...Det här är verkligen jobbigt, bara tanken om att behöva "förklara sig" tar kål på mig.

Finns det något sätt att säga det bra på...?

Håller med om att sånt kan vara jobbigt. Men jag tror att den där känslan att du känner dig tvungen att berätta är lite lömsk. Jag kan också tendera att vara lite så. Dvs. Jag kan vara onödigt öppen och ärlig. Lägga fram korten på bordet lite förtidigt såattsäga. Det är ibland däremot inte så bra. För det sociala spelet känns ibland som ett kortspel vars regler är osynliga, vars finesser jag missat. Men det går ju att analysera och utvärdera i efterhand. Alltså vad jag vill få fram är alltså att litegrann ifrågasätta - att berätta alltför mycket för folk du inte vet ifall de skulle kunna empatisera, förstå din situation, eller som du inte känner såväl.
Om jag skulle gissa så är nog NTs duktiga på att hålla tillbaka med information som blir krånglig att empatisera eller sätta sig in i för utomstående. Dvs chanserna är att de du öppnar upp dig för och berättar känsligheter för skulle sannolikt INTE göra det samma, med risk för att hamna i ett sårbart läge. Det är nog ibland sådant som gör att vi aspies hamnar i socialt klister ofta - otaktiska sociala drag.

Jag tycker aboslut inte du ska känna någon plikt att du måste berätta mer än vad du vill om dig själv..

För det allra mesta ljuger jag. Varför skulle jag berätta om privatsaker för främmande människor, saker de ändå aldrig skulle förstå? Det händer att jag säger att jag har AS & lever på aktivitetsersättning, men bara om jag finner en människa intelligent. De flesta är ju inte det...

Det är jobbigt att inte vara ärlig. Och det värsta är att man måste komma ihåg vem man inte har varit ärlig emot. Speciellt om det handlar om människor som man just har träffat och är lätta att förväxla med varandra.

Jag bestämmer mig ibland för att inte säga eller prata om vissa saker men rätt som det är så sitter man där och pladdrar ändå. Jag har svårt för att svara undvikande på en uppriktig fråga och har lite svårt för att avgöra när en fråga är uppriktigt menad och när den bara ställts för att hålla samtalet igång. Detta även om mina svårigheter säkert är småpotatis jämfört med era i och med att jag inte har AS.

Man kan nog säga att jag har gått från att vara besvärad av personliga frågor till att hantera dem med viss öppenhet men ännu inte riktigt lärt mig när jag ska undvika att svara och hur jag ska kunna göra det på ett snyggt sätt.

Vet inte hur mycket av detta som har sin grund i några års mobbning på grundskolan som gjorde att jag inte lärde mig de sociala reglerna ordentligt och hur mycket som är en läggningssak. Men det skulle aldrig falla mig in att visa ett så öppet och fräckt intresse för andras liv som andra tycks visa för mitt. Förstår inte människor som inte har någon respekt för andras integritet. För mig är det viktigt att ta hänsyn till att människor kanske inte vill berätta så mycket om sig själva i början.

Man kan ju alltid rycka på axlarna och säga "nu pratar vi om något trevligare" så får de ta det som ett skämt eller avvisande vilket de vill. Lurigt när man börjat vilja vara deras vän, visserligen.

Motsatsen är också lurig. Vissa kompisar frågar aldrig ens antydningsvis någonting, även om man vet att de begripit allt möjligt personligt om en. Det kan man ju ge katten i även om det påverkar deras sätt att behandla en - såvitt de inte är hyggligt folk som man måste umgås med för att kunna umgås med resten av en kompisskara.

Nej, nu skriver vi om något trevligare (ta det som ett skämt, jag gillar inte att vara tråddödare - vilket väl är problemet när man pratar också).

jonsch skrev:Man kan ju alltid rycka på axlarna och säga "nu pratar vi om något trevligare" så får de ta det som ett skämt eller avvisande vilket de vill.

Ja, så kan man ju göra om man vill slippa förklara.

Jag brukar hålla långa monologer om hur sjuk jag är och vad autism och AS är för att straffa dem för att de ens frågade vad jag jobbar med . Frissan jag var och blekte håret hos tyckte det blev lite pinsamt eftersom det tog två timmar att bleka mitt hår moahahaha .

Du är elak du sucre (gillar inte dina andra smeknamn). Och självsäker. Ska vi göra det här till en peppningstråd, kanske, det vore ju trevligare?

Mm, peppningstråd, varför inte.... Det måste vara jobbigt att behöva dölja en så stor del av sitt liv som alla frågar om jämt, jag skulle inte klara det.

Förstår att det måste vara väldigt svårt för de som inte är lika illa däran som jag, dvs jag är 100% sjukskriven för all framtid, så det är enkelt att svara på frågan för mig. Värre, mer komplicerat för den som kanske en dag kommer att jobba eller inte har det klart för sig hur framtiden kommer att bli .

sucre är ett himla bra namn det, låter ju anständigt också . Och lite maffiastuk.

sugrövmanövern skrev:Mm, peppningstråd, varför inte.... Det måste vara jobbigt att behöva dölja en så stor del av sitt liv som alla frågar om jämt, jag skulle inte klara det.

Förstår att det måste vara väldigt svårt för de som inte är lika illa däran som jag, dvs jag är 100% sjukskriven för all framtid, så det är enkelt att svara på frågan för mig.

För att påbörja peppandet: Vi får se om inte välrden kan ordna ett under åt dig.

För oss som definitivt vågar hoppas på jobb och/eller som inte hittat kärleken än, hur gör man för att skratta bekymmerslöst åt motgångarna? Åtminstone när det ser hoppfullt ut är det en bra sak att göra och igår lyckades jag nästan göra det helhjärtat när jag gick i solen.

Det verkade som om det måste vara litet förakt för motgångarna med i skrattet åt dem. Fler idéer, volks?

sugrövmanövern skrev:sucre är ett himla bra namn det, låter ju anständigt också . Och lite maffiastuk.

Fint, då vet jag vad du heter.

Maffiastuk, kanske det? Annars är det en svordom (franska åtminstone) och betyder socker samtidigt så jag tyckte det kunde passa dig.

MsTibbs:
"Jag jobbar med individutvecklig inom ett statligt finansierat projekt" är fullkomligt sanningsenligt, humoristiskt och positivt.

Brillant MsTibbs - igen!

I Sverige gäller ofta "vad jobbar duuu meee då"? och brukar vara bland de första nyfiket ställda frågorna jag får ...det verkar nästan som om svaret på den frågan på något sätt bestämmer min status och svaret resulterar i någonslags respekt om du råkar ha ett för den frågande - högstatus jobb av något slag ...eller OM du är lycklig nog att du råkar HA ett arbete .....jag brukar kortfattat nämna vad jag jobbade med i mitt gamla arbete utan att gå in på detaljer (eller säga att jag studerar f.n. vilket jag ofta gör) och jag ser till att JAG tar initiativet och tvärvänder samtalet till något HELT ANNAT - kanske med en motfråga eller avledande dagsaktualitets konstaterande samtalsämne...ibland är det bra med tvära kast! då brukar de nyfikna (skvallernödiga) komma av sig i sitt amatörjournalistiska "förhör" om mina personliga uppgifter som de egentligen inte har och göra med...!

(En människas värdighet (värde) kanske inte bestäms i första hand av VAD VI GÖR (jobbar med) utan snarare att vi ÄR de unika personer vi faktiskt ÄR! - för mig räcker detta faktum hela vägen fram; när jag möter mina medmänniskor)

Tack till er alla som kommit med både kloka som innovativa synpunkter och goda råd här på forumet!

T

KrigarSjäl skrev:För det allra mesta ljuger jag. Varför skulle jag berätta om privatsaker för främmande människor, saker de ändå aldrig skulle förstå? Det händer att jag säger att jag har AS & lever på aktivitetsersättning, men bara om jag finner en människa intelligent. De flesta är ju inte det...

Instämmer, man berättar ju inte personliga saker för främlingar hur som helst. Men det händer ju då och då att man träffar en gammal kompis i en affär eller liknande och då är frågan näst intill oundviklig, då kommer det alltid ett "vad gör du nu för tiden då?".

tenderly skrev:[
I Sverige gäller ofta "vad jobbar duuu meee då"? och brukar vara bland de första nyfiket ställda frågorna jag får ...det verkar nästan som om svaret på den frågan på något sätt bestämmer min status och svaret resulterar i någonslags respekt om du råkar ha ett för den frågande - högstatus jobb av något slag )

Massor av goda råd! Tack för att ni finns! Jag funderar lite själv: Vad kan man säga:

Om du är kvinna: LÄMNA NORDEN SNARAST! Radikalt, men effektivt. Så fort du kommer ner på kontinenten är problemet löst. Tja, åtminstone för mig som är 50+. Man antar att jag är hemmafru eller lever på underhåll från x-man. Om man har barn går man helt säker. För då sysn det ju att man har jobb - nämligen att fostra barn. Detta räknas i de flesta andra länderna som ett jobb!

Om man är ute i raggningssituationer, Pub, nattklubb, så kan ju svaret vara ett sätt att få en krograggare att tappa fattningen och försvinna genom att säga, med ett stort leende:

- JAG ÄR SJUKPENSIONÄR!
Sedan kan man njuta av att se hur harn börjar få handsvett, tappa glaset, tappa målföret och bli helt ställd. Han vet då inte alls vad han ska säga eftersom min mening är socialt tabubelagd. Jag ser förstås inte sjuk ut när jag är sminkad och uppklädd. T o m ett lik kan med rätt makeupp se strålande vackert ut. Så "han" tror att jag är psykiskt sjuk och - vad ska han säga då? Han försvinner. Stannar han mot alla odds kvar så är det ju bara att gifta sig med denna fantastiskt toleranta person.

- En annan avväpnande krogreplik kunde ju vara: "Jag jobbar som prostituerad." Mannen försvinner säkert snabbt, om inte så kan man ju bara hånskaratta: "Har du ingen humor VA???!!!"

Konkurrens-Sverige, där alla är vad de jobbar med har nog tryckt ned många. Kanske kan ett sant, genuint samtal där man bekräftar den andres människorvärde, utan att själv ställa den där dumma frågan, leda till något bra, ett RIKTIGT möte mellan människor.

Dök in i en gruppsamling idag tillsammans med en NT-vän. Jag chockerades av hennes NT-hypersociala-utspel. Hon talade högljutt om att hon hade såååååå mycket att göra, att tiden aaaaldrig räckte till.
Jag mådde illa. (Hon ligger mest och vilar p g a olika sjukdomar, har sjukpension)

Jag mår väldigt illa av lögner. Jag står för att jag är drabbad av sjukdom. Tänker inte bli en del av den lögnaktiga omvärlden genom att bara haka på!