Anastasia, jag vill skriva något om att känna sig utan personlighet.

I grunden har jag en stark personlighet men tiden har försökt radera den litet.

När jag känner mig riktigt renons på liv så blir jag också rädd att glömma min personlighet - rädd att slita till mig något surrogat som jag inte blir av med efteråt. Tänker inte gå in på logiken i det just nu.

När jag lämnar lägenheten för något kul någon annan hittat på och själv inte kommit någon vart i mina egna angelägenheter på några dagar, så brukar jag börja famla efter bevis på att jag har en personlighet, för den händelse någon skulle vilja prata med mig (det brukar folk vilja, trevligt nog).

Den banala poängen är att personlighet är något man kan känna bara när den interagerar. Litet mindre banalt blir det så här:

Jag vet inte vem som har nytta av det men jag verkar ha kommit fram till att personlighet kännetecknar den som andra kan få litet vart de vill samtidigt som de tvingas dra litet, som när de leder en åsna.

KrigarSjäl skrev:Elak, hurså? Vilka värderingar menar du inte passar in?

Elak var kanske fel ordval, men egocentrisk. Många, inkl. aspergare, verkar ha en genuin vilja att göra gott och hjälpa andra, något som jag oftast saknat. Mina värderingar är inte så extrema längre egentligen, oftast känner jag mig likgiltig inför allt och har svårt att känna engagemang inför någon grupp i samhället. Jag kan bara inte se att jag behövs i världen, då jag knappt ens ingår i den.

Debbido skrev:Jag vet inte om du någonsin ätit neuroleptika, men eftersom den blockerar de exekutiva funktionerna i frontalloben, dvs man fastnar i sina tankar, kan inte agera, så uppstår en stark känsla av att inte finnas till på riktigt. Riktiga människor gör ju olika saker. Jag tyckte de sa på P 1 att den här depersonaliseringskänslan hade med frontalloben att göra, dvs oavsett medicinering eller ej.

När jag var 17 år så de att jag hade tinninglobsepilepsi. Det gav i alla fall utslag på EEG. Men jag trodde aldrig på det, för jag kände inte igen mig i symptomen, och medicinen jag fick (Tegretol, om jag inte minns fel) hjälpte inte det minsta! De sa att jag hade nåt som kallades psykomotoriska anfall, att man typ fortsatte göra det man höll på med innan anfallet, utan att vara medveten om det. De gav exemplet med att om man ska dricka ett glas vatten, och börjar med att skölja ur glaset, och så får man ett anfall precis då, och då står man och sköljer ur glaset 10 gånger, utan att veta om det, innan man slutligen dricker upp vattnet. Jag har ALDRIG haft nåt sånt anfall! (Vad jag vet...) Däremot kan jag tänka mig att jag kanske kunde ha/haft Petit Mal, alltså flera microsekund-korta anfall efter varann, att det kunde ge overklighetskänslan - eller "glappkontakt med omvärlden", som jag brukade kalla det - men det var ju inte den typen de sa att jag hade...

När jag var 20 år gjorde jag ett veckolångt EEG, då jag fick vara hemma, och gå omkring med en massa sladdar på huvudet, kopplat till en dosa (gick inte utanför ytterdörren utan att ha luvan uppfälld för att dölja eländet...). Det visade ingenting, så då hettye det att den vuxit bort. Då fick jag sluta med medicinen tvärt, inför det EEG-testet, men trots det gav det inga utslag... Så jag vet inte om jag verkligen har/hade epilepsi eller inte...

Det sägs ju att autism också sitter i frontalloben... (Frontalloben och tinningloben är väl samma sak, eller ?)

Neuroleptika har jag bara mått dåligt av, de gångere jag ätit. Enda gången jag mått bra av neuroleptika, var när jag fick Zyprexa - för att motverka effekten av andra mediciner, som gjorde att skallen kändes som en enda gröt... (Vid ett tillfälle kombinationen av amfetamin och Imovane, en annan gång Edronax, och Strattera...) Då klarnade hjärnan på en gång, och jag kom ut ur den djupaste glaskupan, som jag hamnat i, där jag när det var som värst, inte ens kunde prata. Men sen, när jag vi ett tillfälle fortsatte att äta Zyprexa i 2 dar till, så blev jag så rastlös och ADHD:ig att jag höll på att bli tokig...

Annan neuroleptika gör att man känner sig känslomässigt avstängd - men all ångest och annan känslomässig skit finns kvar där inne, inkaplsat så man kommer inte i kontakt med det, men det plågar ändå skiten ur en... Det är mina erfarenheter av neuroleptika...

Debbido skrev:Kärleken gör mig superfokuserad i NUET och därmed en känsla av att verkligen leva i min kropp. Om ändå kärlek fanns på flaska så skulle vi kanske orka leva med oss själva bättre.

Tänk om man kunde få det utskrivet, istället för alla andra mediciner som bara gfer en massa outhärdliga biverkningar...

Debbido skrev:Och så var han musiker, dvs den känsligaste formen av själ, man närmar sig det eteriska i musiken.

Gör man??? Jag gillar ju också musik, att spela synth/piano, men jag kan bara improvisera, och bara om jag känner mig inspirerad. Jag har verkligen försökt att lära mig spela efter noter, men det är helt omöjligt. Jag tror inte jag kan använda båda hjärnhalvorna samtidigt, om jag ska komma åt min konstnärlighet... Antingen spela eller läsa/skriva noter... (Mao, jag kan aldrig skriva ner det jag spelar, inte ens om jag spelar in det, för så fort jag trycker på rec, så försvinner inspirationen...

jonsch skrev: Den banala poängen är att personlighet är något man kan känna bara när den interagerar.

Antagligen, men jag interagerar inte så mycket. Det sägs ju att man "blir till" i samspel med andra, men jag känner mig ofta mycket mer som mig själv när jag får vara för mig själv.

Anastasia skrev:

KrigarSjäl skrev:Elak, hurså? Vilka värderingar menar du inte passar in?

Elak var kanske fel ordval, men egocentrisk. Många, inkl. aspergare, verkar ha en genuin vilja att göra gott och hjälpa andra, något som jag oftast saknat. Mina värderingar är inte så extrema längre egentligen, oftast känner jag mig likgiltig inför allt och har svårt att känna engagemang inför någon grupp i samhället. Jag kan bara inte se att jag behövs i världen, då jag knappt ens ingår i den.

Fast det som sägs om aspergare är väl snarare att de är egocentriker än altruister, om man måste välja det ena? Jag tycker inte du låter särskilt elak alls, i den ton du förmedlar här i alla fall. Mollstämd bara.

Ensamflickan skrev:Jag funderar på en sak. Uttrycket "barnet i glaskupan", syftar det på att barnet känner sig som om det befann sig i en glaskupa, eller på att omgivningen tycker det ser ut så?

Det är vad omgivningen tycker, de som man mer populärt kallar autister (altså inte de flesta av oss här, utan de som är "sämre" missupfatta inte nu) talar nog inte mycket om känslor och trivs nog ofta i sin "lilla värld". När jag var liten satt jag jämt i en viss buske vid mitt dagis så att fröknarna oroade sig, men mamma säger att jag nog trivdes där. Jo, så glaskupan är det de andra ser. De autistiska barnen och vuxna är vanliga människor (eller, ni fattar. De tänker och fungerar nog oftast lite annorlunda och eller har annorlunda uppfattning av vad som sker), men håller allt inom sig mer än andra. Roar sig själva, med andra ord. (det är min tolkning altså, den stämmer nog inte. Och tilläggas bör att jag tycker det är bra att gå ut ur kupan och försöka "leva" mer. Fastnar lätt i fantasier och bara rusar runt i lägenheten, fastän jag borde hjälpa min mamma att städa och diska. Fast det är ingen riktig glaskupa, jag är i princip utanför den).

Förresten, för att kanske göra mig smått impopulär här, så tror jag inte att allt kan förklaras med diagnoser. De kallar helt enkelt allt för ett namn. Inte så bra tycker jag. Det sjukligförklarar allt.

Missförstå mig inte nu, men jag tror att... hur förklarar man... vissa tendenser har man bara, och så kanske det finns andra okända orsaker till beteenden och personlighetsdrag. Vi är människor, personer, och inte bara en dator med en massa källkoder. Det känns som att man numera reduceras till det: kodad med källkoden AS och eller psykopati... Man vill så gärna ha någonting att greppa om, något som gör allt begripligt. Och vissa saker bör man bara stänga av. Vissa tankar kommer som skulle kunna göra en till en "störd person" i vårdens ögon, typ störda personlighetsdrag, men tänk bara på vad du vill (och det är inte alltid det du känner. Det kanske är detta som gör att man ibland talar om multippla personligheter. Det jag tror är att man är en, fast det kommer in brus. Det är inte så enkelt att man är huggen i sten. Man är mer flexibel, fastän man har vissa ramar) och skjut bort dem.

Människan är inte en perfekt varelse, så enkelt är det. Allt förklaras inte med en liten diagnos. Hemska saker kan hända, och det får man ta ansvar för. Personligen anser jag att många diagnoser är önsketänkande, fast jag vet inte. Jag kan inte veta. Det är bara vad jag tänker, och det nu. Förlåt om jag skriver konstiga saker, jag själ fattar vad jag skriver, fast det kanske bara är snurrig geggamojja för er. Och det är hur jag tänker.

Naturligtvis är det så att en diagnos inte förklarar allt.

Och likadant är det så att AS är en personlighetstyp. En del spekulerar i "hjärnSKADA" - lusten att förklara allt som inte är precis som allt annat tar sej sådana uttryck ibland. När saker inte fungerar som DE vill, kan det stämplas som mindre värt/funktionshinder/defekt/skada. Gillberg var lite väl glad i defekttänkandet tex.

weasley skrev: Gillberg var lite väl glad i defekttänkandet tex.

Blev så tagen av hans text om långtidsprognos för vuxna, i boken som innehåller Normala genier nördar i titeln att jag kopierade den. Så otroligt neggo!

Nu ids jag inte leta fram och skriva av (dessutom blir jag tokdeppig av det), men det är verkligen värt att läsa, eftersom han hålls för den främste AS-specialisten i Sverige. Ska nån med den attityden få tala för/om en grupp på det viset?

alfapetsmamma skrev:

weasley skrev: Gillberg var lite väl glad i defekttänkandet tex.

Blev så tagen av hans text om långtidsprognos för vuxna, i boken som innehåller Normala genier nördar i titeln att jag kopierade den. Så otroligt neggo!

Nu ids jag inte leta fram och skriva av (dessutom blir jag tokdeppig av det), men det är verkligen värt att läsa, eftersom han hålls för den främste AS-specialisten i Sverige. Ska nån med den attityden få tala för/om en grupp på det viset?

Nu är jag väl inte Gillbergtokig eller så, men gillar nyanser. Handlar inte mycket av hans resonemang i den text du hänvisar till om prognosen för människor med stora problem som inte får någon typ av hjälp, stöd eller förståelse? Då är det ju inte en utsaga om hur det blir för dem med AS, utan hur det kan bli om man inte behandlar människor rätt. Eller är jag fel ute?

Ska rota fram texten...

Bläk vad jobbigt att skriva av, men nu har jag så många gånger gnällt om denna text så jag förtjänar inte annat än att skriva av den...

"Den aktiva och udda gruppen av vuxna

Vissa - kanske ytterligare två av fem - av alla vuxna med Asperger syndrom, tillhör en grupp som uppfattas som mycket aktiv men som gör ett otal udda saker i samband med social interaktion. De tar kontakt på ett distanslöst sätt, utan hänsyn till andra människors reaktioner och känslor eller till det sociala sammanhanget. De talar med hög röst, när man hade förväntat sig en viskning. De stirrar rakt framför sig och ställer krav utan antydan till genans. De maler på om sina specialintressen utan att lägga märke til himlande ögon, uttråkade miner eller rent av att samtalspartnern somnat. De uppfattas som "buffliga" eller som "nördar". Många varvar upp och kan te sig nästan maniska. Någon gång skruvar de upp sig till en riktig mani och blir intagna på psykiatrisk klinik. En del verkar välmenande men uppfattas i det långa loppet som tröttsamma och påfrestande.

Liksom i de övriga grupperna - den avskärmade och passiva - finns sådana som verkar kyliga och okänsliga, likaväl som en annan grupp som framstår som snäll och näst intill "god", men med en omedvetenhet och naivitet som kontrasterar starkt mot distanslösheten och vad som förefaller vara en allmänt god begåvning.

Den passiva gruppen i vuxen ålder

[....]

Endast om man kommer dem riktigt inpå livet förstår att den typiska Aspergerproblematiken finns där, under ytan. Under den vänliga, ytligt sett oförargliga, ytan finns en rigid, "seg", tvångsmässig, snål och inte sällan självövervärderande attityd. De uppfattas möjligen som tvångsmässiga eller som passivt aggressiva. Särskild bland dessa personer med Asperger Syndrom finns sådana som beskrivs som snälla, även om några upplevs som understucket negativistiska. Långtidserfarenheten av denna grupp visar att den snälla ytan döljer kritik och ofta en negativ fixering vid vissa idéer eller vid andra människor, som till och med kan känna sig förföljda av Aspergerpersonen."


Detta borde jag förresten klippa in till den som vägrade ta till sig att man använder Lorna Wings undergrupper Passiv, Avskärmad, Aktiv men udda osv om Asperger och inte alls bara om klassisk autism... Men skitsamma, orka leta efter det nu..

Ja, det ser jag som en god anledning till att inte läsa Gillberg. Han tycks ha bestämt sig för att det bara är negativt att ha AS, och att aspergare är hemska varelser...

Bojkotta fanskapet!

weasley skrev:Naturligtvis är det så att en diagnos inte förklarar allt.

Och likadant är det så att AS är en personlighetstyp. En del spekulerar i "hjärnSKADA" - lusten att förklara allt som inte är precis som allt annat tar sej sådana uttryck ibland. När saker inte fungerar som DE vill, kan det stämplas som mindre värt/funktionshinder/defekt/skada. Gillberg var lite väl glad i defekttänkandet tex.

Själva diagnoserna i sig är ju inte problemet för det kan ju ge en själv insikt utan det är ju helt klart defekttänkandet och omintetgörande av människor pga dom som är det tragiska. Jag kommer att VÄGRA infållas i något sådant.

alfapetsmamma skrev:Den aktiva och udda gruppen av vuxna

"Vissa - kanske ytterligare två av fem - av alla vuxna med Asperger syndrom, tillhör en grupp som uppfattas som mycket aktiv men som gör ett otal udda saker i samband med social interaktion. De tar kontakt på ett distanslöst sätt, utan hänsyn till andra människors reaktioner och känslor eller till det sociala sammanhanget. De talar med hög röst, när man hade förväntat sig en viskning. De stirrar rakt framför sig och ställer krav utan antydan till genans. De maler på om sina specialintressen utan att lägga märke til himlande ögon, uttråkade miner eller rent av att samtalspartnern somnat. De uppfattas som "buffliga" eller som "nördar". Många varvar upp och kan te sig nästan maniska. Någon gång skruvar de upp sig till en riktig mani och blir intagna på psykiatrisk klinik. En del verkar välmenande men uppfattas i det långa loppet som tröttsamma och påfrestande.

Liksom i de övriga grupperna - den avskärmade och passiva - finns sådana som verkar kyiga och okänsliga, likaväl som en annan grupp som framstår som snäll och näst intill "god", men med en omedvetenhet och naivitet som kontrasterar starkt mot distanslösheten och vad som förefaller vara en allmänt god begåvning.

Den passiva gruppen i vuxen ålder

[....]

Endast om man kommer dem riktigt inpå livet förstår att den typiska Aspergerproblematiken finns där, under ytan. Under den vänliga, ytligt sett oförargliga, ytan finns en rigid, "seg", tvångsmässig, snål och inte sällan självövervärderande attityd. De uppfattas möjligen som tvångsmässiga eller som passivt aggressiva. Särskild bland dessa personer med Asperger Syndrom finns sådana som beskrivs som snälla, även om några upplevs som understucket negativistiska. Långtidserfarenheten av denna grupp visar att den snälla ytan döljer kritik och ofta en negativ fixering vid vissa idéer eller vid andra människor, som till och med kan känna sig förföljda av Aspergerpersonen..."

Var det här helt seriöst skrivet som en beskrivning av mig den aktiva personligheten

Nej, jag blir mer och mer intresserad av resultatet när jag ska göra min utredning, ja, jag är på allvar mycket nyfiken!

alfapetsmamma skrev:Den aktiva och udda gruppen av vuxna

Vissa - kanske ytterligare två av fem - av alla vuxna med Asperger syndrom, tillhör en grupp som uppfattas som mycket aktiv men som gör ett otal udda saker i samband med social interaktion. De tar kontakt på ett distanslöst sätt, utan hänsyn till andra människors reaktioner och känslor eller till det sociala sammanhanget. De talar med hög röst, när man hade förväntat sig en viskning. De stirrar rakt framför sig och ställer krav utan antydan till genans. De maler på om sina specialintressen utan att lägga märke til himlande ögon, uttråkade miner eller rent av att samtalspartnern somnat. De uppfattas som "buffliga" eller som "nördar". Många varvar upp och kan te sig nästan maniska. Någon gång skruvar de upp sig till en riktig mani och blir intagna på psykiatrisk klinik. En del verkar välmenande men uppfattas i det långa loppet som tröttsamma och påfrestande.

Dessvärre kan ju vissa med svår AS uppfattas precis så här. Jag har träffat en del som passar in på beskrivningen, och de var just tröttsamma och påfrestande.

alfapetsmamma skrev:Den passiva gruppen i vuxen ålder

Endast om man kommer dem riktigt inpå livet förstår att den typiska Aspergerproblematiken finns där, under ytan. Under den vänliga, ytligt sett oförgargliga, ytan finns en rigid, "seg", tvångsmässig, snål och inte sällan självövervärderande attityd. De uppfattas möjligen som tvångsmässiga eller som passivt aggressiva. Särskild bland dessa personer med Asperger Syndrom finns sådana som beskrivs som snälla, även om några upplevs som understucket negativistiska. Långtidserfarenheten av denna grupp visar att den snälla ytan döljer kritik och ofta en negativ fixering vid vissa idéer eller vid andra människor, som till och med kan känna sig förföljda av Aspergerpersonen.

Mycket av det här stämmer in på mig, tyvärr. Jag är inte alls så snäll som jag verkar.

Fast annars håller jag med om att Gillberg är överdrivet aspergerfientlig, boken som citaten kommer ifrån var bland det första jag läste om AS, och den gjorde att jag fick en negativ bild av mig själv som inte går att bli av med.

Anastasia, släng boken och känn att du vet att han också har en del fel i sina påstående speciellt nu när du känner att du inte ens vid en inre egen granskning stämmer in på dom.

Vissa saker stämmer sen, ja, då får man jobba på det, men man är ju inte en hemsk eller elak person för det snarare insiktsfull och ansvarstagande.

Uppfattas, jag har inte ännu träffat någon som sett ner på mig som jag har berättat det för av mina vänner och bekanta. Att dom sen inte vet exakt vad det är och automatiskt förstår allt är en annan. Sen varken innan eller nu efter så kommer alla att gilla mig och jag bryr mig inte så mycket om sånt längre. Jag har det ok i livet och tänker inte grotta in mig i att få alla att gilla mig, helt omöjligt dessutom.

Anastasia skrev:Fast annars håller jag med om att Gillberg är överdrivet aspergerfientlig, boken som citaten kommer ifrån var bland det första jag läste om AS, och den gjorde att jag fick en negativ bild av mig själv som inte går att bli av med.

Det var det här jag menade förut. Du tar åt dej av ANDRAS bild av aspergare! I det här fallet har Gillberg inte ens uttalat sej om dej personligen! Han känner inte dej, vet inte ens att du finns och vem du är, och ändå tar du åt dej av hans ord och låter dem påverka hur DU ser på DEJ SJÄLV.

Det är inte bra att ha en sådan svag gräns mellan sej själv och omvärlden. Det går att göra den starkare, och du borde verkligen jobba på det.

weasley skrev:Det var det här jag menade förut. Du tar åt dej av ANDRAS bild av aspergare! I det här fallet har Gillberg inte ens uttalat sej om dej personligen! Han känner inte dej, vet inte ens att du finns och vem du är, och ändå tar du åt dej av hans ord och låter dem påverka hur DU ser på DEJ SJÄLV.

Ja det gör jag, men varför har så många, inte bara Gillberg, en så negativ bild av just aspergare ? Det kanske finns en anledning till det. När jag gjorde min utredning hade t:ex vissa som jobbade där också en negativ, nästan föraktfull inställning till AS, som jag uppfattade det iallafall. För mig innebär AS många problem och dåliga egenskaper. Jag tror faktiskt jag skulle tycka så oavsett hur andra ser på mig.

weasley skrev:Det är inte bra att ha en sådan svag gräns mellan sej själv och omvärlden. Det går att göra den starkare, och du borde verkligen jobba på det.

Nej,jag vet. Hur jobbar man på det då ?

Anastasia skrev:men varför har så många, inte bara Gillberg, en så negativ bild av just aspergare ? Det kanske finns en anledning till det.

För att försöka belysa dina funderingar kan jag ge några andra exempel på sådana frågeställningar.

- Varför tror så många att den som sitter i rullstol är förståndshandikappad? Det kanske finns en anledning till det.

- Varför är det så vanligt att anse att den som blir våldtagen får skylla sej själv? Det kanske finns en anledning till det.

- Varför tycker många att kvinnans plats är vid spisen? Det kanske finns en anledning till det.

- Varför går så många högutbildade invandrare arbetslösa? Det kanske finns en anledning till det.

Förstår du vad jag menar?

Anastasia skrev:

weasley skrev:Det är inte bra att ha en sådan svag gräns mellan sej själv och omvärlden. Det går att göra den starkare, och du borde verkligen jobba på det.

Nej,jag vet. Hur jobbar man på det då ?

Man jobbar på det genom att ta diagnosen som en FÖRKLARINGSMODELL. En väg att förstå vad som blev fel och varför i hela ens tidigare liv.

Man ska däremot INTE IDENTIFIERA sej med den och det tycker jag du gör. Du tar åt dej av den, gör diagnosen till dej själv genom att låta dej påverkas av vad tex Gillberg säger - han har ju inte en aning om DINA förutsättningar, dina hopp, drömmar, tankar, erfarenheter. Nej, diagnosen vet inte ett skvatt om din historia. Alltså kan du inte heller ge den makt att spå om din framtid.

Du är en komplex person. Vissa saker kan du ha svårare att begripa än andra, just dina svårigheter kallas AS, men det gör inte dej till en sämre person. På samma sätt kan du resonera om dyslexi, dyskalkuli, enbenthet, etc. Det är bara saker som kan vara svårt att göra. Svårt att lära sej läsa (dyslexi), svårt att begripa matematiska mängder (dyskalkuli) eller svårigheter att hoppa jämfota (enbenthet). På det här forumet har många svårt att begripa varför alla ska kvittra om så mycket dumheter jämt. Då kallas det AS.

Anastasia skrev:

KrigarSjäl skrev:Elak, hurså? Vilka värderingar menar du inte passar in?

Elak var kanske fel ordval, men egocentrisk. Många, inkl. aspergare, verkar ha en genuin vilja att göra gott och hjälpa andra, något som jag oftast saknat. Mina värderingar är inte så extrema längre egentligen, oftast känner jag mig likgiltig inför allt och har svårt att känna engagemang inför någon grupp i samhället. Jag kan bara inte se att jag behövs i världen, då jag knappt ens ingår i den.

Det känner jag igen så väl... det enda som egentligen engagerar är det som för tillfället råkar vara specialintresse. Det och sånt jag lovat/åtagit mig, kanske inte engagerar egentligen men jag kan ofta hålla intresset igång för att jag vill avsluta det jag påbörjat. Nu hamnade jag bestämt OT.

weasley, jag har sagt det förut, men nu måste jag säga det igen, du är fantastisk!

(och kom jag ihåg vilken tråd jag skrev det i skulle jag hänvisa till vad jag skrev om att inte låta andra definiera en, en av de grejer jag faktiskt övade på med toktanten jag hade, trots att hon var psykodynamisk uti fingerspetsarna).

Ja, det borde vara ett motto: Låt inte andra definiera dig (och förminska dig)!

Nu hittade jag det:

Är det NÅT bra jag lärt mig av min psykodynamiskt inriktade toktant så är det just det, det andra säger definierar INTE mig, utan bara dem.

Det är lätt att säga, jag vet, men det går ALLTID att ta det andra sagt, lägga det i handen och noga titta på det från alla vinklar.. Säger de så för att de vill vara snälla, elaka, för att de har en dålig dag, för lite kunskaper om mig eller mitt funktionshinder (bara som ett exempel), för att de TROR att allt kan förklaras med politik, genusaspekter, ekonomi, psykodynamik osv...

Och det de säger, menar de det som jag hör det? Lägger vi in samma sak i ett ord? Det som låter harmlöst kan vara en inlidad pik, men det som låter som en kränkning kan likagärna vara ett klantigt men välvilligt försök skämt eller nåt neutralt.

Reagerar man innan man öht tänkt efter på vad nån sagt vet man inte om man bara triggar igång nåt gammalt mög eller om det kan finnas nån sanning i det som sägs. Nån sanning för den som sa det finns det säkert, men finns nåt att ta till sig av det för egen del? Inte alltid. Därmed inte sagt att ens egen sanning är så mycket sannare, annat än för en själv...