Hej!

Jag har funderat en del över hur i hela friden det kan komma sig att jag, som alltid har haft svårigheter med det sociala, har valt att jobba som logoped. Min starkaste teori är att jag trodde att jag under utbildningen skulle lära mig hur kommunikation fungerar, och att jag då skulle slå några flugor i en smäll: 1. bli socialt kompetent. 2. få en yrkesexamen, få jobb, bli stabil och lycklig.

Tyvärr visade det sig inte vara så enkelt. Jag har fått en yrkesexamen och ett jobb, men övriga punkter lämnar en del att önska. Så nu sitter jag här och ska hjälpa människor med deras kommunikationsproblem, trots att kommunikation är min egen största svårighet. Känns sådär. Går sådär.

Jag är nyfiken, finns det någon här som känner igen sig, någon som också har ett yrke som egentligen rimmar illa med ens svårigheter? Hur kommer det sig, i så fall?

Joooo.... jag är lärare. Och jag har inte hittat någon bra lösning åt problemet. Förutom att jag tänker gå ner i tid. Vill inte sluta helt, då det ändå är roligt... ibland... ofta. Och dessutom jobbar jag inte längre på en vanlig skola utan på en liten specialskola. Färre ungdomar och lugnare miljö. Men det är inte lätt.

I ditt fall: Kan du kanske specialisera dig på något? Barn som stammar eller något som i alla fall inte har med kommunikationens innehåll att gör?

4 termin sska, teoretiska delen - inga problem och intressant, praktiska - katastrof. Tänkte - det skulle vara så mycket arbete, konkreta saker man skulle prata, då mitt kommunikation problem skulle 'försvinna'. Men nej, jag är fortfarande rädd och blyg att prata (+ lite problem med språket, jag är inte svensk). Och den där kallprat med kollegor och patienter - det tar så mycket energi.

Så nu tänker jag plugga något nytt, men vad? läser forumet och det enda som verkar optimistiskt är - datorer, programmering, matematik. Stor risk, men vad annars?

arbetade som lärare (inte i Sverige) - ca 7 år 1:1 typ av undervisning - funkade perfekt, men gupp undervisning - inte så bra

Utbildade mig till fordonstekniker, och det främsta en bilmek måste kunna, förutom själva skruvandet såklart, är kundkontakt, inte så bra då man är en social kattastrof, ville ju helst be kunderna dra åt helsicke, ridå. Jobbade bara ngt år som det, började på ett sågverk istället, haha

Detta är inte mitt egentliga yrke men har nyligen accepterat,
att vara sekreterare inom föreningslivet.

Vill få mer praktisk erfarenhet och gärna lära mig mer om hur själva föreningslivet.

För övrigt kan jag väl säga att jag gjorde ett anlagstest genom AF som visade på att jag hade fallenhet för ett administrativt jobb typ receptionist eller kontorsjobb.

Katte skrev:Så nu tänker jag plugga något nytt, men vad? läser forumet och det enda som verkar optimistiskt är - datorer, programmering, matematik. Stor risk, men vad annars?

Molekylärbiolog?

plåtmonster skrev:

Katte skrev:Så nu tänker jag plugga något nytt, men vad? läser forumet och det enda som verkar optimistiskt är - datorer, programmering, matematik. Stor risk, men vad annars?

Molekylärbiolog?

måste säga att asperger är verkligen den röda tråden i mitt liv.
mina erfarenheter med jobb och asperger jobbproblem (alla jobb utomlands)
bra: städerska, väktare, lärare 1:1.
värsta: kontorsjobb (projekt assistent). kontakter med kollegor - så mycket dålig energi, var helt slut hemma, bara kämpade från dag till dag att ha det i cv.
i jämförelse - sjukhuset är lite bättre (jag har inte arbetat men har mycket praktik nu), men det är (om inte läkare jobb, och jag är inte läkare) slitsam fysiskt jobb för det mesta.
varför inte arbeta igen i de bra yrke? jag kan arbeta som städerska lite men inte nästa 20 år, och det är vad jag måste planera nu. sökte till väktare, fått inget svar, men här samma sak. något med utbildning är lite säkrare. lärare 1:1 - inte i Sverige, här måste man vara grupp-lärare. kollade också obduktion tekniken - ingen möjlighet att starta nu (även ringde sjukhuset om man kan starta som lärling).

måste tänka superpraktiskt nu. molekylärbiolog låter super men vad sen? forskning - nästan omöjligt att få jobb (för någon inte ung och invandrare). jag kan riska 3 år plugg till, sen är det slut. jag vet att jag kan disciplinera mig till tentor, obligatoriska träff i skolan och att ha lite kontakt med andra. tänker febrilt vad jag ska göra?

AustenAnnie skrev:Detta är inte mitt egentliga yrke men har nyligen accepterat,
att vara sekreterare inom föreningslivet.

Vill få mer praktisk erfarenhet och gärna lära mig mer om hur själva föreningslivet.

För övrigt kan jag väl säga att jag gjorde ett anlagstest genom AF som visade på att jag hade fallenhet för ett administrativt jobb typ receptionist eller kontorsjobb.

när jag arbetade som sekreterare var det yrke som gick stick i stäv ...
man pratar med klienter (ok), samtidigt kollegor pratar med dig och med varandra. små kommentar, skämt, sen är det fika - prat, skämt (inte mina), sen lunch, sen fika, sen kallprat med kollegor igen. jag var tröt tröt tröt med att lyssna till deras oljud. kunde inte koncentrera på jobbet.
hoppas du trivs bättre, AustenAnnie

Katte skrev:

AustenAnnie skrev:Detta är inte mitt egentliga yrke men har nyligen accepterat,
att vara sekreterare inom föreningslivet.

Vill få mer praktisk erfarenhet och gärna lära mig mer om hur själva föreningslivet.

För övrigt kan jag väl säga att jag gjorde ett anlagstest genom AF som visade på att jag hade fallenhet för ett administrativt jobb typ receptionist eller kontorsjobb.

när jag arbetade som sekreterare var det yrke som gick stick i stäv ...
man pratar med klienter (ok), samtidigt kollegor pratar med dig och med varandra. små kommentar, skämt, sen är det fika - prat, skämt (inte mina), sen lunch, sen fika, sen kallprat med kollegor igen. jag var tröt tröt tröt med att lyssna till deras oljud. kunde inte koncentrera på jobbet.
hoppas du trivs bättre AustenAnnie

Tack jag hoppas det.
Just nu så är tjänsten eller posten som sekreterare,
i en väldigt strikt och officiell miljö.
Kan och tänker inte avslöja i vilket sammanhang det rör sig om i detta fallet.
Verkar bli ganska många styrelsemöten men avskräcker mig inte.
Har faktiskt haft en liknande administrativ tjänst för flera år sedan.
Det kommer att gå vägen jag är envis om inte annat.

plåtmonster skrev:

Katte skrev:så nu tänker jag plugga något nytt, men vad? läser forumet och det enda som verkar optimistiskt är - datorer, programmering, matematik. Stor risk, men vad annars?

Molekylärbiolog?

Jag är faktiskt utbildad molekylärbiolog, men det passade inte mig att arbeta med det. Det var alldeles för enformigt och monotont. Jag ville inte gå vidare och doktorera, vilken är den största chansen till "fast" arbete. Om jag ska jobba så hårt måste jag verkligen brinna för det. De flesta som arbetar med molekylärbiologi får bara projektanställningar utifrån vilka anslag man får. Det var jobbigt att inte veta från månad till månad om man skulle få vara kvar.

Arbetsplatsen jag var på delades mellan dels forskare/doktorander och kliniker (laboratorieassistenter m.fl). Forskarna/doktoranderna var mer lika mig men klinikerna var lite svårare att umgås med. Det var mycket kallprat i fikarummet, vilket jag tyckte var jobbigt. Det var dessutom väldigt hierarkiskt vilket jag har svårt för. Jag kan inte tycka att en professor eller läkare är finare än vi andra och pratar med dem som med alla andra. Jag fick höra efteråt att proffessorn/handledaren för min grupp tyckte att jag ifrågasatte för mycket.


Mitt nuvarande jobb är ju inte heller optimalt för en aspie. Jag är projektledare i ett väldigt diffust projekt där ingen riktigt vet vad resultatet ska bli och ingen vet riktigt vad de ska göra. Jag måste sköta all administration, ta ansvar för att alla gör vad de ska, ta ansvar över ekonomin, ta egna initiativ, vara spindeln i nätet. Helst ska jag ringa en massa också (jag har telefonskräck, tack och lov för e-mail!). Jag ska anteckna på mötena och jag har svårt för att skriva så jag ens kan läsa det själv och framförallt om jag samtidigt ska leda mötet och lyssna på andra.
Det här passar egentligen inte mig alls. Men förutom mötena kan jag jobba precis när jag vill, det är bara 8h/veckan och jag tror inte jag orkar så mycket mer. Dessutom blev jag smickrad när jag blev tillfrågad och kunde inte säga nej...

Ett annat jobb jag har haft som jag verkligen inte rekommenderar är springvikarie inom skola och barnomsorg. Man visste inte från dag till dag om man skulle jobba. De kunde ringa på morgonen och säga att man skulle vara på en skola helst redan innan som låg helt i andra änden av stan (det var i Göteborg). Det var ofta svårt att hitta (jag har dåligt lokalsinne). När man väl var framme visste övrig personal inte vad jag skulle göra eller ibland inte ens att jag skulle komma. Jag hade ofta ingen aning om ifall man fick mat eller ej, skolmaten/dagismaten var sällan något jag gillade iallafall. Och konstigt nog var det alltid läraren som var sjuk som skulle vara rastvakt. Nya ansikten varje dag. Kallprat i lärarummet (fast oftast fick jag inte ens rast).

VilsenVilja skrev:

plåtmonster skrev:

Katte skrev:Så nu tänker jag plugga något nytt, men vad? läser forumet och det enda som verkar optimistiskt är - datorer, programmering, matematik. Stor risk, men vad annars?

Molekylärbiolog?

Jag är faktiskt utbildad molekylärbiolog, men det passade inte mig att arbeta med det. Det var alldeles för enformigt och monotont. Jag ville inte gå vidare och doktorera, vilken är den största chansen till "fast" arbete. Om jag ska jobba så hårt måste jag verkligen brinna för det. De flesta som arbetar med molekylärbiologi får bara projektanställningar utifrån vilka anslag man får. Det var jobbigt att inte veta från månad till månad om man skulle få vara kvar.

Så har det ju blivit i stort sett i överallt. Att ha en akademisk examen är inte längre en garanti för nånting längre. Och det gäller både äldre och yngre akademiker idag.

VilsenVilja skrev:Arbetsplatsen jag var på delades mellan dels forskare/doktorander och kliniker (laboratorieassistenter m.fl). Forskarna/doktoranderna var mer lika mig men klinikerna var lite svårare att umgås med. Det var mycket kallprat i fikarummet, vilket jag tyckte var jobbigt.Det var dessutom väldigt hierarkiskt vilket jag har svårt för. Jag kan inte tycka att en professor eller läkare är finare än vi andra och pratar med dem som med alla andra. Jag fick höra efteråt att proffessorn/handledaren för min grupp tyckte att jag ifrågasatte för mycket.

Känns igen extremt mycket från it-branschen. Jag hade/har också svårt för hierarkier, problem att förstå hur de fungerade och därmed problem att bete mig rätt. Jag ifrågasatte mycket vilket inte gick ihop med att jag samtidigt var den som klarade alla förändringar sämst (jag blev utbränd, fick depression, blev sjukskrivning) vilket alla kände till - kollegor, kunder, chefer. Jag hade också dålig fingerkänsla för åt vilket håll de ville - de var mer konservativa i synen på teknikutveckling än jag fattade.

VilsenVilja skrev:Mitt nuvarande jobb är ju inte heller optimalt för en aspie. Jag är projektledare i ett väldigt diffust projekt där ingen riktigt vet vad resultatet ska bli och ingen vet riktigt vad de ska göra. Jag måste sköta all administration, ta ansvar för att alla gör vad de ska, ta ansvar över ekonomin, ta egna initiativ, vara spindeln i nätet. Helst ska jag ringa en massa också (jag har telefonskräck, tack och lov för e-mail!). Jag ska anteckna på mötena och jag har svårt för att skriva så jag ens kan läsa det själv och framförallt om jag samtidigt ska leda mötet och lyssna på andra.
Det här passar egentligen inte mig alls. Men förutom mötena kan jag jobba precis när jag vill, det är bara 8h/veckan och jag tror inte jag orkar så mycket mer. Dessutom blev jag smickrad när jag blev tillfrågad och kunde inte säga nej...

8h/veckan? Projekt inom vad ? Har du försökt få klarare information om vad det går ut på?

Vad gör du resten av tiden ? Såg att du har eget företag inom webbdesign/grafisk design.

Det är ett projekt på kommunen inom kultursektorn. Projektet ska mynna ut i någon slags installation, hur och på vilket sätt är det meningen att vi ska komma fram till under tiden.

Två timmar i veckan undervisar jag på ett studieförbund (och lägger alldeles för mycket tid på förberedelser som jag inte får betalt för). På somrarna arbetar jag ibland som guide. Det är inga problem att prata med/för folk i dessa fall eftersom det handlar om ett av mina specialintressen.

Jag har eget företag, men jobbar inte längre i det. Jag är för dålig på att skaffa kunder och har för lite energi. Men jag har tänkt att jag ska syssla med företaget på deltid, fast jag ska byta inriktning. Jag har precis avslutat en högskoleutbildning om autism och tänker fortsätta på det spåret; jobba med kunskapsspridning, som handledare för de som jobbar med autism o.s.v. Men jag känner att jag inte bara vill/orkar syssla med autism hela dagarna. Jag lever ju med det ändå i vardagen och behöver få lite paus.

Stor del av min tid ägnas åt alla möten rörande mina barn och att förbereda och anpassa för dem (en har AS + ADHD, den andra står på kö till utredning). Även om jag älskar mina barn så tar det mycket kraft att hantera dem särskilt som jag själv har diagnos.Dessutom tvingas man hela tiden utbilda alla runtomkring om AS och bråka för att barnen ska få rätt stöd o.s.v.

Förutom det gör jag ingenting. Energin räcker inte till. Jag har nyss fått kontakt med arbetsförmedlingen och jag hoppas få en utredning på arbetsförmåga och att jag därefter kan få deltids sjukersättning.Jag vill gärna jobba också, men jag vet att jag aldrig kommer klara heltid.

Jag skulle inte heller fixa eget företag av samma skäl som du, även om det vore rena drömmen. Har heller ingen i släkten som varit egenföretagare vilket de flesta som kör eget har, verkar det som.

Har också funderat på deltids sjukersättning. Men är fortfarande så frisk (rent fysiskt alltså) att jag tror jag skulle kunna klara heltid. Med rätt förutsättningar och anpassningar vill säga!

En arbetspsykolog på AF gjorde en APU-utredning 2009 som visade att jag behöver anpassat arbete i någon form, ett renodlat, tydligt, lågstressigt arbete. En öppen fråga om det finns något sådant för mig idag i dessa kristider.

Båda barnen är NT tack och lov, så den oron slipper man.

AustenAnnie skrev:

Katte skrev:

AustenAnnie skrev:Detta är inte mitt egentliga yrke men har nyligen accepterat,
att vara sekreterare inom föreningslivet.

Vill få mer praktisk erfarenhet och gärna lära mig mer om hur själva föreningslivet.

För övrigt kan jag väl säga att jag gjorde ett anlagstest genom AF som visade på att jag hade fallenhet för ett administrativt jobb typ receptionist eller kontorsjobb.

när jag arbetade som sekreterare var det yrke som gick stick i stäv ...
man pratar med klienter (ok), samtidigt kollegor pratar med dig och med varandra. små kommentar, skämt, sen är det fika - prat, skämt (inte mina), sen lunch, sen fika, sen kallprat med kollegor igen. jag var tröt tröt tröt med att lyssna till deras oljud. kunde inte koncentrera på jobbet.
hoppas du trivs bättre, AustenAnnie

Tack jag hoppas det.
Just nu så är tjänsten eller posten som sekreterare,
i en väldigt strikt och officiell miljö.
Kan och tänker inte avslöja i vilket sammanhang det rör sig om i detta fallet.
Verkar bli ganska många styrelsemöten men avskräcker mig inte.
Har faktiskt haft en liknande administrativ tjänst för flera år sedan.
Det kommer att gå vägen jag är envis om inte annat.

Första mötet som sekreterare gick bra, tack och lov.
Betyget var att jag var för överambitiös och förde för mycket anteckningar.
Har fortfarande kvar uppdraget så jag är nöjd.

Ursäkta bumpar gammal tråd. Men nåt jag tycker är jobbigt är att det verkar vara så mkt grupparbeten på alla utbildningar. Även om det är ett "ensamt/självständigt yrke" man utbildar sig till så ska det visst till grupparbeten under själva utbildningen/kursen.

Just nu har jag "inget att göra", är "hemma och vilar" - fast har iofs tre barn.

Hemma med tre barn kan ju jämföras med heltidsarbete minst så så värst mycket vila är det nog inte tal om.

BellaBelle skrev:Ursäkta bumpar gammal tråd. Men nåt jag tycker är jobbigt är att det verkar vara så mkt grupparbeten på alla utbildningar. Även om det är ett "ensamt/självständigt yrke" man utbildar sig till så ska det visst till grupparbeten under själva utbildningen/kursen.

Just nu har jag "inget att göra", är "hemma och vilar" - fast har iofs tre barn.

Grupparbeten är för att du ska kunna jobba tillsammans med andra och lära dig det utifrån era olika individer.
Jag har tyckt att det varit väldigt givande med grupparbeten och jobbigt såklart men man har ju de dels för att lära sig att samarbeta med andra.
Vi lever i ett samhälle med individer och då behöver man kunna anpassa sig ibland.
Tror inte man kan komma ifrån att inte träffa människor om man inte väljer att leva som eremit och odla sin egen mat.
Så det är nyttigt med grupparbeten.
Det är alla fall min åsikt.

Fretshi skrev:Så det är nyttigt med grupparbeten.

-Nej.

Toblerone skrev:Joooo.... jag är lärare. Och jag har inte hittat någon bra lösning åt problemet. Förutom att jag tänker gå ner i tid. Vill inte sluta helt, då det ändå är roligt ibland... ofta. Och dessutom jobbar jag inte längre på en vanlig skola utan på en liten specialskola. Färre ungdomar och lugnare miljö. Men det är inte lätt.

I ditt fall: Kan du kanske specialisera dig på något? Barn som stammar eller något som i alla fall inte har med kommunikationens innehåll att gör?

Låter precis som min historia. Jag har gått neråt och neråt och nu är jag sen länge på lågstadiet, ungdomar lurade mig bara att dom skulle hämta nåt och hittade istället på bus i cafeterian.

KrigarSjäl skrev:

Fretshi skrev:Så det är nyttigt med grupparbeten.

-Nej.

Nja, om det FUNGERADE skulle det vara nyttigt. Men min erfarenhet är att en person (läs: jag) fick ta reda på alla fakta, medan de andra antingen skolkade eller skrev av mig. Minns att jag ironiskt nog fick väldigt bra betyg på en uppsats om autism (i barnkunskap).
När jag fick jobba med min bästis hade vi emellertid jättekul och gjorde ett väldigt ambitiöst projekt om Portugal.

KrigarSjäl skrev:

Fretshi skrev:Så det är nyttigt med grupparbeten.

-Nej.

Om man vill vara delaktig i samhället och jobba med andra individer, hur lär man sig det utan att arbeta gemensamt?

Kahlokatt skrev:

KrigarSjäl skrev:

Fretshi skrev:Så det är nyttigt med grupparbeten.

-Nej.

Nja, om det FUNGERADE skulle det vara nyttigt. Men min erfarenhet är att en person (läs: jag) fick ta reda på alla fakta, medan de andra antingen skolkade eller skrev av mig. Minns att jag ironiskt nog fick väldigt bra betyg på en uppsats om autism (i barnkunskap).
När jag fick jobba med min bästis hade vi emellertid jättekul och gjorde ett väldigt ambitiöst projekt om Portugal.

Precis så har arbetslivet varit för mig. Jag har fått göra allt jobb och när något gått fel har jag fått ta skulden. Jag skulle ha deltagit i fler grupparbeten i skolan och lärt mig hantera det där.

Lära mig hantera eller acceptera att det inte fungerade. Om det FUNGERADE skulle man inte behöva träna så mycket. Vore inte lika nyttigt då.

Jag har sen studenten (3) år jobbat på förskola. Första 2 åren hatade jag det men sista året trivdes jag fruktansvärt bra (de 2 första åren hoppade jag runt flera där i veckan mellan flera förskolor. Sista året var jag på samma). Jag har extremt bra social kompetens för att ha AS men blir extremt trött av människor och då fallerar det då jag ändå måste anstränga mig för att bete mig som min omgivning.

Problemet var att jag blev så trött av det. Ingen fritid då jag bara kom hem och sov/hade ångest efter jobbet. Är nu sjukskriven för utmattning. Så synd då jag trivs så bra med jobbet men inte har energi dör att orka med det. Försöker nu dundra på vad som skulle passa mig bättre. Blir stimulerad av människor och tycker service är kul... men måste vara i en lagom mängd så jag orkar med det