Jag är har i princip isolerat mig helt, fast jag går ju utanför dörren varje dag. Jag är inte rädd för människor, men känner ingen glädje av att umgås med dem.

KrigarSjäl skrev:Jag lever i någon slags isolering, ja. Självvald sådan. Om jag inte kan umgås med kreativa, intelligenta människor jag kan ha givande samtal med är jag hellre själv. Nu när jag inte går i skolan är de enda människorna jag träffar i stort sett familjen & butiksbiträden. Men det är alltså inget jag lider av, snarare trivs jag med det. Lida skulle jag göra om jag var tvungen att delta i någon påtvingad gemenskap.

Dito. Har behov av att få vara ifred minst 90% av min tid.

Går väl ut en eller max två gånger i veckan för att handla eller uträtta nåt ärende men då är det av ren nödvändighet, inte för att jag vill.

Om jag ändå är i stan brukar jag passa på att titta in till mamma eller min kompis men det blir inte så ofta, kanske en eller ett par gånger i månaden.

Sociala tillställningar, träffar, fester, gäster, gå ut och äta eller lyssna på musik blir ännu mer sällan, kanske nån gång i kvartalet.

Senaste tiden har jag varit sjuk också och då blir man inte precis mer social...

Jag har jobb som jag går till, är politiskt aktiv och besöker en kyrka. På så sätt har jag ett socialt liv.

Men jag vill inte kalla det ett normalt socialt liv för jag är mycket dålig på att själv ta initiativ till umgänge utanför dessa miljöer.

Jag går till jobbet och min AS-kompis undrar varför inte det räcker.
Men det är ju inte samma sak. På jobbet kan man ju inte riktigt vara sig själv.

Jag har en pojkvän också. Tycker att alltför mycket av min sociala tid är koncentrerad på honom just nu och att jag borde träffa mer vänner. Men han har inte heller så mycket vänner vilket oroar mig. Mitt ex var väldigt social och utåtriktad. Det betyder att jag fick väldigt mycket gratis som jag inte skulle ha fått annars men samtidigt försummade att bygga upp nya kontakter. Tror att förhållanden där man inte har så mycket vänner lätt leder till att man isolerar sig i varandra. Skedde delvis med mitt ex också trots att han var social.

Jag tycker det är stressande att planera upp sociala aktiviteter långt i förväg. Man vet ju aldrig vad man har lust att göra.

Det händer att jag kan låta bli att gå ut på en hel dag. Det är inte bra för mig och jag blir rastlös.

Ofrivilligt socialt isiolerad. Men tar de chanser jag får...

Jag träffar min kontaktperson 1 gng/vecka. Pratar med henne.

Tränar på gym, säger hej i receptionen -hejdå när jag går. Ev. byter man några ord... I styrkehallarna är alla så inne i sitt, ingen är där för att prata...

Min tränare ska satsa allt på sin träning/tävling nu så har ett uppehåll till efter hennes tävling så kanske vi fortsätter sen...

På cardioträningen på morgonen har jag med mig Shakira, ev. träffar jag nån annan hundägare, kan bli lite allmänt hundsnack...

Träffar folk i mataffären, säger hej när jag kommer till kassörskan (OFTAST en hon).

Hälsar på grannarna på gården, men inget mer...

Jobbar ideellt för att GÖRA något och träffa folk (På Peace & Love t.ex. jobbade jag)....

Kanske skulle tillägga att det nog skulle se helt annorlunda ut med mitt sociala liv om jag inte hade två extremt krävande barn. Gift är jag också, men han är så nöjd med tystnad och ensamhet. Är det nåt han tycker jag är jobbig för så är det att jag pratar för mycket, inte tvärtom...

Som jag uppfattat det finns det aspergare som VILL vara ensamma för det mesta och då arbetar de med sina specialintressen. Sedan finns det andra aspergare som VILL vara tillsammans med andra människor rätt så ofta, men inte får det - eftersom vi inte passar in.

Ni, i grupp 1. : Skatta er lyckliga! En självvald ensamhet måste vara underbar, eller?

Men vi i 2:an lider. Jag vill alltså INTE vara påtvingat ensam utan bara så där lite lagom, så jag hinner skriva mina sånger och måla några tavlor, dvs några timmar om dagen, men absolut inte flera dygn i sträck, vilket kan hända. När det händer beror det mest på att krafterna i kroppen saknas. Annars söker jag upp en vän eller någon samling. Lider just nu brist på lämpliga vänner och håller med t ex Krigarsjäl om att det trots allt är bättre med ensamhet än att sitta och kackla i en hönsgård.

Att sitta bland kallpratare och ljuga ihop lämpliga meningar utan innehåll är för mig ett passerat stadium. Det är inte värt priset.

alltså, synd att Sverige är så avlångt och att avstånden är så stora. Tror många här på det här forumet skulle trivas med en del andra medlemar men att resakostnader och avstånd sätter stopp.

Vi skull bo i ett land typ Holland eller Belgien som är små och det är lått att ta sig runt i landet.

Jag blir nästan lite förvånad. Finns det verkligen så mycket isolering i den här världen? Fascinerande fenomen. Det sitter väl just när jag skriver det här miljoner människor som är isolerade på var sitt håll. Vad beror det på egentligen? Kanske man skulle doktorera på det eller nåt?

Låter som ett bra uppslag. I många fall beror det nog på hur man bor.

* Bor man ensam i ett hus på landet kan man bli isolerad för att det är för långt till närmsta granne.

* Bor man i lägenhet är det nästan ännu lättare att bli isolerad för det verkar som att ju mer ihopklämd man blir, desto starkare murar har man mot sina grannar. Finns det inga andra gemensamma utrymmen än tvättstugan så finns inte heller någon naturlig förutsättning för social samvaro grannar emellan utan alla bara kilar in till sig så fort de kommer hem. Detta är en arkitektonisk miss som man får hoppas varit oavsiktlig, men som går att bygga bort/minimera i framtiden.

Såg just ett program om ett passivhus där man hade byggt en trevlig innergård/atrium mitt i huset med en sorts inomhusbalkonger framför varje dörr där lägenhetsinnehavarna kunde sitta och äta året runt. En som bodde där sa att det blev ett helt annat socialt klimat i det huset för det var så lätt att bjuda över nån granne på andra sidan atriet på en fika när man ändå såg varann från sina resp 'balkonger'. Lite samma känsla som en studentbostad, beskrev han det som. Finns också kollektivhus med gemensamma utrymmen och aktiviteter som befrämjar gemenskap med andra i huset.

* Klimatet kan också påverka. Är det svinkallt större delen av året så blir det ju lätt att man sitter inne och ugglar var och en för sig, än att mingla i folkvimlet på gator och torg som man kanske gör på sommaren och på varmare breddgrader.

* Sen finns det den sortens isolering där det inte spelar nån roll hur mycket arkitekturen, klimatet och kulturen stödjer social samvaro... där man inte känner någon gemenskap med sina grannar och därför inte vill vara social med dem. Ju mer udda man är, desto mindre är chansen att det ska finnas någon annan inom rimligt avstånd som man har mycket gemensamt med, ungefär som Moggy beskriver. Är man bara omgiven av en massa människor som man inte alls gillar, förstår eller blir förstådd av kan man känna sig mer isolerad än om man är helt själv.

Savanten Svante skrev:Jag vet fortfarande inte hur jag ska bete mig på mötet vi har i augusti...

Menar du OA-mötet? Det är väl bara att vara sig själv? Om du känner dig osäker eller obekväm av någon anledning så hoppas jag du talar om det för mig, Pemer eller nån annan du litar på så får vi se om vi kan stödja dig på något sätt.

Savanten Svante skrev:

Grimuald skrev:Hur hamnar man på bröllop?

Man känner en eller två som avser gifta sig.

(Tack för dagens skratt!)

* Bor man ensam i ett hus på landet kan man bli isolerad för att det är för långt till närmsta granne.

drömmer, längst bort på vägen, med lövskog, ekar främst. Grannar - nej tack.

TYcker de flesta här verkar ha sug efter umgänge. Jag söker det inte alls.

Mardröm skrev:TYcker de flesta här verkar ha sug efter umgänge. Jag söker det inte alls.

Får jag fråga hur du får tiden att gå? Om man är fördjupad i vissa intressen kan tiden försvinna, men annars?

På gymmet tycker jag det är lätt att få kontakt med människor. Iaf så pass att man hejar på varann och småsnackar lite i bastun och så där.

Kanske inte träffar några nya bästa vänner där men ändå, kul när man börjar känna igen en del som gör det ofta och som man växlar några ord med.

Debbido skrev:

Mardröm skrev:TYcker de flesta här verkar ha sug efter umgänge. Jag söker det inte alls.

Får jag fråga hur du får tiden att gå? Om man är fördjupad i vissa intressen kan tiden försvinna, men annars?

Numer är det tiufft men jag påtvingas väl en del vård, och sen har jag kvinna och några vänner, få, de flesta skulle jag gladeligen ha på 10 mils avstånd. Sen läser jag mest.
Och majoriteten av tiden funderar ja g på hur f-n jag ska få ett liv.

hm...mjo.

Jag är inte precis socialt isolerad o. vill inte vara det heller o. har kämpat för att inte bli det vilket börjat ge resultat. Har bl.a. lyckats finna två jättebra vänner!! Mår dåligt de perioder då jag går hemma hela dagarna. Dock finns det enstaka dagar då jag inte går ut utan vill vara för mig själv om det varit mkt. socialt utan andrum. Får ibland passa mig så det inte blir för mkt. socialt för då blir jag utpumpad.

Då jag fick min diagnos (i nov-07) sa psykologen; du har AS. men är social. Det stämmer bra!

Man kan må sämre av att isolera sig. Samtidigt ska man orka med det sociala o. inte betala ett för högt pris. Det gäller o. hitta en bra avvägning o. försöka öva.

Inger skrev:

Savanten Svante skrev:Jag vet fortfarande inte hur jag ska bete mig på mötet vi har i augusti...

Menar du OA-mötet? Det är väl bara att vara sig själv? Om du känner dig osäker eller obekväm av någon anledning så hoppas jag du talar om det för mig, Pemer eller nån annan du litar på så får vi se om vi kan stödja dig på något sätt.

Eh. Tjae.

Jag är inte orolig för själva beteendet tror jag. Mer för att planera så långt i förväg. Att säga att jag kommer nästa vecka är nästan att BE om bekymmer, om jag har en dålig dag då.

Långa avstånd gör långa problem. (stora problem).

Moggy skrev:På gymmet tycker jag det är lätt att få kontakt med människor. Iaf så pass att man hejar på varann och småsnackar lite i bastun och så där.

Kanske inte träffar några nya bästa vänner där men ändå, kul när man börjar känna igen en del som gör det ofta och som man växlar några ord med.

Jo, jag träffade ju folk på det förra gymmet som man körde samma pass tillsammans med... men här, på det rena styrkegymmet är alla så inne i sitt..

Mardröm skrev:...sen har jag kvinna...

Vad jag har förstått från andra trådar verkar du tro att pengar skulle lösa dina problem. Jag inbillar mig att hitta en kvinna skulle lösa mina problem.

Det kanske inte är så enkelt för någon av oss...?

Ha kvinna, det låter som ha hund eller ha bil...

Fast man säger ju ha fru, eller ha barn. Hmm. Märkligt att det låter så illa med just "ha kvinna"..

alfapetsmamma skrev:Ha kvinna, det låter som ha hund eller ha bil...

Fast man säger ju ha fru, eller ha barn. Hmm. Märkligt att det låter så illa med just "ha kvinna"..

Jag reagerade inte alls på det utan tyckte det var ett neutralt uttryck. Hur tycker du att "ha en man" låter? *undrar*

Uttrycket att "ha en kvinna" används ibland, oftare förr, som en omskrivning för att ha sex med henne, ofta med en underton av kvinnan som mera passiv och inte nödvändigtvis särskilt villig deltagare. Det kan vara en anledning att uttrycket låter illa i vissa sammanhang och en anledning att använda uttrycket med försiktighet.

Motsvarande uttryck om män tror jag inte finns.

Kvasir:
Tack för info. Det kände jag inte till.

Notera att jag inte använde uttrycket. Jag bara citerade det utan att reagera på att det skulle låta illa...