Romantiska komedier
39 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Romantiska komedier
Det låter inte som något typiskt aspigt intresse. (Har en känsla av att fler gillar blodiga seriemördarfilmer.) Det är väl inte heller min favoritgenre. Trots det har jag kollat på rätt många på TV. Men jag misstänker att jag uppskattar (el retar mig på) annat än gemene NT. Jag föreställer mig att medelsvensson (som i det flesta fall är en flicka/kvinna) ser för att veta hur det går (nå, har man sett några vet man det i förväg), njuter av roliga repliker och roliga karaktärer (brukar ofta vara side-kicken) och av kärleksscenerna (inte jag) och drar en suck av lättnad/längtan vid det lyckliga slutet till tonerna av vacker sång.
Ur könsrollssynpunkt kan man se det som att kvinnor ser romantiska komedier och män porrfilmer, önskar att partnerna ska vara som i filmerna och bägge blir besvikna.
Framför allt är det intressant med de underliggande värderingarna. Man kan ju kritisera dem för att vara orealistiska och förljugna, men tydligen fyller de ett behov. Det gäller att hitta nya variationer på det slitna konceptet. Det finns vissa standardscener, typ att ena parten ska åka och den andra kommer på i sista ögonblicket att hen måste förklara sin kärlek. Så blir det en hetsig resa till flygplatsen, och ibland hoppar mannen över diverse hinder för att nå fram till kvinnan. Som i de flesta fall då avstår från resan, el iaf lovar att komma tillbaka till honom. Har för mig att det brukar vara kvinnan som ska resa, men motsatsen förekommer kanske också? En annan standardscen, som egentligen känns ännu mer orealistisk, är den där mannen plötsligt dyker upp och friar till kvinnan på en fullsatt restaurang/på hennes arbetsplats/ute på trottoaren/torget där alla omkring lyssnar. När hon säger Ja applåderar alla.
Så vad tycker ni om romantiska komedier öht? Har ni några favoriter och vet ni varför ni gillar just dem?
Ur könsrollssynpunkt kan man se det som att kvinnor ser romantiska komedier och män porrfilmer, önskar att partnerna ska vara som i filmerna och bägge blir besvikna.
Framför allt är det intressant med de underliggande värderingarna. Man kan ju kritisera dem för att vara orealistiska och förljugna, men tydligen fyller de ett behov. Det gäller att hitta nya variationer på det slitna konceptet. Det finns vissa standardscener, typ att ena parten ska åka och den andra kommer på i sista ögonblicket att hen måste förklara sin kärlek. Så blir det en hetsig resa till flygplatsen, och ibland hoppar mannen över diverse hinder för att nå fram till kvinnan. Som i de flesta fall då avstår från resan, el iaf lovar att komma tillbaka till honom. Har för mig att det brukar vara kvinnan som ska resa, men motsatsen förekommer kanske också? En annan standardscen, som egentligen känns ännu mer orealistisk, är den där mannen plötsligt dyker upp och friar till kvinnan på en fullsatt restaurang/på hennes arbetsplats/ute på trottoaren/torget där alla omkring lyssnar. När hon säger Ja applåderar alla.
Så vad tycker ni om romantiska komedier öht? Har ni några favoriter och vet ni varför ni gillar just dem?
Romantiska komedier
De flesta är dåliga och förutsägbara.
- Kevlarsoul
- Inlägg: 5748
- Anslöt: 2006-12-08
- Ort: Nybro
Romantiska komedier
Jag tycker att dom är sköna att titta på när man känner sig lite nere!
The Proposal
Notting Hill
Love Actually
27 dresses
Easy A
Confessions of a Shopaholic
Legally Blonde
.......................
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.
Det är den där "feelgood movie - känslan jag är ute efter när jag tittar på romantiska komedier.
The Proposal
Notting Hill
Love Actually
27 dresses
Easy A
Confessions of a Shopaholic
Legally Blonde
.......................
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.
Det är den där "feelgood movie - känslan jag är ute efter när jag tittar på romantiska komedier.
Romantiska komedier
Ja, "feelgood" vill man ha men det gäller att inte bli uttråkad under tiden. Det är inte det lyckliga slutet som får en att må bra utan vägen dit. Ofta är det de mer el mindre galna och sköna karaktärer som omger kärleksparet. I Notting Hill är det Spike (Rhys Ifans). I Love Actually är det Billy Mack (Bill Nighy). Manus till bägge de filmerna (liksom till Fyra bröllop och en begravning) har skrivits av Richard Curtis.
Jag älskar verkligen Love Actually trots att den innehåller två klyschscener typiska för romantiska komedier, flygplatscenen och fria-offentligt-scenen.
Jag älskar verkligen Love Actually trots att den innehåller två klyschscener typiska för romantiska komedier, flygplatscenen och fria-offentligt-scenen.
Re: Romantiska komedier
Crazy stupid Love var riktigt rolig. 500 Days of summer är en annan höjdare.
Romantiska komedier
Jag blir bara deprimerad av dem. Jag vill ju så gärna ha det sådär som i filmen...
Romantiska komedier
Kate & Leopold
Du har ett mail
Romantiska komedier från Bollywood har jag sett många , tycker de är mkt vackra .
Du har ett mail
Romantiska komedier från Bollywood har jag sett många , tycker de är mkt vackra .
Senast redigerad av elle 2014-02-11 23:17:05, redigerad totalt 1 gång.
Romantiska komedier
Jag ser inte romantiska komedier. Tycker de är hemskt tråkiga.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
Romantiska komedier
Jag ser romantiska komedier om jag har filmsällskap som gillar romantiska komedier. Det funkar bäst så för då kan jag ta och fixa en kopp te under de mest pinsamma scenerna och ändå få sammanhanget redovisat för mig.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10580
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
Romantiska komedier
Somliga komedier stannar kvar i minnet. Inte för att de är så underbara utan för att något skaver och irriterar. Kanske är det ett tecken på att den är bra el tvärtom.
En sådan komedi är Min stora kärlek (Shallow Hal) av bröderna Bobby och Peter Farrelly.
Hal Larsen (Jack Black) har lovat sin döende far att aldrig gå ut med någon kvinna som inte har en perfekt kropp och ett fantastiskt leende. Ja, ett "fantastiskt leende" kan ju tyda på en positiv personlighet. Men eftersom Hal själv ser rätt vanlig ut så blir rådet han slaviskt lyder till hinder för honom att hitta "den rätta". De perfekta tjejerna är antingen inte intresserade av Hal, el om de är mindre ytliga än Hal själv, så stöts de bort av hans ytlighet. Och de vackra bimbos han går ut med saknar ändå något. Man skulle kunna säga att Hal fastnat i tonårsgrabbigheten och detsamma gäller hans kompis Mauricio.
Så blir Hal hypnotiserad av en terapeut, så att han hädanefter ser dem med inre skönhet som vackra och tvärtom.
Det förekommer en del roliga repliker men samtidigt många fettfobiska.
Den hypnotiserade Hal ser tre vackra kvinnor, hans kompis ser tre fula:
Hal träffar Rosemary (Gwyneth Paltrow) som verkar perfekt: Vacker, smart och god (har jobbat för Fredskåren, besöker sjuka barn på sjukhuset). Men i själva verket är hon kraftigt överviktig (väger 300 pund, dvs 136 kg).
Hal visar Rosemary för sin vän Mauricio:
Kommer mig att tänka på en tråd jag läste för några år sedan. En kille hade en tjej (som han inbillat att han var kär i). Egentligen hade han det bra med henne, när de var ensamma. Men eftersom hon var tjock skämdes han för att visa sig ut med henne inför sina kompisar. Så vad skulle han göra?
Svaren gick ut på:
- Gör slut med henne, hon förtjänar något bättre!
- Gör slut med henne, du kan inte vara ihop med en tjockis!
- Strunta i vad andra tycker, gillar du henne så håll fast vid henne.
Beslutet: Att göra slut med henne. Hon var för tjock och egentligen var han inte kär i henne. Hade han inte varit hjärntvättad av ytliga ideal (som Hal) så hade han kanske blivit kär i henne, uppenbarligen hade hon inga andra fel än sin vikt. Men det är väl så att vi påverkas väldigt mycket av vad andra tycker.
Ja, tänk vore det inte bara om vi alla blev lite hypnotiserade? Iaf så att vi inte automatiskt sorterar bort folk med fel utseende utan kunde ge dem en chans. Annars är ju risken att alla ytliga män (och kvinnor) går miste om kärleken för att de bara ser de perfekta (och dem vill ju alla ha).
Sen är det ju en annan sak att en så överviktig tjej som Rosemary har el kommer att få stora hälsoproblem och en förtidig död. Så en partner borde stötta (inte tjata) henne till en mer hälsosam livsstil.
Det är faktiskt Gwyneth Paltrow som spelar både den inbillade Rosemary (som sig själv) och den riktiga Rosemary (i tjockdräkt). Undrar om det var ångestfyllt för henne? Gwyneth Paltrow är mycket noga med vad hon äter och är ett träningsfreak. "Sedan år 1999 har Gwyneth enbart ätit grönsaker, spannmål, soppa och fisk. Dessutom är Gwyneth känd för sin snudd på maniska träning. Men Gwyneths rena och fettnsnåla leverne har en baksida. Gwyneth har nämligen drabbats av benskörhet – en sjukdom som oftast är förbehållen äldre kvinnor, skriver Daily Mail." http://nyheter24.se/noje/kandisar/42184 ... -sin-kropp, http://www.dailymail.co.uk/tvshowbiz/ar ... sease.html
En sådan komedi är Min stora kärlek (Shallow Hal) av bröderna Bobby och Peter Farrelly.
Hal Larsen (Jack Black) har lovat sin döende far att aldrig gå ut med någon kvinna som inte har en perfekt kropp och ett fantastiskt leende. Ja, ett "fantastiskt leende" kan ju tyda på en positiv personlighet. Men eftersom Hal själv ser rätt vanlig ut så blir rådet han slaviskt lyder till hinder för honom att hitta "den rätta". De perfekta tjejerna är antingen inte intresserade av Hal, el om de är mindre ytliga än Hal själv, så stöts de bort av hans ytlighet. Och de vackra bimbos han går ut med saknar ändå något. Man skulle kunna säga att Hal fastnat i tonårsgrabbigheten och detsamma gäller hans kompis Mauricio.
Så blir Hal hypnotiserad av en terapeut, så att han hädanefter ser dem med inre skönhet som vackra och tvärtom.
Det förekommer en del roliga repliker men samtidigt många fettfobiska.
Den hypnotiserade Hal ser tre vackra kvinnor, hans kompis ser tre fula:
Hal: I'm going for the one in the middle. You can have your pick of the other two.
Mauricio: So you get the hyena, and I have to choose between the hippo and the giraffe?
Hal träffar Rosemary (Gwyneth Paltrow) som verkar perfekt: Vacker, smart och god (har jobbat för Fredskåren, besöker sjuka barn på sjukhuset). Men i själva verket är hon kraftigt överviktig (väger 300 pund, dvs 136 kg).
Hal visar Rosemary för sin vän Mauricio:
Hal: There's Rosemary.
Mauricio: Where?
Hal: Right there!
Mauricio: Is she behind the Rhino?
Spoiler: visa
Svaren gick ut på:
- Gör slut med henne, hon förtjänar något bättre!
- Gör slut med henne, du kan inte vara ihop med en tjockis!
- Strunta i vad andra tycker, gillar du henne så håll fast vid henne.
Beslutet: Att göra slut med henne. Hon var för tjock och egentligen var han inte kär i henne. Hade han inte varit hjärntvättad av ytliga ideal (som Hal) så hade han kanske blivit kär i henne, uppenbarligen hade hon inga andra fel än sin vikt. Men det är väl så att vi påverkas väldigt mycket av vad andra tycker.
Ja, tänk vore det inte bara om vi alla blev lite hypnotiserade? Iaf så att vi inte automatiskt sorterar bort folk med fel utseende utan kunde ge dem en chans. Annars är ju risken att alla ytliga män (och kvinnor) går miste om kärleken för att de bara ser de perfekta (och dem vill ju alla ha).
Sen är det ju en annan sak att en så överviktig tjej som Rosemary har el kommer att få stora hälsoproblem och en förtidig död. Så en partner borde stötta (inte tjata) henne till en mer hälsosam livsstil.
Det är faktiskt Gwyneth Paltrow som spelar både den inbillade Rosemary (som sig själv) och den riktiga Rosemary (i tjockdräkt). Undrar om det var ångestfyllt för henne? Gwyneth Paltrow är mycket noga med vad hon äter och är ett träningsfreak. "Sedan år 1999 har Gwyneth enbart ätit grönsaker, spannmål, soppa och fisk. Dessutom är Gwyneth känd för sin snudd på maniska träning. Men Gwyneths rena och fettnsnåla leverne har en baksida. Gwyneth har nämligen drabbats av benskörhet – en sjukdom som oftast är förbehållen äldre kvinnor, skriver Daily Mail." http://nyheter24.se/noje/kandisar/42184 ... -sin-kropp, http://www.dailymail.co.uk/tvshowbiz/ar ... sease.html
Spoiler: visa
Romantiska komedier
"Prelude to a kiss" (En kyss för mycket) med Meg Ryan och Alec Baldwin tyckte jag var rätt kul och annorlunda.
Det börjar med att de träffas på en fest. Hon är en spännande tjej, men efter bröllopet förändras hon till en svensson. Han får kämpa för att få tillbaka den tjej han gifte sig med. Jag vill inte berätta för mycket då filmen är spoilerkänslig.
Annars är jag inte mycket för genren, men det finns en och annan. "Legally Blind" som nån nämnde gillade jag, men tycker inte den är särskilt romantisk. Reese Witherspoon är suverän i huvudrollen. Birollerna är bra. Allt det tjejigt rosa är lagom överdrivet så det blir kul. Men uppföljaren "Legally Blind 2" är urdålig, missar poängen helt.
Det börjar med att de träffas på en fest. Hon är en spännande tjej, men efter bröllopet förändras hon till en svensson. Han får kämpa för att få tillbaka den tjej han gifte sig med. Jag vill inte berätta för mycket då filmen är spoilerkänslig.
Annars är jag inte mycket för genren, men det finns en och annan. "Legally Blind" som nån nämnde gillade jag, men tycker inte den är särskilt romantisk. Reese Witherspoon är suverän i huvudrollen. Birollerna är bra. Allt det tjejigt rosa är lagom överdrivet så det blir kul. Men uppföljaren "Legally Blind 2" är urdålig, missar poängen helt.
Romantiska komedier
Jag kan ju inte påstå att romantiska komedier är en filmgenre som faller mig på läppen egentligen, men nog finns det en del feelgood-filmer som kan vara värda en stund framför dumburken. Flera av dem har ju redan tagits upp här i tråden, men jag ser att Woody Allen inte har kommit upp på tapeten än och många av hans filmer hör ju definitivt hemma i denna genre.
Annie Hall är förstås ett måste här och dessutom en riktigt bra film, ja, nu blev jag sugen på att se den igen.
Jag kommer också att tänka på en film som jag såg för kanske ett år sedan och som jag faktiskt satt och småmyste till, nämligen Midnatt i Paris.
Annie Hall är förstås ett måste här och dessutom en riktigt bra film, ja, nu blev jag sugen på att se den igen.
Jag kommer också att tänka på en film som jag såg för kanske ett år sedan och som jag faktiskt satt och småmyste till, nämligen Midnatt i Paris.
Romantiska komedier
Jag har ju sett en del av Woody Allens filmer. Även om de är bra så tycker jag sannerligen inte de är romantiska el feelgood. Möjligen kan de kallas för komedier, i vissa fall svarta komedier. Eller så har jag sett fel filmer:
Fruar och äkta män
Små och stora brott
Match Point
Vicky Cristina Barcelona (två väninnor faller både för samme oemotståndlige man som är tydlig med att han bara är ute efter sex, var finns romantiken i detta?)
De filmer där Woody Allen själv medverkar är speciellt irriterande, jag tål inte den egoistiske, evigt pratande och neurotiske figur han ständigt spelar.
Hanna och hennes systrar har jag också sett, men det var så länge sen att jag inte kommer ihåg något annat än att den innehöll samma irriterande Woody Allen-figur.
Fruar och äkta män
Små och stora brott
Match Point
Vicky Cristina Barcelona (två väninnor faller både för samme oemotståndlige man som är tydlig med att han bara är ute efter sex, var finns romantiken i detta?)
De filmer där Woody Allen själv medverkar är speciellt irriterande, jag tål inte den egoistiske, evigt pratande och neurotiske figur han ständigt spelar.
Hanna och hennes systrar har jag också sett, men det var så länge sen att jag inte kommer ihåg något annat än att den innehöll samma irriterande Woody Allen-figur.
Romantiska komedier
Finns ett fåtal jag gillar kom jag på.
Roman Holiday
Sabrina
Love in the afternoon
Breakfast at Tiffanys
Audrey Hepburn
Hm.. Har fler i åtanke men det är musikalfilmer egentligen, dock så är handlingen romantisk komedi.
Funny face
Top hat
Shall We Dance (Fred & Ginger, inte Richard Gere)
Gentlemen prefer blondes
Roman Holiday
Sabrina
Love in the afternoon
Breakfast at Tiffanys
Audrey Hepburn
Hm.. Har fler i åtanke men det är musikalfilmer egentligen, dock så är handlingen romantisk komedi.
Funny face
Top hat
Shall We Dance (Fred & Ginger, inte Richard Gere)
Gentlemen prefer blondes
- Kevlarsoul
- Inlägg: 5748
- Anslöt: 2006-12-08
- Ort: Nybro
Romantiska komedier
Bright Star
http://en.wikipedia.org/wiki/Bright_Star_%28film%29
" Huset vid sjön "
http://sv.wikipedia.org/wiki/Huset_vid_sj%C3%B6n
" Skottår "
http://sv.wikipedia.org/wiki/Skott%C3%A ... lm_2010%29
Bright Star is a 2009 film based on the last three years of the life of poet John Keats and his romantic relationship with Fanny Brawne.
http://en.wikipedia.org/wiki/Bright_Star_%28film%29
" Huset vid sjön "
Filmen är en kärlekshistoria med ett ovanligt problem. Kate Forster (Sandra Bullock) och Alex Wyler (Keanu Reeves) börjar brevväxla med varandra och inser snart att de båda lever på samma dag, men två år isär, hon under 2006 och han under 2004.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Huset_vid_sj%C3%B6n
" Skottår "
Skottår är en romantisk komedifilm från 2010
Anna Brady (Amy Adams) och hennes pojkvän Jeremy Sloane (Adam Scott) firar fyra år som par och Anna förväntar sig att Jeremy ska fria. Men det händer inte. Så hon bestämmer sig för att fria själv den 29 februari för enligt en irländsk tradition har en kvinna rätt att fria till en man den dagen. Hon följer efter honom till Dublin för att göra det. Men flygplan, väder och ödet lämnar Anna strandsatt på fel sida av Irland.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Skott%C3%A ... lm_2010%29
Romantiska komedier
" Nathalie " ( från 2012 )
https://www.gp.se/kulturnoje/film/1.996952-nathalie
Nathalie är lyckligt gift, jobbar på ett svenskt företag i Paris och planerar att skaffa barn. När hennes man dör i en olycka begraver hon sig i arbete och vaknar inte upp förrän hon av misstag råkar kyssa en manlig kollega. Svensken Markus.
https://www.gp.se/kulturnoje/film/1.996952-nathalie
Romantiska komedier
Alien skrev:Jag har ju sett en del av Woody Allens filmer. Även om de är bra så tycker jag sannerligen inte de är romantiska el feelgood.
Tja, smaken är förstås som baken, men nog tycker jag att många av Woody Allens filmer hör hemma i kategorin romantiska komedier, bl.a. de två jag rekommenderade här.
Okej att det sedan inte handlar om den där sötsliskiga och puttenuttiga romantiken som återfinns i många filmer, men det är ju just det som jag tycker är så skönt, för jisses vad svårt jag kan ha för den varianten.
Och vad är egentligen romantik? Nog kan svaret på den frågan bli väldigt olika beroende på vem man frågar? Nog för att romantiken i Woody Allens filmer kan vara minst sagt lite skruvad, men det är kanske så han vill ha det?
Tyvärr klarar jag själv inte alls av detta med romantik IRL, det är liksom inte min grej, och det kan jag faktiskt sörja över ibland. Men å andra sidan riskerar jag då inte att hamna i sitsen att behöva titta någon annan djupt i ögonen titt som tätt. Hujeda mig!
Bilden är från Pretty Women och den filmen hör ju faktiskt hemma i denna tråd. Jag tyckte dessutom riktigt bra om den när jag såg den en gång i tiden.
Romantiska komedier
Tja, för att det ska vara en romantisk komedi så ska det finnas ett romantiskt kärlekspar, dvs två som är djupt förälskade i varandra och vill leva hela livet ihop. Och i slutet så gifter de sig el iaf förstår man att de ska leva ihop resten av livet. Kort sagt, i en romantisk komedi tror man på "true love", även om huvudpersonerna till en början kan vara hur cyniska som helst.
I Woody Allens filmer som jag ser mer som "feel bad"-filmer får man i stället en massa obehagliga sanningar. Alla är otrogna så fort de får chansen el iaf om de varit ihop i många år. Män är alltid på jakt efter yngre kvinnor. Typfallet professorn som blir alldeles till sig över en vacker ung kvinnas texter, han hade säkert inte blivit så entusiastisk om det varit en ful kvinnas el en mans text. De unga kvinnorna är alltid lika beundrande gentemot den äldre mannen och har inget emot hans ålder. Känslorna styr alltid före förnuft och moral. När konsekvenserna av att ha följt sina känslor (el drifter) börjar bli obehagliga kan man bokstavligen gå över lik för att slippa ta ansvar.
I en romantisk komedi måste det förstås finnas en del hinder för att de "ska få varandra". Ibland är hindret den enes el bägges fördomar. Eller familjens. I Mitt stora grekiska bröllop känner sig den kvinnliga huvudpersonen Toula pressad att snarast gifta sig. Hon är redan 30 år, och efter den tiden blir kvinnor mindre attraktiva (ja, den åsikten har jag mött även på detta forum). Mindre fertila blir de iaf, och familjen vill att hon ger dem många barnbarn.
I Woody Allens filmer som jag ser mer som "feel bad"-filmer får man i stället en massa obehagliga sanningar. Alla är otrogna så fort de får chansen el iaf om de varit ihop i många år. Män är alltid på jakt efter yngre kvinnor. Typfallet professorn som blir alldeles till sig över en vacker ung kvinnas texter, han hade säkert inte blivit så entusiastisk om det varit en ful kvinnas el en mans text. De unga kvinnorna är alltid lika beundrande gentemot den äldre mannen och har inget emot hans ålder. Känslorna styr alltid före förnuft och moral. När konsekvenserna av att ha följt sina känslor (el drifter) börjar bli obehagliga kan man bokstavligen gå över lik för att slippa ta ansvar.
I en romantisk komedi måste det förstås finnas en del hinder för att de "ska få varandra". Ibland är hindret den enes el bägges fördomar. Eller familjens. I Mitt stora grekiska bröllop känner sig den kvinnliga huvudpersonen Toula pressad att snarast gifta sig. Hon är redan 30 år, och efter den tiden blir kvinnor mindre attraktiva (ja, den åsikten har jag mött även på detta forum). Mindre fertila blir de iaf, och familjen vill att hon ger dem många barnbarn.
Spoiler: visa
Romantiska komedier
Jag tror att titeln är en ordlek på just "Legally Blind". Ellie är också blond både betr hårfärgen och sin bimboaktighet.
Jag gillade Legally Blonde, men där är det verkligen inte romantiken som fångar inresset. Utan just att en till synes blåst blondin som bara tänker på mode, utseendet och nöjen kan klara av krävande juridiska studier, om hon bara anstränger sig. Utan att egentligen överge sina vanliga intressen. Det är en annat vanligt filmkoncept om "the underdog" som kämpar och vinner mot alla odds.
Jag gillade Legally Blonde, men där är det verkligen inte romantiken som fångar inresset. Utan just att en till synes blåst blondin som bara tänker på mode, utseendet och nöjen kan klara av krävande juridiska studier, om hon bara anstränger sig. Utan att egentligen överge sina vanliga intressen. Det är en annat vanligt filmkoncept om "the underdog" som kämpar och vinner mot alla odds.
Romantiska komedier
Eternal Sunshine of the Spotless Mind, lite mer komplex än en romcom iofs.
- Kevlarsoul
- Inlägg: 5748
- Anslöt: 2006-12-08
- Ort: Nybro
Romantiska komedier
Fasiken, Alien!
Nu känner jag mig riktigt sötsliskig hela jag, efter att du med denna tråd fått mig att titta på flera romantiska komedier de senaste dagarna. Ja, så fungerar jag, kan alltså ha svårt att inte kika lite närmare på något när jag stöter på en idé eller fundering. Men ingen skada skedd, för mig veterligen har ännu ingen dött av en överdos av romcom-filmer.
Jag ska nu inte vara en pain in the ass och tjafsa med dig mer, för om det nu är så att en film enbart kan betecknas som en romantisk komedi om handlingen är precis som du beskriver, ja, då platsar väl inte de två filmerna av Woody Allen jag rekommenderade in i den genren.
Jo, lite tjafs får det allt bli föresten , för jag måste ändå säga att jag inte håller med om att handlingen måste vara så snäv, för romantisk kan en film vara även om paret/paren inte håller ihop vid slutet. Men det är ju förstås min åsikt det. Förövrigt beskrivs ju flera av Woody Allens filmer som just romantiska komedier av förståsigpåare, ja, Annie Hall t.o.m. som en klassiker i den genren.
Hur det än fungerar med dessa genrebeteckningar är ändå t.ex. Midnatt i Paris en riktigt
bra film – vann en Oscar för bästa manus – som kan vara värd att lägga ner lite tid på om just tid, lust och möjlighet dyker upp. Och ni behöver inte oroa er, för Woody Allen spelar själv inte med i filmen. Däremot dyker Gertrud Stein, Hemingway, Scott Fitzgerald, Picasso m.fl. upp, eftersom huvudpersonen – spelad av Owen Wilson – förflyttas tillbaka till 20- talets Paris vid midnatt.
Om jag då ändå lämnar Woody Allen därhän, men håller mig kvar i Frankrike, så såg jag en smålustig fransk film igår, och denna ska väl ändå platsa här: Heartbreaker
Den manlige huvudrollen jobbar som professionell relationssabotör, får kvinnor att falla för honom för att därmed få dem att inse vilket dåligt förhållande de lever i. Vid sin sida har han ett team, bestående av syster och svåger, som hjälper honom med bl.a. bakgrundskontroller och förklädnader. Sedan uppstår då självklart problemet som ofta uppstår i sådana här filmer; han förälskar sig i ett av sina ”uppdrag”.
Filmen driver (älskvärt) med agentfilmerna och får väl sägas vara en slapstick-film, men det är just det som jag tycker är ganska roligt.
Nu känner jag mig riktigt sötsliskig hela jag, efter att du med denna tråd fått mig att titta på flera romantiska komedier de senaste dagarna. Ja, så fungerar jag, kan alltså ha svårt att inte kika lite närmare på något när jag stöter på en idé eller fundering. Men ingen skada skedd, för mig veterligen har ännu ingen dött av en överdos av romcom-filmer.
Jag ska nu inte vara en pain in the ass och tjafsa med dig mer, för om det nu är så att en film enbart kan betecknas som en romantisk komedi om handlingen är precis som du beskriver, ja, då platsar väl inte de två filmerna av Woody Allen jag rekommenderade in i den genren.
Jo, lite tjafs får det allt bli föresten , för jag måste ändå säga att jag inte håller med om att handlingen måste vara så snäv, för romantisk kan en film vara även om paret/paren inte håller ihop vid slutet. Men det är ju förstås min åsikt det. Förövrigt beskrivs ju flera av Woody Allens filmer som just romantiska komedier av förståsigpåare, ja, Annie Hall t.o.m. som en klassiker i den genren.
Hur det än fungerar med dessa genrebeteckningar är ändå t.ex. Midnatt i Paris en riktigt
bra film – vann en Oscar för bästa manus – som kan vara värd att lägga ner lite tid på om just tid, lust och möjlighet dyker upp. Och ni behöver inte oroa er, för Woody Allen spelar själv inte med i filmen. Däremot dyker Gertrud Stein, Hemingway, Scott Fitzgerald, Picasso m.fl. upp, eftersom huvudpersonen – spelad av Owen Wilson – förflyttas tillbaka till 20- talets Paris vid midnatt.
Om jag då ändå lämnar Woody Allen därhän, men håller mig kvar i Frankrike, så såg jag en smålustig fransk film igår, och denna ska väl ändå platsa här: Heartbreaker
Den manlige huvudrollen jobbar som professionell relationssabotör, får kvinnor att falla för honom för att därmed få dem att inse vilket dåligt förhållande de lever i. Vid sin sida har han ett team, bestående av syster och svåger, som hjälper honom med bl.a. bakgrundskontroller och förklädnader. Sedan uppstår då självklart problemet som ofta uppstår i sådana här filmer; han förälskar sig i ett av sina ”uppdrag”.
Filmen driver (älskvärt) med agentfilmerna och får väl sägas vara en slapstick-film, men det är just det som jag tycker är ganska roligt.
Romantiska komedier
Jag ser romantiska komedier därför att jag gillar komedier som är komedier och inte fars. Alltså som det är lite personlighet och inte bara gapskrattshumor.
Tyvärr har jag lagt märke till dels att många romantiska komedier är väldigt förutsägbara, dels att det finns en annan gren som irriterar mig. Romantiska dramer. Men då skriver man inte att det är ett romantiskt drama utan då kallas det också romantisk komedi eftersom det är en romantisk film, men egentligen är det absolut ingen komedi.
Och nivån på komedier är för övrigt när det gäller nyproduktion rent allmänt pinsamt låg!
Tyvärr har jag lagt märke till dels att många romantiska komedier är väldigt förutsägbara, dels att det finns en annan gren som irriterar mig. Romantiska dramer. Men då skriver man inte att det är ett romantiskt drama utan då kallas det också romantisk komedi eftersom det är en romantisk film, men egentligen är det absolut ingen komedi.
Och nivån på komedier är för övrigt när det gäller nyproduktion rent allmänt pinsamt låg!
Återgå till Intressanta intressen