Att samhället blivit så individualiserat borde ju gynna tillräckligt drivna aspergare. Att vara ointresserad kan vara coolt och vinnande åtm inom vissa branscher exv media.

Samtidigt har individualismen en gräns. Men man får inte bli hur egen som helst. Då blir man avvikande och miffo. Gamla grupptänket lever kvar åtm i äldre generationer.

Sinnen har jag själv inga större problem med. Men vi är alla olika. Mitt problem ligger mer i relationerna.

barracuber skrev:Samtidigt har individualismen en gräns. Men man får inte bli hur egen som helst. Då blir man avvikande och miffo.

Skulle nog säga att grupptänket har en begränsning åt andra hållet. Om gruppmänniskorna saknar tillgång till den information som gör de medvetna om hur det ligger till så kan de inte agera. *osis*

7twenty7 skrev:

Mats skrev:Om hela världen vore anpassad till hur jag fungerar skulle inte heller min asp skapa några problem för mig. Men det är inte så. Därför har jag problem. Stora problem till och med. Och det är problem som jag inte hade haft utan min asp.

Det problemet har inte jag. Jag trivs inte tillsammans med människor som inte delar mina intressen och väljer därför att inte umgås med dessa människor heller. Det gör att jag ofta är ensam, men det är inget problem för mig. Jag trivs med att vara ensam.

Problemet uppstår främst när min familj och släkt (som inte delar mina intressen) ändå vill umgås med mig. Då uppstår det stora diskussioner om varför jag aldrig vill träffa dom.

Mats skrev:För mig känns det fånigt att skylla problemen på alla andra som inte uppför sig som jag vill när det i själva verket beror på min asp att jag inte kan passa in.

Dom får uppföra sig precis hur dom vill så länge som jag inte behöver vara med!

För mig är det främmande att vilja avskärma sig från människor som bryr sig (om mig), släktingar el inte. Och har man familj måste man kompromissa med familjens behov, man kan inte kräva att familjen ska ensidigt anpassa sig efter en själv. Så om familjen vill umgås med släktingarna och inte man själv, ska man förbjuda släktbesök då? Eller rymma fältet?

En annan sak är om man har begränsad energi till att orka med mycket folk och prat. Man kan behöva välja bort mycket socialt för att t ex orka med jobbet (som också kan innehålla påtvingade sociala kontakter). Men då är det egentligen inte ett fritt val, som jag ser det, utan ett påtvingat val. Men antagligen ett som många aspergare måste göra.

Sorglig artikel, jag tror hon skulle tagit livet av sig även fast hon inte fått en diagnos. Hon fick diagnosen efter att hon visat sig vara självmordsbenägen. Diagnosen minskade nog inte sannolikheten eftersom hon hade en så negativ inställning till den. Det är svårt med vissa människor, jag vet inte hur jag själv tog mig ur min självmordsbenägenhet. Jag bestämde mig för att jag skulle leva hur mycket jag än plågades inte för min skull utan för andra, ett första steg. Jag bestämde mig också att döden var tomhet och tomhet skulle jag få uppleva tillräckligt mycket efter döden så jag hade inte bråttom. Om jag ändå skulle ta livet av mig själv så var det för att jag inte längre orkade bry mig om något, då orkade jag inte heller bry mig om mig själv och då bestämde jag mig för att: varför inte tortera mig själv genom att fortsätta leva? Jag bryr mig ju ändå inte längre om någonting, inte ens mig själv. Dessa tankemönster räddade mig i de svåraste stunderna. Och så självklart att tillslut komma ur mitt navelskådande och blicka utåt och mot "horisonten".

Ja, problem med kommunikationen och sociala relationer hade hon ju med el utan diagnos. Möjligen borde de som gav diagnosen också ge en uppföljning. Att man kan lära sig sociala koder fast det tar längre tid, att man kan hitta andra (aspergare) att umgås med när man vill slippa de underförstådda koderna, kort sagt att livet inte är slut för att man har AS.

Tyvärr var hon minst lika fördomsfull som andra. Hade man en diagnos var man värdelös typ.

Tonåringar brukar vara både rigida och labila. Jag tror det är bättre att få diagnosen antingen som barn el som vuxen.

Flera lyckliga och lyckade aspergare som förebilder?

Om någon sagt henne att hon kunde levt bra om hon får utveckla sina talanger och slipper umgås med andra än dem som delar hennes intressen, tror jag inte hon blivit glad åt det. Hon ville inte ha några sociala problem, hon ville kunna umgås precis som andra.

Men alla självmordsbenägna tonåringar borde få omedelbar hjälp. Kanske kunde hon fått hjälp senare men då ville hon troligen inte, då hade hon bestämt sig.

Ett problem jag ser i artikeln är att BUP bara verkat stämpla Melinda med en aspergerdiagnos och sedan skickat ut henne. Unga tjejer är dessutom väldigt känsliga för social kontexter vilket gör det hela mycket värre. BUP har nog missat att visa hur man kan hantera asperger övh. Jag anser det vara direkt tjänstefel. De som jobbar i verksamheten kan förstå men ej ta till sig detta och professionen verkar sakna denna kunskap i sin utbildning.

På de flesta arbetsplatser finns det behov av personer med olika inriktning. Vissa arbeten kräver en stor social kompetens där man interagerar med olika personligheter. Andra där man behöver antigen ensam eller i en mkt liten grupp med likriktade personer arbetar med olika projektliknande arbeten. Jag tror att man inte ser möjligheterna med olika personligheter på en arbetsplats. Det är lite grann som skolan, vilket ska vara ett arbetsmarknadsförberedande utvecklingscentrum, genom att alla ska passa in med alla och alla ska passa in i samma mall. Jag ser både arbetsmarknaden och skolan som ett stort misslyckande av samhällets ledning, dvs politiker och högre tjänstemän(tjänstepersoner) på nationell, regional och kommunal nivå samt ledning inom näringslivet.

Att använda befolkningen på ett optimalt sätt för optimal utveckling, produktion, sysselsättning och livskvalitet bör och ska vara ett mål och ledord i alla situationer.
Tyvärr har dagens vuxna, på dessa positioner, inte de behövda resurserna(egna) att klara dessa mål. De ser hinder där det finns möjligheter.
Upplysning och goda exempel behövs.

Kul för dem som är bra på något. Jag har aspergers och har inget som jag är bra på och har dessutom bara i princip vanlig IQ. Sen läser man om dem med aspergers som är datorgeni och har IQ 170. Då tänker jag bara, ja, jag tänker inte "why god" för jag är ateist. Men man tänker ju, fan vad otur man haft genom livet. Och kom inte med "man gör livet till det man gör det till" eller whatever för det är rent skitsnack. Jag var inte otrevligt mot någon i skolan och blev mobbad hela skolan ändå. Så den strategin är ju som sagt, skitsnack.

Man kan vara mycket smartare än man tror. Ett tips är att odla något gångbart intresse. Och mobbare gör det de gör för att de tycker det är kul. Efter ett antal diskussioner så är dock konklussionen att stryk är det enda mobbare förstår.

plåtmonster skrev:Och mobbare gör det de gör för att de tycker det är kul.

Fel, de gör det för att de inte begriper bättre och inte ser konsekvenser av sitt eget handlande. Jag tror att en överväldigande majoritet av alla mobbare inte begriper vilken skada de ställer till med.

Mobbning är i grunden ett djuriskt beteende, det är inte ovanligt att i kullar så angrips den svagaste vilket verkar vara en naturlig strategi för att få fram de starkaste generna men även så används mobbningen inom djurvärlden för att avreagera sig och minska spänningar i gruppen.

Fick min diagnos som 13åring men trots det upplever jag tyvärr mer nackdelar än fördelar eftersom det inte uppskattas att våga gå sin egen väg & bryta mot normerna samt att dom sociala oskrivna reglerna ställer till det.

Miche skrev:

plåtmonster skrev:Och mobbare gör det de gör för att de tycker det är kul.

Fel, de gör det för att de inte begriper bättre och inte ser konsekvenser av sitt eget handlande. Jag tror att en överväldigande majoritet av alla mobbare inte begriper vilken skada de ställer till med.

Jag tror att det är önsketänkande att tro att de inte begriper vad de sysslar med och vad det kan leda till. De vill ju skada.

Självklart säger de att de inte begrep vid en konfrontation.

plåtmonster skrev:Och mobbare gör det de gör för att de tycker det är kul.

Många gör det av osäkerhet.

Blezza skrev:Kul för dem som är bra på något. Jag har aspergers och har inget som jag är bra på och har dessutom bara i princip vanlig IQ. Sen läser man om dem med aspergers som är datorgeni och har IQ 170. Då tänker jag bara, ja, jag tänker inte "why god" för jag är ateist. Men man tänker ju, fan vad otur man haft genom livet. Och kom inte med "man gör livet till det man gör det till" eller whatever för det är rent skitsnack. Jag var inte otrevligt mot någon i skolan och blev mobbad hela skolan ändå. Så den strategin är ju som sagt, skitsnack.

Tack för ett sansat och realistiskt inlägg som beskriver verkligheten som den är för många aspergare. Det är en välbehövlig kontrast till alla hurtfriska "tänk positivt"- och "du kan om du vill"-inlägg som ofta saknar verklighetsförankring.

I förlängningen innebär dessutom "du kan om du vill"-tänk att misslyckanden beror på att man inte vill tillräckligt mycket. Den typen av skuld- och skambeläggande av aspergare finns det alldeles för mycket av.

Liten ordlista
"tänk positivt" - Jag är för inkompetent för uppfatta situationen
"du kan om du vill" - Jag är för dum för att förstå hur du faktiskt fungerar

Mina "framgångar" (jobb, hyfsat socialt nätverk etc) är nog snarare trots än tack vare AS. De fördelar jag har haft som har med AS att göra är nog uthållighet och detaljminne, men för det mesta förstör det med sociala kontakter.

Lurifaxflux som hängde sig live på Flashback skrev:Jag är en kille på 21 år.
Jag har ett bra liv, pluggar i min egen takt, egen lägenhet, bra inkomst från försäkringskassan (aktivitetsersättning + bostadstillägg).

Har aspergers syndrom / högfungerande autism.
Är överdrivet sårbar (känslomässigt)...
Har rätt dålig social förmåga vilket gör mig till en något ensam person.

Tycker att jag har haft en bra uppväxt trots mycket krångel i skolan.

Makes no sense att jag vill ta livet av mig? Nä jag vet

Är redan fyra år sedan, men ser ni problemet?


Jag själv jobbar halvtid, jag har hus, jag har föräldrar/syskon och ett fåtal vänner som jag träffar ett par ggr om året, sen förstås en del internet vänner.

Men känner mig mer eller mindre totalt handikappad när det kommer till att skapa sociala band med folk. Jag kan ta kontakt med folk, träffa folk, bryta isen, men jag får aldrig de där banden med folk. Samtidigt tickar tiden på, mina föräldrar börjar bli gamla, mina syskon vill bo i Asien, mina vänner bildar familjer och växer bort. Jag ser framför mig en framtid där jag kanske har mat på bordet, en säng att sova i, en dator att spela på, men mer eller mindre ingen social kontakt. Hade hellre varit schizoid eller psykopat om jag hade fått välja mitt handikapp. För det suger att känna sig som ett alien på en främmande planet, där materiella ting inte ger mig någon mental lycka.

Nu har jag inga planer på självmord som killen i inlägget ovan, vill bara ha sagt att AS är i stort sätt ett stort drygt problem, det finns säkert fördelar, men kan man inte lösa den social biten på något sätt, så spelar det igen roll i längden.

Men om någon har en enkel lösning på hur man kan bryta sönder sin känslocentra eller magiskt fixa det, så man bara kan ta vara på fördelarna, så är jag öppen för förslag.

Moderator Gripandekylig - lade in en ägare till citatet

Du bor i en för liten stad där chansen att hitta personer man fungerar med är minimal?

plåtmonster skrev:Du bor i en för liten stad där chansen att hitta personer man fungerar med är minimal?

Jag bodde i en liten stad förut (Visby) och flyttade till en stor stad (Stockholm). Mina problem försvann inte i Stockholm utan jag är fortfarande i stort sett i samma läge som SoulPain.

jag har också mött dem problemen i samhället och har också fått sjukpension oga det. men jag har det även för att jag har jobbiga sjukdomar. Men jag tycker det är fel att få sjukpensionbara för att man har ett handikapp t.ex asperger syndrom. Det är en kränkning. Jag förstår inte riktigt hur NT människor tänker. Dem flesta NT människor verkar lite konstiga tycker jag.

Miche skrev:

plåtmonster skrev:Och mobbare gör det de gör för att de tycker det är kul.

Fel, de gör det för att de inte begriper bättre och inte ser konsekvenser av sitt eget handlande. Jag tror att en överväldigande majoritet av alla mobbare inte begriper vilken skada de ställer till med.

Mobbning är i grunden ett djuriskt beteende, det är inte ovanligt att i kullar så angrips den svagaste vilket verkar vara en naturlig strategi för att få fram de starkaste generna men även så används mobbningen inom djurvärlden för att avreagera sig och minska spänningar i gruppen.

Det ena utesluter inte det andra, mobbare brukar tycka det de gör är kul och de begriper sällan bättre och ser heller inte konsekvenser av sitt eget handlande. Människan är ett djur och kan därför bara bete sig djuriskt. Allt som ett djur gör är per definition djuriskt.

Zirre skrev:

plåtmonster skrev:Och mobbare gör det de gör för att de tycker det är kul.

Många gör det av osäkerhet.

Det ena utesluter inte det andra. Men mobbare brukar vara ganska säkra och målmedvetna men det beror ju så klart på hur man definierar säkerhet och osäkerhet. Jag tror dock att det är en myt att mobbare (eller människor som gör hemska saker i allmänhet) egentligen är "på insidan" osäkra, svaga, haft en hemsk uppväxt, inte har fått tillräckligt med "ovillkorlig kärlek" osv. Det kan vara så möjligvis i undantagsfall. En typisk freudiansk myt, freudianism är inget annat än humbug.

E problem i sammanhanget är just att när man pratar om AS eller egentligen alla olika former av autism lyfter nästan man alltid bara fram vilka problem som finns i samband med det. Därför kan jag förstå tjejen som valde att ta livet av sig efter att ha fått beskedet. Det visar att det så att säga är dags att vända på steken och fokusera mer på möjligheterna.

Hantera problemen och använd möjligheterna.