Hur ofta tar ni er utanför dörren?
Är du socialt skygg/fobisk?


Jag måste nog svara,
Genomsnittligen 1-2 gånger i veckan, och
ja.

Jag är rätt så isolerad, känner mig ofta som en eremit.

Jag går bara ut när jag ska på möten eller handla i princip. Isolerad ja. Skulle ta länge innan nån sku reagera om jag dog. Vet inte om jag uppfyller social fobi, jag är jättesocial ibland, men jag är nervös ochångest innan, under och efter
...

Ganska isolerat. Men nästan alltid självvalt.

Jag tar mig ju till jobbet varje dag men bortsett från det tar jag mig sällan utanför dörren.

Om jag är socialt skygg/fobisk? Vet inte. Jag har i alla fall svårt att hitta sociala sammanhang där jag trivs. AS-träffar brukar jag gilla men det finns inga här på Gotland.

Jag lever i någon slags isolering, ja. Självvald sådan. Om jag inte kan umgås med kreativa, intelligenta människor jag kan ha givande samtal med är jag hellre själv. Nu när jag inte går i skolan är de enda människorna jag träffar i stort sett familjen & butiksbiträden. Men det är alltså inget jag lider av, snarare trivs jag med det. Lida skulle jag göra om jag var tvungen att delta i någon påtvingad gemenskap.

Mats skrev:Jag tar mig ju till jobbet varje dag men bortsett från det tar jag mig sällan utanför dörren.

Om jag är socialt skygg/fobisk? Vet inte. Jag har i alla fall svårt att hitta sociala sammanhang där jag trivs. AS-träffar brukar jag gilla men det finns inga här på Gotland.

Allt som Mats skrev stämmer på mig också (frånsett Gotland).

/Barracuber

Jag slipper visserligen jobbiga sociala situationer, men man missar det positiva man får ut av att vara bland människor. På nåt sätt känns det som att livet inte är på riktigt.

Jag var nyligen på ett bröllop där de sociala förhållandena passade mig så pass bra att jag kunde uppskatta det, och det gav mersmak. Kändes som att jag blev en annan person för en stund. När man som jag funderar på vad man ska göra i framtiden så kändes det som att (ursäkta klyschan) mina vyer vidgades.

Så jag har valt isoleringen, men vill ut ur den samtidigt.

mnordgren skrev:Jag slipper visserligen jobbiga sociala situationer, men man missar det positiva man får ut av att vara bland människor. På nåt sätt känns det som att livet inte är på riktigt.

Jag var nyligen på ett bröllop där de sociala förhållandena passade mig så pass bra att jag kunde uppskatta det, och det gav mersmak. Kändes som att jag blev en annan person för en stund. När man som jag funderar på vad man ska göra i framtiden så kändes det som att (ursäkta klyschan) mina vyer vidgades.

Så jag har valt isoleringen, men vill ut ur den samtidigt.

Jag håller med. Jag har också hamnat i sociala situationer där jag verkligen trivts och blev plötsligt väldigt social och spirituell (annars är jag tyst och inbunden). Tyvärr händer det alltför sällan för att jag ska orka söka upp liknande situationer.

Jag har lagt märke till att de flesta av oss, om inte alla, verkar vara ganska isolerade när det gäller socialt liv. Ingen verkar kunna följa normen och tycker att det är svårt och undviker det helst.

Jag är isolerad nog att folk ska bli förvånade när jag berättar om det.

Ännu mer förvånade blir de när jag säger att jag inte lider av det, utan har valt det själv.


Ja, jag lever ensam. Nej, jag saknar inte "någon". Kanske händer det en dag, kanske inte. Men på vägen är jag rätt nöjd med min dator och mina böcker.

Alla mina kompisar har blivit så vuxna... Så jag umgås väl egentligen bara med en av dem numera. Och då blir det vuxet, fika och sådana saker. Några gånger i månaden sker det. Umgås ju med min sambo varje dag och känner att det räcker. Skulle vilja ha mer ork att träffa mina föräldrar, men jag är så trött jämt.

Jag skakar av skräck när det är städdag ute på gården och alla lallar runt med krattor. Då sitter jag inne eller åker iväg någonstans med bilen.

Just nu tar sambon hand om hundarna eftersom jag mår väldigt dåligt, är extremt trött och deprimerad. Men annars går jag utanför dörren med dem varje dag.

Så kort och gott kan man säga att jag inte har något socialt liv alls.

sugrövmanövern skrev:Så kort och gott kan man säga att jag inte har något socialt liv alls.

Du har ju en pojkvän. Räknar du inte det som "socialt liv"? *undrar bara*

Jag är nog inte särskilt isolerad, mer än att jag träffar fler som har betalt för att ha med mig eller mina barn att göra än såna som gör det självmant på sin fritid. Dvs, jag går på fler möten än jag socialiserar.

Idag träffade jag en kvinna jag träffat i en pärlaffär och börjat språka med. Vi bytte adress till nätställe och så har vi pratat lite lite grann på nätet, men nu sågs vi. Bara jag slipper prata om väder och vind så funkar det. Hon sa att hon uppskattade att jag öppnat upp så, och verkade inte riktigt förstå vad jag menade när jag försökte förklara att jag är sån.

Att jag pratade hyfsat privat med henne betyder inte att jag skulle prata med vem som helst om vad som helst, och att jag pratar ganska ogenerat om somligt andra håller mer tyst om betyder inte att jag öppnat upp. Min öppenhet och slutenhet ser inte ut som andras. Jag tar ut trollen i solen så spricker dem. Genom att vara mer öppen gör jag mig MINDRE sårbar, känns det som... Förstå det den som kan.

Att jag kan socialisera så här betyder inte att jag inte har ett jättebehov av att få vara ensam. I och med att jag inte jobbar nu är jag ensam mest hela dagarna och trivs med det, för det mesta. Att vara tvungen att gå på någe slags gruppträffar, för att "bryta isoleringen" skulle vara döden i grytan för mig.

alfapetsmamma skrev: Jag tar ut trollen i solen så spricker dem. Genom att vara mer öppen gör jag mig MINDRE sårbar, känns det som... Förstå det den som kan.

Du säger många kloka saker.

Själv har jag formulerat exakt det här som att

"om jag hänger upp min smutsiga byk på gärdsgårn så bleknar den i solen"

...

Mats skrev:

sugrövmanövern skrev:Så kort och gott kan man säga att jag inte har något socialt liv alls.

Du har ju en pojkvän. Räknar du inte det som "socialt liv"? *undrar bara*

Det är inte krävande på något sätt att ha honom, han är lika lättsam som husdjuren typ. Självklart är jag ju inte isolerad iom att jag har sällskap hela tiden. Ofta sitter vi på varsitt håll och är "Aspiga". Framför varsin dator, eller han vid matteböckerna och jag sittandes och stirrandes in i väggen...

Med socialt liv tänkte jag främst på att umgås med vänner och hänge sig åt aktiviteter. Ingen av oss har några vänner eller aktiviteter, dvs inga parmiddagar, inga fester osv. (om man inte räknar med att det händer någon gång vartannat vart tredje år att vi blir bjudna på någon fest).

alfapetsmamma skrev:Att vara tvungen att gå på någe slags gruppträffar, för att "bryta isoleringen" skulle vara döden i grytan för mig.

Jag har varit på en del träffar. Somliga trivdes jag med direkt. Somliga trivdes jag med och fick en konflikt med. Somliga kändes HELT FEL, inte nån jag skulle umgås med utanför aspiekretsar, men väl acceptera i rätt sammahang.

Som i det vanliga verkliga livet antar jag.


När det gäller att öppna sig för andra är det mina egna troll som spricker, inte andras. De andras troll har jag ruskigt dålig koll på. Även de jag känner sen MÅNGA år.

(vad GÖR du svante? du glider ju undan! jag försöker ju krama dig! ... fattade inte förrän det uttrycktes i klartext..)

weasley skrev:

alfapetsmamma skrev: Jag tar ut trollen i solen så spricker dem. Genom att vara mer öppen gör jag mig MINDRE sårbar, känns det som... Förstå det den som kan.

Du säger många kloka saker.

Själv har jag formulerat exakt det här som att

"om jag hänger upp min smutsiga byk på gärdsgårn så bleknar den i solen"
...

Jag tänker så här, att om jag visar saker öppet kan ingen överraska mig med att tala om det som nåt känsligt. Då har jag förekommit. Det har väldigt ofta funkat, faktiskt.

Sen är somligt så avdramatiserat, genom att det ältats, stötts och blötts med "tanter", att det blivit helt platt och icke-känsligt. Tror fem års (!) psykodynamiskt inriktad terapi har nog gjort sitt till också...

Och tack för feedback! Jag är klok på vissa sätt, det tycker jag och det får jag höra av och till (förutom allt annat jag får höra, om att jag är konstig och inte-klok dvs tossig).

Använda klokheten när det gäller är nåt annat, tyvärr...

Och så ber jag om ursäkt för att jag skrev dem istället för de, om trollen. Skyller på för mycket socialiserande idag, det satte min språkkänsla ur spel (eller fingrarna).

Savanten Svante skrev:

alfapetsmamma skrev:Att vara tvungen att gå på någe slags gruppträffar, för att "bryta isoleringen" skulle vara döden i grytan för mig.

Jag har varit på en del träffar. Somliga trivdes jag med direkt. Somliga trivdes jag med och fick en konflikt med. Somliga kändes HELT FEL, inte nån jag skulle umgås med utanför aspiekretsar, men väl acceptera i rätt sammahang.

Som i det vanliga verkliga livet antar jag.


När det gäller att öppna sig för andra är det mina egna troll som spricker, inte andras. De andras troll har jag ruskigt dålig koll på. Även de jag känner sen MÅNGA år.

(vad GÖR du svante? du glider ju undan! jag försöker ju krama dig! ... fattade inte förrän det uttrycktes i klartext..)

När jag talar om gruppträffar menar jag nåt i AF, FK eller nån annan myndighets regi, inte nåt självvalt som att gå på nån träff med några av er alltså. (Gillar iofs inte folksamlingar öht, men det går bra att sitta i nån utkant av en stor grupp.)

ALLA mina gruppträffar har varit frivilliga, med avsikten att förstå mig själv bättre (vilket lyckades).

Är det i AF eller FK-regi så är det nåt HELT annat. Ofta med krascher och katastrof som följd, vilket står i alla mina papper. Det var alldeles pinsamt klart att min nästa arbetsprövning BARA kommer tillstånd för att jag har asperger. Hade jag varit normalmupp, eller icke definierad mupp, eller ickediagnosticead mupp hade det aldrig kommit på fråga. Då hade mina gamla meriter kommit i fatt mig. Jag är besvärlig, onödig, omöjlig.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska bete mig på mötet vi har i augusti...

mnordgren skrev:Jag var nyligen på ett bröllop där de sociala förhållandena passade mig så pass bra att jag kunde uppskatta det, och det gav mersmak. Kändes som att jag blev en annan person för en stund. När man som jag funderar på vad man ska göra i framtiden så kändes det som att (ursäkta klyschan) mina vyer vidgades.

Hur hamnar man på bröllop ?

Grimuald skrev:Hur hamnar man på bröllop ?

Man känner en eller två som avser gifta sig.

Jag har svårt att sitta med andra och bara prata. Att sitta vid ett fikabord och prata om allt möjligt. Men jag trivs bra med andra om vi gör något tillsammans. I helgen var jag i Åmmeberg utanför Askersund och tillsammans med ett par vänner visade upp en modelljärnväg i samband med en antikmarknad. Den mesta tiden arbetade vi med att sätta samman de olika modulerna som ingick i banan och jag trivdes bra tillsammans med de andra.

Jag brukar även åka iväg på läger varje år med kyrkan och det funkar bra under förutsättning att jag dels får hjälpa till en del med t ex tältresning och andra praktiska saker, och dels att jag har möjlighet att tillbringa mycket tid ensam, t ex med långa promenader.

Mvh Daniel