Jag är på något vis rädd att min asperger-diagnos har gjort att jag har hamnat i ett socialt fack som jag aldrig kan ta mig ur. Jag är trött på att bli sedd som handikappad. Har någon haft liknande tankar?



Moderator atoms - förtydligade rubriken.

Jag har haft såna tankar när jag var yngre typ i trettonårsåldern, där var mitt liv definitivt som sämst efter mobbningen på skolan men nu så mår jag rejält bra för att jag får skriva ned saker som är viktigt att veta.

Jag vet inte om jag skall säga först att jag har schizofreni eller är Asperger.

Jag har i stort kämpat mot dessa värderingar hela mitt liv. I dag så gör jag vad jag kan för att sprida information om vad som menas med att ha AS. Jag är så trött på att bli stämplad som en andra klassens medborgare. Jag har upplevet det över allt så därför kämpar jag emot det med de medel jag har tillbuds. Jag önskar att folk i allmänhet skulle fatta vad det innebär att ha AS och acceptera mig för den jag är.

Gud har skyddat mig något enormt mot att bli sedd ner på. Har inte märkt det alls, nästan!

Känner mig därför som troende i nybyggarland. Vi bygger nya arbetshypotester!

Osäker vilken bild av oss som blir kvar.

/notwoodstock

P.S. Jag glömde lustigt nog hela tiden innan jag insjuknade akut psykiskt, för 30 år sedan. D.S

@INTPen, Visste klasskamraterna om din diagnos?

@Plåtmonster, hela min stad vet om det vid det här laget.

INTPen skrev:Jag är på något vis rädd att min asperger-diagnos har gjort att jag har hamnat i ett socialt fack som jag aldrig kan ta mig ur. Jag är trött på att bli sedd som handikappad. Har någon haft liknande tankar?

Ja, även innan jag hade mina diagnoser officiellt. Jag har alltid vetat att det är något underligt med en som inte kan förklaras med uppväxt, miljöpåverkan och-/eller annan variabel - dessvärre upptäckte omgivningen detta betydligt snabbare när en hade sänkt sina sköldar - vilket lett till att en distanserat sig allt för många gånger i onödan.

Efter utredningen (och tiden därefter) har jag en större förståelse - med åren har det blivit bättre - något som är oerhört intressant är att om en diskuterar kring symtomen diagnoserna uttrycker sig på mig, så möts jag ytterst sällan av bristfällig respekt eller hyfs - tvärtom så är det fullt legitimt att berätta om sina styrkor respektive svagheter i sådan här följd (SWOT-metod) - skulle en få för sig att ens yppa diagnoser, då kan en räkna med att stormen brakar loss. Fortfarande samma styrkor och svagheter, dock med ett samlingsnamn som väcker skäl att angripa.

Vissa människor gör så i all välmening, det förstår jag, resultatet blir en klapp på huvudet och hundminen för förvåning när de inte förstår att de agerar respektlöst. Samtidigt som jag vill att folk ska förstå vad det handlar om, så tvekar en nämna diagnoser... ska snart på arbetsintervjuer, så får la se hur en ska inställa sig då.

I dessa fallen är det övriga personer det är fel på - inte oss. ;D

Kanske är jag bitter.

INTPen skrev:rädd att min asperger-diagnos har gjort att jag har hamnat i ett socialt fack som jag aldrig kan ta mig ur. Jag är trött på att bli sedd som handikappad. Har någon haft liknande tankar?

Koboshi skrev:trött på att bli stämplad som en andra klassens medborgare.

dasunbedingte skrev:dessvärre upptäckte omgivningen detta betydligt snabbare när en hade sänkt sina sköldar - vilket lett till att en distanserat sig allt för många gånger i onödan.

Summering, berätta inte om diagnosen eller misstankar om sådan till vem som helst. I synnerhet om du misstänkar att den andre eller någon i en grupp har låg empati eller intelligens.

dasunbedingte skrev:

INTPen skrev:Jag är på något vis rädd att min asperger-diagnos har gjort att jag har hamnat i ett socialt fack som jag aldrig kan ta mig ur. Jag är trött på att bli sedd som handikappad. Har någon haft liknande tankar?

Ja, även innan jag hade mina diagnoser officiellt. Jag har alltid vetat att det är något underligt med en som inte kan förklaras med uppväxt, miljöpåverkan och-/eller annan variabel - dessvärre upptäckte omgivningen detta betydligt snabbare när en hade sänkt sina sköldar - vilket lett till att en distanserat sig allt för många gånger i onödan.

Efter utredningen (och tiden därefter) har jag en större förståelse - med åren har det blivit bättre - något som är oerhört intressant är att om en diskuterar kring symtomen diagnoserna uttrycker sig på mig, så möts jag ytterst sällan av bristfällig respekt eller hyfs - tvärtom så är det fullt legitimt att berätta om sina styrkor respektive svagheter i sådan här följd (SWOT-metod) - skulle en få för sig att ens yppa diagnoser, då kan en räkna med att stormen brakar loss. Fortfarande samma styrkor och svagheter, dock med ett samlingsnamn som väcker skäl att angripa.

Vissa människor gör så i all välmening, det förstår jag, resultatet blir en klapp på huvudet och hundminen för förvåning när de inte förstår att de agerar respektlöst. Samtidigt som jag vill att folk ska förstå vad det handlar om, så tvekar en nämna diagnoser... ska snart på arbetsintervjuer, så får la se hur en ska inställa sig då.

I dessa fallen är det övriga personer det är fel på - inte oss. ;D

Kanske är jag bitter.

Gillar detta! Jag undrar om det går att komma ur facket för mig, som bor i en småstad, där det redan är vida känt att jag har asperger. Suck.

Haft/har liknande tankar.
Varit rädd att folk ska få låga tankar om en om man avslöjar något (eller tvärtom)..samt placera en i ett fack.
Berättat en del gånger om min diagnos och mina farhågor har väl i princip varje gång besannats.

Så numera är jag Elisabet.
Vad som finns på papperna är min buisness och ingen annans.. >.>..

INTPen skrev:Gillar detta! Jag undrar om det går att komma ur facket för mig, som bor i en småstad, där det redan är vida känt att jag har asperger. Suck.

Byt stad, eller allra helst bosätt dig vid en större stad. Där har man oftast andra saker att tänka på än andra människors privatliv i större utsträckning.

Moderator Gripandekylig - rättade citatets ägare

En liknande tråd: radd-for-att-bli-domd-t35552.html

Jag ser hellre diagnosen som ett privilegium:

* Bra detaljseende
* Logiskt tänkande
* Fyndighet för problemlösningar
* Uthållighet i att göra saker länge som andra kan se som tråkiga
* Att man ofta har hög intelligens
* Att empatilösheten gör att man faller mindre för grupptryck
* Att minnet ofta är väldigt specifikt
* Att kunna många svåra ord
* Systematiskt tänkande
* Ofta bra kreativa sidor
* Envisa som tar en framåt
* Att man kan vara bra på att ljuga/manipulera när det behövs för att man är så uttryckslös
* Bra koll på fakta
* Strukturerade


Dessutom brukar jag säga att Albert Einstein hade det och även om han var lite knäpp, så hade han smarta idéer. Detsamma om Adolf Hitler som gjorde dåliga saker, men han lyckades med vad han ville. Michael Jackson som blev otroligt bra på att både sjunga och dansa, visserligen också lite knäpp på sina vis.

INTPen skrev:Jag är på något vis rädd att min asperger-diagnos har gjort att jag har hamnat i ett socialt fack som jag aldrig kan ta mig ur. Jag är trött på att bli sedd som handikappad. Har någon haft liknande tankar?

-You bet.

Fast jag skriver mer om det imorrn.

Jag bor i ett territorium av detta land, där man per automatik klassas som onaturlig och underlig, om man saknar ngt av dessa saker: snöskoter, 20 kilos övervikt, eller vapenskåp fullt med vapen.

Emedan jag innehar nada av dessa saker kategoriseras jag som superunderlig...

Vad du kan eller inte kan göra oavsett var du bor är ju upp till dig. Du har ju samma rättigheter som alla andra i samhället. Gör din grej, kör ditt rejs och skit i dom andra för dom har inte med det att göra. Hur långt du når är svårt att säga från början men visst kan du gå vidare trots att alla vet eller kanske just tack vare att alla vet. Det är du som sätter begränsningarna mycket mer än alla andra. Go for it!!!

@antonius, De kanske inte tillhör någon grupp man direkt behöver se upp till. Det finns nog mer intressanta grupperingar att associera med
(och om det inte gör det kanske det är läge att flytta..)

Visst är man försiktig med när man säger diagnosen. Den står till exempel inte i mitt CV.

Jag är dock rätt öppen med min diagnos eftersom jag har lite synsättet att om de har svårt för Autister så är det deras problem. Ibland säger jag också att jag är svagt Autistisk, istället för att säga att jag har Asperger.

Sedan är det också så att jag ju den vägen väldigt tydligt kommit fram till att jag är den jag är, även om jag är lite speciell. Då står man på egna ben på ett annat sätt.

Det är rent av en fördel att vara Autist i grunden om du t.ex. är man och feminist (vilket jag är), eller miljöpartist och biltok, eller vapenvägrare och med visst vapenintresse sedan min tid som tävlande i luftgevärsskytte. Alla dessa saker stämmer fö på mig.

@BloodyPirate: Mitt detaljseende är inte det bästa, så det där kan nog variera. Däremot är jag högintellektuell med IQ strax över 120.

Jag har hamnat i situationen att väldigt liten procent av mina 'assorted' FaceBookvänner verkar läsa vad jag skriver, efter katastrofåret 2013.

Skrev av mig det mesta då. Och Delade saker utan större hämningar - ty jag är lite fast i att vara 'informationssprinkler':

1. Se nå't
2. Notera att det verkar intressant
3. Raskt Dela det, ev. kommenterat

Trasslet är att jag inte har kvar självkritisk spärr mot detta beteende - normalt så frågar ju folk sig (hjärnan har system för det) om detta är: 1) Upprepning, 2) Störande, 3) Felriktat, 4) Löjligt/förbryllande, som t.ex min från kyrkan delvis härrörande vana att skriva saker på Engelska, 5) Riktat till fel grupp, 6) Mot herrens/andens vilja just nu? 7. "Hemligt", 8. Osant, 9) Privat, som min sjukdom ju var förr i tiden, 10) Obibliskt, 11) Fånigt, typ humor som folk inte orkar med, 12) Alldeles för många saker, totalt under en period som folk ju då inte har hört av sig med "Gilla"

Plus att jag var enormt välsignad av Ande i fjol, så det blev en rejäl filmassa på datorn, nu sparat för min eftergranskning. Det känns helvälsignat!

/notwoodstock

Det är väldigt enkelt att vinna totalt över de sociala facken, det är att vara sig själv, vara en ledare, älska sig själv, ha ett självförtroende och alltid vara rak, ärlig och bokstavlig, köra sitt race men vara beredd att ge sig vid en konflikt. Var positiv och se dina styrkor, och framförallt var snäll så är folk snälla mot dig, okunskap bekämpas med att själv vara tolerant och stabil. Det är mitt tips.

Just de sociala aspekterna i rent egenvärde har jag aldrig belamrat mig med, däremot om jag har något visst mål (exempelvis jobbintervju eller ragg) så är jag väldigt bra (utifrån min naturs förutsättningar givetvis) på att spela utåtgående även om jag dräneras snabbare.

Däremot så börjar ju fler och fler ting märkas successivt snabbare över tid hur ansträngt enträget man än håller på fasaden men rent initialt är det ett bra alternativ om man inte vill skylta med sin genuina, underliga, skruvade person redan första halvsekunden.

Det är inget du kan göra åt det, bara ta det lugnt och var dig själv, det som händer händer och du kan inte påverka det så mycket, var trygg i dig själv och glid genom livet, bry dig inte så mycket om vad andra tycker.

ElisabetC skrev:Haft/har liknande tankar.
Varit rädd att folk ska få låga tankar om en om man avslöjar något (eller tvärtom)..samt placera en i ett fack.
Berättat en del gånger om min diagnos och mina farhågor har väl i princip varje gång besannats.

Så numera är jag Elisabet.
Vad som finns på papperna är min buisness och ingen annans.. >.>..

Utom om du träffar någon med samma diagnos kan jag tänka mig, då har ni ju något att prata om! (fast det kanske inte funkar så för dig?)