Hur gör man när människor behandlar dig som skit..., även om du försöker vara så snäll det går?

Och vad gör man av stressen, de aggressiva känslorna osv efteråt?

Jag har som rutin att förlåta det och gå vidare i livet, det verkar fungera bra, sådana människor brukar ofta vara bättre att hålla sig undan ifrån...

Men jag känner kärlek till allt och alla alltid utan undantag!

Ha en trevlig dag!

Undviker människoflockar. Som svar på rubriken.

Det är sällan någon behandlar mig illa men när det i någon mån händer lämnar jag platsen och återvänder inte. Det är mitt sätt att hantera sånt på.

Jag kan inte ta konflikter, så jag drar mig undan. Sedan ber jag en bön i mitt hjärta om att kunna förlåta människan i fråga. Jag kallar detta försoning på det andliga planet.

Nästa steg: UNDVIK DEN SOM MOBBAR DIG!

Jag försökte alltid bli vän igen med den som sårat mig, bete mig som vanligt och bli sårad igen, som vanligt. Men denna strategi fungerar oftast inte. Jo, om det var en engångsföreteelse, ett tillfälligt övertramp, men inte annars.

Jag ser alltså till att hålla så stort avstånd som möjligt till dem som alltid sårar mig. En tjej hade alltid en "anti-komplimang" på lager när jag träffade henne. Hon var först rar och snäll, sedan kom den där degraderande meningen, alltid. Till sist lärde jag mig att undvika henne. Det blir bara "hej" och "hej då" om vi råkar mötas. Jag har en skyldighet att skydda mig själv.

Jag tycker: säg till personen. Tryck till personen tillbaka (på ett konstruktivt sätt), för att bevisa att du inte är okej med sådant beteende. Gör det direkt när personen beter sig illa också!

Personligen finner jag att om man SÄGER TILL, så får man lite ilska ur sig - istället för att gå runt sur, och kanske ta ut det på sig själv eller någon annan oskyldig.

cc33314 skrev:Hur gör man när människor behandlar dig som skit..., även om du försöker vara så snäll det går?

Och vad gör man av stressen, de aggressiva känslorna osv efteråt?

Ser ingen mening med att bete sig så, det låter självdestruktivt att inte släppa ut vreden direkt på plats.

Men rätt ofta kommer jag på i efterhand att fan - jag blev ju behandlad som skit där! Saker jag gör då kan vara hämnd, ringa personen och fråga vad fan den pysslar med, säga upp kontakten med den.. Alltså beror ju på vilken relation jag har till vederbörande.

Få ut ilskan och sedan gå vidare är väl strategin.

jag förstår att dom behandlar mig som skit då jag är en värdelös människa.

Det är alltid bättre att säga hur man känner "jag känner".. eller "jag är/blir".
Ens känslor kan aldrig vara "rätt eller fel",
det finns bara en person som vet hur du tänker och känner.

Ja, den personen är du ingen annan.

Ställ motfrågor och försök förklara vad det är som gör dig arg eller upprörd.
Fråga varför gör du så? Och förklara sedan hur du reagerar och eller/känner/blir av det.
Ett litet tips i all välmening.
INGEN absolut ingen är en värdelös människa.

Att bli behandlad som skit är tyvärr allt för vanligt när det gäller oss med diagnoser just därför att vi inte passar in i mallen "som-man-skall-vara". Det enda jag kan göra är att vara i sammanhang där jag motbevisar denna föreställning men då måste jag ha stödet från af, fk m.m. och att de inte behandlar mig på detta nedvärderade sätt.

Min skräckhistoria kommer från en utbildningsdag framför allt för personal men där jag var som en brukare (oh vad jag hatar ordet) och det sedan blev dags att redovisa vad diskussionsgrupperna kommit fram till så var det där någon check person som kläckte ur sig att "vi skall behandla dem vänlig som man behandlar barn". När det blev min tur fick jag säga att: "om jag blir behandlad på ett sådant sätt som kollegan här pratar om så kommer jag bli rosenrasande". Fortfarande finns det en idé om att vi AS, ADHD skulle tycka om att bli behandlade som barn och inte som vuxna individer. Bara tanken retar upp mig.

Koboshi skrev:Att bli behandlad som skit är tyvärr allt för vanligt när det gäller oss med diagnoser just därför att vi inte passar in i mallen "som-man-skall-vara". Det enda jag kan göra är att vara i sammanhang där jag motbevisar denna föreställning men då måste jag ha stödet från af, fk m.m. och att de inte behandlar mig på detta nedvärderade sätt.

Min skräckhistoria kommer från en utbildningsdag framför allt för personal men där jag var som en brukare (oh vad jag hatar ordet) och det sedan blev dags att redovisa vad diskussionsgrupperna kommit fram till så var det där någon check person som kläckte ur sig att "vi skall behandla dem vänlig som man behandlar barn". När det blev min tur fick jag säga att: "om jag blir behandlad på ett sådant sätt som kollegan här pratar om så kommer jag bli rosenrasande". Fortfarande finns det en idé om att vi AS, ADHD skulle tycka om att bli behandlade som barn och inte som vuxna individer. Bara tanken retar upp mig.

-ryser- påminner mig om en rektor som började prata 'låååågsaaaaaamt tiiiiiill miiiiiiig'. Vissa människor alltså...

Ärligt talat verkar det vara dem som borde bli behandlade som barn...bara säger det!

Objektivt och utan känslor visar du att du inte tänker fortsätta vara denne persons boxboll.
Ilska eller att visa sig sårbar på ngt sätt, är att skjuta sig själv i huvudet. Vissa människor
är andliga rovdjur, dom söker efter byten. Människor som dom kan ge dom en känsla av omnipotens (dvs gudomlighet). Människor vars känslor dom kan styra med sina ord.
Dessa människor handlar som dom gör för att de ser dig som ett offer/byte som är användbar för dem och deras dolda syften.
Det vi uppfattar som elakheter riktade mot oss, kan vara sanningar som vi inte kan/vill se, men om du är säker på att det sagda enbart är sagt för att såra dig, trycka ner dig,så då....
Vad du kan göra? Ignorera dom, förflytta dig ifrån dem fysiskt, slå dom på käften.

Det där är ett stort problem. Också för att det förstås kan hända att man missuppfattar och tar åt sig när det inte är illa menat, men man har ju inte så lätt att avgöra hur det är menat. Jag bestämde mig ganska tidigt i livet att det borde vara bättre att inte tro det värsta, att utgå ifrån att folk inte vill kränka en, tills jag tydligt ser att det tyvärr ändå är så. Men det är ingen bra lösning heller tydligen. För då trampar folk på en för att man inte märker vad de håller på med.

Jag tror också att vissa människor (skrämmande många) är som rovdjur som letar efter ett lätt offer. Och det hittar dem ju i folk som har dålig social kompetens. Jag har inte hittat någon bra lösning för det än heller.

Min lösning är att låtsas ha ett enormt självförtroende så de inte vågar ge sig på dig, gå ut hårt kan man säga, det är oerhört effektivt om du tar kampen på en intellektuell nivå.

Som när någon frågade på ett nedsättande sätt vad jag höll på med då svarade jag vad jag gjorde och varför och sedan lämnade de mig ifred.

Kör hårt, stå upp för dig själv, rapportera allt till auktoriteter(lärare/rektor/chef osv, lyssnar de inte så rapportera till alla du ser tills någon bryr sig.