag det som tecken på att jag fungerar och då blir jag lite lite modigare ch känner mig accepterad. Och eftersom jag inte alltid vet var jag ska göra av min kropp, kan jag ta till ett överdrivet och "spexigt" kroppsspråk som naturligtvis också tjänar syftet att få människor att skratta. Det fungerar förstås inte alltid och i alla sammanhang och jag har fortfarande problem, men det har blivit ett sätt att underlätta rejält.

Disse skrev:- - -" så min sociala livlina har blivit att få människor jag möter att skratta - för skratt är så tydligt att till och med jag förstår det.---" ----" men det har blivit ett sätt att underlätta rejält."

Tack Disse - ja det var kul att du funnit att humor fungerar för det mesta och är ofta avväpnande i sociala sammanhang och även de "andra" blir avspända och därmed förmodligen mera "förlåtande" och generösa i bemötandet!

Riktigt bra strategi Disse! Gratulerar!

Hoppas du har både framgång och välgång i allt du företar dig Disse!

Må fortsatt riktigt väl!

Vänligen

T.

Hej på er alla modiga vänner här! ... jag känner mig jätteblyg... Embarassed ..och avklädd (hudlöst sårbar överkänslig) när jag säger er detta....men...ok .... ... jag är nämligen tvungen att läsa mig till sådant (socialt/psykologiskt) som en normal person utan (autism) vet rent naturligt/per automatik......men jag vet inte om ni har haft samma upplevelser?

Lugna ner dig förhelvete, i och med ovanstående så bidrar du till att du fortsätter vara jätteblyg, överkänslig och sårbar.

Inget att skämmas för. Skulle tro att alla här måste klura på de sociala reglerna. Jag ser socialt umgänge som ett slags schackspel, vilket blir jobbigt i längden. Socialt umgänge tar energi från mig då jag inte heller behärskar spelet reflexmässigt.

KrigarSjäl skrev:Inget att skämmas för.

Tack KrigarSjäl!
T

Även jag tycker att det är lite svårt med sociala spelregler ibland trots att jag inte har AS och det är nog ett av huvudskälen att jag har "fastnat" här på forumet. Här finns i motsats till i livet i övrigt en miljö där man kan ventilera den typen av problem utan att behöva skämmas för det och då känns det som man kan få mer distans till det.

tenderly skrev:

KrigarSjäl skrev:Inget att skämmas för.

Tack KrigarSjäl!
T

Inget att tacka för. Som en annan forumsmedlem sade: slappna av.

Hej Tenderly!
(vilket skönt nick förresten och fin avatar har du haft och har)
Jag säger som KrigarSjäl: inget att skämmas över.
Jag tror många här kommer att känna igen sig.... Det är inte lätt att vara med andra, att veta hur man ska göra, det är mycket komplicerad och mycket beror på hur den andra personen är.... ju flera personer desto svårare dessutom...

Själv har jag inte AS, är dock övertygad att jag har drag av det... Hursomhelst, känner igen mig i det du skriver. Jag har studerat andra, fått träna på att göra småprat, har t o m lärt mig saker som man kan säga som svar när det blir småprat, lite som en mental guide (säger någon si och så då kan jag säga blah blah). Tidigare och ibland även nuförtiden har jag behövt påminna mig själv att fråga tillbaka saker, alltså hur den andra mår, hur hans/hennes helg har varit när de har frågat mig sådant.

Vissa saker kommer automatisk för mig, andra inte. Har generellt svårt med att vara lika spontant som andra... Klarar bättre mer strukturerade situationer, jobbprat och sådant...eller helt enkelt vara med folk som jag känner bra eller känner mig tillräckligt bekväm med.
Sedan jag har också lärt mig prata mer i vissa sammanhang och mindre i andra så att jag inte ska förefalla udda. Det är nämligen viktigt för mig att göra och säga rätt, annars kan jag fundera på det tusen gånger de följande dagarna och skämmas... Tidigare var det också så att jag repeterade ett samtal i mitt huvud efteråt och utvärderade hur det var, om jag sa fel eller rätt, dumt eller okej,. vad de andra ska tycka osv. Är så tacksam att det har blivit bättre med det och jag sitter inte och går igenom hela samtal. Det är ju utmattande... Saker som jag sa fel eller undrade vad de andra ska tycka och tänka om mig poppar dock upp av sig själva och plågar mig...Vet inte om det är Aspie-drag eller mer åt det social fobiska hållet.

Ensamflickan skrev:
Att det sen finns nåt slags social kod, som alla andra känner till, är en annan femma... Jag försöker lära mig den, för det kan vara bra att känna till, men om jag tänker följa den, är en annag sak...

Har själv ganska god koll på sociala koder, tycker jag själv. Men att spela ngn jag inte är för att tillfredsställa andra är ngt jag lite smått börjar komma ifrån, även om jag har långt kvar innan jag "kommit ut" i den utsträckning jag vill...

Priset jag får betala blir alltid för högt. Social samvaro, och speciellt påtvingad och icke självvald samvaro, tar oftast så hiskeligt mkt mer än det ger. Ofta är det inte värt att bli sjuk (-are) och ha social baksmälla flera dagar eller veckor och p g a det behöva isolera sig totalt en tid.

På sätt och vis förstår jag nog socialt samspel intuitivt, det är mest det att jag sällan ser nån poäng i att delta i det. Samtidigt saknade jag som yngre nästan helt egen personlighet, självinsikt och insikt om hur andra är. Jag slapp nog bli mobbad för att jag inte uppfattades som extremt konstig eller "påflugen", som de mer utåtriktade AS-ungarna brukar bli. Ofta var jag utåt sett snäll och blyg, men jag var säkert helt intetsägande och tråkig att umgås med för jag saknade egen vilja och lät mig ledas hur som helst, som en lealös docka var jag. Mer beskäftiga, sociala typer i skolan har ofta velat "ta sig an" mig och bli kompis. Jag hatade dem men vågade inte säga ifrån, jag behövde ingen, jag ville bara vara ifred.

Nu tycker jag att jag har ganska god insikt i hur jag själv och andra fungerar, även om jag inte kan umgås naturligt. Lite kommer sig nog av sånt jag läst, men det är också nåt som "lossnat". Jag tycker jag har nån sorts social känslighet. Jag har t:ex jobbat inom vården och kunnat "känna av" hur man ska bete sig, även om det iofs bara var i en "spelad roll", så kunde jag spela den.

Hej Tenderly!

Ja, här finns det ingen orsak att skämmas över sig själv i alla fall, för här gör vi bort oss på löpande band, åtminstone jag. "För naiv, för ärlig, för öppen, för känslig" - i jämförelse med vaddå?

Att fostra sig själv och att anpassa sig till omgivningen är ju bra i viss mån, men bara i viss mån, annars tappar man bort sin personlighet och sin själ.

Det är ju så att av barn och dårar får man höra sanningen. Visst, ibland säger jag för många sanningar, men å andra sidan säger många NT för få sanningar och för många lögner.

Jag tror att både barn och dårar behövs, särskilt aspergerdårar. Vi kan försöka göra de vuxna lite barnsligare - det kan behövas. Ärlighetet och öppenhet är ju egentligen i sig bra egenskaper. Hur mycket man orkar bjuda på sig är ju sedan upp till en själv.

Jag för min del håller mig mest till människor som är nästan lika ärliga som jag. I andra sammanhang är det lätt hänt att jag glider in i clown-rollen. En gång tackade en man på krogen mig för mitt fina stå-upp-komik-framträdande. Men jag hade ju bara försökt uppehålla en trevlig, normal konversation! Senare kom ett inbjudningskort till en fest. Jag skulle väl vara stå-upparen där?

Tyvärr kom annat i vägen, men annars, why not: Jag kan väl vara clownen? På livets teaterscen finns det många roller att spela och alla kan ju inte spela prinsessan. Inte tror du väl att alla de där normala människorna strortrivs med sina roller alltid? De kanske också känner tvång ibland, att spela spelet, att hålla fasaden snygg utåt.

Sörj inte Tenderly - Du är OKEY! :-)159

Debbido skrev: --- Ja, här finns det ingen orsak att skämmas över sig själv i alla fall, för här gör vi bort oss på löpande band --- (sååå trösterikt att höra STORT TACK till dig Debbido!) --- Sörj inte Tenderly - Du är OKEY! :-)159

<- --- detta fick mig nästan till tårar Debbido - det är första gången jag hört (läst) detta från en medmänniska och jag känner mig djupt berörd av det du skriver! (Dina inlägg rent generellt här på forumet; är så bra och så träffande (mitt i prick!) (tycker jag i alla fall!) och det som du skriver och beskriver ger mig mycket (du sätter ord på mina tankar/upplevelser) när jag läser dina inlägg i någon av de många trådarna här!)

Debbido - du är sannerligen en underbar och fin person - varmaste tack att du FINNS!
DS. Bifogar ett av mina foton till dig! (på finska språket har jag läst att Löjtnantshjärta heter "Blodsdroppen" ("Verenpisara") kanske en fin bild av ett blödande hjärta? - visst är blommorna fantastiska i sin unika design! DS.




/ T

tenderly skrev:

sommar skrev: Det "enda" man kan göra är att våga öva.

För min del verkar det bli bättre som väl är.

Tack Sommar!
Uppmuntrande med vad du skriver här!

någon har sagt "practice make perfect" - i alla fall är det alltid FÖR tidigt att ge upp!

T

Tack själv för dina synpunkter!

tenderly skrev:Debbido - du är sannerligen en underbar och fin person - varmaste tack att du FINNS!
DS. Bifogar ett av mina foton till dig! (på finska språket har jag läst att Löjtnantshjärta heter "Blodsdroppen" ("Verenpisara") kanske en fin bild av ett blödande hjärta? - visst är blommorna fantastiska i sin unika design! DS.
T

Hej Tenderly!
Ja, du behövs sannerligen här på Aspergerforum. Most people here are not very tender but very rough! Jag tror på principen att kärlek föder kärlek, ge så ska ni få och att ljusetär det som snabbast driver bort mörkret.

Har själv uppfostrat min son genom beröm och uppmuntran. Det man misslyckas med fattar man nog själv, så kritik är av ondo såvida den inte är konstruktiv, konkret och till som en slags livsmanual.

Fotot av löjtnantshjärtan var mycket fint. Tagit det själv?

Dina tacksamhet över det medlemmar säger för att hjälpa dig är välkommen och dessutom unik!

Din stora känslighet antyder att du skriver dikter, fotograferar, spelar eller målar. Hur är det med den saken? undrar Poetsmurfen.

TheBoxSaysNo skrev:Jag säger som KrigarSjäl: inget att skämmas över.
Hursomhelst, känner igen mig i det du skriver. Jag har studerat andra, fått träna på att göra småprat, har t o m lärt mig saker som man kan säga som svar när det blir småprat, lite som en mental guide (säger någon si och så då kan jag säga blah blah). Tidigare och ibland även nuförtiden har jag behövt påminna mig själv att fråga tillbaka saker, alltså hur den andra mår, hur hans/hennes helg har varit när de har frågat mig sådant.
Vissa saker kommer automatisk för mig, andra inte.

Då har du kommit mycket längre än jag. Har just nu under våren börjat lära mig att man måste fråga tillbaka. Tidigare har jag haft problem med att ganska många samtal har hamnat på mig och mina personliga förhållanden utan att jag haft som avsikt att det skulle bli så. I början sa jag för mycket, sen blev jag irriterad och så småningom lärde jag mig svara snällt på frågorna och även glida över vissa saker. Nu har jag lärt mig att det är lättare att glida över om man frågar lite tillbaka också. Nackdelen är ju bara det att man ska komma ihåg vad fan dom säger också! *himlar med ögonen* Mitt problem är nog att jag är selektivt intresserad av ett relativt litet antal människor. Och när det gäller dom andra har jag svårt att komma ihåg sånt som hur många barn dom har och vad deras karlar pysslar med etc...

Saker som jag sa fel eller undrade vad de andra ska tycka och tänka om mig poppar dock upp av sig själva och plågar mig...Vet inte om det är Aspie-drag eller mer åt det social fobiska hållet.

Är kanske bara lite dåligt självförtroende när det gäller sociala situationer? Sånt där kan man arbeta bort till en del bara genom att helt enkelt inte bryr sig. Kom ihåg att andra inte är hälften så observanta på vad du gör som du själv.

Jag förstod för ungefär sju år sen verbalt att det inte riktigt fungerade för mig som det borde och att det absolut kunde bli bättre. Någonstans inom mig förstod jag att det borde kunna vara annorlunda. På arbetet, visst, gick super, var ju specialist i mitt ämne och kunde hålla på i evigheter, men socialt ibland andra smittade arbetet av sig.

Tänkte mig själv som oslipad ifrån grunden för jag hade ju haft en inte så bra start i livet med dåliga referenser att följa så helt enkelt tog jag och började läsa Jungiansk psykologi för att förstå spelet och efter ett par kurser i Sv kyrkan så kom min präst och jag framt till att jag var visserligen mycket mer "troende" än många stadiga besökare, och jag var det inte, men inte direkt i en religon utan på livet och mer hade en buddistisk grundtanke. Då läste jag en hel del Paul Brunton och sen Tibetansk Filosofi och det mesta kändes som ahaupplevelser och ett sätt för mig att fungera som min personlighet och på den vägen är det.

Kan vara var som helst med vem som helst men inte hur länge som helst för det är orken att ta in som sätter stopp. Fobin för sjukhus stoppar mig men är mitt nästa projekt att ta itu med. Kan vara där men det fungerar ju inte speciellt bra.

Och icke att förglömma, läsa kan man göra mycket men den stora träningen är att leva ut det vilket tar tid men värt mödan men man måste ju då ha sig själv som expriment och det gör ont, är förvirrande, ångestfyllt men jag ångrar inte att jag gått igenom det.