Hej!

Jag har några svårigheter som jag undrar om någon har något tips på hur man kan hantera:

Att hälsa
När jag hälsar på nya personer genom att skaka hand - då lyckas jag ALLTID försöka säga mitt namn precis samtidigt som den andra presenterar sig. Hur fasen vet man vem som ska börja?

Att avsluta telefonsamtal/möten
Att avsluta telefonsamtal har jag jättesvårt för. Det blir alltid konstigt och jag tycker att det är jättesvårt att veta vad man ska säga, vem som ska ta initiativet och när man kan lägga på. I nuläget blir det antingen så att jag försöker ta kommandot och säger ”hejdå”, men hör alltid på den andre att det var för abrupt, eller att det blir ett utdraget upprepande av meningslösa ord och fraser tills det bara blir dumt och någon lyckas få slut på det.

Jag är logoped (hur fan det nu gick till) och har också svårt för att avsluta besök hos mig. När jag testat ett barn och pratat med föräldrarna - hur gör man då för att få dem att förstå att de ska gå? Jag brukar försöka med fraser som ”ja, då har inte jag något mer att ta upp”, ”då är det väl dags för lunch för er/gå till nästa vårdgivare”, ”då ses vi igen om...”. Men de reser sig ju aldrig upp! Till slut reser jag mig, men inte ens det brukar vara särskilt effektivt.

Jag funderar på om jag på något sätt sänder dubbla/otydliga signaler, både vid avslutande av telefonsamtal och möte, att jag kanske gör den andra personen osäker på mina intentioner. Jag vet inte. Någonting gör att det inte funkar i alla fall. Jag är så avundsjuk på dem som kan avsluta samtal med ett fullt naturligt ”japp, då gör vi så, bra, heej”. Hur lyckas man med det?

Några tankar eller tips?

Bara var dig själv kärleksfull positiv lugn extas allt positivt till dig själv allt och alla, var den högsta ledaren och ta kommandot över situationen, få folk att spela det sociala spelet på dina villkor, du bestämmer och kör ditt race.

Följ och lita på din instinkt, även om du har asperger har du en känsla för vad man ska göra, följ den känslan så uppnår du lycka kärlek lugn extas allt positivt! Kör på du är en fantastisk människa!

Ha en trevlig dag och ett fantastiskt liv!

einsturz skrev:Att hälsa
När jag hälsar på nya personer genom att skaka hand - då lyckas jag ALLTID försöka säga mitt namn precis samtidigt som den andra presenterar sig. Hur fasen vet man vem som ska börja?

Man kan oftast inte avgöra vem som ska börja, det är därför ni båda pratar i mun på varandra. Om du inte uppfattat namnet pga detta och namnet är viktigt, kan du ursäkta dig för att du inte uppfattade det och fråga efter namnet igen.

einsturz skrev:Att avsluta telefonsamtal/möten
Jag brukar försöka med fraser som ”ja, då har inte jag något mer att ta upp”, ”då är det väl dags för lunch för er/gå till nästa vårdgivare”, ”då ses vi igen om...”. Men de reser sig ju aldrig upp! Till slut reser jag mig, men inte ens det brukar vara särskilt effektivt.

Gör båda sakerna på en gång - säg en av dina avslutningsfraser, res dig samtidigt upp och sträck fram handen en liten bit bort så att din besökare också måste ställa sig upp för att skaka hand med dig som avsked. Då använder du både röst och kroppsspråk. Detta fungerar i alla fall för mig.

Avsluta telefonsamtal har jag svårare för, tar gärna emot tips.

Tycker också att det är svårt att avsluta samtal. Men det är lättare om personen man pratar med är på gott humör och är väldigt tydlig med när han/hon avslutar.

Rätt kul när man pratar med en annan som har svårt att avsluta. Det tar nästan aldrig slut, och när väl telefonsamtalet ändå är slut, blir det *klick* eller ett idogt "hejdå" från båda håll där båda vill försäkra sig om att säga hejdå sist av någon anledning.

Mitt stora problem är hur man ska göra när man lämnar en grupp med människor, tex i ett lunchrum när man ska resa sig o gå därifrån när man har ätit klart. Är inte så mycket för att sitta o småprata så jag brukar gå så fort jag är klar. Om det då sitter några stycken kvar så vet jag inte hur jag ska göra, hur jag ska kommunicera att jag ämnar resa mig upp o gå, ska jag säga hejdå till var och en individuellt eller kollektivt, när faller det sig naturligt att resa sig o gå, hur beter man sig. Ibland har jag suttit kvar tills alla andra har gått, o ibland när jag har varit tvungen att gå så har jag bara rest mig upp o gått.

Det är likaledes svårt när man kommer in i ett rum med flera personer, hur göra för att hälsa så att ingen känner sig exkluderad. Ibland har levererat ett kollektivt hej, men det leder inte sällan till att någon som jag anser att jag har hälsat på senare kanske hejar på mig som om jag hade glömt att hälsa på dem. Tips vore välkomna!

När det gäller telefonsamtal - om jag känner att det har gått tillräckligt lång tid och det inte finns så mycket mer att säga, då brukar jag säga att jag måste fortsätta med annat nu. Om det inte finns något konkret som jag ska göra, så säger jag så där allmänt "jag måste nog ta och göra lite annat nu också...." Det finns kanske bättre sätt, jag vet inte. Men det funkar, folk förstår i alla fall.

Du har ju det där ganska regelbundet att folk kommer till dig. Det brukar bli så att man har ett sätt att göra det sedan. Om jag inte vet om jag ska prata eller inte - man kan ju säga något kort? Bara presentera sig? Något vanligt och trevligt är ju också att fråga om det var svårt att hitta dit? Om de kommer dit för första gången.

Förresten så tycker jag att inte alla NTs sköter detta så bra heller i såna situationer. Så jag tror inte du sticker ut där. Jag har varit med om många som antigen inte vet vad de ska säga eller är väldigt stela. Samtidigt tror jag inte att man bryr sig så mycket, när man går till en logoped eller liknande. Jag gör i alla fall inte det. Jag bara observerar lite ibland för att kanske lära mig något. Men viktigt är det ju inte.

vemsomhelst skrev:Mitt stora problem är hur man ska göra när man lämnar en grupp med människor, tex i ett lunchrum när man ska resa sig o gå därifrån när man har ätit klart. Är inte så mycket för att sitta o småprata så jag brukar gå så fort jag är klar. Om det då sitter några stycken kvar så vet jag inte hur jag ska göra, hur jag ska kommunicera att jag ämnar resa mig upp o gå, ska jag säga hejdå till var och en individuellt eller kollektivt, när faller det sig naturligt att resa sig o gå, hur beter man sig. Ibland har jag suttit kvar tills alla andra har gått, o ibland när jag har varit tvungen att gå så har jag bara rest mig upp o gått.

Det är likaledes svårt när man kommer in i ett rum med flera personer, hur göra för att hälsa så att ingen känner sig exkluderad. Ibland har levererat ett kollektivt hej, men det leder inte sällan till att någon som jag anser att jag har hälsat på senare kanske hejar på mig som om jag hade glömt att hälsa på dem. Tips vore välkomna!

Precis samma problem här! Idag sa jag bara "nä, jag känner att jag måste röra mig lite, orkar inte sitta kvar här." Vet inte om det var så bra, men då förstår folk varför, tänkte jag. Fast egentligen behöver man ju ingen anledning, man sitter ju ändå inte kvar hur länge som helst. Man kan ju också säga "tack för sällskapet". Men oftast känns det inte som om det passar mig. Förut brukade en av kollegorna laga maten, då kunde man säga "tack för maten". Men jag tycker också det är svårt och fler förslag är välkomna.

Tack för era svar!

Egentligen tror jag kanske att mitt största problem är att jag bryr mig för mycket. Jag tror att jag är så oerhört rädd för att göra "fel" att jag kanske sänder otydliga signaler. Jag tror att det skulle underlätta och även bli mindre fel om jag bara körde lite mer på vad jag själv känner för istället för att hela tiden försöka läsa av och anpassa mig efter den andre. Inte så att det går till överdrift åt andra hållet, förstås, men lite mer i alla fall... Någon som har något tips på hur man kan bli mindre ängslig för att göra fel i sociala situationer?

vemsomhelst skrev:Mitt stora problem är hur man ska göra när man lämnar en grupp med människor, tex i ett lunchrum när man ska resa sig o gå därifrån när man har ätit klart. Är inte så mycket för att sitta o småprata så jag brukar gå så fort jag är klar. Om det då sitter några stycken kvar så vet jag inte hur jag ska göra, hur jag ska kommunicera att jag ämnar resa mig upp o gå, ska jag säga hejdå till var och en individuellt eller kollektivt, när faller det sig naturligt att resa sig o gå, hur beter man sig. Ibland har jag suttit kvar tills alla andra har gått, o ibland när jag har varit tvungen att gå så har jag bara rest mig upp o gått.

Det är likaledes svårt när man kommer in i ett rum med flera personer, hur göra för att hälsa så att ingen känner sig exkluderad. Ibland har levererat ett kollektivt hej, men det leder inte sällan till att någon som jag anser att jag har hälsat på senare kanske hejar på mig som om jag hade glömt att hälsa på dem. Tips vore välkomna!

Hehe, det där har jag nog aldrig riktigt tänkt på. Jag brukar oftast helt sonika resa mig upp och gå, utan att säga något särskilt. Jag säger inte hejdå till någon, tänker att vi stöter ju ändå på varandra i korridorerna sen. Men det kanske inte du gör?

Att komma in i ett rum med människor tycker jag är svårare. Ibland smyger jag in och säger bara hej till dem jag råkar få ögonkontakt med och ibland kör jag ett mer kollektivt hej, men i båda fallen kan folk sedan bete sig som att jag glömt dem. Jag önskar att kollektiva hej funkade bättre, särskilt vid t.ex. släktsammankomster där man förväntas hälsa personligen på varenda jävel. Det är något av det värsta jag vet.

einsturz skrev:Jag är logoped (hur fan det nu gick till)

Visst är det jobbigt med "hej då"? För mig kan det till och med ta fokus från ett helt samtal. Jag står mest och funderar över om det kommer att bli pinsamt att avsluta. Lite kan det väl bero på att jag ofta vill avsluta så snart som möjligt, vilket kan vara svårt att göra på ett snyggt sätt. Om jag möter någon oplanerat när jag är ute för att handla till exempel är det jäkligt störande. Jag ska ju handla. Inte umgås.

I mer officiella sammanhang (som hos logopeden ) blir jag frustrerad om hen inte kan vara tydlig nog när mötet nog är över, eftersom jag inte klarar av att avgöra det riktigt själv. När det börjar dra ihop sig blir jag obekväm och börjar leta efter tecken på om jag borde gå nu. Men till ditt försvar måste jag säga att om hen reser sig upp tar jag det som en mycket tydlig vink.

Problemet med fikabordet känner jag också igen. Jag har tillbringat många timmar av mitt liv vid det här laget med att vänta på det perfekta tillfället att gå.

Telefonen ska vi inte tala om (i?). Det blir ju alltid helknas...

Vid möten hade jag förr oftast problem med att sitta kvar, alternativt börja ta på mig jacka, väska för att gå. Kolla på klockan mot slutet, annars spelar det inte någon roll såvida det inte rör arbete.

Inte vem som pratar först i ett samtal heller, har inga problem med sådant. Om det är ett besvär, försök kolla på den andres mun. Be dem upprepa sitt namn (hör ofta inte vad folk heter) "Förlåt men jag uppfattade inte ditt namn, vad var det du hette?" och le gärna eller slappna av i ansiktet om det går.

Vid lunch osv. Om du går, säg hejdå till sällskapet! Hälsa när du sätter dig! Det är viktigt och sociala normer. Finns en rad meningar att föreställa sig innan vid svårigheter. Fråga först när det är främlingar. "Går det bra att jag sätter mig här?" om samtal inte inleds behövs däremot inte något avsked.

Le gärna om möjligt vid hälsandet på andra, det ger ett vänligare socialare intryck.

För några år sedan började jag förbereda mig innan jag gick ut. Nu när jag går ut kommer jag möta folk jag känner igen, jag kommer hälsa på dem, kanske stanna och småprata. Sedan gick jag ut, förberedd (hade en gammal kamrats föräldrar som ofta promenerade längs samma väg jag tog och övade flitigt på dem) Nu sitter det och sker automatiskt.

Exempel på småprat vid möten, "Hej är det bra?" brukar resultera i motfråga. "Ja bara bra hur är det själv?" varpå man kan svara, "Jodå bara bra!" och övergå till något meningslöst. "Vilket bra väder!" och andra associationer över bra och dåligt väder.

Ge en spontan kommentar om utseendet (ibland och vid mer mer sociala samspel) om någon gjort möda med utseendet och beröm det. "Vilken fin tröja!" och andra positiva kommentarer kring utseendet. MEN med bara någon enstaka kommentar, släpp sedan ämnet, TACKA om du själv får en kommentar, försök le som om du blir glad av kommentaren och säg INGET som kan uppfattas negativt, tala ALDRIG om för någon att den gått upp i vikt. (extremt oförskämt att kommentera vikt och utseende i negativa ordalag!) har själv aldrig haft problem gällande felaktiga kommentarer rörande andras utseenden, men usch för var kommentar man själv ska le och se glad över. Men det är socialt och viktigt!

Avsluta det spontana mötet med en förklaring inlindad i avskedet. "Jag måste skynda mig/ Jag är på väg till affären, men du/ni får ha det så bra, hejdå!"

Men som i ett av de tidigare inläggen, "Jag orkar inte sitta kvar här." är mer ett tonårs uttryckande, och "tack för sällskapet" aningen i artig överkant (passar bättre om någon hållit dig sällskap i väntan på något, typ tandläkartid) men åt rätt håll.

Nej man behöver inte nödvändigtvis hälsa eller säga hejdå när man kommer till eller lämnar en grupp. Inte om folk inte tittar upp utan är involverade i sina samtal. Men det kan vara bra att le och nicka lite.

Har man problem med det, och inte vet när det är lämpligt, är det bra att vara social och hälsa när man ansluter till en grupp. (om de ser upp på den som kommer) och säga hejdå när man lämnar den (om man haft social kontakt med någon av de övriga, bara hejdå och en nick), enklare än att fundera över vad som är rätt och vad som är fel för personen under tiden som den sitter vid bordet med de andra. Ibland behöver man, ibland inte, kan nog upplevas som påfrestande för den som funderar över, men när är det rätt då?

Lättare att få in en rutin som sedan flyter än att regelbundet fundera, blev det rätt eller fel? Eller, i efterhand tänka, nu gjorde jag fel igen.

Bump!

Ett alltid aktuellt ämne.

Så här skriver Lina Sjöberg i en krönika i UNT:

"Min dotter har det som numera kallas autismspektrumdiagnos men som många av oss fortsätter att kalla Aspergers.
---
Normalt är inte detsamma som friskt, nödvändigt eller ens särskilt vettigt. Ta bara utbytet av små ord och ljud i slutet av ett telefonsamtal. Min dotter fick lära in det som ett manus:
'Japp', 'Mm', 'Då säger vi så', 'Du får ha det så bra', 'Du med'. 'Mm. Hejdå', 'Hej hej'.

Rent krasst är allt det där nonsens, men du blir betraktad som både konstig och oförskämd om du inte ställer upp på den där typen av replikskiften. De är normala i bemärkelse att de flesta håller på så. De flesta tycker att det är trivsamt snarare än stressande."