Jag skulle uppskatta lite input när det gäller folk/barn/vuxna som undviker krav i en grad som inte är bra för dem. Jag har själv inte problemet, trots att jag har AS. Har dock hört att det är ett symptom som hör hemma i autismspektrum. Jag undrar snarare pga. minst en elev som jag har och pga min vuxen son, som också har problem med det.

Exempel: Elev 14 år, Asperger, gör bara det allra nödvändigaste när det gäller skolarbete. Och då pratar vi verkligen det nödvändigaste. T.ex. "jag tänker bara skriva en mening". "Jag ska bara läsa en sida", "jag ska INTE skriva, inte läsa, inte prata.... lyssna på en hörövning? Okej då, men INTE skriva svaren." Resultatet av sånt vägrande blir förstås att eleven ligger flera år tillbaka i skolarbetet. Vi pratar 4 - 5 år efter.

Eller vuxen son: Det har inte varit så överlag, men periodvis och inom vissa områden. Undviker allting så att allt bara blir tråkigt och han inte kan göra något. Skulle börja plugga igen, det drogs ut i 5 år, det hände inget. Ska gå ner i vikt (har fetma), det tog först 4 år att motivera sig, sen gavs det upp efter nån månad. En flickvän får han inte sen han har övervikten. Men han gör inget åt det. Och så är det med många saker. Lägenheten är snuskig. Han städar pyttelite grann i taget - det hinner bli smutsigt snabbare än vad han städar. Ändå har han förut fixat det, det kommer liksom i perioder.

Idéer? Jag tycker det är jobbigt att se. De har ju inget bra liv.

Hitta och sätt dig in i kärnproblemet som har som symptom som gör att de skolvägrar eller blir feta. Förutsatt att det inte är strikt biologiskt med miljögifer mm. Ordna kontinurligt stöd då det kan vara rätt tungt att fixa stora problem om man är nere. Kanske en viss konstgjord underhållsdos under tiden problemen ordnas upp så att personen ser att konstruktiva vanor leder någon vart.
Och håll oengagerade, negativa, obegåvade entiteter på milslångt avstånd.

Skyll inte på fetman för att han inte får någon flickvän, det är bara att skuldbelägga. Skuldbeläggandet i sig är nog f.ö. det mest effektiva sätt att förstöra motivation.

Helt klart är att sönerna i exemplen ovan är deprimerade, visserligen är ett ostädat hem eller fetma saker som knappast förbättrar depressionen men det finns andra mer grundläggande orsaker som måste kartläggas för att komma någonstans i läkandet (depression är en sjukdom). Deprimerade har ofta metoder att "grotta in sig" i sin depresion för att göra att den känns mer motiverad, det är en del av symptomen.

Jag tror detta kan vara en bra resurs för dig, för det har iafl hjälpt mig att tänka om och fundera om mig själv och min aspergers -

http://www.aspergerexperts.com/

Det är på engelska men det som säger är väldigt bra, tycker dom har poäng i mycket dom säger. Kanske skulle vara nåt för dig?

plåtmonster skrev:Hitta och sätt dig in i kärnproblemet som har som symptom som gör att de skolvägrar eller blir feta. Förutsatt att det inte är strikt biologiskt med miljögifer mm. Ordna kontinurligt stöd då det kan vara rätt tungt att fixa stora problem om man är nere. Kanske en viss konstgjord underhållsdos under tiden problemen ordnas upp så att personen ser att konstruktiva vanor leder någon vart.
Och håll oengagerade, negativa, obegåvade entiteter på milslångt avstånd.

Nja... det var ju goda råd så där allmänt. Sedan passar det inte riktigt i det enskilda fallet.... Jag kanske inte borde ha "buntat ihop" dem två, eftersom det skiljer sig ändå mycket. När det gäller sonen, så vet jag ju att han "skaffade" övervikten när han hade en depression. Och då var jag tvungen att prioritera depressionen. Nu är han inte deprimerad, men övervikten är kvar. Jag måste dock säga att hans pappa är likadan med att undvika krav och med att ge upp genast. Så fort något blir lite jobbigt - han ger upp. Och sonen har knappt haft kontakt med sin pappa under uppväxten, därför måste den delen vara biologisk.

Och just därför har jag ju också peppat honom så himla mycket, redan som barn, så att han ska våga göra saker och klara saker ändå. Och det är så frustrerande att det kommer såna steg tillbaka, efter att det verkade gå framåt. En risk som också finns är att folk "gömmer sig" bakom saker som övervikt. Min syster gör så. Eftersom hon har övervikt, hittar hon ändå ingen man - så hon försöker inte ens. Och jag vill inte att sonen gör likadant nu. Det är verkligen destruktivt.

När det gäller eleven - han är inte ett dugg deppig. Han är ganska glad, men mycket envis och ska ha allt på sitt sätt. Han ska bestämma. Och om han har bestämt sig att man inte behöver t.ex. engelska så ska han inte lära sig det. Vi lärare (jobbar på en liten specialskola) har förstås försökt förklara för honom att man behöver engelska som vuxen. Och ännu mer behöver man kunna läsa och skriva på svenska. Det kan han någorlunda nu, men även det vägrade han länge. Bara för att han inte har lust och för att han inte tror att han behöver kunna det. Det finns förstås också tanken med att andra ska fixa allt åt honom när han är vuxen. Det är ju inte någon bra plan för framtiden, tycker jag.

Miche skrev:Skyll inte på fetman för att han inte får någon flickvän, det är bara att skuldbelägga. Skuldbeläggandet i sig är nog f.ö. det mest effektiva sätt att förstöra motivation.

Helt klart är att sönerna i exemplen ovan är deprimerade, visserligen är ett ostädat hem eller fetma saker som knappast förbättrar depressionen men det finns andra mer grundläggande orsaker som måste kartläggas för att komma någonstans i läkandet (depression är en sjukdom). Deprimerade har ofta metoder att "grotta in sig" i sin depresion för att göra att den känns mer motiverad, det är en del av symptomen.

Men det är han själv som "gömmer sig" bakom fetman, är jag rädd för. Han har själv tyckt att han måste få ner vikten, för att det blir enklare då och då är det lättare att få bättre självförtroende igen, osv. Jsg är extremt försiktig med vad jag säger om ämnet - självklart.

Han har även haft en flickvän förut och sa också då att det ju uppenbarligen inte var ett hinder. Men.... den tjejen var ju så instabil och inte bra för honom. Och det var inte kärlek (enligt sonen sjuälv) egentligen utan båda kunde inte få någon annan. Och sånt gör det nästan värre, eller hur? Visst, det kan hända att han hittar nån som också har vissa problem - ungefär som han - men som ändå är positiv för honom. Man vet aldrig. Men det skulle vara lättare för honom om han inte vore överviktig. Även med annat, så som fysisk aktivitet.

Sonen tycker inte att han är deprimerad och han äter redan antidepressiva. Han funderar att höja dosen lite för motivationen.

Min elev är inte heller deprimerad. Han är skitglad, beter sig som ett litet barn och trivs uppenbarligen med det. Jag har ibland lite svårt att förstå att han inte bryr sig när jämnåriga tycker han är en bebis och vuxna tror att han är utvecklingsstörd. Men antagligen är det så att han inte bryr sig vad andra tycker. Samtidigt finns det ju risk att han ångrar det senare. Kanske bryr han sig mer så småningom? Det händer ju ofta att folk som vuxna skäms för att de inte har lärt sig saker - även om de inte har brytt sig som barn/ungdomar.

Toblerone skrev:

plåtmonster skrev:..... Jag måste dock säga att hans pappa är likadan med att undvika krav och med att ge upp genast. Så fort något blir lite jobbigt - han ger upp. Och sonen har knappt haft kontakt med sin pappa under uppväxten, därför måste den delen vara biologisk.

Och just därför har jag ju också peppat honom så himla mycket, redan som barn, så att han ska våga göra saker och klara saker ändå. Och det är så frustrerande att det kommer såna steg tillbaka, efter att det verkade gå framåt. ....

Det finns förstås också tanken med att andra ska fixa allt åt honom när han är vuxen. Det är ju inte någon bra plan för framtiden, tycker jag.

Jag tror att undvika ansvar är mer ADD än asperger. Dessutom tror jag att kraven som finns i samhället gör att man inte vågar misslyckas och därför inte vågar gör saker som är jobbiga.

Att uppmuntra är bra men jag har funnit att om man ställer personer som vill ha allt serverat eller tycker saker är jobbiga inför faktum att om inte de gör saken så blir den inte gjord och då får de stå för konsekvenserna har funkat bättre för mig.

Det är en vanlig inställning som jag tro har att göra med att man uppfattar sig som värdelös då man inte passar in i dagens samhälle och då skall ju samhället hjälpa = göra allt åt en = stekta sparvar skall flyga in i munnen. Det enda som jag märkt hjälper vid detta tillfälle är att skapa en situation där han måste göra saker själv och på så sätt se att man behöver vissa kunskaper för att klara sig och att samhället inte är där för att servera sparvarna. Kan det vara så att han är van med att föräldrarna gör allt åt honom utan krav?

Sadistic skrev:Jag tror detta kan vara en bra resurs för dig, för det har iafl hjälpt mig att tänka om och fundera om mig själv och min aspergers -

http://www.aspergerexperts.com/

Det är på engelska men det som säger är väldigt bra, tycker dom har poäng i mycket dom säger. Kanske skulle vara nåt för dig?

Tack, det kan vara till hjälp. Jag har bara hunnit kolla runt lite, men har hittat nåt åt det håller.... ska kolla mera noga.

Koboshi skrev:

Toblerone skrev:

plåtmonster skrev:..... Jag måste dock säga att hans pappa är likadan med att undvika krav och med att ge upp genast. Så fort något blir lite jobbigt - han ger upp. Och sonen har knappt haft kontakt med sin pappa under uppväxten, därför måste den delen vara biologisk.

Och just därför har jag ju också peppat honom så himla mycket, redan som barn, så att han ska våga göra saker och klara saker ändå. Och det är så frustrerande att det kommer såna steg tillbaka, efter att det verkade gå framåt. ....

Det finns förstås också tanken med att andra ska fixa allt åt honom när han är vuxen. Det är ju inte någon bra plan för framtiden, tycker jag.

Jag tror att undvika ansvar är mer ADD än asperger. Dessutom tror jag att kraven som finns i samhället gör att man inte vågar misslyckas och därför inte vågar gör saker som är jobbiga.

Att uppmuntra är bra men jag har funnit att om man ställer personer som vill ha allt serverat eller tycker saker är jobbiga inför faktum att om inte de gör saken så blir den inte gjord och då får de stå för konsekvenserna har funkat bättre för mig.

Det är en vanlig inställning som jag tro har att göra med att man uppfattar sig som värdelös då man inte passar in i dagens samhälle och då skall ju samhället hjälpa = göra allt åt en = stekta sparvar skall flyga in i munnen. Det enda som jag märkt hjälper vid detta tillfälle är att skapa en situation där han måste göra saker själv och på så sätt se att man behöver vissa kunskaper för att klara sig och att samhället inte är där för att servera sparvarna. Kan det vara så att han är van med att föräldrarna gör allt åt honom utan krav?

Tack, det var intressanta punkter. Att det är mer ADD - det kan mycket väl vara så. Han har ju egentligen diagnsoen ADHD (och hyperaktiviteten har ju försvunnit). Alla är förstås inte så, jag tycker jag själv är rena motsatsen. Jag blir snarare utmanat istället för avskräckt, jag måste visa att jag kan. Jag har alltså också ADD och Asperger.

Och det är ett ADD/ADHD-drag att ha svårt att motivera sig själv. Det är egentligen huvudsymptom. Tyvärr brukar man också samtidigt strunta i konsekvenserna. Ganska typiskt för ADHD att man inte gör saker och sedan inte verkar förstå att man får skylla sig själv för att de inte är gjorda. Eller tvärtom att man gör något dumt och inte heller lär sig av det.

Men, självklart lär de sig också så småningom. Det tar dock längre tid. Antagligen är det just poängen. Det tar längre tid än vad jag förväntat mig. Jo, jag tror att det ger något om man är tvungen att ta ansvar. Gissa varför han inte bor hemma längre? Det var inte han som ville flytta, utan jag tyckte att det behövdes. Och innan var han på folkhögskolan i två år. Det var också ett drama. Dvs. han var väldigt nervös inför det.

Toblerone skrev:
Sonen tycker inte att han är deprimerad och han äter redan antidepressiva.

Blir han tjock av dem då? Man blir allt som oftast det. Brukar vara svårt att gå ner i vikt, i synnerhet om tabletterna är hungeralstrande samtidigt som de ändrar metabolismen och ger ödem.

Toblerone skrev:När det gäller eleven - han är inte ett dugg deppig. Han är ganska glad, men mycket envis och ska ha allt på sitt sätt. Han ska bestämma. Och om han har bestämt sig att man inte behöver t.ex. engelska så ska han inte lära sig det. Vi lärare (jobbar på en liten specialskola) har förstås försökt förklara för honom att man behöver engelska som vuxen. Och ännu mer behöver man kunna läsa och skriva på svenska. Det kan han någorlunda nu, men även det vägrade han länge. Bara för att han inte har lust och för att han inte tror att han behöver kunna det. Det finns förstås också tanken med att andra ska fixa allt åt honom när han är vuxen. Det är ju inte någon bra plan för framtiden, tycker jag.

Folk har så konstig syn på skola och lärande.. Ska inte lärande vara lustfyllt? Spelar det inte större roll vad HAN tycker är en bra plan för framtiden?

sugrövmanövern skrev:

Toblerone skrev:
Sonen tycker inte att han är deprimerad och han äter redan antidepressiva.

Blir han tjock av dem då? Man blir allt som oftast det. Brukar vara svårt att gå ner i vikt, i synnerhet om tabletterna är hungeralstrande samtidigt som de ändrar metabolismen och ger ödem.

Nej, det tror jag inte. Han äter Efexor, precis som jag. Han hade en slags livskris då han bara satt på sitt rum (och åt). Han gjorde ju ingenting och åt massor, så det är inte konstigt att han gick upp då. Han var inte tjock tidigare och inte övriga familjmedlemmar heller. Jag var själv tjock som barn, men det berodde också på felaktig mathållning. Killar med ADHD kan ha en tendens att äta okontrollerat. Impulsiviteten alltså. Men han var ju ordentligt deprimerad då och det tog två, tre år tills han var "tillbaka" - så att han gick ut och gjorde saker igen. Han blev ju helt passiv och gjorde inget.

Toblerone skrev:Min elev är inte heller deprimerad. Han är skitglad, beter sig som ett litet barn och trivs uppenbarligen med det. Jag har ibland lite svårt att förstå att han inte bryr sig när jämnåriga tycker han är en bebis och vuxna tror att han är utvecklingsstörd. Men antagligen är det så att han inte bryr sig vad andra tycker. Samtidigt finns det ju risk att han ångrar det senare. Kanske bryr han sig mer så småningom? Det händer ju ofta att folk som vuxna skäms för att de inte har lärt sig saker - även om de inte har brytt sig som barn/ungdomar.

Naturligtvis. Han har ju gjort sig en värld där han kan fungera. Återigen är det samhällets krav som spökar och gör att man skaffar sig dessa världar för att klara av situationen. Sadistic's länk förklarar det jätte bra.

Jag tror eller rättare jag vet, i alla fall är det så jag funkar, att man har olika världar för att skydda sig och för att kunna bearbeta och förstå det man observerar - lite som barn som leker mamma, pappa, barn. Dessa världar kommer att finnas hela tiden men tricket är ju att använda dem på rätt sätt och i rätt tidpunkt för att smälta in i världen runtomkring. Jag tror att dessa världar är nödvändiga som säkerhetszoner där man kan få återhämta sig.

Moderator Gripandekylig - lagade ett felaktigt citat

Koboshi skrev:

Toblerone skrev:Min elev är inte heller deprimerad. Han är skitglad, beter sig som ett litet barn och trivs uppenbarligen med det. Jag har ibland lite svårt att förstå att han inte bryr sig när jämnåriga tycker han är en bebis och vuxna tror att han är utvecklingsstörd. Men antagligen är det så att han inte bryr sig vad andra tycker. Samtidigt finns det ju risk att han ångrar det senare. Kanske bryr han sig mer så småningom? Det händer ju ofta att folk som vuxna skäms för att de inte har lärt sig saker - även om de inte har brytt sig som barn/ungdomar.

Naturligtvis. Han har ju gjort sig en värld där han kan fungera. Återigen är det samhällets krav som spökar och gör att man skaffar sig dessa världar för att klara av situationen. Sadistic's länk förklarar det jätte bra.

Jag tror eller rättare jag vet, i alla fall är det så jag funkar, att man har olika världar för att skydda sig och för att kunna bearbeta och förstå det man observerar - lite som barn som leker mamma, pappa, barn. Dessa världar kommer att finnas hela tiden men tricket är ju att använda dem på rätt sätt och i rätt tidpunkt för att smälta in i världen runtomkring. Jag tror att dessa världar är nödvändiga som säkerhetszoner där man kan få återhämta sig.

Vilket betyder att den här ungdomen inte borde tvärvägra utan komma ur den världen ibland för att lära sig sånt som han kommer att behöva sedan. Eller?

Moderator Gripandekylig - lagade ett felaktigt citat

Toblerone skrev:

Koboshi skrev:

Toblerone skrev:Min elev är inte heller deprimerad. Han är skitglad, beter sig som ett litet barn och trivs uppenbarligen med det. Jag har ibland lite svårt att förstå att han inte bryr sig när jämnåriga tycker han är en bebis och vuxna tror att han är utvecklingsstörd. Men antagligen är det så att han inte bryr sig vad andra tycker. Samtidigt finns det ju risk att han ångrar det senare. Kanske bryr han sig mer så småningom? Det händer ju ofta att folk som vuxna skäms för att de inte har lärt sig saker - även om de inte har brytt sig som barn/ungdomar.

Naturligtvis. Han har ju gjort sig en värld där han kan fungera. Återigen är det samhällets krav som spökar och gör att man skaffar sig dessa världar för att klara av situationen. Sadistic's länk förklarar det jätte bra.

Jag tror eller rättare jag vet, i alla fall är det så jag funkar, att man har olika världar för att skydda sig och för att kunna bearbeta och förstå det man observerar - lite som barn som leker mamma, pappa, barn. Dessa världar kommer att finnas hela tiden men tricket är ju att använda dem på rätt sätt och i rätt tidpunkt för att smälta in i världen runtomkring. Jag tror att dessa världar är nödvändiga som säkerhetszoner där man kan få återhämta sig.

Vilket betyder att den här ungdomen inte borde tvärvägra utan komma ur den världen ibland för att lära sig sånt som han kommer att behöva sedan. Eller?

Om man kan få honom ur "defence mode" ja. Aspergerexperts förklarar det bra så kolla in videorna. Men man kan inte ta bort låsasvärlden den behövs för att kunna undkomma meltdowns.

Moderator Gripandekylig - lagade ett felaktigt citat

Koboshi skrev:

Toblerone skrev:

Koboshi skrev:
Naturligtvis. Han har ju gjort sig en värld där han kan fungera. Återigen är det samhällets krav som spökar och gör att man skaffar sig dessa världar för att klara av situationen. Sadistic's länk förklarar det jätte bra.

Jag tror eller rättare jag vet, i alla fall är det så jag funkar, att man har olika världar för att skydda sig och för att kunna bearbeta och förstå det man observerar - lite som barn som leker mamma, pappa, barn. Dessa världar kommer att finnas hela tiden men tricket är ju att använda dem på rätt sätt och i rätt tidpunkt för att smälta in i världen runtomkring. Jag tror att dessa världar är nödvändiga som säkerhetszoner där man kan få återhämta sig.

Vilket betyder att den här ungdomen inte borde tvärvägra utan komma ur den världen ibland för att lära sig sånt som han kommer att behöva sedan. Eller?

Om man kan få honom ur "defence mode" ja. Aspergerexperts förklarar det bra så kolla in videorna. Men man kan inte ta bort låsasvärlden den behövs för att kunna undkomma meltdowns.

Det är klart. Jag är helt med på att man behöver dra sig tillbaka, koppla av från NT-världen. Jag ska kolla in hos experterna mera när jag hinner.

För att förenkla diskussionen kanske det är värt att du ger namn till de olika personerna. Det behöver inte vara deras riktigtiga utan endast för att bena ut diskussionen.

En sak som är väldigt jobbig som kan hända är att man tar antidepressiva och man blir avtrubbad, medicinen hjälper i början men sedan trubbar av. Zoloft t ex är rätt känd för att kunna göra så. Då fattar man själv inte att man är deprimerad igen och man bryr sig inte om att dammråttorna blir stora som elefanter. Man kan sitta och glo in i väggen hela dagen och tycka det är OK. Har man då en lång startsträcka som aspergare och dålig ork lär det inte bli bättre av att man inte känner att det är nödvändigt att göra något.