Fighterbabe - DU GÖR HELT RÄTT! Självklart ska du ställa upp och stå för Sanningen. Sanningen är att du inte har hamnat i en effektiv rehabiliterings-kedja, som kommer att sluta med en AS-anpassad arbetsplats med för dig lämpliga arbetsuppgifter.

Sanningen är att det finns inte ett kärleksfullt samhälle som omger dig och vill stötta dig så att du ska slippa leva i "utanförskap", men snåljåpar finns det gott om..De som vill dra ner på sjukersättningarna tycks inte särskilt måna om att möjliggöra arbete för de handikappade.

Det kan verka så. De snackar om att alla ska erbjudas "Rehabilitering", men när jag läst vidare har det bara stått att alla ska få rätt till sjukvård, medicin och ett samtal mellan facket, dig och AF. Att definiera ordet rehabilitering såsom vanlig sjukvård är ju att missbruka ordet! Att re-habilitera betyder väl att åter-uppbygga? Hur kan en aspergares hjärna återuppbyggas? Från vad - till vad? Har hjärnkirurgin verkligen kommit sååå långt? Om inte så är politikersnacket bara kvalificerat bullshit.

That´s your message, babe - it´s all just bullshit! I diktaturer är det som folkledarna säger och det som folket upplever helt olika saker. Allså: när vi ser att avståndet mellan ord och verklighet blir skrämmande stort - DÅ ÄR DET VÅR PLIKT ATT SÄGA IFRÅN!

helvete! Läser reportrar denna sida! Blir till att göra sig så anonym som möjligt om jag inte ska upptäckas som aspie utåt. Gör jag det kommer jag garanterat att gå från riktigt jobb till bidrag/ersättning. Skriver detta mot bakgrund av hur man brukar dissas pga AS. Risken är att precis alla misstag man råkar göra om man har AS helt plötsligt och felaktigt länkas samman med ens AS. Det i sin tur ger den felaktiga slutsatsen att man pga AS är olämplig för arbetet ifråga och att man därmed hamnar i bidragshopplöshet istället för riktigt arbete med riktig lön.

FB: kommer forumet tas upp i reportaget?

Fighterbabe skrev: Min uppfattning om politiker är att de är som krokodiler; Rappa i käften men saknar öron...

Mardröm skrev:

Fighterbabe skrev:

Mardröm skrev:hur kan du vara med i spektaklet.

Vad menar du???

I TV och svara på idiotfrågor som "offer"?

Är vi inte "offer" då? Offer för att vi inte passar in i majoritetssamhället. Och offer för en sjukskrivningspolicy som innebär krav på att man ska arbeta men inga krav på arbetsgivare som ska anställa? Det är ju fullt möjligt för sjukskrivna att inte klara av ett arbete enligt arbetsgivarnas krav men anses frisk av FK.

Kristofer skrev:helvete! Läser reportrar denna sida! Blir till att göra sig så anonym som möjligt om jag inte ska upptäckas som aspie utåt. Gör jag det kommer jag garanterat att gå från riktigt jobb till bidrag/ersättning. Skriver detta mot bakgrund av hur man brukar dissas pga AS. Risken är att precis alla misstag man råkar göra om man har AS helt plötsligt och felaktigt länkas samman med ens AS. Det i sin tur ger den felaktiga slutsatsen att man pga AS är olämplig för arbetet ifråga och att man därmed hamnar i bidragshopplöshet istället för riktigt arbete med riktig lön.

FB: kommer forumet tas upp i reportaget?

Ja, vem som helst kan ju läsa här. Utom på NFD, fast vem som helst skulle väl kunna regga sig här och efter en tid också på NFD. *Det gäller att misstänksamt granska alla nya medlemmar och deras inlägg: är det en NT-spion?*

Allvarligt talat, även om en journalist läser här skulle h*n ju inte kunna skriva om just dej (så du kan kännas igen) utan din tilllåtelse. Däremot kan h*n förstås skriva rent allmänt om "oss aspergare".

Eller är du rädd för att just din arbetsgivare skulle bli intresserad och läsa här? Själv tror jag att det bara är de NT som haft kontakt med aspergare (i tjänsten el privat) som skulle vara intresserade. Journalisten hade ju fått tag på FB tack vare hennes hemsida, alltså inte som medlem via pm, fattade jag det.

Kristofer skrev:helvete! Läser reportrar denna sida! Blir till att göra sig så anonym som möjligt om jag inte ska upptäckas som aspie utåt.

Jag förstår din bestörtning. Blev själv chockad när jag fattade att allting går in i Googles sökmotorer. Min tråd om "sexsamariter" råkade få 10 000 läsare och det var knappast troligt att det fanns så många aspergare på forumet. Det var då jag googlade och fann mina egna inlägg. Ruggigt, eftersom jag rätt så ofta byter åsikt om saker och ting. Ruggigt, om RFA börjar kolla varje skrivet ord.

MEN, å andra sidan - jag som är dålig på datorer - behöver inte lära mig att blogga, eftersom det tydligen är just det jag gör NU eftersom allting finns på Googles, om man har de rätta sökorden i det man skrivit.
Vilken chans att få påverka! vi kan ju sprida information om det mesta, inte bara asperger utan våra alldeles EGNA vinklingar av företeelsen livet. Många här är ju väldigt kloka och vi kan alltså påverka samhället med många väldigt nyktra åsikter, trots vår överintelligens!

Haha, vill man bli läst ska man skriva om sex. Det är förstås det jag borde skriva om i min nystartade blogg, i stället för om böcker och politik.

Minns min chock när googlade nåt (kommer inte ihåg vad) och det första som kommer är mitt eget inlägg i aspergerforum. Nåja, ingen vet ju vem jag är i verkligheten. Som sagt, det är väl bra om omvärlden får läsa våra kloka inlägg.

Jag kanske låter överdrivet paranoid. Förklaringen till det är, för att göra en lång historia kort, att jag kämpat som ett djur för att hitta ett yrke som jag fixar och där jag kan jobba som "vem som helst" utan bidrag och med riktig lön. Det betyder mycket för mig att försörja mig själv utan lönebidrag eller anpassat arbete - dvs. ha riktig lön och riktigt arbete. Därför vill jag verkligen inte förlora detta och därav en rädsla som kanske kan te sig oproportinerligt stor.

Det är inte så att jag inte är kapabel till riktigt arbete med riktig lön i grunden. Men som hällets struktur och tidsadan som präglar dagens samhälle ser ut så blir detta ett svårare mål än vad det egentligen skulle ha behövt varit. Detta gör att risken för att jag skulle hamna i lönebidrag eller anpassade arbeten, som jag lika gärna skulle ha kunnat klara av utan utbildning, blir större. Att jag inte vill hamna där tror jag står klart för de flesta som läst forumet under det senaste halvåret. En placering i sådana områden skulle för mig innebära att min djuriska kamp och min utbildning skulel ha varit meningslös. Tyvärr så tror jag också att den risken ökar proportionellt med antalet personer som vet om min AS-diagnons. Varför? Jo, det är mot bakgrund av att mina personliga egenskaper, misstag och annat som vägs in i en arbetsprestation då skulle bedömmas som saker som tillhör aspergerdiagnoser istället för att det faktiskt tillhör mig som person.

Nej, just nu har hag inte ett flashigt jobb eller flashigt liv, men jag har börjat en en ny era i mitt liv. Vägen mot att slutligen faktiskt kunna äga mig själv. Jag börjar med att skaffa mig ett yrke och arbete som jag inte kan ha utan viss utbildning och viss kompetens som jag faktiskt har lyckats ta till mig och som faktiskt inte vem som helst kan ta till sig. Även om det ska understrykas att många (de flesta människor tror jag faktiskt) skulle kunna ta till sig den kompetensen, det är ingen raketforskning jag håller på med.

Om jag nu tog över FB:s tråd så får moderator gärna splitta trådar.

Kvasir skrev:För många handlar det väl egentligen inte att inte kunna jobba utan att inte kunna jobba på NT-världens villkor, även om de skulle kunna göra ett betydligt bättre jobb än de flesta NT i många fall om bara arbetsplatsen accepterade individens sätt att fungera och sköta sitt jobb.

Ja det hade väl varit en dröm att få uppleva en arbetsplats med sådana vilkor men jag tror att de flesta som har varit ute och jobbat några år inser att på en vanlig arbetsplats med NT arbetskamrater så skulle det uppstå avundsjuka varför han eller hon som har detta handikapp som inte syns utanpå särbehandlas.

Och med särbehandling menar jag då att folk skulle acceptera att man har kanske ett lite annat sätt att utföra saker på eller kanske inte agerar lika samspelt i de sociala aktiviteterna.

Inger skrev:

Fighterbabe skrev: Min uppfattning om politiker är att de är som krokodiler; Rappa i käften men saknar öron...

Upphovsmannen heter Ian Wachtmeister...

Ihålig skrev:Sen jag blev självmedveten (tonåren) har jag haft ett extremt behov av att "göra allt för att bli normal" och, efter gymnasiet, skaffa jobb. Inte för att jag egentligen ville det, men för att 90% av alla konversationer som äger rum tar upp ämnet jobb.

Känner igen det där. Jag har alltid haft en hög arbetsmoral, fast den kommer inte så mycket inifrån mig själv egentligen, utan är mest skuldkänslor, tvång och krav från familjen & samhället. Att jobba har varit ett straff. Sen så har jag ändå misslyckats med nästan allt jag försökt göra efter gymnasiet, särskilt sånt som kräver att man ska kunna koncentrera sig och tänka, som att plugga. Jag har läst lite poäng här och var för att "ge sken" av att vara aktiv och duktig, men egentligen orkar jag inte. Jag tycks bara klara av meningslösa, monotona jobb där man kan gå på autopilot och vara nån sorts jobb-robot, men det känns ju extremt tråkigt och o-utvecklande. Jag tänker att jag skulle behöva vara sjukskriven för att "hitta mig själv" och vad jag vill göra, men det kanske är en lyx men inte får unna sig, då jag ju klarar av tråkjobben ?

Ni som inte jobbar; skulle ni kunna jobba om ni verkligen tvingade er eller orkar ni inte öht ? Är det lätt att få aktivitetsersättning pga AS, och brukar man bli lämnad i fred sen ? Jag vill absolut inte bli påprackad nån "aspergerhjälp" eller andra åtgärder. Att jag inte kan jobba/ plugga beror inte så mycket på AS i sig, utan på andra problem som jag vill lösa på egen hand.

KrigarSjäl skrev:

Inger skrev:

Fighterbabe skrev: Min uppfattning om politiker är att de är som krokodiler; Rappa i käften men saknar öron...

Upphovsmannen heter Ian Wachtmeister...

Jasså, då blev det ju inte bara komiskt utan riktigt ironiskt!

Anastasia skrev:Ni som inte jobbar; skulle ni kunna jobba om ni verkligen tvingade er eller orkar ni inte öht ?

Nej, jag lider av en svårartad kronisk depression och ett utomordentligt dåligt immunförsvar. Överdriven aktivitet brukar ge mig feber, eller allmän sjukdomskänsla och ont i halsen, torra ögon, känner mig bakis. Tex när jag varit på hundutställning.

Orkar inte mycket på dagarna, åker till affären i pyjamas etc. Vissa dagar orkar jag mer och då klär jag mig och sminkar mig, fast ofta så är orken slut efter att jag gjort det, så aktiviteten får ställas in, tex om jag tänkt åka till morsan eller gå på stan.

sugrövmanövern skrev:

Anastasia skrev:Ni som inte jobbar; skulle ni kunna jobba om ni verkligen tvingade er eller orkar ni inte öht ?

Nej, jag lider av en svårartad kronisk depression och ett utomordentligt dåligt immunförsvar. Överdriven aktivitet brukar ge mig feber, eller allmän sjukdomskänsla och ont i halsen, torra ögon, känner mig bakis. Tex när jag varit på hundutställning.

De där symtomen känner jag igen också, fast minus depression för det har jag inte. Räcker med att jag snackat i telefon länge, varit i stan eller hållt mig vaken på nån tid som kroppen inte är van vid så känner jag mig helt förstörd dan efter, som om jag sprungit maraton eller varit ute och partajat hela natten.

Gick och badade i söndags och sen blev jag jättesjuk med ont i halsen och groggy i bollen. Har varit halvkrasslig hela våren och knappt orkat nånting, utom korta spurtar som går över fort och dröjer länge innan de återkommer.

Igår piggnade jag faktiskt till lite och passade på att tvätta, dammsuga, måla fönster samt bygga klart soffbordet som jag började på för ett par månader sen. Men sen var jag helt utslagen och somnade jättetidigt för att vara jag. Hade tänkt träna lite också när jag ändå hade ångan uppe men det var bara att glömma!

Jag märker också av mer och mer utmattning av att vara ute och göra saker på stan, eller ibland bara att hamna i telefon en längre stund. Kan bli så trött att jag bara går och lägger mig och slocknar igen, även om jag sovit normalt, kvantitativt då alltså, och inte varit uppe mer än fem-sex timmar sedan jag sist gick upp.

Så inte konstigt att det är svårt med regelbundna sömnvanor, när man både kan fastna i aktiviterer och bli kvar uppe "för länge", och bli trött och inte kunna annat än gå och lägga sig på tok "för tidigt".

Världen är uppbyggd kring att alla har en ständigt identisk 8-16-8-16-8-16-cykel, och de flesta verkar kunna nöta in detta, men det är uppenbart att det inte alls är det enda fullt naturliga upplägget. Kanske dags att man började väga in insikt om det i samhällsmaskineriet, liksom...

Blir inte riktigt klok på om jag egentligen alltid varit sådan, eller om det är när man börjar bli lite äldre det här kommer. Men det sistnämnda är väl just vad flera andra har beskrivit också, har jag för mig.

Ångest och depression får jag definitivt när det är för mycket. Det är sådana dagar jag mest tröstäter alldeles för mycket dumt och onyttigt, inte sätter på telefonen, och gör just inget vettigt alls, möjligen försöker fördriva tiden med något spel i datorn som jag tycker är kul för tillfället.

Väl beskrivet, Pemer.

Själv borde jag göra andra strykningen på fönstret idag men orkar ingenting alls efter storinsatsen igår. Spelar aldrig spel men skriva på forum är avkoppling för mig när jag inte orkar göra något vettigare vare sig fysiskt, socialt eller mentalt.

Borde åtminstone gå en promenad eller nåt men det är lite för varmt just nu. Kanske senare mot kvällen... eller om man skulle våga sig på att försöka bada utan att bli sjuk igen...

Jag undrar om man hade vunnit 30 miljoner på ett lotteri hade det varit mer accepterat att stanna hemma då och inte jobba?

Hade folk tyckt att man varit en som undanhöll sig arbete då och inte bidrog?

Eller om man ärver pengar från en rik släkting så man blir ekonomiskt oberoende hade man varit tvungen att må dåligt då också för att man inte jobbar just nu?

rattlelizard skrev:Jag undrar om man hade vunnit 30 miljoner på ett lotteri hade det varit mer accepterat att stanna hemma då och inte jobba?

Hade folk tyckt att man varit en som undanhöll sig arbete då och inte bidrog?

Eller om man ärver pengar från en rik släkting så man blir ekonomiskt oberoende hade man varit tvungen att må dåligt då också för att man inte jobbar just nu?

Bara i Sverige. Att inte jobba är asocialt här. Även om man har råd att låta bli. Överklass och rika som tidigare inte förväntades arbeta jobbar nu t o m hårdare än andra. Att arbeta/alltid vara upptagen är fint, jobbar du 70+ timmar i veckan så är det extra fint.

Att inte göra nånting alls är mycket dåligt. Inte ens om man är sjuk är man ursäktad längre. För att bryta "utanförskapet" som man förväntas lida av så måste man ha "sysselsättning." (Tyvärr tror jag inte skriva på forum och spela datorspel räknas som sysselsättning.)

Kristofer skrev:helvete! Läser reportrar denna sida! Blir till att göra sig så anonym som möjligt om jag inte ska upptäckas som aspie utåt. Gör jag det kommer jag garanterat att gå från riktigt jobb till bidrag/ersättning. Skriver detta mot bakgrund av hur man brukar dissas pga AS. Risken är att precis alla misstag man råkar göra om man har AS helt plötsligt och felaktigt länkas samman med ens AS. Det i sin tur ger den felaktiga slutsatsen att man pga AS är olämplig för arbetet ifråga och att man därmed hamnar i bidragshopplöshet istället för riktigt arbete med riktig lön.

FB: kommer forumet tas upp i reportaget?

Ja, det här är reportrarnas enda chans att hitta rätt folk eftersom några myndigheter inte får lämna ut namn på oss.

Jag kommer förmodligen poängtera att alla är olika. ALLA människor, med eller utan diagnos. Bara för att en person med A.S. har svårt att passa tider, betyder det inte att ALLA har det. Bar för att en odiagnostiserad människa är folkskygg, betyder det inte att ALLA 'är det. Alla är unika individer, och alla har sina svagheter resp. styrkor. Skulle jag ha fast jobb skulle jag självklart se till att mina arbetsgivare visste om problematiken.

Jag kommer kanske nämna forumet, eller kanske rentutav de gör det...

Alien skrev: Journalisten hade ju fått tag på FB tack vare hennes hemsida, alltså inte som medlem via pm, fattade jag det.

Ja, det stämmer. men de hade förmodligen sökt på aktivitetsersättning här på forumet först.

Inger skrev:

rattlelizard skrev:Jag undrar om man hade vunnit 30 miljoner på ett lotteri hade det varit mer accepterat att stanna hemma då och inte jobba?

Hade folk tyckt att man varit en som undanhöll sig arbete då och inte bidrog?

Eller om man ärver pengar från en rik släkting så man blir ekonomiskt oberoende hade man varit tvungen att må dåligt då också för att man inte jobbar just nu?

Bara i Sverige. Att inte jobba är asocialt här. Även om man har råd att låta bli. Överklass och rika som tidigare inte förväntades arbeta jobbar nu t o m hårdare än andra. Att arbeta/alltid vara upptagen är fint, jobbar du 70+ timmar i veckan så är det extra fint.

Att inte göra nånting alls är mycket dåligt. Inte ens om man är sjuk är man ursäktad längre. För att bryta "utanförskapet" som man förväntas lida av så måste man ha "sysselsättning." (Tyvärr tror jag inte skriva på forum och spela datorspel räknas som sysselsättning.)

Nej precis, folk som vinner en massa miljoner deklarerar omedelbart att de naturligtvis ska fortsätta jobba och hej faderuttan. För fan, gå hem och njut av miljonerna, så kanske det blir lite fler jobb över till dem som inga har, men vill det... *roll*

Det verkar också bra typiskt svenskt att "Vad jobbar du med då?" är bland det absolut första man frågar en ny bekant. Här har jag ju själv med många vänner jag chattar med på Facebook världen runt faktiskt en hel del erfarenheter, och det är ärligt talat inte många som frågat vad jag jobbar med än.

En gjorde det just i dag sedan jag redan nämnt en massa om allt staterande och extraknäck, då kom hon att tänka på att fråga vad jag jobbar med annars när jag inte gör allt sådant. Annars brukar typiskt surrande med nya bekanta komma in på vad man tycker är roligt att göra, hobbies, musik- och filmsmak, vad man gillar för mat, och så kommer man in på massor av intressanta ämnen inom de ramarna.

I andra länder verkar det betydligt vanligare att vad du går och drar in din inkomst med på dagarna är mer just något du gör av det skälet, och det är din person och personlighet som är intressamt.

Men i Sverige har vi någon hämmad syn präglad av Luther och Jante, och hej kom och hjälp mig och jag vet inte vad... och här verkar tydligen personligheten sitta i yrket... kan man nästan tro... Klart är i alla fall att svenskar frågar en ny bekant om hans/hennes yrke mycket, mycket tidigt, det är vi nog alla mycket väl medvetna om.

Är inte den präglingen på *jobba, jobba, jobba* något slags tvångssyndrom om något???

Pemer skrev:Är inte den präglingen på *jobba, jobba, jobba* något slags tvångssyndrom om något???

Ja, det tycker jag ! För mig är det iaf nån tvångsmässig grej att man måste jobba och göra rätt för sig hela tiden. Det är ju en sak om man hittar nåt som man gillar, men de flesta jobb är ju ärligt talat rätt tråkiga och hjärndödande. Jag dömer inte andra, men jag har indoktrinerats till att känna mig extremt skyldig och som en dålig människa om jag inte jobbar. Jag hatar det, men så är det.

Nu är det alltså dags för inspelning av det reportaget som jag berättat om. På måndag är det dags! Så fort jag vet dag och tid som det kommer sändas så kommer jag uppdatera det här...