Zombie skrev:

earlydayminer skrev:Ibland får jag för mig att jag är dum i huvudet.

Det får jag också.
Ska vi tjafsa om vem som har mest fel?

Det har jag!

Nä nu du, din...

Zombie skrev::lol: Nä nu du, din...

Nu ger jag mig med att vara Off-Topic, jag ville bara ge dig ett leende!

Mycket i artikeln där det talas om Attwoods arbete är precis tvärsom i mitt liv med min man eller i mitt liv som barn, med min far som jag som sagt tror hade kunnat få npf-diagnos.

Här hemma är det min så vitt jag vet normalstörde man som är mer inbunden och reserverad och jag som är mer utåtriktad, empatisk och vad det nu stod i texten.

Och hemma i föräldrahemmet tog pappa jättemycket ansvar för markservice, mer än nån annan. Och han var mycket trevligare i arbetet där jag tror att det var enklare att veta hur han skulle bete sig, än hemma, där det var mer kaotiskt (det var galet kaotiskt med många ungar och ungar som hade egna issues, och då tänker jag inte främst på mig själv).

(För övrigt är det där med att utverka tandvårdskort ett jävla skämt. Det ringde nån och krånglade medan jag skrev.)

Spajk 3

Alien moderator har gjort ett jättebra och ambitiöst (080927) klipp (under "artiklar" på forumet), med egna kommentarer, ur en bok: (Håkan Jansson har AS, ADHD och bipolär sjukdom (typ 2). Han har AS med påtagligt autistiska drag. Trots detta tycks han inte haft problem med mobbning och isolering som barn och ung. Han hade kompisar och inte svårt att få flickvänner. Ändå kände han ett utanförskap).

Har gjort superklipp (punkt 1-10) ur detta samt lagt in egna kommentarer, från ett NT perspektiv, för att ytterligare belysa vad jag från början försökt belysa i begreppet empati.

1. ”Det är viktigt att säga hej och hejdå hela tiden":

Kommentar: Sociala hälsningsfraser inleder och avslutar alltid möten, annars är det en indikator på att ngt inte stämmer.

2. ”I sociala sammanhang skall du prata mycket och lyssna mycket":

Kommentar: I det sociala samspelet gäller ömsesidighet. Ibland pratar den ena, ibland den andra. Om man inte kan prata och lyssna samtidigt kan man inte kommunicera. Exempel. Om man framför olika synpunkter, argumenterar för ngt etc, eller vill berätta om en händelse etc, läser man samtidigt av den andres reaktioner. Man måste kunna koncentrera sig på vad man vill formulera men även va lyhörd med hur tas det emot. Vägledning fås genom ansiktsuttryck, den andres kommentarer. Ett enda liten tonfall av den andra kan göra att ens eget tonfall per automatik ändras osv. Om den som lyssnar är helt tyst/inte visar ngr reaktioner, kommer man väldigt snabbt att tolka det som att "budskapet kanske inte nått fram". Ett budskap osv måste nämligen skapa ngn typ av respons hos den som lyssnar, alltså kan inte vederbörande vara helt tyst eller ha helt utslätad ansiktsmimik osv i ett NT sammanhang. Om man inte får ngn respons, kan man snabbt ändra infallsvinkel etc. Ett vanligt förfarande är även att man helt byter strategi, man kan tex bolla över ordet till den andra, så att denna engageras mer "in i samtalet". Likaså fungerar dessa mekanismer som spärrar mot monologer som är tröttsamma för åhöraren.

Allt hmm, jaha osv förmedlar i princip (omedvetet) den andres känslor , så att man är så att säga; är känslomässigt "on line uppkopplade med varandra". (I begreppet överföring är det i huvudsak affekter och känslor som så typiskt smittar av sig på den andra).

När man lyssnar skall man aldrig blåstirra på vederbörande!. Däremot måste man visa ett intresse för vad som sägs. Om man inte vet hur man gör det (enligt ett NT perspektiv) kommer vederbörande blixtsnabbt uppfattas som avvikande. Om man blickar ner i marken för att undvika visuella störningar för att bättre koncentrera sig på vad som sägs/när man pratar, är detta helt normalt och tom mkt vanligt hos NT. Hur kommer det sig då? Tja för en NT räcker det ofta med feedback från röst/tonfall/tempo i kommentarerna, hmm ljud etc som är allra viktigast i sammanhanget. Blickkontakten släpper man alltså som NT ganska ofta med åhöraren, men bara tillfälligt. Ibland vill man som NT definitivt ha blickkontakt för att få en förtydligad uppfattning om vederbörandes känslor. Om blickkontakten släpps för lång tid uppfattas även det som avvikande. Nått är då helt enkelt fel. (Avvikande blickkontakt uppvisas tex hos personer med ångestsyndrom, depressioner osv).

Mkt balansgång med andra ord. Hur skulle det då gå att hela tiden försöka "tänka" fram en lösning på dylika samspelsmekanismer. Det skulle bli som en tusenfoting som börjar fundera på hur varje ben lyfts. Rätt jobbigt med andra ord, inte minst för Pemer.

3. "Vissa klagar på att de mår dåligt och känner sig nere, jag ligger under skrivbordet och tänker bara på hur jag skall ta livet mig för att slippa smärtan i bröstet och i själen. --- Så det jag försöker beskriva, är att jag har de flesta åkommor normala människor har – lite längre ut på skalan.”

Kommentar: Klassisk beskrivning av depression med ångest. Socialt fobiska problem, alternativt arogantiska kompensatoriska begär kommer sen som ett brev på posten.

4. "Varje gång jag på något sätt interagerat med någon, några eller något utanför mig själv mår jag dåligt efteråt. Oftast fastnar mina tankar på att jag gjort bort mig på något sätt eller att de jag träffat sagt något ’mellan raderna’ som jag inte uppfattat.”

Kommentar: Även ångest och depression stör det sociala samspelet mkt påtagligt.

5. Min egen autistiska tankevärld
"Där mitt genuina jag finns. Så länge jag har denna del av mig själv behöver jag aldrig vara rädd. Det är denna del jag skyddar och som vill bli skyddad. Det är en ren känsla som jag inte kan påverka och som troligen aldrig kommer att förändras. Här slipper jag omvärlden, allt hjärnbrus, alla rädslor med mera och kan istället tänka, skapa något jag sedan betraktar eller bara vila. Mina autistiska drag ligger också till grund för den inre kvävande sorg jag bär på. För jag vet att jag aldrig kan komma en annan människa så pass nära att jag släpper taget helt och visar mitt genuina jag. Denna sorg, denna ensamhet, är något jag måste leva med hela mitt liv."

Kommentar: klassiska uttryck hos en person med sänkt grundstämning (depression) + neuropsykiatrisk problematik.

6. ”Mitt utanförskap är mycket en känsla av att inte vara delaktig, att inte vara med eller höra till. Utanförskapet är dels självskapat då jag mer och mer funnit min plats i detta utanförskap. Att min trygghet ligger här, liksom min självuppskattning, min stolthet, mina positiva egenskaper och förmågor andra inte ser och så vidare. Men den är också påtvingad genom att andra och jag själv ser mig som annorlunda och inte minst att samhället inte kan acceptera mitt tillstånd. Jag måste placeras i ett fack, antingen är jag sjuk eller inte, antingen är jag arbetsför eller inte och så vidare. Skulle samhället och hela min konkreta värld vara mer mjuk och förstående skulle mitt utanförskap troligen inte vara så starkt.”

Kommentar: Ett depressivt perspektiv + AST där vederbörande ej kunnat hitta kompensatoriska strategier för sina problem.

7. Vänner
”Det verkar som om kompisar är något viktigt, det tjatades tidigt på mig att jag borde umgås mer med andra. Jag umgicks också mycket med andra under min barn- och ungdomstid men det ebbade ut mer och mer vart efter. --- Det gick så långt att jag fick samvetskval för att jag inte hade kompisar. Mot vem jag har samvetskval vet jag inte, jag själv vill ju inte umgås med folk. Jag har kamrater, människor jag känt sedan länge som och som jag kan lita på och alltid kan räkna med. Men vi umgås inte med varandra särskilt ofta.. --- Många har efter ett tag börjat prata mycket om ångest och andra existentiella frågor. Jag har deltagit aktivt men aldrig gått in närmare på mina egna problem vilket den andre accepterat. --- När människor träffar varandra tycks förvandlingen till en social varelse gå nästan av sig själv. Denna förändring är en lång process för mig. Jag kan behöva dagar på mig för att förbereda mig inför ett möte med en människa jag inte träffar så ofta."

Kommentar: Utan vänner; farväl för gott.

8. "Jag är alltid --- rädd för att människor pratar ’mellan raderna’, att de egentligen säger något annat än vad jag hör. Att jag missar det egentliga meddelandet.”

Kommentar: Risken är stor ja.

9. ”Jag har svårigheter att uppfatta ironi, metaforer och vissa typer av skämt. Att ta allting bokstavlig är vanligt och kan leda till ett ständigt märkande av ord i tid och otid (vilket irriterar min omgivning). Jag ogillar starkt ironi. --- Hos vissa människor förstår jag när de är ironiska, men då är de tydligt skämtsamma som något vi tillsammans är enliga om att båda tycker är lustigt. Fast då kanske det inte räknas som ironi. Jag tycker ironi mer verkar vara förtäcka elakheter.”

Kommentar: Ironi kräver känslomässigt finlir. Skämt saknar ju ofta logik och är snarare uppbyggda på logiska kullerbytter. Ex. Olle gör aldrig fel. En gång trodde Olle att jag gjorde ett fel, men det var fel. Alltså gör Olle aldrig fel.


10. "Jag har ett socialt uppslagsverk i huvudet som jag slår i efter olika spelregler för olika sociala sammanhang. --- Jag har mycket väl utvecklade beteendestrategier för att dölja mitt funktionshinder. Jag låtsas, spelar teater och beter mig så som jag tror att situationen kräver och förväntar. --- Jag har helt enkelt lurats ett helt liv … alla olika kompensationsmönster är egentligen en samling beteende jag medvetet tar fram för att dölja mitt funktionshinder och få andra att tro att jag är normal. Men, det har också krävt sin tribut. --- Jag har aldrig i sociala sammanhang fått slappna av och bara varit mig själv. Aldrig någonsin.”

Kommentar: En frisk sund NT spelar aldrig sociala roller. Man nöjer sig nämligen med en identitet som man känner sig trygg och bekväm i.

En naturlig orsak till empatibrist är t.ex när man äter psykofarmaka, för då stängs de känsloupplevelser i hjärnan som man normalt har, av. Men det får man ju stå ut med, alternativet är värre.

Sedan så är jag medveten om att ett s.k. negativt symtom i schizofrenin är känslolöshet.

Jag läste inte tråden så noggrannt. Fick den från Metatrådar.

Min Asperger påverkar ju också, gissar jag. Får försöka läsa in mig lite på det hela.

/notwoodstock

Att vi skulle sakna empati är bara hitte på.


Problemet är att vi är överempatiska och bokstavligen upplever andras känslor som om dom vore våra egna, andra barn blir avtrubbade ganska tidigt, och får själva känslosignalen men upplever inte känslan.

Eftersom vi utsätts för en chock varje gång andra i närheten är känslosamma går vi längre in i oss själva och stänger ut andras känslor, om vi sedan blir alment osympatiskt behandlade och blir tillsagda att vi saknar empati under hela uppväxten är det inte konstigt att vi missar att lära oss hantera andras känslor och vara empatiska, i grunden har vi både viljan och förmågan.

Jag tycker det är intressant att ifrågasätta om dom som förnekat vår empatiförmåga har någon empatiförmåga.

I 43 år!....

petrus skrev:Att vi skulle sakna empati är bara hitte på.
Problemet är att vi är överempatiska och bokstavligen upplever andras känslor som om dom vore våra egna

Instämmer!

petrus skrev:Jag tycker det är intressant att ifrågasätta om dom som förnekat vår empatiförmåga har någon empatiförmåga.

Precis! Märkligt att det så sällan talas om något som ligger så nära till hands. Det är nog för att "man vet" att det är vi som är konstiga i huvet.

Dom saknar theory of mind, "Det finns inget annat sorts medvetande än mitt eget"

Jag hittade ingen bättre tråd - är iofs mer intresserad av trådämnet än länken:

http://blogs.scientificamerican.com/beautiful-minds/2014/03/19/are-you-mentally-tough/

Jag har mött många personer som inte har asperger's syndrom som definitivt har empatibrister.