Jag har problem med att få veta när jag kan få påbörja KBT-behandling.

18 oktober 2011 sökte jag vård för ångest-, depressions- och sömnproblem vid vårdcentralen. Jag kopplades samma dag in till psykiatrin och har behandlats inom den sedan dess farmakologiskt. Någon gång i mitten av 2012 skulle jag möta en psykolog men efter att ha skrivit in mig och väntat en stund i väntrummet kom receptionisten ut och meddelade att psykologen visst inte fanns på sitt mottagningsrum. Det blev inget mer med det.

Ska man utan att ljuga beskriva hur länge jag väntat på någon form av psykologkontakt under behandlingen av min depressionsproblematik kan man säga att jag har väntat i 2,5 år. Det förstår ju vem som helst att det är orimligt länge.

I oktober 2013 fick jag då slutligen en ny tid för bedömning av KBT vilken visade att jag var en lämplig kandidat. I samband därmed fick jag även gå på några fler möten på mottagningen eftersom psykologen ansett suicidrisken vara alltför överhängande för att låta mig invänta min terapitid utan annan vårdkontakt. Dock fick jag inte veta när min KBT-behandling kunde påbörjas.

Problemet var, så som jag fick det förklarat för mig, att de inte kunde säga någon köplats eftersom flera av deltagarna hoppade av. Jag har därför väntat i ett halvår nu på att få ens en kötid vilket jag tycker är konstigt. De borde ju kunna ge en maximal väntetid: så att jag i vart fall vet hur länge jag skulle behöva vänta som längst. En kö kan ju nämligen inte bli längre än när man gick in i den, såtillvida de inte prioriterar andra patienter före vilket de rimligtvis inte borde göra i mitt fall.

Det skadar ju inte att få höra att man har en inplanerad terapistart om 6 månader men att sedan bli glatt överraskad när man får börja efter blott 4 månader p.g.a. dessa "avhopp" de förklarat vara vanligt förekommande.

Har ni andra mött liknande problem? Varför kan man inte få veta sin köplats direkt?

Rent logiskt så kanske det är så att att de som behandlas tar olika lång tid att bli klara och om bemanningen reduceras så minskar förstås kapaciteten osv?

Jag har erfarenhet av vården och egen KBT. Och depression, som jag inte kopplar till KBT, trodde sådant var för t.ex schizofreni.

Rekommenderar att du ställer frågan till Admin1 på schizofreniportalen Viska. Och gänget där. Dom är kunniga på sådant.

Lycka till! Depression är hemskt.

/notwoodstock

plåtmonster skrev:Rent logiskt så kanske det är så att att de som behandlas tar olika lång tid att bli klara och om bemanningen reduceras så minskar förstås kapaciteten osv?

Ja så kan det visserligen vara. Det skulle förklara saken. Jag tänkte mig att varje "program" var ett förutbestämt antal veckor och antingen har problemen avhjälpts tills dess eller så är man ett "lost case". Men okej ja det kan ju vara så. Åh jag känner ändå att det inte vore alltför svårt att föra in detta i ett dataprogram som dynamiskt och kontinuerligt uppdaterar den förväntade kötiden. Det är ju så evinnerligt svårt att inte veta.

Liksom när jag gjorde bedömningen framförde jag mer eller mindre att jag hade börjat att ge upp hoppet på att bli bättre och att jag ansåg behandlingen vara den sista chansen. Om den nu inte kommer i tid så då finns ju risken att man bara ger upp. Oskönt är det i alla fall.

notwoodstock skrev:Lycka till! Depression är hemskt.

Tack.

Ja jag fick även tipset att kontakta HAB istället och söka KBT den vägen. Jag ringde dit och det verkade på dem som att jag skulle kunna få det tämligen snabbt: inom ett par månader ungefär. Dock måste jag då printa ut ett ansökningsformulär och min skrivare är trasig. Ja, detta borde väl inte stoppa mig, men när man är deprimerad osv känns motgångar som den lite som ett välkomnande till att bara ge upp.

Jag svarar raskt som jourhavande medpatient:

Jag har läst att läkare säger "depressioner går över"

Har man som jag, schizofreni, så finns det medicin mot "negativa symtom", dvs kanske nå't som du har?!

Åtminstone undrar jag vad läkarna säger om medicinering?

Jag åt medicin på 80-talet tills svåra depressionen lade sig. Men jag bad till Gud, och jag blev ruskigt frisk efteråt!

/notwoodstock

edit: läste just ditt första inlägg. Hmmm...

En väg kanske kan vara att be att få reda på hur många som behandlas och hur många som är före i kön. Iaf till att börja med. Kan du får reda på hur lång tid behandlingen tog för de som är färdiga så underlättar det än mer att räkna på det.

notwoodstock skrev:finns det medicin mot "negativa symtom", dvs kanske nå't som du har?!

Åtminstone undrar jag vad läkarna säger om medicinering?

Jo jag har en hel del mediciner. Sedan jag sökte hjälp först hösten 2011 har jag haft ett antal olika mediciner i maxdoser: sertralin, mirtazapin, voxra, atarax, lergigan, alimemazin, propavan, imovane, stilnoct, nitrazepam, sobril, stesolid, iktorivil, inderal, seroquel ... så jag tror liksom inte att medicinerna är den lämpligaste lösningen. Anledningarna till varför jag tror mer på terapi i mitt fall är ganska många och delvis lite privata. Men kortfattat: jag har ett med tanken formbart psyke och jag har varit med om upplevelser som behöver bearbetas och förstås.

plåtmonster skrev:En väg kanske kan vara att be att få reda på hur många som behandlas och hur många som är före i kön. Iaf till att börja med. Kan du får reda på hur lång tid behandlingen tog för de som är färdiga så underlättar det än mer att räkna på det.

Ja precis. Jag har frågat hur många som är före men de har liksom undvikit frågan nästan så att jag har börjat tro att det finns någon sorts skyldighet att ge vård inom viss tid som de försöker att undvika, eller någonting liknande. Det kan ju knappast handla om att det är konfidentiella uppgifter. Men ja nu när det har gått så länge måste jag nog driva på den här processen lite. Jag ska nog ringa den ansvariga psykologen på måndag.

Kanske blir jag tvungen att boka in ett extra möte med någon sköterska av något slag där jag kan visa lite mer känslor för att signalera lite tydligare hur desperat mitt behov är. Jag brukar annars framstå som så likgiltig och oberörd under möten med vårdpersonalen på psyk vc.

Kolla upp vad vårdgarantin säger. Kanske det dessutom finns papper eller elektroniska dokument hos landstingsförvaltningen som säger en del. Psykavdelningen lär ju vara tvungen att redovisa antal anställda och inte minst budget.

plåtmonster skrev:Kolla upp vad vårdgarantin säger. Kanske det dessutom finns papper eller elektroniska dokument hos landstingsförvaltningen som säger en del. Psykavdelningen lär ju vara tvungen att redovisa antal anställda och inte minst budget.

Ja. Puh. Jo jag borde nog göra det. Troligtvis finns det väl någon paragraf jag skulle kunna åberopa, och överlag har jag ju koll på sådana saker, men det saknas lite ork antar jag. Men ja, tack för alla goda tips. Jag kanske kan ta och kontakta rådgivningen på vårdguiden/1177 för att uppdra åt någon stackars sköterska att presentera reglerna för mig så att jag slipper leta själv =)

Sverige är ett land med skyddsnät för de som är friska nog att klara av att vara sjuka.

plåtmonster skrev:Sverige är ett land med skyddsnät för de som är friska nog att klara av att vara sjuka.

Ja precis. Sedan kan man ha släktingar och bekanta också som kan sköta det byråkratiska och mödosamma arbetet med att gnälla på diverse vårdinstanser. Jag har säkert sådana släktingar men jag förmår mig inte be om hjälp, av flera skäl. Dels känns det misslyckat att inte reda sig själv men sedan tycker jag heller inte om att be om hjälp från de jag ogillar. Jag har en del bitterhet gentemot mina föräldrar bland annat som gör att jag ogärna delar med mig av privat information till dem så som om hur jag mår och vilka vårdkontakter jag har.

Men visst är det så som du skriver.

Tyvärr har jag aldrig fått reda på köplats på något och i mitt fall har t o m köer avskaffats pga bristande resurser utan att de på kön fick veta. Jag har även blivit utkastad från kö utan motivering.

Även om de inte kommer säga något om hur lång kön är, försäkra dig om att du fortfarande står i en kö.

kiddie skrev:Tyvärr har jag aldrig fått reda på köplats på något och i mitt fall har t o m köer avskaffats pga bristande resurser utan att de på kön fick veta. Jag har även blivit utkastad från kö utan motivering.

Även om de inte kommer säga något om hur lång kön är, försäkra dig om att du fortfarande står i en kö.

Oj det låter inte alls bra det. Vad trist att det är på det viset. Ja jag ska till mottagningen på tisdag på en sorts träningsavstämning med en sjukgymnast, eller vad de kallas nuförtiden. Jag ska passa på att fråga då när jag är där. Kanske kan hon jag ska träffa hämta in den ansvariga psykologen så att jag kan få berätta för henne hur orolig jag blir av att inte veta något, och kanske för att understryka hur viktig den behandlingen är för mig.

Blev du inte ens meddelad när du blev utkastad från kön?

Nej, eftersom det inget hände så fick jag till slut fråga. Då sa de att de brukar inte meddela sådant!

Jag tror det blir bra om du framför din oro på det sätt du sa, även om de inte kan ge dig ett rakt svar kanske de kan ge dig ett allmänt svar och tala om hur det ser ut på behandlarfronten. T ex en annan gång (den gången väntade jag på en utredning) och jag hade en vettig läkare, då talade han om att han inte visste men att det rådde personalbrist så tyvärr blir det "länge", sedan ett tag senare sa han att de fått hyra in folk så nu skulle det gå fortare. Även om jag egentligen inte blev klokare på det så kändes det iaf som jag hade lite koll.

kiddie skrev:Nej, eftersom det inget hände så fick jag till slut fråga. Då sa de att de brukar inte meddela sådant!

Det låter ju jättedumt. Att gå och vänta på någonting som aldrig kommer kan ju göra att människor slösar bort viktig tid av deras liv.

kiddie skrev:T ex en annan gång (den gången väntade jag på en utredning) och jag hade en vettig läkare, då talade han om att han inte visste men att det rådde personalbrist så tyvärr blir det "länge", sedan ett tag senare sa han att de fått hyra in folk så nu skulle det gå fortare. Även om jag egentligen inte blev klokare på det så kändes det iaf som jag hade lite koll.

Okej ja det är ju lite bättre i alla fall, även om just "länge" och "fortare" kanske är svåra ord med olika subjektiv innebörd att förstå.

Alltså det känns ju som att det borde gå hur enkelt som helst att föra in alla sökande i ett datorprogram med kösystem som tar hänsyn till personaltillgång, estimerar genomsnittliga behandlingstider och som är liveuppdaterat. Det vore så mycket mer betryggande att kunna ha en ungefärlig kötid i alla fall. Som det är idag får jag ju liksom inte veta om det rör sig om 3 månader eller 3 år. Tiden börjar ju liksom rinna iväg nu.

Kan du inte be om att få KBT-behandling hos en annan vårdgivare då inom vårdgarantin?
Eller det kanske inte täcks av vårdgarantin? Ingen i tråden verkar veta och jag blev inte mycket klokare efter en del googling heller, tyvärr.
Men inom 90 dgr ska du ju erbjudas behandling eller hänvisas till annan likvärdig vårdgivare som kan erbjuda likvärdig behandling.

Å andra sidan kanske de tycker att behandlingen på sätt och vis är påbörjad genom att du får stå i kö till behandlingen? Idiotiskt i så fall.

Hur som så får du ju stå på dig nästa gång du ska dit och förklara att det är akut. Bre på, ordentligt - annars fattar de inte. Var inte så adekvat och saklig.
( )

LILITH_ skrev:Kan du inte be om att få KBT-behandling hos en annan vårdgivare då inom vårdgarantin?
Eller det kanske inte täcks av vårdgarantin? Ingen i tråden verkar veta och jag blev inte mycket klokare efter en del googling heller, tyvärr.

Jag vet inte riktigt men jag har fått för mig att det inte finns så mycket att begära där, även om jag orkat strida så för att få behandlingen. Men det finns ju dock andra vårdgivare som kan erbjuda livärdig behandling, men kanske med kortare kötider. Jag ska försöka anmäla mig till HAB-enheten för de hade visst någon sorts psykologbehandling där att erbjuda. Det står lite mer om det längre upp i tråden.

LILITH_ skrev:Å andra sidan kanske de tycker att behandlingen på sätt och vis är påbörjad genom att du får stå i kö till behandlingen? Idiotiskt i så fall.

Ja exakt, det är säkert så. För själva bedömningssamtalet för att avgöra om jag var mottaglig för KBT eller ej hölls inom 3 månader minns jag: från det att jag fick igenom en remiss dit efter ganska lång tids tjat och byte av vårdmottagning.

LILITH_ skrev:Hur som så får du ju stå på dig nästa gång du ska dit och förklara att det är akut. Bre på, ordentligt - annars fattar de inte. Var inte så adekvat och saklig.

Ja, tack för råden. Jo jag har nog varit lite för saklig, rationell och verkat väldigt lugn när jag har talat med dem. Jag kanske måste berätta lite mer känsloladdat hur viktigt detta är, ja. Vi får se, jag ska nog öva lite i tanken först.

Kanske det finns möjlighet att få behandlingen privat och sedan refunderad av landstinget. Det går ju för läkarbehandling utomlands.

plåtmonster skrev:Kanske det finns möjlighet att få behandlingen privat och sedan refunderad av landstinget. Det går ju för läkarbehandling utomlands.

Jaså, ja tack för tipset; det kanske går. Jag läste inatt av någon som berättade att landstinget, genom något avtal, hade betalt privat psykologbehandling. Det vore bra om det fanns något typ patientombud eller någon sorts vårdkontakt som kunde driva den här typen av frågor i patientens ställe. Jag bör kanske som sagt skriva till fråga vårdguiden så att man får de olika alternativen mer serverade. De är ju vana vid att besvara dessa frågor och då slipper man kolla upp alla möjligheter själv.

Saken är om jag minns det rätt så om man inte får vård efter vårdgarantins maxgräns (90 dagar?) så kan man söka vård i hela EU och få förhandsbesked om landstinget betalar samt få den betald när behandlingen är genomförd. Ett omständigt men effektivt sätt att köra över byråkrater lokalt. Hurvida psykologbehandlingar kan hanteras på samma sätt är dock mer osäkert.
Kolla dock upp allt detta för jag är osäker på detaljer.

Jag skulle också vilja ha ett patientombud. Min vårdsituation är helt kaotisk med förfalskade journaler, löften som inte inbringats, remisser som kommit bort, provresultat som kommit bort.

Är fan inte så man alltid orkar ta tag i allt det. Särskilt som det är skitsvårt att få kontakt med olika kliniker, den VC jag var på innan jag bytte kan man inte ens ringa till.

Alla hab är olika men vårt hab har två fasta psykologer varav en är mer samtalsinriktad. Är det ett bra hab borde det gå.

Det kanske inte finns några patioentombud (patientombudsmannen har ju ersatts av patientnämnden).

Men det att kontakta vården och ta reda på saker är väl något som PO (personligt ombud) skulle kunna hjälpa till med. I de kommuner där det finns ett sådant förstås.

När jag hade stått i kö till utredning i nästan 2 år så var jag på ett rutinbesök hos läkaren på psyk för att förnya recept. Jag nämnde då för honom hur hopplöst det kändes att vänta, och inte få någon hjälp förutom SSRI under tiden. Jag sade något i stil med att det kändes som att de placerat mig i kön bara för att ge sig själva känslan att de hjälper mig fast de inte gör det. Mindre än två veckor efter det besöket fick jag en kallelse till utredningen. Slump?

Det jag försöker säga med detta är att jag misstänker man inte har en fastställd köplats. Jag tror att de byter köplats på en beroende på hur mycket intresse man visar, hur mycket man visar hur dåligt man mår och hur mycket man "tjatar". Tyvärr. Så jag tror att det kanske kan löna sig för dig att "tjata" mer, istället för att tålmodigt vänta på din tur.

kiddie skrev:Jag skulle också vilja ha ett patientombud. Min vårdsituation är helt kaotisk med förfalskade journaler, löften som inte inbringats, remisser som kommit bort, provresultat som kommit bort.

Är fan inte så man alltid orkar ta tag i allt det. Särskilt som det är skitsvårt att få kontakt med olika kliniker, den VC jag var på innan jag bytte kan man inte ens ringa till.

Alien skrev:Det kanske inte finns några patioentombud (patientombudsmannen har ju ersatts av patientnämnden).

Men det att kontakta vården och ta reda på saker är väl något som PO (personligt ombud) skulle kunna hjälpa till med. I de kommuner där det finns ett sådant förstås.

Ja nu blev det så att den distriktssköterska som sköter kontrollen av min viktuppgång (jag är lite underviktig), ringde just och meddelade att de nere vid min vanliga vårdcentral hade en psykolog som skulle kunna ta emot mig. Hon ville dock få tillstånd från mig att kontakta den psykiatriska öppenvårdsmottagning dit jag gått och där jag väntar i kö på KBT-behandlingen. Detta tror jag kan vara bra för att få personalen vid psykiatrin att skynda på och till viss del blir ju hon nu som ett ombud.

Jag vill nog dock inte helt byta kö till vårdcentralens då jag tror att psyk-kompetensen är lägre där, eller ja den borde väl vara det i alla fall även om mycket annat talar för motsatsen. Sedan ska jag även gå till psykiatrin imorgon för att träffa någon sorts träningscoach där, så då ska jag som jag kanske redan har berättat, försöka att förmedla allvaret i situationen kring den långa väntetiden.

Fröken Fräken skrev:När jag hade stått i kö till utredning i nästan 2 år så var jag på ett rutinbesök hos läkaren på psyk för att förnya recept. Jag nämnde då för honom hur hopplöst det kändes att vänta, och inte få någon hjälp förutom SSRI under tiden. Jag sade något i stil med att det kändes som att de placerat mig i kön bara för att ge sig själva känslan att de hjälper mig fast de inte gör det. Mindre än två veckor efter det besöket fick jag en kallelse till utredningen. Slump?

Det låter ju inte som en slump. Vad konstigt att de inte bara kan följa en kölista och eventuellt i andra hand göra vissa mer standardiserade bedömningar för kringgående av den reguljära kön. Allt skulle fortfarande kunna föras in i ett dataprogram som höll patienterna ajour via exempelvis sms.