Detta tycker jag är väldigt jobbigt och undviker alltid. Men förr eller senare kommer frågan upp. "Vad jobbar du med?"

Jag brukar säga att "jo, jag letar jobb just nu" eller "jag har a-kassa". Men det är en lögn, för jag lever på aktivitetsersättning, och jag mår skit efteråt när jag inte är ärlig. Hur förklarar man på ett enkelt och bra sätt?

Detta är jättejobbigt. Jag undviker att umgås med folk bara av rädsla för att prata om det.

Exempel: sätter mig ned och pratar med en tjej på en fest. Hon frågar vad jag jobbar med. Inte fan kan jag säga;

"Du, även om det inte syns just nu jag är psykiskt handikappad, och lever på någonting som kallas för aktivitetsersättning. Så jag kan inte jobba för jag fungerar inte med andra människor. Får jag bjuda på en drink?".

Det här är verkligen jobbigt, bara tanken om att behöva "förklara sig" tar kål på mig.

Finns det något sätt att säga det bra på...?





.

Om jag skulle ha full aktivitetsersättning skulle jag säga "Jag är sjukskriven". Det borde folk begripa, men folk har ju en förmåga att misstolka allt som inte inbegriper fysiska synliga atribut... =/

"Jag jobbar med individutvecklig inom ett statligt finansierat projekt" är fullkomligt sanningsenligt, humoristiskt och positivt. Den är den bästa jag testat hittills, man lär garanterat få förvirrade följdfrågor, men folk drar iallafall på läppen och det är en bra intro .

Hehe, den är bra!

Jag har själv samma problem. (Tror vi diskuterade detta i nån tidigare tråd men minns inte vilken.)

Hittills har jag sagt "jag går på bidrag" och sluppit följdfrågor, jag tror att folk antar att det är a-kassa eller något. Men MsTibbs förslag låter riktigt kul.

Det är ju lite enklare för oss som faktiskt har jobbat tidigare, för till folk man träffar tillfälligt kan man ju säga att man jobbar med det man har jobbat med. Fast ju längre åren går, desto svårare känns det att säga att man jobbar. Å andra sidan har jag faktiskt fortfarande kvar min tjänst trots många års sjukskrivning, så helt lögn är det ju inte om jag säger att jag jobbar.

Svar som vitter ger om någon frågar vad hon arbetar med:

-Ingenting

Stämmer, och oftast undviker folk att fråga var man får pengar från -de vet ju inte om man går på bidrag, lever av sparade medel eller som en "kept woman" (Ha Ha.)

Skulle de mot all förmodan fråga vad man får sina pengar ifrån brukar jag svara skattebetalarna. Det är lite provokativt, men jag har upptäckt att det är ett snabbt sätt att sålla bekantskaper på. Och jag har fortfarande undvikit att gå in på om jag är "sjuk", arbetslös eller slacker. Mitt mående är privat, och jag har sällan lust att diskutera det med personer som inte känner mig.

I vissa fall om jag behöver hålla mig väl med obekanta brukar jag använda "funderar"svaret. T ex just nu funderar jag på att studera, jag funderar på att söka nytt jobb osv. Det är fortfarande sanningsenligt, eftersom ja, jag funderar på det ibland, samtidigt som människor automatiskt antar att jag redan håller på med något annat.

som synes är jag ganska privat av mig och delar sällan med mig av information jag inte förstår vad den andra parten har för nytta av.

Annars antar jag att "Jag har aktivitetsersättning för att jag lider av ett kroniskt tillstånd som inte går att bota" är rätt effektivt.

Vitter skrev:I vissa fall om jag behöver hålla mig väl med obekanta brukar jag använda "funderar"svaret. T ex just nu funderar jag på att studera, jag funderar på att söka nytt jobb osv. Det är fortfarande sanningsenligt, eftersom ja, jag funderar på det ibland, samtidigt som människor automatiskt antar att jag redan håller på med något annat.

Lysande!

Inger skrev: Lysande!

du anar inte Jag har en granne som alltid har tvätten före mig (Och aldrig kan hålla sin tvättid! ) och i ett och ett halvt år har jag funderat på både det ena och det andra, och hon är så nöjd med svaren så. Jag har dock ingen aning om vad hon tror jag har gjort under tiden...

Jag vill dock klargöra att jag inte gör det för att driva med henne, det är bara ett personligt ämne jag inte tycker om att diskutera. Hon är i själva verket ganska snäll, även om jag känner mig lätt jagad av henne. Hon brukar ge mig hembakta bullar då och då, utan anledning. Eller ja, jag fick hennes katt att sluta kissa inomhus, så jag antar det beror på det. Eller så vill hon ha ett substitut för en dotter eller något...

Säger att jag frilansar.

Vilket jag i och för sig gör, men inte alls i den utsträckning som jag brukade.

Ni borde säga som det är, för de jobbiga känslorna inför det finns ju inte till utan anledning. Låt er pinas av dem, så kanske ni kan lyckas att dra er ur er passivitet. Det ni gör nu är ju bara att fly undan.

Pan Stranou skrev:Ni borde säga som det är, för de jobbiga känslorna inför det finns ju inte till utan anledning. Låt er pinas av dem, så kanske ni kan lyckas att dra er ur er passivitet. Det ni gör nu är ju bara att fly undan.

De jobbiga känslorna beror oftast på att så många människor inte tror på att man är sjuk/mår dåligt/är arbetsoförmögen om man inte har ett gipsat ben eller kan anföra någon sjukdom som cancer, som folk märkligt nog brukar acceptera fast de egentligen inte begriper den ett skvatt bättre än psykiska besvär.

Pan Stranou skrev:Ni borde säga som det är, för de jobbiga känslorna inför det finns ju inte till utan anledning. Låt er pinas av dem, så kanske ni kan lyckas att dra er ur er passivitet. Det ni gör nu är ju bara att fly undan.

Oh, vilken underbar slutledningsförmåga du har, som kan avgöra hur passiva vi är, att om vi bara plågar oss själva så kommer vi mirakulöst bli helade från våra "besvär". Eller vad?

haha, nu känner jag mig riktigt dum. Jag som verkligen trott att min hälsa är mitt privatliv -nästa gång jag har urinvägsbesvär ska jag vara noga att tala om för alla obekanta att det känns som att pissa glassplitter- det borde ju vara lika intressant. Vem vet, det kanske botar min urinvägsinfektion med?

Det är väldigt vanligt att fråga vad folk arbetar med. Det kallas småprat, kallprat, precis som vädret. Men de är ju intresserade av ett eventuellt arbete, och inte min hälsa. För i så fall skulle de väl fråga hur jag mår? Och eftersom de inte frågar, så har de ju inget intresse i det.

Vad har andra människor jag inte känner med att göra om jag arbetar/inte arbetar, är sjukskriven, studerar, är arbetslös frågar jag då dig?

Du får dessutom gärna precisera exakt vad det är jag flyr undan? Det förstår jag helt enkelt inte.

Ms Tibbs skrev: "Jag jobbar med individutvecklig inom ett statligt finansierat projekt"

Ja, den var bra!

Brukar oftast säga som det är - att jag har sjukbidrag. Iallafall om det är en person jag vill lära känna bättre och antagligen kommer träffa på igen. Till okända som jag känner inte har med det att göra så säger jag att jag inte har fast jobb just nu utan frilansar endel som illustratör. Det är ingen lögn, men väl en sanning med modifikation. Har visserligen fått sålt lite illustrationer, men inte i sådan omfattning att jag skulle kunna försörja mig enbart på det.

Vitter skrev:

Inger skrev: Lysande!

Hon är i själva verket ganska snäll, även om jag känner mig lätt jagad av henne. Hon brukar ge mig hembakta bullar då och då, utan anledning. Eller ja, jag fick hennes katt att sluta kissa inomhus, så jag antar det beror på det. Eller så vill hon ha ett substitut för en dotter eller något...

Random act of kindness? Ett överflöd av bullar och ingen plats i frysen? Helt enkelt lust att dela med sig? Hon tycker du ser bull- och omsorgsbehövande ut och mår bra av att ta hand om andra?

Det kan vara allt möjligt som får folk att göra det de gör, och ofta är det inte vad man trott, åt endera ett positivt eller negativt håll.

Jag säger som det är, har inte förmåga till annat. En gång har jag ljugit, för en läkare som skulle planera in tid för ett ingrepp. Jag kunde helt enkelt inte med att säga som det var, där och då. Fast sen kändes det jättekonstigt, inte alls bättre än det brukar göra att säga sanningen.

Har varit sjukskriven länge, men har inte tänkt det ska vara för evigt, det har bara inte gått att göra nåt annat än springa på möten och hoppas att det en dag ska sluta vara så kaotiskt i vårt liv. Hade jag tänkt att jag aldrig ska förvärvsjobba igen skulle det kanske se annorlunda ut..?

säger bara att jag har bidrag och har ett handikapp jobb..

men i bland så måste man dra hela sin historia också med diagnos och hela köret och förklarning mm..

Pan Stranou skrev:Ni borde säga som det är, för de jobbiga känslorna inför det finns ju inte till utan anledning. Låt er pinas av dem, så kanske ni kan lyckas att dra er ur er passivitet. Det ni gör nu är ju bara att fly undan.

Principiellt är det helt riktigt. Fördomarna och okunskapen där ute som skrämmer många av oss så mycket för att säga som det är påverkas ju faktiskt nada om alla bara "flyr undan". Någonstans måste det börja, och jag är en av de som har börjat och är öppen med vem jag är.

När vi som är öppna med våra diagnoser har nått en viss "kritisk mängd" kommer vår närvaro i samhället att börja påverka kunskaperna och insikterna där ute i en riktning så att fler och fler börjar fatta vad det handlar om, och fler och fler kommer att börja våga vara öppna. Det är frågan hur lång tid det kommer att ta, men vissa faktorer som bildandet av OA kan bli stora steg på vägen dit, tror jag.

Snart så...!

Jag säger alltid att jag är sjukpensionär. Den generella reaktionen är att personen tar ett steg bakåt och förskräckt säger:
- Men du är ju så ung! Det måste kännas hemskt?!

Då känns det som att jag förstört deras dag, så då får jag trösta dem och säga att jag har varit psykstörd sedan barnsben så det är ingen fara, jag visste redan som barn att det var någonting annorlunda med mig. Att få veta att det var Aspergers var bara ett kvitto på det jag alltid vetat.

Vissa gånger måste man även förklara, försvara och rättfärdiga sin handikappgrad, då de ej kan tro att man är ett slan när man ser så normal ut och pratar som en vanlig människa.

sugrövmanövern skrev:Jag säger alltid att jag är sjukpensionär. Den generella reaktionen är att personen tar ett steg bakåt och förskräckt säger:
- Men du är ju så ung! Det måste kännas hemskt?!

Men det är i alla fall en bra reaktion, för då tror de ju på dig utan att utgå från att du är en bidragsfuskare.

Kvasir skrev:

sugrövmanövern skrev:Jag säger alltid att jag är sjukpensionär. Den generella reaktionen är att personen tar ett steg bakåt och förskräckt säger:
- Men du är ju så ung! Det måste kännas hemskt?!

Men det är i alla fall en bra reaktion, för då tror de ju på dig utan att utgå från att du är en bidragsfuskare.

Jo, precis, jag gillar nog den reaktionen bäst.

För vi har även en annan kategori som säger,
- Men någonting måste du ju kunna göra, man kan allt bara man vill!

Då brukar jag börja gråta och så får de trösta mig. Sedan brukar jag hata dem efter det, de är sas rökta i mina ögon .

Jag tycker att Ms Tibbs vann denna tråden med sitt svar den hade jag aldrig kommit på.

Jag tycker "funderar-svaret" är lysande. Fungerar nog även när man är arbetslös. Nu sitter jag inte i någondera situationen men det finns ju ingen anledning att outa sig för idioter. De berättar ju inte en massa personliga saker om sig och sina problem - och i många fall vill de heller inte höra för jobbiga saker, utan då kommer den där flackande blicken fram, och bytet av ämne...

rattlelizard skrev:Jag tycker att Ms Tibbs vann denna tråden med sitt svar den hade jag aldrig kommit på.

Jag minns inte om jag kom på det, jag kan ha snott repligen från förra tråden i detta ämnet Mkai tnx.

...öööh, vad svarar jag på och vad innebär det jag redan skrivit? Idag är jg drogad bäver...

http://www.aspergerforum.se/vem-ar-mstibbs-t4339.html

Hej!

Vad man ska säga, tja, det är lite känsligt. Men om jag verkligen måste säga något, så säger jag att jag har sjukbidrag.

Jag tror att i stort sett alla som har AS kan jobba, om de hamnar på rätt sorts arbete och får möjligheten att jobba så mycket som de själva orkar och vill. Sen finns det ju de med AS som faktiskt inte alls kan jobba, men då beror det ju oftast på tilläggsdiagnoser än på AS i sig. Rätta mig om jag har fel där.

Men då man erbjuds aktivitetsersättning eller sjukbidrag, är det lätt att acceptera det. Att bygga upp sitt liv kring fritidsintressen istället för att ha ett jobb. Man skulle kunna ta ett anpassat jobb, men man kanske har försökt och misslyckats och orkar inte längre.

Om alla fick jobba på sina egna villkor skulle fler kunna ha ett jobb. Men samhället är inte uppbyggt så i dag.

Hälsningar

Lilla Gumman