jag har upptäckt att jag har ganska svårt att fatta mina egna känslor.

t ex har jag umgåtts mycket med personer som fått mig att må ganska dåligt, iallafall borde jag ha gjort det, och jag kan ju se att jag har mått ett visst sätt under dom perioderna, men kan inte direkt se att jag mått "dåligt". Jag har heller inte känt rädsla mer än nervositet när kroppen början darra, och då har jag ändå blivit hotad och misshandlad ett antal gånger. Nu i efterhand kan jag se att perioder då jag såg mycket Sex and the city ville jag gärna ligga med mycket killar, sen när jag läst typ mörka böcker har jag absolut velat seriöst dejta istället, för att sedan byta bok och vilja göra på ett annat sätt.. Skulle absolut kunna göra vadfan som helst bara jag sett/läst det nånstans. Jag har försökt identifiera känslan av när jag mår bra men ser inget riktigt mönster. Blir så fascinerad av människor som kan säga att Nu sårar du mig, nu mår jag dåligt. Jag vill också vara säker på mina känslor nån gång och inte vända kappan efter vinden! Vilket jag gör inte för att jag är lätt övertalad utan för att jag inte har en aning om vad det jag känner betyder. Jag måste typ agera ut det och sen se. Jag har absolut inga problem med ångest i vardagen, vad jag vet, utan glider omkring ganska blank.

Fan om nån orkat läsa, min fråga är iallafall, (eftersom jag antar att det har med min asperger att göra?)
om någon upplever samma och hur ni isåfall avgör hur man ska göra val i livet typ vilka man ska umgås med, vad man ska göra. Eller ska man gå efter allmänna riktlinjer?

dipsy skrev:jag har upptäckt att jag har ganska svårt att fatta mina egna känslor.

Låter lite som alexitymi

aha..

Jag har samma problem... fick bra hjälp av en psykolog att urskilja mina känslor och vad de var kopplade till men han slutade tyvärr. Går inte lika bra på egen hand.

dipsy skrev:Blir så fascinerad av människor som kan säga att Nu sårar du mig, nu mår jag dåligt. Jag vill också vara säker på mina känslor nån gång och inte vända kappan efter vinden! Vilket jag gör inte för att jag är lätt övertalad utan för att jag inte har en aning om vad det jag känner betyder. Jag måste typ agera ut det och sen se. Jag har absolut inga problem med ångest i vardagen, vad jag vet, utan glider omkring ganska blank.

Har du någon vän som känner dig riktigt bra som du skulle kunna bolla med. Jag kan tänka mig att du behöver lyssna av dina känslor och ha en trygg omgivning att uttrycka hur du känner då.
Men visst, det kan vara alexitymi också.

Alexitymi är en dysfunktion i det psykiska fungerandet som kännetecknas av problem med att mentalt representera och finna ord för sina känslor. I populationer bestående av personer med psykosomatiska och psykiatriska diagnoser är alexitymi överrepresenterat.

Brister i identifikation och verbalisering av kroppsliga affektiva responser antas medverka till dysfunktionell affektreglering.

Att kunna identifiera sina egna emotioner antas även vara centralt för att förstå and­ras känslor (empati) och förmågan att skapa nära relationer till andra.

I den refererade studien undersöktes alexitymi i relation till empatisk förmåga, till anknytningsmönster och till ansiktsimitation.

Resultaten visade att personer med högre grad av alexitymi hade svagare imitativa responser i den ansiktsmuskulatur som uttrycker negativa emotioner. De visade sämre förmåga till inlevelse (empati) och hade otryggare anknytning än personer med lägre grad av alexitymi.

Skit i känslorna, kör ditt egna race, rock´n´roll!. Vi lever och vi dör, imorgon kan du vara död så ta tillvara på dagen, inte vill du ägna den sista tiden åt att fundera kring en massa känslor som freudianismen indoktrinerat oss alla att dom är viktiga och bör analyseras? Skippa navelskådandet och lev ut, misstagen är livets krydda, misstagen är de som skapar genier. Kasta dig in i allt förbehållslöst! Då dör du en vacker dag med ett leende på läpparna. Du har inget att förlora mer än livet och livet kommer du ändå att förlora så de e bara att köra på tills vi når livets höjdpunkt alltså döden och slutet på allt lidande
Där har du min syn på saken, lycka till!

Gör man inte misstag så lär man sig inte heller hur man ska undvika dem.

KourosGould skrev:Du har inget att förlora mer än livet och livet kommer du ändå att förlora så de e bara att köra på tills vi når livets höjdpunkt alltså döden och slutet på allt lidande

Då hann du aldrig komma på hur man skulle göra slut på lidandet - och att du KUNDE göra det! Sedan har det ju en viss betydelse NÄR livet tar slut. Maten tar också slut, men det är ju bra om man hunnit äta upp den. Och döden är förvisso livets slutpunkt, taskigt om det vore en höjdpunkt man inte hinner njuta en nanosekund av... Du är väl inte indoktrinerad av religioner som förhärligar döden...?

KourosGould skrev:en massa känslor som freudianismen indoktrinerat oss alla att dom är viktiga och bör analyseras

Alla verkar inte ha blivit indoktrinerade till det... jag tror fler blivit indoktrinerade till att tro att det är viktigt att avvisa allt som Freud kom fram till.
Däremot anser jag det ofattbart viktigt att förstå att alla känslor som tycks dyka upp från ingenstans alltid beror på ens tankar och ingenting annat. Problemet är att när känslorna stormar fram så glömmer man ofta totalt bort tanken som startade det och till och med att man över huvud taget hade tänkt något.
Man behöver inte dö - det räcker att slappna av!

Miche skrev:Gör man inte misstag så lär man sig inte heller hur man ska undvika dem.

De skönaste misstagen är de som undviks därför att någon redan gjort dem...

Habiliteringen har kurser för oss med AS där man kan få hjälp att både identifiera känslor hos sig själv och hos andra samt hjälp att hantera dessa.

gadas skrev:

Miche skrev:Gör man inte misstag så lär man sig inte heller hur man ska undvika dem.

De skönaste misstagen är de som undviks därför att någon redan gjort dem...

Man härdas inte av andras misstag. Den som aldrig gjort misstag och utsatt sig för motgångar kommer heller inte kunna hantera en motgång när den väl kommer. Det är enkel logik.

KourosGould skrev:Skit i känslorna, kör ditt egna race, rock´n´roll!. Vi lever och vi dör, imorgon kan du vara död så ta tillvara på dagen, inte vill du ägna den sista tiden åt att fundera kring en massa känslor som freudianismen indoktrinerat oss alla att dom är viktiga och bör analyseras? Skippa navelskådandet och lev ut, misstagen är livets krydda, misstagen är de som skapar genier. Kasta dig in i allt förbehållslöst! Då dör du en vacker dag med ett leende på läpparna. Du har inget att förlora mer än livet och livet kommer du ändå att förlora så de e bara att köra på tills vi når livets höjdpunkt alltså döden och slutet på allt lidande
Där har du min syn på saken, lycka till!

kommer köra på det

gadas skrev:

KourosGould skrev:Du har inget att förlora mer än livet och livet kommer du ändå att förlora så de e bara att köra på tills vi når livets höjdpunkt alltså döden och slutet på allt lidande

Då hann du aldrig komma på hur man skulle göra slut på lidandet - och att du KUNDE göra det! Sedan har det ju en viss betydelse NÄR livet tar slut. Maten tar också slut, men det är ju bra om man hunnit äta upp den. Och döden är förvisso livets slutpunkt, taskigt om det vore en höjdpunkt man inte hinner njuta en nanosekund av... Du är väl inte indoktrinerad av religioner som förhärligar döden...?

Hm... jag tänkte precis fråga dig detsamma... Det där med att man kan göra slut på allt lidande innan man har dött? låter minst sagt religiöst i mina öron.
Det har ingen betydelse när livet tar slut om man tror att man är ett offer och där med lever som ett offer, många håller med mig om detta och tar därmed livet av sig eftersom de inte fattat att man kan ta sig ur offermentaliteten som bland annat freudianismen skapat. Desto tryggare människor är desto fler tar livet av sig eftersom man inte klarar av motgångar eftersom de blir så sällsynta. Om man inte tål motgångar så ser man sig till slut som ett offer eller tvärt om: om man ser sig som ett offer så tål man inte motgångar. Det blir ens ond spiral som blir svår att bryta om man lever i en freudiansk världsåskådning.
Jag inbillar mig att det är underbart att bara vila (vara död) och vara fri från lidande, därför är det en höjdpunkt. Livet är plågsamt hur man än gör så det är bara att acceptera det och leva med det. Varför tar jag inte livet av mig? Jo, jag kommer ha tillräckligt med tid att vara död senare... Döden kan man inte avsluta, men livet? Varför inte leva detta plågsamma liv om det ändå kommer ta slut? Det enda sättet att verkligen förlora livet är i och för sig genom att leva det som en freudian, som ett offer, som en vekling, som en trygghetsnarkoman med motstånds- och misstagsfobi. Sannerligen, vi har inget att förlora annat än genom att se oss själva som (och leva som) ett offer, det är livets ända möjliga misstag.

gadas skrev:KourosGould skrev:
en massa känslor som freudianismen indoktrinerat oss alla att dom är viktiga och bör analyseras

Alla verkar inte ha blivit indoktrinerade till det... jag tror fler blivit indoktrinerade till att tro att det är viktigt att avvisa allt som Freud kom fram till.
Däremot anser jag det ofattbart viktigt att förstå att alla känslor som tycks dyka upp från ingenstans alltid beror på ens tankar och ingenting annat. Problemet är att när känslorna stormar fram så glömmer man ofta totalt bort tanken som startade det och till och med att man över huvud taget hade tänkt något.
Man behöver inte dö - det räcker att slappna av!

Avslappning leder till passivitet, passivitet leder till likgiltighet, likgiltighet leder till ångest, ångest leder till självmord om det vill sig riktigt illa.
Freud har bidragit till vissa saker, han kom på en massa smarta ord! Projicering, sublimering, regression mm. Vissa kanske ser ett egenvärde i att avvisa freud och då troligen av antisemitiska skäl men dom är i minoritet. Man behöver verkligen inte vara antisemit för att ogilla freuds idéer.

Upplever du det som meningsfullt att tänka på att när dina känslor stormar fram så glömmer du totalt bort tanken som startade det och till och med att du över huvud taget hade tänkt något?
Vad du än gör... kasta inte bort ditt liv!
Man fastnar lätt i navelskådande om man tror att det leder till att man mår bättre, oftast är det tvärt om.

dipsy skrev:

KourosGould skrev:Skit i känslorna, kör ditt egna race, rock´n´roll!. Vi lever och vi dör, imorgon kan du vara död så ta tillvara på dagen, inte vill du ägna den sista tiden åt att fundera kring en massa känslor som freudianismen indoktrinerat oss alla att dom är viktiga och bör analyseras? Skippa navelskådandet och lev ut, misstagen är livets krydda, misstagen är de som skapar genier. Kasta dig in i allt förbehållslöst! Då dör du en vacker dag med ett leende på läpparna. Du har inget att förlora mer än livet och livet kommer du ändå att förlora så de e bara att köra på tills vi når livets höjdpunkt alltså döden och slutet på allt lidande
Där har du min syn på saken, lycka till!

kommer köra på det

Underbart! ^^

KourosGould skrev:Avslappning leder till passivitet, passivitet leder till likgiltighet, likgiltighet leder till ångest, ångest leder till självmord om det vill sig riktigt illa.

Är det Freud? I så fall vet jag bättre än han den här gången. Avslappning leder inte till passivitet - i så fall skulle vi väl dö redan av att gå och lägga oss på kvällen.

KourosGould skrev:Upplever du det som meningsfullt att tänka på att när dina känslor stormar fram så glömmer du totalt bort tanken som startade det och till och med att du över huvud taget hade tänkt något?

Nej, jag upplever det inte så, jag har insett att inget annat än mina tankar kan skapa mina upplevelser. Jag kan inte tvinga bort en känsla, men jag kan välja hur jag ska tänka.

Det som behövs är kunskap om vad ångest är - det är inte Freud.

KourosGould skrev:Livet är plågsamt hur man än gör så det är bara att acceptera det och leva med det.

Nej, det är inte det. Det kan se ut som den sista utvägen för en människa som aldrig fått någon verklig hjälp med sina problem. Jag accepterar det inte längre och behöver inte leva med det. Men när du påstår det så drar du undan fötterna för människor som skulle kunna lära sig att slippa lidandet.

Det finns ingen som helst logik i att livet bara skulle vara ett lidande. Det finns en logik i tillfällig smärta och ångest, eftersom det gör att vi aktar oss för att bli skadade eller sjuka.

KourosGould skrev:Man härdas inte av andras misstag. Den som aldrig gjort misstag och utsatt sig för motgångar kommer heller inte kunna hantera en motgång när den väl kommer. Det är enkel logik.

Nej, precis, man slipper bli härdad och kan fortsätta vara människa. Motgångar får man utan att göra misstag!

gadas och KourosGould, läs detta innan ni fortsätter.

En kollosalt genomtänkt dikt

En är blind och en är döv
Den ena talar, den andra tecknar
Men vem hör och vem ser
Med vem diskuterar vem?
Åh Teresias!
Ska människor aldrig lära sig kommunicera?
- Platon

Pax!
Emotioner/känslor är inte enkla! Man bör nog fråga sig vad man vill lära sig. Vill man lära sig att veta vilka känslor/emotioner man upplever i ett visst tillfälle så kan man öva på det. Då skall man nog tala med en psykolog.
Det finns nog ingen "perfekt" teknik.
Vad vill man göra med sina känslor/emotioner?
Detta är ju en filosofisk eller teoligisk fråga. Livet är nog inte så enkelt som man skulle önska sig.

Krake skrev:gadas och KourosGould, läs detta innan ni fortsätter.

En kollosalt genomtänkt dikt

En är blind och en är döv
Den ena talar, den andra tecknar
Men vem hör och vem ser
Med vem diskuterar vem?
Åh Teresias!
Ska människor aldrig lära sig kommunicera?
- Platon

Vissa människor har inte förmågan att se en sann och intressant konversation när dom ser en. Vi har en alldeles underbar diskussion jag och gadas och som säkert är mycket givande för oss båda hoppas jag.

gadas skrev:KourosGould skrev:
Avslappning leder till passivitet, passivitet leder till likgiltighet, likgiltighet leder till ångest, ångest leder till självmord om det vill sig riktigt illa.

Är det Freud? I så fall vet jag bättre än han den här gången. Avslappning leder inte till passivitet - i så fall skulle vi väl dö redan av att gå och lägga oss på kvällen.

Just det som du här citerar har inget med freud att göra utan med att du sa att avslappning löser allt lidande. Jo, avslappning leder till passivitet och man om slappnar av (sover ?) hela tiden så dör man. Jag säger inte att avslappning alltid är av ondo men det gör inte att man undviker lidande, det går inte att undvika lidande. Om man tror att avslappning leder till att man undviker lidande så kommer man med allra största sannolikhet bli en väldigt passiv människa.

gadas skrev:KourosGould skrev:
Livet är plågsamt hur man än gör så det är bara att acceptera det och leva med det.


Nej, det är inte det. Det kan se ut som den sista utvägen för en människa som aldrig fått någon verklig hjälp med sina problem. Jag accepterar det inte längre och behöver inte leva med det. Men när du påstår det så drar du undan fötterna för människor som skulle kunna lära sig att slippa lidandet.

Det finns ingen som helst logik i att livet bara skulle vara ett lidande. Det finns en logik i tillfällig smärta och ångest, eftersom det gör att vi aktar oss för att bli skadade eller sjuka.

Okej, jag ska förklara mig lite mer detaljerat eftersom jag delvis håller med vad du säger. Jag har aldrig sagt att livet endast är lidande. Du säger emot dig själv (du sa att allt lidande kan undvikas), du säger nu att lidande är ur evolutionärt logiskt och nödvändigt. Hur ska vi kunna undvika något som är så nödvändigt för människans överlevnad att det finns inskrivet i varje människas gener, nämligen förmågan att lida och det oundvikliga i lidandet eftersom en människa som inte lever så som det är gynnsamt så kommer den att lida. Passivitet leder till lidande. Hmm.. det här har blivit en komplicerad diskussion. Jag ska förklara vad jag menar:

Man kan lida av tre saker: yttre faktorer, brist på yttre faktorer (passivitet) och offermentalitet. De två förstnämnda utesluter varandra medan den sistnämnda kan kombineras med någon av de två förstnämnda. Det idealiska är att bara lida av yttre faktorer.
Dessa olika "saker" som leder till lidande leder också till olika sorters lidande. Yttre faktorer kan leda till lidande så som sorg, smärta, ilska (vissa upplever ilska som lidelsefullt). Brist på yttre faktorer leder till ångest vilket är ett betydligt mer klaustrofobiskt lidande som kan leda till självmord eftersom man inte kan se en utväg, det finns ingen utväg och människan utsätts för det som inom psykologin kallas inlärd hjälplöshet. Man kan likna det vid misshandel och tortyr. Ett bra liv gör ont för det är ändå oundvikligt och vi är skapta för det, ett liv som inte gör ont är det något fel på, det går emot våra gener att vara passiva, det är inte gynnsamt och därför plågas vi av inre ångest. Då kan det bli en ond cirkel att vi blir mer och mer rädda för ångest och lidande och desto mer passiva blir vi och desto mer klaustrofobiskt och oförklarligt lidande utsätts vi för.

Livet ska misshandla en, annars kommer man att torteras till döds av sin ångest. Vi är skapta för kamp, för att kämpa för vår överlevnad eller något annat om överlevnaden inte är i fara (vilket egentligen är högst onaturligt och ovanligt inser man om man studerar historia och antropologi) och när vi lever i en vadderad värld så går det så mycket emot våra gener att det blir ångest.
De flesta liv växlar idag fram och tillbaka mellan yttre faktorer och brist på yttre faktorer men det värsta man kan ha är en offermentalitet som oftast skapas under de perioder då man har brist på yttre faktorer, sen vips så dör någon när och kär (yttre faktor) och så klarar man inte av att hantera det och går under av sin offermentalitet.

gadas skrev:

KourosGould skrev:Man härdas inte av andras misstag. Den som aldrig gjort misstag och utsatt sig för motgångar kommer heller inte kunna hantera en motgång när den väl kommer. Det är enkel logik.

Nej, precis, man slipper bli härdad och kan fortsätta vara människa. Motgångar får man utan att göra misstag!

Jag håller med, men misstag är en sorts motgång som även den är nödvändigt för att man ska lära sig något. Jag rekommenderar boken David och Goliat av Malcolm Gladwell. Han tar upp misstagen och bristernas starka sida (han är väldigt aspig dessutom). Brister och misstag är det som skapar genier.

Jag kan verkligen relatera till att ha svårt med att identifiera känslor...

Vissa känslor har jag lärt mig med åren att försöka förstå och koppla, men det är fruktansvärt svårt. För mig handlar det mycket om att jag inte förstår, men jag försöker lära mig och försöker lära mig förstå.

Som i dagsläget till exempel...
Jag fick min Asperger-diagnos(samt definitivt besked om ADD) veckan innan jul. Det var ganska väntat att jag skulle få dem, men trots det, har jag haft världens känslostormar och jag har varit väldigt instabil i mitt mående(kroppen reagerade väldigt starkt).
Varför och vad det är för känslostormar har jag haft väldigt svårt att definiera, men jag har kommit fram till att mycket beror på osäkerhet och okunskap om det hela ämnet. Att få mina diagnoser vände upp och ner på mitt liv på grund av att jag måste ändra min utgångspunkt om hur jag ska hantera saker och ting. Tidigare har jag varit ovetande om vad som "felat" och hanterat det därefter, men nu, när jag har något konkret att utgå ifrån, har det varit svårt att smälta och anpassa sig efter det...

Men jag har märkt att ju mer jag lär mig och läser på om det hela, och att jag för varje dag som går, också märker att jag faktiskt inte är ensam om mina svårigheter som jag kämpat så länge med, lär jag mig att acceptera det och försöka lära mig leva med det faktum att jag faktiskt har något som är definierat och jag är inte "konstig" utan anledning, om man missförstår mig rätt.

Så för mig handlar det mycket om okunskap och osäkerhet när det kommer till känslor. Jag vill förstå vad jag känner och varför jag känner som jag känner, och det är det som är det svåraste utav allt, att koppla den biten.