Jag är en 23-årig tjej som fick diagnosen Aspergers syndrom för två år sen. Jag sökte hjälp frivilligt, till stor del beroende på att jag läst i aspergerböcker hur fantastiskt det skulle vara med en diagnos, kände igen mig i vissa av kriterierna och bad om att få göra en utredning. Det visade sig vara ett mycket naivt och ogenomtänkt drag från min sida. Diagnosen har tyvärr bara skadat mig och fått mig att må sämre, känna mig mindre värd som människa.

Jag har en slags medfödd värdighet och stark personlig integritet som gör att jag inte tål att bli behandlad hur som helst. Det spelar ingen roll hur mycket asperger eller annat funktionshinder/sjukdom jag än skulle ha - jag vill bli behandlad som en människa. På habiliteringen, som jag hade kontakt med en kort period, talade de till mig som en utvecklingsstörd i princip; mycket förnedrande. Dem gjorde jag mig i och för sig snabbt av med, men det stör mig fortfarande.

Många av mina problem idag tror jag dessutom mer beror på att jag blev illa behandlad som barn, av min familj, än på mina medfödda autistiska drag. Jag växte upp i ett, under ytan, bråkigt skrikigt stökigt känslokallt hem, utåt sett akademiker måna om att upprätthålla en fin fasad. Jag fick tidigt en känsla av att vara hatad, och lärde mig hata. Allt var mitt fel; jag var enligt dem elak, egoistisk,känslokall, hatade mina syskon, hatade alla andra,hade en vidrig människosyn, skulle inte ha blivit omtyckt om jag inte varit deras dotter, borde ha lämnats bort osv. Det var ju inte såhär hela tiden men det här är vad jag minns, vad jag tänker på, och jag är inte den som kan glömma och förlåta heller. De har ju självklart också använt min diagnos för att rättfärdiga sig själva, förklara allt med att det är mig det är fel på.

Jag känner ingen samhörighet med andra med asperger jag träffat tidigare. Några har varit helt ok, många kunde inte föra sig alls och uppförde sig på ett för mig uppenbart socialt olämpligt sätt. Jag kan inte identifiera mig med dessa, berättar inte om diagnosen om jag inte kan vinna något på det och vägrar kalla mig aspergare. Jag känner överhuvudtaget väldigt liten samhörighet med andra människor, och har i princip sagt upp kontakten med alla. Trots att jag inte vill tillhöra har jag ändå ett behov av intellektuell stimulans och av att berätta om mig själv, så det är därför jag har sökt mig hit. Jag har ingen i verkliga livet jag kan lita på längre.

Det du säger är inte särskilt unikt, jag känner igen mig själv i flera saker du räknat upp. Jag har varit diagnosförnekare under lång tid, fram till -05, då jag fick lite nya perspektiv på AS. Det nedlåtande bemötandet har jag också erfarit när jag haft med habilitering, psykologer etc att göra. Som du säger blir man ofta bemött som en förståndshandikappad. Och det beror på att de yrkesmänniskorna lagt sig till med ett visst sätt eftersom de tidigare mest jobbat med förståndshandikappade. Det är många härinne som upplevt detta, inte bara du & jag...
Bl.a finns det en civilingenjör som blivit erbjuden plats på dagcenter (!).

Inte heller känner jag igen mig i alla aspergare; ärligt talat är en del totala muppar. Men det finns också vettiga aspergare som jag haft utbyte av, särskilt här. Hoppas du kommer trivas, du är iaf välkommen!

Hej

jeg fikk min diagnose i 2005, men det var først nå i 2008 at jeg søkte hjelp og fikk noen til å ordentlig forklare for meg hva diagnosen innebar (det hadde de ikke gjort der jeg fikk diagnosen). Jeg vet ikke om jeg har fornektet diagnosen egentlig, det kan være at den har vært ikke-eksisterende ettersom jeg har hatt andre saker å tenke på (flytte til et nytt land, könsbytesutredning osv)

Anastasia, fungerar du varken med "normala" eller med folk som har asperger?

KrigarSjäl skrev: Hoppas du kommer trivas, du är iaf välkommen!

Tack !

KrigarSjäl skrev: Jag har varit diagnosförnekare under lång tid, fram till -05, då jag fick lite nya perspektiv på AS.

Tänkte bara förtydliga; jag förnekar inte diagnosen i sig, jag uppfyller ju kriterierna för AS. Däremot känner jag mest bara sorg över det faktumet. Förut tänkte jag att jag kunde träna bort alla svagheter med ren viljestyrka, men det har jag ju insett nog är omöjligt. Jag vill inte ha någon "aspergeridentitet", jag anser mig inte tillhöra någon grupp alls, och särskilt inte en som i samhällets ögon ses som sämre. Jag klarar inte av några aspergeranpassningar öht för jag känner mig kränkt av allt sånt.

Camilla skrev:Anastasia, fungerar du varken med "normala" eller med folk som har asperger?

Nej, jag fungerar inte ihop med någon, mer än ytligt. Jag kan vara social " i en roll", men jag kan aldrig känna att jag är mig själv till 100 % med någon. Det här problemet har jag haft hela livet, även då jag umgicks mer med andra. Jag har aldrig haft en känsla av att ha någon egentlig personlighet.

Anastasia skrev:Förut tänkte jag att jag kunde träna bort alla svagheter med ren viljestyrka, men det har jag ju insett nog är omöjligt.

Omöljligt? Högfungerande autism skiljer sig från lågfungerande bland annat genom att det inte är en utvecklingsstörning. Det tolkar jag som att man kan prestera lika bra som vilken annan person som anses vara normal av medicinmännen.

OnionKnight skrev:

Anastasia skrev:Förut tänkte jag att jag kunde träna bort alla svagheter med ren viljestyrka, men det har jag ju insett nog är omöjligt.

Omöljligt? Högfungerande autism skiljer sig från lågfungerande bland annat genom att det inte är en utvecklingsstörning. Det tolkar jag som att man kan prestera lika bra som vilken annan person som anses vara normal av medicinmännen.

Frågan är bara till vilket pris...

Anastasia skrev:

Camilla skrev:Anastasia, fungerar du varken med "normala" eller med folk som har asperger?

Nej, jag fungerar inte ihop med någon, mer än ytligt. Jag kan vara social " i en roll", men jag kan aldrig känna att jag är mig själv till 100 % med någon. Det här problemet har jag haft hela livet, även då jag umgicks mer med andra. Jag har aldrig haft en känsla av att ha någon egentlig personlighet.

Då är du precis som jag när det kommer till det, Anastasia.

Anastasia skrev:Nej, jag fungerar inte ihop med någon, mer än ytligt. Jag kan vara social " i en roll", men jag kan aldrig känna att jag är mig själv till 100 % med någon. Det här problemet har jag haft hela livet, även då jag umgicks mer med andra. Jag har aldrig haft en känsla av att ha någon egentlig personlighet.

_________________
Hej Anastasia!
...vet ej om detta kan hjälpa dig - men din upplevelse som du beskriver "Jag har aldrig haft en känsla av att ha någon egentlig personlighet." trodde jag i min enfald att jag råkade vara ensam om...men således inte längre.. för övrigt var din inledande sammanfattning om bl.a. din barndom och ungdom gripande läsning - så jag ville sända dig ett varmt tack för ditt mod att dela med dig av dina erfarenheter, som i alla för mig ger perspektiv på detta med att vara människa i det mest skiftande (icke själv-valda) livssituationer! / Hoppas du så småningom finner någon som är värd ditt förtroende!/ önskar Tenderly
___________________________

Jag har nog aldrig hatat min diagnos. Faktum är att min brist på reaktion bara för att jag fick en diagnos var tillräckligt för att försöka skicka mig till habiliteringen för att jag skulle kunna "bearbeta det". Det hela var rätt löjligt, och jag vägrade givetvis.

Jag känner att du, Anastasia, kanske tänker förmycket på det hela. Att man får en diagnos är för att kunna underlätta. Ser man på det praktiskt så är det bara så att du kanske har vissa personlighetsdrag som kan orsaka större bekymmer i vardagen än för de utan personlighetsdragen, och diagnosen är din "biljett" för att kunna få lite extra stöd just i de fallen. (Sedan kan man ju diskutera hur just det fungerar... men det är en annan fråga)

Det finns ingen skillnad i din personlighet från innan du fick den, till efter. Det är ju bara ett ifyllt papper, Det är ju inte så att de satt dit ett extra huvud eller huggit av en hand för dig. Och visst har du en personlighet -du har värdighet, är stolt, säkert skinn på näsan gissar jag. Jag tror ytterst få människor, oavsett hur de är, kan vara totalt sig själva med andra. Men jag tror att AS-folket har svårare för denna sortens "spel".

Jag känner heller ingen större samhörighet med andra aspergare på det sättet. Överhuvudtaget är det få människor jag känner något slags samhörighet med överhuvudtaget. Men sedan så är ju inte AS-folket en liten sekt som man är förbunden att umgås med. Jag är en inbunden, ganska så asocial människa som är rätt förtjust i katter. Det gör inte att jag automatiskt är lik eller ens tycker om andra inbundna, rätt så asociala människor som tycker om katter.

Att ha asperger är en del av dig, men inte den enda delen. Du är först och främst en människa, med vissa personlighetsdrag som delas av andra människor.

Jag läser att du haft en taskig uppväxt. Det är jag ledsen för. Men diagnosen varken har eller kan förändra det som varit. Kanske var det lite det du hoppades på, när du läste i de där böckerna innan. Självklart har din familj använt diagnosen för att rättfärdiga sig själva- sådant gör den sortens människor. Men hade du inte haft diagnosen hade de funnit något annat -det skulle varit pga att du var ett jobbigt barn som ingen skulle orka med, du var elak osv.

Du skriver att du inte har någon att lita på i verkliga livet längre. Men du glömmer ju att du har dig själv -du kan lita på dig själv. Du är en kapabel människa, och det låter som du kan reda dig själv. du accepterar inte att man talar ner till dig som de gjorde på habiliteringen, det är ju utmärkt!

Diagnosen -låt den ligga och ruttna i en byrålåda. Någon gång kanske du har ett speciellt behov som du kan behöva få uppfyllt -då kan du plocka fram den och få det du har rätt till. Men tills dess? Diagnosen kan inte skada dig. Däremot kan ignoranta människor skada dig.

Ja, du har nog rätt i att jag tänker för mycket på diagnosen, men det är inget jag kan sluta tänka på bara så där. Sen så har den faktiskt ändrat min personlighet, i olika riktningar. Först så försökte jag vara snäll och positiv; jag gick med på deras åtgärder, gick med på att ha kontakt med habiliteringen och så. Jag kan vara ganska mesig också. Det var först när de började föreslå att jag skulle söka kontaktperson, gå i en samtalsgrupp för att lära mig vardagssamtal, såna grejer som jag kände att det var "under min värdighet". Då blev jag hårdare igen, mer på min vakt än jag varit innan.

Jag trodde nog att diagnosen skulle ge mig upprättelse på nåt sätt, men det blev tvärtom. Den användes emot mig.

Anastasia skrev:Jag trodde nog att diagnosen skulle ge mig upprättelse på nåt sätt, men det blev tvärtom. Den användes emot mig.

Det där kan du nog bara ge dig själv.

I en kultur där ens sätt att fungera är i minoritet och betraktas som en störning så kan man inte räkna med att bli förstådd eller repsekterad på det sätt man skulle önska. Då får man nöja sig med att man förstår sig själv - och det verkar du ju verkligen göra - och utveckla sin självrespekt oavsett hur de ser på en. Och där verkar du också ha en viss integritet som slår larm när du känner dig behandlad som mindre vetande så att du kan sätta gränser för det du upplever som kränkande. Det är ju utmärkt!

Eftersom en del av dina problem verkar bero just på att du blivit för mycket utifrån-styrd så att du tappat kontakten med vem du innerst inne är, så är det väl det bästa du kan göra att sluta lyssna på 'experter' som ändå inte riktigt verkar ha förstått (de är ju inte telepatiska tyvärr)?

Vitter skrev:Jag har nog aldrig hatat min diagnos. Faktum är att min brist på reaktion bara för att jag fick en diagnos var tillräckligt för att försöka skicka mig till habiliteringen för att jag skulle kunna "bearbeta det". Det hela var rätt löjligt, och jag vägrade givetvis.

Jag känner att du, Anastasia, kanske tänker förmycket på det hela. Att man får en diagnos är för att kunna underlätta. Ser man på det praktiskt så är det bara så att du kanske har vissa personlighetsdrag som kan orsaka större bekymmer i vardagen än för de utan personlighetsdragen, och diagnosen är din "biljett" för att kunna få lite extra stöd just i de fallen. (Sedan kan man ju diskutera hur just det fungerar... men det är en annan fråga)

Det finns ingen skillnad i din personlighet från innan du fick den, till efter. Det är ju bara ett ifyllt papper, Det är ju inte så att de satt dit ett extra huvud eller huggit av en hand för dig. Och visst har du en personlighet -du har värdighet, är stolt, säkert skinn på näsan gissar jag. Jag tror ytterst få människor, oavsett hur de är, kan vara totalt sig själva med andra. Men jag tror att AS-folket har svårare för denna sortens "spel".

Jag känner heller ingen större samhörighet med andra aspergare på det sättet. Överhuvudtaget är det få människor jag känner något slags samhörighet med överhuvudtaget. Men sedan så är ju inte AS-folket en liten sekt som man är förbunden att umgås med. Jag är en inbunden, ganska så asocial människa som är rätt förtjust i katter. Det gör inte att jag automatiskt är lik eller ens tycker om andra inbundna, rätt så asociala människor som tycker om katter.

Att ha asperger är en del av dig, men inte den enda delen. Du är först och främst en människa, med vissa personlighetsdrag som delas av andra människor.

Jag läser att du haft en taskig uppväxt. Det är jag ledsen för. Men diagnosen varken har eller kan förändra det som varit. Kanske var det lite det du hoppades på, när du läste i de där böckerna innan. Självklart har din familj använt diagnosen för att rättfärdiga sig själva- sådant gör den sortens människor. Men hade du inte haft diagnosen hade de funnit något annat -det skulle varit pga att du var ett jobbigt barn som ingen skulle orka med, du var elak osv.

Du skriver att du inte har någon att lita på i verkliga livet längre. Men du glömmer ju att du har dig själv -du kan lita på dig själv. Du är en kapabel människa, och det låter som du kan reda dig själv. du accepterar inte att man talar ner till dig som de gjorde på habiliteringen, det är ju utmärkt!

Diagnosen -låt den ligga och ruttna i en byrålåda. Någon gång kanske du har ett speciellt behov som du kan behöva få uppfyllt -då kan du plocka fram den och få det du har rätt till. Men tills dess? Diagnosen kan inte skada dig. Däremot kan ignoranta människor skada dig.

Väl skrivet!

När jag först fick min diagnos så var det något tillfälle där en doktor skulle kolla min motorik och lite andra grund saker som blodtryck. Hon hade ritat en massa fula leende streck gubbar för att illustrera vad hon skulle göra, och hon pratade med mig som om jag vore ett barn. >:(
(var ca17 år)

Anastasia skrev:

Camilla skrev:Anastasia, fungerar du varken med "normala" eller med folk som har asperger?

Nej, jag fungerar inte ihop med någon, mer än ytligt. Jag kan vara social " i en roll", men jag kan aldrig känna att jag är mig själv till 100 % med någon. Det här problemet har jag haft hela livet, även då jag umgicks mer med andra. Jag har aldrig haft en känsla av att ha någon egentlig personlighet.

Exakt! Härligt att veta fler känner på samma sätt Skönt att se någon sätta ord på detta. Jag känner fortfarande så här trots att jag snart är 50 år. Undrar om det bara är aspergare som känner så här eller om normalstörda oxå kan känna så? Undrar gör jag därför att jag själv inte fått diagnos (ännu).

Jag har inte heller EN perosnlighet.
Men det kan komma av mitt egomachiavelliska tänk.

EF skrev:

Anastasia skrev:

Camilla skrev:Anastasia, fungerar du varken med "normala" eller med folk som har asperger?

Nej, jag fungerar inte ihop med någon, mer än ytligt. Jag kan vara social " i en roll", men jag kan aldrig känna att jag är mig själv till 100 % med någon. Det här problemet har jag haft hela livet, även då jag umgicks mer med andra. Jag har aldrig haft en känsla av att ha någon egentlig personlighet.

Exakt! Härligt att veta fler känner på samma sätt Skönt att se någon sätta ord på detta. Jag känner fortfarande så här trots att jag snart är 50 år. Undrar om det bara är aspergare som känner så här eller om normalstörda oxå kan känna så? Undrar gör jag därför att jag själv inte fått diagnos (ännu).

Jag tror att gemene man oxå kan känna så (skriver inte normala eftersom vad som är normalt är relativt). Inte minst med tanke på ett inlägg med svar på Passagen häromdagen som jag tyvärr inte hittar nu. Dock tror jag det är vanligare bland AS. än bland gemene man. Sedan kan det ju vara så att du har AS. eller AS-drag utan att ha diagnos.

Hej det är mitt första inlägg här,

När jag var 15 fick jag min diagnos (jag är 25 nu). Då hade jag aldrig hört talas om Asperger, autism eller någonting sådant, jag trodde att om det fanns ett ord på någonting som hörde ihop med psykiatri så betydde det att man var totalt galen.

Jag hade problem med att jag knappt hade några kompisar och att jag väldigt ofta fick utbrott då jag kastade saker omkring mig och trashade allt i min väg, utan att jag kände mig egentligen arg på något, det var ofta när de andra ställt provocerande frågor eller varit allmänt taskiga mot mig och jag inte klarade av det längre.

Jag fick iaf, efter att ha gått hos psykiater sedan jag gick i tvåan, åka till Göteborg (kommer från andra sidan Sverige, Östergötland), sommaren innan jag började gymnasiet. Där gick jag igenom för diverse intressanta tester som jag tyckte var ganska roande, fast jag hade ingen aning om varför de gjorde testerna, och jag frågade heller inte. Min mamma som själv är läkare var den som tryckt på för att jag skulle få bli diagnosticerad (det visste jag naturligtvis inte heller). I alla fall så efter två dagar av att lägga konstiga pussel och prata med några olika läkare och svara på massa frågor och göra tankeexperiment, så möttes vi upp i ett rum, där de skulle säga vad de kommit fram till.

Då sa den läkare, en äldre kvinna, som hade huvudansvaret för utredningen så här:

"Ja du Johan, du kommer att ha ett mycket svårt liv tror vi, för du har något som heter Asperger Syndrom."

Jag blev helt iskall och jättearg, att bli anklagad att ha någon sorts sjukdom i hjärnan. Vi fick även med oss en bbunt häften och böcker som de tyckte att vi skulle läsa. Min mamma var jätteglad och intresserad och läste allt, medan jag gick och gömde böckerna så att ingen någonsin skulle se dem, jag läste lite ur en, där det var ett exempel på någon unge som hade stått och kastat sten på andra barn för att se deras reaktion, utan att förstå att de fick ont, och andra flera sådana extrema exempel. För första gången i mitt liv fick jag börja aktivt förneka något jag visste.

Det kändes väldigt kränkande att få en sån stämpel, inte bättre blev det för att min mor var så entusiastisk över all den "hjälp" jag skulle tänkas få. När jag började gymnasiet någon månad efteråt, ville min mamma att alla lärare skulle veta om att jag hade AS. Det fick de reda på, men jag lyckades i alla fall avvärja att de skulle ge mig speciella "stödlärare" och annat. De tyckte även att jag skulle få ha ett eget rum där jag kunde gå och studera ostört. Varför de trodde att jag hade svårt att studera bland andra människor vet jag inte, för det var inget som någon hade hävdat. Tyvärr var det tillräckligt illa att lärarna fick reda på det.

De flesta lärare gjorde inget väsen av saken och skötte det hela smidigt, men en ovanligt dryg person (socialt dryg, kanske själv hade AS?) som vi hade som samhällskunskapslärare och matematiklärare behandlade mig jämt som om jag var dum i huvudet, dessutom bad han klassen att "vara lite extra snälla mot Johan", vilket inte precis hjälpte min ställning bland klasskamraterna.

Det var inte förrän efter gymnasiet som jag förstod att utan skolans struktur visste jag inte hur man träffade folk, jag var helt ensam. Då började jag att minnas det här med att jag blivit diagnosticerad och det var först då jag började lära mig om AS på riktigt och då förstod jag lite bättre varför mitt liv var som det var.

Men på grund av hur jag gavs diagnosen och hur det sköttes i skolan så har jag liksom bankat in det i min skalle att jag är dysfunktionell och mindre värd än andra, och jag har därför jämt en känsla av att vara smutsig, oönskad och värdelös. Jag har lärt mig att hata mig själv. Jag kan se på det rent objektivt och se att jag inte är helt värdelös och smutsig, men känslan är så stark att den övervinner förnuftet 99% av tiden, vilket har lett mig till att bete mig lite som en slav, vilket vissa människor senare i livet har dragit nytta av.

Jag berättar aldrig om min diagnos förutom till de allra närmaste vännerna och de som absolut måste veta. Skulle nog fly Sverige eller ta livet av mig om andra personer skulle få veta.

Välkommen hit Prins Palinor! Hoppas du kommer att trivas!

Tack för att du delade med dig!

Vet inte om det är lämpligt eller olämpligt, vill inte uppfattas som påträngande... men jag tänkte en del saker när jag läste din post...
Det är tråkigt att höra att du fått ett sådant fel bemötande som påverkat din självbild... det är orättvist och ledsamt...

Det är jobbigt att känna sig dysfunktionell och värdelös... Onödiga känslor, ingen ska behöva ha det så... tycker att DU är lika VÄRDEFULL som alla andra. De utan diagnos är inte bättre på något sätt. De är inte perfekta.
De har sina styrkor och svårigheter. Det har de med AS också.
Det låter jobbigt det som du beskriver... hoppas att du hittar något sätt att jobba med det, bearbeta diagnosen och få lugn... det låter i alla fall bra att du kan rent förståndsmässigt se att du inte är värdelös, det är en bra början!

det reagerade jag också på och förstörde min lyckliga morgonstund:

"Ja du Johan, du kommer att ha ett mycket svårt liv tror vi, för du har något som heter Asperger Syndrom."

Shit, vad dumt av henne av säga så... olämpligt... hur fan kan hon veta hur ditt liv kommer att se ut...

Goddag goddag! Det var ett tag sedan jag var här inne nu. Har haft fullt upp. Har fortfarande fullt upp. Hus, 2 småbarn, heltidsjobb. Men det jag nu funderar på är detta: Det är nu nästan ett år sedan jag fick min diagnos. Jag hatar fortfarande diagnosen och vill inte vara så som jag är. Jag vill bara vara normal. Jag tycker det är jättejobbigt att ha denna diagnos. Hur länge ska man känna såhär? Kommer det aldrig kännas bättre? Kommer jag aldrig kunna acceptera att jag har detta och acceptera mig själv som jag är? Kommer jag aldrig kunna tycka om mig själv? Skulle vara intressant att höra hur andra känner och har upplevt detta.

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om att hata sin diagnos.

För mig var det inte så. När jag fick remiss till utredning kändes det som om marken rämnade under mina fötter. Jag tänkte: "Nu är livet slut. Nu tar de barnen ifrån mig och spärrar in mig någonstans.". Det tillståndet varade en månad ungefär och under den tiden läste jag flera tusen sidor om AS. Jag var sjukskriven då vilket dels betyder att jag mådde rätt dåligt innan och dels att jag hade tid att läsa trots flera småbarn hemma.

Sen gick tiden och insikten mognade gradvis fram under de mer än två år jag väntade på att utredningen skulle börja. Den tiden var jobbig på sitt sätt, både för att jag mentalt försökte smälta det jag läst och för att det var rörigt runt barnen (de har fått egna diagnoser senare) men när utredningen väl gjordes och diagnosen ställdes var det mest en bekräftelse på det jag redan förstått.

Diagnosen betydde för mig att jag fick en ny karta över omvärlden, och mig själv. En karta som var användbar, som gick att orientera mig efter och förstå hur det såg ut, det hade jag aldrig haft förut. Den innebar början på en resa vidare på något sätt - och en lättnad.

Att hitta hit kom senare, ett och ett halvt år ungefär. Det betydde mycket igenkänning och fördjupade insikter och kunskaper - och på många sätt början på ett nytt liv.

Men jag har aldrig längtat efter att vara "normal", kanske mycket för att jag aldrig reflekterat över att jag inte varit det. Jag är som jag är och det har jag alltid varit, jag har inte funderat så mycket över om jag är annorlunda. Att "de andra" är annorlunda har jag däremot varit klar över mycket länge, men jag reflekterade aldrig över om det var de eller jag. Jag utgick helt från mig själv.

Jag har inte upplevt det problemet alls, men hur ska du hinna lära.känna dig själv med både heltidsjobb och ta hand om barnen? Du får ju ingen tid för dig själv där du har chansen att förstå hur du fungerar! Utan egentid kommer du aldrig komma fram till den förståelsen.

Jag hatar inte direkt diagnosen, men det jag hatar är den okunskap folk har i samhället om detta samt hur dom naivt drar alla med As över en och samma kam.
Att vi är olika individer med olika förutsättningar verkar dom inte förstå alls, eller få verkar förstå och är villiga att lära.

Oavsett diagnos så är vi lika olika som vanligt folk är.