Jag känner idag två tjejer och relationen till dem väcker många tankar och känslor inom mig. De har precis som jag, Aspergers och vi är på samma arbetsplats. Som tur var är vi inte där samtidigt. Jag brukar bara träffa dem en eller två gånger i veckan. En av tjejerna känner jag sedan tre år tillbaka medan jag ganska nyligen (3 månader sedan) börjat lära känna den andra tjejen

När jag började lära känna den första tjejen fick jag starka känslor till henne. Ja, jag var nog förälskad (fast jag berättade aldrig det för henne). Hon visade och visar fortfarande en förståelse och omtänksamhet som ingen annan tjej gjort tidigare i mitt liv. Mina djupa känslor till henne lugnade ner sig med tiden och vi är idag bara vänner. Vi är lika till sättet, lite blyga och tillbakadragna och det försvårar vår relation. Jag tycker ofta att det är svårt att se på henne vad hon känner eller hur jag ska agera i hennes närhet. Ibland flyter våra samtal på bra och då känner jag mig lugn i hennes sällskap. Fast de senaste månaderna tycker jag att det har blivit svårare att prata med henne. Att komma på bra samtalsämnen är det värsta. Ofta känns det bara laddat när jag pratar med henne eller att det jag frågar bara är dumt. Hur hon upplever det vet jag inte, men jag kan tänka mig att hon också kämpar med att komma på vad hon ska säga. Jag önskar bara att hon kunde tala om det för mig. För det mesta känns det också som om det är jag som är den drivande parten i vår relation. Visst föreslår hon saker vi kan göra ihop och då blir jag glad, men det händer väldigt sällan. När vi inte träffas skickar vi ibland sms till varandra och där tycker jag att det fungerar bättre. När hon skriver kan hon vara öppnare. I början av vår relation skrev vi längre mail till varandra och det tyckte jag om, men det blev för kravfyllt för henne. Det verkar fungera bättre med sms för henne. Tyvärr börjar vår sms kontakt också bli allt mer sparsam.

Jag bryr mig om henne och vill inte förlora den lilla, sköra vänskap vi har. Men nu har jag börjat tänka mycket på den. Jag orkar inte träffa henne för ofta, för det tar energi och vi behöver båda mycket tid i ensamhet för att återhämta oss från krav och intryck i vardagen. Men varför känns det som om vår vänskap står stilla, att den inte utvecklas, ja till och med försvagas? Trots att hon ibland skriver att den betyder mycket för henne. Innerst inne vill jag något mer. Frågan är bara vad? Det vi har nu är det jag känner att jag orkar med. Ändå finns en längtan inom mig och det skäms jag för.

Konstigt nog har dessa tankar kommit samtidigt som jag har börjat lära känna den andra tjejen. Vet egentligen inte varför jag valde att närma mig henne. Det blev bara så. Det som har förvånat mig är hur vänlig hon är mot mig och det intresse hon visar. Jag känner att jag kan vara mer avspänd och mindre nervös när jag pratar med henne än med den första tjejen. Hon är också mer spontan och ställer oftare frågor till mig, vilket den första tjejen inte gör. Vad konstigt och fel det känns att jämföra tjejerna så här. Ju mer jag pratar med och lär känna den nya tjejen desto mer känner jag igen mig i henne och upptäcker saker som vi har gemensamt. Nu börjar jag till och med se fram emot att gå till arbetsplatsen de dagar när jag vet att hon också ska komma. Är hon borta någon gång fylls jag av saknad. På samma gång börjar det kännas tungt att gå till arbetsplatsen när den första tjejen är där. Varför är det så? Då oroar jag mig för vad vi ska prata om och känner krav på mig själv att jag måste komma på något att säga.

I dagsläget vet jag inte hur relationen till den nya tjejen ska utvecklas eller vad hon känner. Blir det bara vänskap eller något mer? Jag har inte heller berättat för henne att jag redan är vän med en annan tjej och tvärtom inte berättat för den första tjejen att jag börjat prata med den nya tjejen. Jag skulle vilja vara ärlig, men jag är så rädd för att såra dem.

En annan sak som oroar mig är att det är stor åldersskillnad mellan oss. Jag är över 40 och tjejerna är i tjugoårsåldern. Detta är något jag tänker på ofta och det komplicerar bara allt ännu mer, speciellt till den nya tjejen. Jag vet att åldern inte ska ha någon betydelse (om det inte handlar om att skaffa barn). Vi är alla tre vuxna människor. Det viktigaste är väl att man trivs ihop och har något gemensamt? Varför kan jag ändå inte släppa det här med åldersskillnaden? Den första tjejen vet om min ålder och hon verkar inte bry sig. När jag berättade min ålder för henne (i ett brev), svarade hon att det inte gjorde henne något. Den nya tjejen är den yngre av dem och hon vet ännu inte hur gammal jag är. Hon har inte heller frågat än. Hon vet bara att jag är över 30. Jag är livrädd för vad som ska hända när hon får reda på min ålder. Jag är nästan dubbelt så gammal som henne. Hemska tanke! Hur ska det gå? Innerst brottas jag med hur fel det känns att ens vara intresserad av en så ung tjej samtidigt som jag tycker om henne och blir glad inombords när vi har träffats.

Vad ska jag göra om jag på något sätt vill behålla relationen till båda tjejerna och må bra av den, vilket jag inte gör idag? Det jag känner för den nya tjejen blir allt starkare samtidigt som jag tänker på hur min vänskap till den första tjejen ser ut. Idag är mina tankar och känslor på en nivå som jag klarar av. Men snart, mycket snart, närmar jag mig gränsen då allt svämmar över.

Det viktiga är att alltid vara trevlig, snäll, positiv och kärleksfull, var en trevlig person och eftersom man som asperger ofta har mycket svårt att tolka signaler speciellt från tjejer så låt dem ta steget om de är intresserade, var väldigt tyst, disciplinerad, trevlig och säg positiva saker, undvik att prata mer än 20 sekunder i sträck och var alltid lugn, slappna av. Tjejer vill ha en trygg stabil person att prata med så var en trygg stabil person.

Hoppas det hjälper, och följ din instinkt! Gör det som känns bäst, och använd dina känslor till att bete dig trevligt, använd energin du får av känslorna osv. till att uppföra dig extra väl.

Ha en trevlig dag!

Jag älskar en man som är 20 år äldre än jag. Men han är gift - med en kvinna exakt i min ålder. Vi är vänner och jag har kunnat prata ut med honom om alla känslor och allt vad det inneburit.

Prata, prata, prata. Fråga, fråga fråga. Det är det enda som kan lösa något.

Att komma på bra samtalsämnen är det värsta. Ofta känns det bara laddat när jag pratar med henne eller att det jag frågar bara är dumt. Hur hon upplever det vet jag inte, men jag kan tänka mig att hon också kämpar med att komma på vad hon ska säga. Jag önskar bara att hon kunde tala om det för mig. För det mesta känns det också som om det är jag som är den drivande parten i vår relation. Visst föreslår hon saker vi kan göra ihop och då blir jag glad, men det händer väldigt sällan. När vi inte träffas skickar vi ibland sms till varandra och där tycker jag att det fungerar bättre.

Just det att ni verkar vara så lika med liknande problem är det som gör att ni är vänner samtidigt som det tycks försvåra vänskapen.

Är det så att du tycker att ni redan sagt allt det viktigaste, och det därför är svårt att komma på samtalsämnen? Kan du tänka ut något att prata om redan i förväg? Eller behöver ni ens prata kan ni inte bara hälsa och le mot varann? Det kan väl vara skönt att umgås och trivas ihop och kunna tiga tillsammans också. För vanligt folk så brukar man s a s prata för pratandets egen skull och då duger det mesta: vädret, populära TV-program, de senaste nyheterna.

Varför går det lättare med den nya tjejen, tror du? Är det för att hon är mer pratsam och spontan? Eller beror det på att ni ännu inte känt varann så länge så att ni s a s gjort slut på samtalsämnen?

Bara släpp alla kraven på dig själv och ha roligt och umgås med tjejerna när du känner att det är skönt och använd alla positiva och kärlekskänslor du får för tjejerna till att bete dig trevligt mot dem och charma dem, var aldrig direkt med dina känslor om inte dem är det först.

Det är livsfarligt för din psykiska hälsa att vara mer öppen med dina känslor för tjejer än vad de är mot dig, det resulterar ofta i väldigt tragiska slut.

Det låter som att du har en vänskapsrelation med båda tjejerna. I så fall borde det inte vara något problem att vara öppen mot dem om att du umgås med båda. Är det en kärleksrelation du längtar efter? Vad håller dig tillbaka i så fall, vågar du inte ta första steget? Den tjejen du känt längst kanske tror att du bara vill vara hennes vän. Är du rädd att ett initiativ till att vara mer än vänner gör att du riskerar vänskapen?