Att ha AS innebär för mig att det är svårt att känna kärlek i vardagen. Den konstanta och övergripande känslan av att tycka om någon starkt. Jag vet att jag älskar min mamma, min pappa, flickvännen och nära vänner. Men jag känner det inte.

Jag är vardagligt känslolös.

Som tur är kommer AS med den häftiga funktionen att kunna se saker framför sig väldigt lätt. Att kunna spela upp scenarion ur livet i huvudet som en film - men inte vilken biorulle som helst, jag känner även känslorna. Om inte det vore hjälpsamt nog kan jag även spela upp scenarion som aldrig har hänt och det är poängen med denna tråd.

Mitt sätt att bearbeta min annars så känslolösa vardag är att föreställa mig väldigt starka scenarion. Det kan handla om min egen död där jag ser mig själv i famnen hos min gråtande mamma. De känslorna som förmedlas till mig under tiden föreställningen pågår är ofantligt starka och hjälper mig komma ihåg hur jag egentligen, vardagligen, alltid älskar mina nära.

I början av förhållanden känner jag en obeskrivlig känsla av förälskelse. Jag vet inte om det beror på att den är långvarig (oftast handlar det om månader) och det är något jag aldrig kan ta på annars. Ni vet, när man tänker på någon och man känner direkt att det finns en sorts känsla. När förälskelsen övergår till kärlek förlorar jag den vardagliga sidan i förhållandet, jag uppfattas plötsligt som ointresserad och så vidare.

Detta har gjort mig till en knarkare av förälskelse. Det har varit så många förhållanden som kommit och gått på grund av min instinktiva jakt och strävan efter att "få känna". Ingenting går att jämföra med den konstanta förmågan att kunna känna en känsla.

Någon som känner igen sig? Jag är 25 och detta är min första dag som medveten Aspergare. Har i 15 år undrat varför jag är som jag är och den största stenen jag burit på har äntligen släppt. Jag är redo att börja utforska mig själv och tänkte dela med mig av hur jag tänker och agerar genom några trådar här.

Diskutera!

I förlängningen hittar man ofta gemensamma beröringspunkter och kan ha passionerat sex emellanåt, ovanpå detta. Men just den där dygnetrunt vara nära och älska hela tiden och tänka vara inte för alltid (oftast). Utan det är just beröringspunkterna som skapar mer känsla av samhörighet eller symbios. Den bästa är förstås om man hittar varann som livsvänner. Men det kanske inte är så lätt.

Enligt de filosofer som jag har läst så är kärlek något som är mer än bara emotioner/känslor.
Därför borde man ju kunna älska någon utan att ha en massa emotioner/känslor.

Det är nog en symbios..

Hej Filosofen,
Jag tror det du beskriver som känslolöshet etc hör till någon annan diagnos än Aspergers. (OBS detta är min lekmannatolkning av diagnosen - jag är varken läkare eller psykolog)

Det verkar vara ett vanligt missförstånd. Att tro att personer med AS har bristande empati eller är känslokalla. Många med AS kan däremot ha svårt att kommunicera empati och känslor, både när det gäller att uppfatta andras signaler och när det gäller att uttrycka sina egna. Och blir ofta missförstådda och felaktigt anklagade för att ha bristande empatiförmåga.

Sen bör man komma ihåg att det är vanligt att vi med AS har ytterligare psykiska problem och störningar. Därför är vi en minst sagt brokig skara.

Observera att jag vill inte påstå att jag är tvärsäker. Det här är vad jag tror. Och jag är väldigt tacksam för input eftersom jag tycker frågan är väldigt viktig.

mvh
/Torbs

Kanske är känslomässigheten selektiv?

Varför inte besöka en AS-specialist och ställa samma fråga!

Torben skrev:Hej Filosofen,
Jag tror det du beskriver som känslolöshet etc hör till någon annan diagnos än Aspergers. (OBS detta är min lekmannatolkning av diagnosen - jag är varken läkare eller psykolog)

Det verkar vara ett vanligt missförstånd. Att tro att personer med AS har bristande empati eller är känslokalla. Många med AS kan däremot ha svårt att kommunicera empati och känslor, både när det gäller att uppfatta andras signaler och när det gäller att uttrycka sina egna. Och blir ofta missförstådda och felaktigt anklagade för att ha bristande empatiförmåga.

Sen bör man komma ihåg att det är vanligt att vi med AS har ytterligare psykiska problem och störningar. Därför är vi en minst sagt brokig skara.

Observera att jag vill inte påstå att jag är tvärsäker. Det här är vad jag tror. Och jag är väldigt tacksam för input eftersom jag tycker frågan är väldigt viktig.

mvh
/Torbs

Hade knappast kunnat säga det bättre själv! Jo, möjligen att jag är tvärsäker. Människor måste lära sig att hålla isär mentalitet och kommunikation - och empati(inkännande) och sympati(medkännande) - och AS och annat...

jesusiscool skrev:Varför inte besöka en AS-specialist och ställa samma fråga!

Det finns många specialister, dock få av de som tål kontakt med verkligheten

Jag (med AS) har jättestora problem med det här. Jag har haft 3 årslånga förhållanden som varit till en början fantastiska, men sedan börjat skava på just de här punkterna. En kombination av ens egna samtidiga behov av rutiner och vardag, samtidigt som det ständigt krävs känslorna - förälskelsen, kicken. Det är svårt. När jag inte är i fasta förhållanden letar jag ständigt efter förälskelsen, kicken även fast jag vet att jag kanske inte är i position, inte är redo, inte bör. Det är svårt. Men AS ställer till det på många andra nivåer, mer vardagliga, i förhållanden också.

Enda bekymret för mej har varit att ens NS/NT vill släpa med en på en massa sociala jippon. Man är ju inte precis mindre kåt för att man är ASS.

Bazooka skrev:Enda bekymret för mej har varit att ens NS/NT vill släpa med en på en massa sociala jippon. Man är ju inte precis mindre kåt för att man är ASS.

Satsa på en partner med AS (fast å andra sidan, några sociala grejer är inte så dumt ändå).

Miche skrev:Bazooka skrev:
Enda bekymret för mej har varit att ens NS/NT vill släpa med en på en massa sociala jippon. Man är ju inte precis mindre kåt för att man är ASS.

Satsa på en partner med AS (fast å andra sidan, några sociala grejer är inte så dumt ändå).

Kan vara väldigt svårt dock att hitta en annan partner, då antalet killar med AS är mycket högre än tjejer med AS. Annars håller jag med Miche satsa på att försöka hitta en AS tjej så borde det lösa sig.

Har väldigt svårt att lita på folk och släppa de inpå livet.
Brukar oftast bara hålla kontakt med nya bekantskaper i 3 - 4 månader.
Jag har testat dejta på nätet men alltid ballat ur inte vågat träffa någon på riktigt.
IRL alltså utanför nätet.
Var visserligen på 2 olika dejter för 7 år sedan men mina spärrar kom fram igen.
Skulle vilja träffa någon, men inte vem som helst.

De tjejer jag pratar med som har asperger antingen tycker jag är fantastisk eller är hatiska mot mig, neurotypiska tjejer jag pratar med är väldigt diffusa och kan vara var som helst känslomässigt.

Själv så har jag aldrig haft en relation med någon annan men det skulle vara trevligt i min åsikt. Har tänkt om att skriva i kontakttråden om någon vill träffa mig men jag tror att jag väntar med det ett tag.

Om jag hittar eller träffar någon så tänker jag inte bjuda hem personen eller följa personen hem i först fall, det kan komma senare när jag känner individen lite bättre.

Förälskad blir jag lite då och då men kärlek har jag aldrig upplevt i vuxen ålder. Beror väl på att jag aldrig kommer människor särskilt nära. Antingen blir jag avskräckt eller så blir det tvärt om, tror jag. Det är svårt.

Jag undrar om du inte försöker uppleva känslor som andra människor inte heller upplever? Jag menar... man är kär i början av en relation. Senast efter något år blir det lite rutin. Vilket inte betyder att det inte är kärlek. Men det är inte förälskelse i sitt akuta stadium. Jag måste också säga att den där "jätte-kär"-känslan har jag väl inte haft som vuxen heller. Däremot en varm känsla som berört mig, men inte något jätte-kick. Och det tror jag är ganska normalt?

Jag vet inte vad det beror på , men jag har aldrig känt något för någon.. aldrig de känslorna som de beskriver som kärlek, pirr i kroppen. En skön känsla ??

Dock kan jag känna mig attraherad av en vacker kvinna/tjej. kåt med för den delen.

Jag antar att kärlek är överdrivet, och att de flesta relationer bygger på en ekonomisk förening mellan man och kvinna.

Det här med kärlek är verkligen inte lätt. Vet precis vad TS pratar om, innan jag hittade min nuvarande pojkvän var jag singel i fem år och träffade en hel del människor(mest lösa kontakter), men kände inte den där känslan man "ska" känna. Tydligen var det många som föll för mig och fick känslor, vilket ingen var tydlig med från början och därför fattade inte jag det förrän efteråt när de blev arga(?) på mig.

Nu är jag i ett stadigt förhållande sen ett och ett halvt år(rekord för att vara mig), och det var kärlek vid första ögonkastet, MEN det har varit allt annat än simpelt och enkelt som man alltid tror att det ska vara när man blir kär(vi har båda haft svåra omständigheter att tackla sen vi träffades första gången).

Det enda jag kan förklara är att jag bara vet innerst inne att det är Han med stort H och att mina känslor har pendlat upp och ner och fortfarande gör det, men att jag ändå innerst inne, trots allt, vet att det är han jag ska vara med.
Ena dagen kan jag vara jättekär, känna världens kärlek och gulligull, medan andra dagen kan jag känna mig väldigt likgiltig. Det är jobbigt i och med att man ändå är inställd och har en viss uppfattning om "hur det ska kännas", men när jag pratat lite med olika folk (samt lärt mig mer om mina egna diagnoser), så är det tydligen ganska vanligt för folk med AS. Bara för att man kanske känner sig likgiltig och ointresserad så betyder det inte att man faktiskt är det.
Dock är det många gånger svårt för partnern att hantera detta, då de kan tro att man tvivlar och inte känner samma sak längre osv. men här tror jag att kommunikation och tålamod är viktigt om man ska få det att fungera. Det är i alla fall vad jag kan ta för slutsats efter mina egna erfarenheter.

Biskswe skrev:Jag vet inte vad det beror på , men jag har aldrig känt något för någon.. aldrig de känslorna som de beskriver som kärlek, pirr i kroppen. En skön känsla ??

Dock kan jag känna mig attraherad av en vacker kvinna/tjej. kåt med för den delen.


jag antar att kärlek är överdrivet, och att de flesta relationer bygger på en ekonomisk förening mellan man och kvinna.

För mig är det lite samma sak. Jag har inte känt något pirr i kroppen på väldigt länge. Jag inbillar mig att jag missminner mig, att jag egentligen aldrig känt så. Min förra tjej var jag aldrig kär i, så jag kände aldrig de känslorna.

Jag tror ändå att jag hade kunnat känna de där känslorna om jag skulle träffa en tjej jag är attraherad av, lära känna henne och gilla det jag lär mig och jag sedan hade kysst henne. Jag tror verkligen det, men jag kan ha helt fel. Det var så sjukt länge sedan jag hamnade i den situationen att jag knappt minns hur det kändes. Tror du inte att du också hade känt massa i den situationen? Alltså inte bara kåthet eller attraktion, utan pirr i kroppen osv