craazy skrev:Så för mig handlar det mycket om okunskap och osäkerhet när det kommer till känslor. Jag vill förstå vad jag känner och varför jag känner som jag känner, och det är det som är det svåraste utav allt, att koppla den biten.

Du kan bara skapa teorier men aldrig skaffa dig en förståelse på annan väg än genom att studera evolutionen. Då förstår du att du inte förstår och inte kan förstå. Om man tänker efter så förstår man också att det inte är möjligt för någonting att förstå sig själv eftersom en atom inte kan förstå sig själv så kan heller inte miljarder atomer som är organiserade tillsammans förstå sig själva. Föreställ dig en apelsin som kan förstå sig själv, jävligt klyftig apelsin alltså.
Du kan bara skapa teorier och alla är dömda att vara ofullständiga. Skit i förståelsen och lev istället.

Jag har haft med psykiatrin att göra i ungefär fem år nu varav ungefär ett halvår ofrivillig inläggning. Helt uppriktigt har jag aldrig upplevt att jag mår dåligt, inte på något sätt lidit. Upplever heller aldrig att jag mår nämnvärt bra. Tänker mer att om jag har mat på bordet och tak över huvudet så är väl allt bra. Blir givetvis inte dum i huvudet utan kan givetvis i en diskussion med psykiatriker förstå att jag uppfyller kriterierna för depression men utan att jag upplever att jag mår dåligt.

Ser inte det som ett problem att inte ha kontakt med sina känslor. Som jag upplever det brukar människor mestadels beklaga sig över hur dåligt de upplever att de mår. Tycker det verkar mycket bättre att inte behöva bry sig om hur man upplever hur man mår utan till exempel avgör huruvida man har det bra genom att kolla om man har mat för dagen. Slipper en hel del problem som andra människor skapar för sig själva.