Härdsmälta - orkar inget
15 inlägg
• Sida 1 av 1
Härdsmälta - orkar inget
Hejsan
Jag tror jag har hamnat i total haveri just nu, och försöker hitta svar på varför jag mår som jag gör och vad jag kan göra. Allting tar så lång tid och jag känner att jag orkar inte vänta, för det är ju NU det krisar.
Kollade runt på internet och det närmaste jag kan finna som påminner om hur jag mår är ' aspergers syndrome meltdown ', jag är så utmattad, trött, och fylld med ångest. En dag i skolan och jag mår dåligt i flera dagar, och då menar jag inte bara mentalt utan fysiskt.
I en gammal tråd skrev jag hur det gick i skolan, vilket jag vet är orsaken till detta. Jag vet nog till och med mera nu om varför skolan får mig att må som jag gör
Jag känner att jag orkar ingenting, allt socialt faller som i en hög och jag går därifrån. Jag orkar inte gå till kompisar för att jag vet att jag kommer vara så trött efteråt samt att jag inte är något 'kul' att umgås med. Jag kan inte läsa, skriva, rita, spela spel.. ingenting. Jag känner mig rentav stympad ...
Nån här vet väl hur man tar sig ur en 'meltdown' eller 'härdsmälta'? eller är det samma sak som att bli utbränd? vad ska jag ta mig till? just nu känns det som att det är lika bra att hoppa ur skolan och ge upp på allt...
tacksam för hjälp
Jag tror jag har hamnat i total haveri just nu, och försöker hitta svar på varför jag mår som jag gör och vad jag kan göra. Allting tar så lång tid och jag känner att jag orkar inte vänta, för det är ju NU det krisar.
Kollade runt på internet och det närmaste jag kan finna som påminner om hur jag mår är ' aspergers syndrome meltdown ', jag är så utmattad, trött, och fylld med ångest. En dag i skolan och jag mår dåligt i flera dagar, och då menar jag inte bara mentalt utan fysiskt.
I en gammal tråd skrev jag hur det gick i skolan, vilket jag vet är orsaken till detta. Jag vet nog till och med mera nu om varför skolan får mig att må som jag gör
Jag känner att jag orkar ingenting, allt socialt faller som i en hög och jag går därifrån. Jag orkar inte gå till kompisar för att jag vet att jag kommer vara så trött efteråt samt att jag inte är något 'kul' att umgås med. Jag kan inte läsa, skriva, rita, spela spel.. ingenting. Jag känner mig rentav stympad ...
Nån här vet väl hur man tar sig ur en 'meltdown' eller 'härdsmälta'? eller är det samma sak som att bli utbränd? vad ska jag ta mig till? just nu känns det som att det är lika bra att hoppa ur skolan och ge upp på allt...
tacksam för hjälp
Härdsmälta - orkar inget
Jag får också sådana ibland och det enda som hjälper är "semester". Att vila ut ett tag i lugn och ro där hemma, utan några måsten, krav och förväntningar. Men tyvärr är det ju inte bara att släppa skolan, den måste ju skötas så jag vet inte hur du skall lösa situationen
Härdsmälta - orkar inget
Jag känner igen mig!!
Får också såna "härdsmältor" av att bl.a. jobba för mkt - eller gå i skolan för mkt...
Lösning för mig i nuläget: distansplugg, och jobb när jag hinner/kan.
Funkar helt okej, förutom en del annat som är jobbigt...
Jag tror det är viktigt att hitta ett sätt att "skapa en paus" i skiten på... för annars stryker man bara med, och typ blir galen av tempot/den konstanta sociala överansträngningen.
Pluggar du heltid ? I skola eller distans ?
Kanske är värt att fundera på om du valt rätt "skoltyp" - med tanke på hur det får dig att må :// Alltså menar - distans eller deltid kanske är ett bättre alternativ!
Tränar du ? Har du någon annan taktik för att "avlasta" när du kommer hem ?
Kan det funka att liksom hålla sig borta från folket i skolan och sätta sig ensam nånstans - när det blir för mkt ?
Får också såna "härdsmältor" av att bl.a. jobba för mkt - eller gå i skolan för mkt...
Lösning för mig i nuläget: distansplugg, och jobb när jag hinner/kan.
Funkar helt okej, förutom en del annat som är jobbigt...
Jag tror det är viktigt att hitta ett sätt att "skapa en paus" i skiten på... för annars stryker man bara med, och typ blir galen av tempot/den konstanta sociala överansträngningen.
Pluggar du heltid ? I skola eller distans ?
Kanske är värt att fundera på om du valt rätt "skoltyp" - med tanke på hur det får dig att må :// Alltså menar - distans eller deltid kanske är ett bättre alternativ!
Tränar du ? Har du någon annan taktik för att "avlasta" när du kommer hem ?
Kan det funka att liksom hålla sig borta från folket i skolan och sätta sig ensam nånstans - när det blir för mkt ?
- Plasticfck
- Inlägg: 1548
- Anslöt: 2013-06-18
Härdsmälta - orkar inget
Huggorm skrev:Jag får också sådana ibland och det enda som hjälper är "semester". Att vila ut ett tag i lugn och ro där hemma, utan några måsten, krav och förväntningar. Men tyvärr är det ju inte bara att släppa skolan, den måste ju skötas så jag vet inte hur du skall lösa situationen
semester skulle vara skönt, men jag har ingenstans att gå eller ekonomin. och som du säger, man har ju ansvar för skolan och då kan man inte bara dra.
Plasticfck skrev:Jag känner igen mig!!
Får också såna "härdsmältor" av att bl.a. jobba för mkt - eller gå i skolan för mkt...
Lösning för mig i nuläget: distansplugg, och jobb när jag hinner/kan.
Funkar helt okej, förutom en del annat som är jobbigt...
Jag tror det är viktigt att hitta ett sätt att "skapa en paus" i skiten på... för annars stryker man bara med, och typ blir galen av tempot/den konstanta sociala överansträngningen.
Pluggar du heltid ? I skola eller distans ?
Kanske är värt att fundera på om du valt rätt "skoltyp" - med tanke på hur det får dig att må :// Alltså menar - distans eller deltid kanske är ett bättre alternativ!
Tränar du ? Har du någon annan taktik för att "avlasta" när du kommer hem ?
Kan det funka att liksom hålla sig borta från folket i skolan och sätta sig ensam nånstans - när det blir för mkt ?
distans tror jag inte skulle funka för mig, behöver skolan för att skapa rutiner har alldeles för lätt att 'fastna' eller tappa koncentrationen annars. Tur att du funnit ett sätt som funkar för dig
Pluggar du heltid ? I skola eller distans ?
Jag pluggar 50% men är där må-tis-tor-fre för att kunna hålla i en rutin bra, dock så gör jag lika mycket som någon på 100%.. vilket kommer diskuteras nu på torsdag med en hel rad med folk som ska se så att allt ska 'funka' enligt våran handlingsplan. Läraren vet om att jag har as/adhd och gick med på detta men jag får ändå lika mycket som dom andra eleverna. Nu har han dessutom börjat inkräkta på min ledig tid på onsdagar genom att planera in saker då också.. det är så MYCKET som känns fel, så bäst att jag slutar skriva om skolan här.
Tränar du ? Har du någon annan taktik för att "avlasta" när du kommer hem ?
Tränar inte, jag klarar inte av att göra sådant själv. Går bra om någon följer med och att det är inplanerat, vilket inte händer så ofta ( har en kompis som försöker tappert men eftersom jag mått som jag gjort så har det inte lyckats... )
Annars har jag ingen direkt taktik, förr kunde jag komma hem och teckna lite saker men det går inte nu. Via min blogg så svarar jag på saker med teckningar och det gjorde mig glad, men det går inte nu även om jag försöker tvinga mig själv till det. Brukar sluta med att jag sitter och ser på saker på dator/tv, men det känns som om det inte funkar på samma sätt.
Kan det funka att liksom hålla sig borta från folket i skolan och sätta sig ensam nånstans -
finns ingen direkt plats, förr för att kunna varva ner och prata med någon kunde jag gå till kuratorn men hon tog dom bort. Annars är det bara låsta rum och befolkat överallt. Iofs så SOL har bra med rum och vilo möjligheter, dock så går jag grafik så jag har inte tillgång till deras lokaler.
Härdsmälta - orkar inget
Känner igen mig i det hära, får en rastlöshet som aldrig släpper inget funkar
Härdsmälta - orkar inget
Jag har haft härdsmältor, men inte av den deprimerande sorten, den har jag aldrig känt av. Mitt värsta fall av en härdsmälta var ett rent vredesutbrott när jag var arton.
Hela den här historien egentligen började på Hälledals skola(grundskolan), det var väldigt sällsynt att vår klass kunde få se på film, men just den dagen så fick vi det av lärarna för att dem hade planerat det. Det var en Disney-film, nej jag säger inte vad filmen heter för då skulle alla dom dåliga minnena komma tillbaka och det vill inte jag! Under filmens gång så fanns det en sång som jag gillade just vid den tidpunkten eftersom att jag gillade djur.
Det dåliga var att mobbarna i skolan använde den här sången emot mig trots att jag gillade den och gjorde mitt liv ännu eländigare än förut. Min pappa förstådde sig inte på varför jag hatade den där sången trots att även han hade "retat" mig med den, även om jag hade förklarat för honom. Mamma var den enda som förstod min smärta men kunde inte göra något. Som tur nog så slutade mobbarna att reta mig med sången så småningom, men fortsatte med ännu brutalare metoder som jag inte vill nämna.
Sen när jag var arton år gammal så åkte jag hem med bussen efter en dag på Fokus skolan, och på vägen hem så var det två bröder, som bodde tillsammans med sin familj som var grannar med mina föräldrar, som satt på bussen och sjöng den där sången. (dem tillhörde samma mobbargrupp som fanns i grundskolan)
Mitt inre bubblade hektiskt, jag visste att dem visste vart jag satt i bussen samt så visste jag vart dom också satt. Jag vägrade säga till dem på skarpen eller ens att titta på dem. När jag väl klev ur bussen och började vandra hemåt så kände jag hur hela min kropp skakade, min totala vrede höll på att få ett utbrott som jag aldrig tidigare hade erfarit, jag såg rött i mitt inre sinne.
När jag väl hade kommit in genom dörren så slängde jag min ryggsäck ner till marken med all styrka som jag hade byggt upp under tiden när jag gick hem. Då släppte jag ut ett fasansfullt skrik i ren, sann ilska och höll på nästan att gå bärsärkagång i hallen. Som tur var vredesutbrottet inte särskilt långlivat, och det tömde mig på nästan all min energi och lämnade mig grinandes på mina knän. Min mamma hade varit i köket och såg omedelbart när det hände. Jag bad min mamma att ringa till våran granne och berätta om alla detaljer som hade hänt.
Nu orkar jag inte skriva något mer...
Hela den här historien egentligen började på Hälledals skola(grundskolan), det var väldigt sällsynt att vår klass kunde få se på film, men just den dagen så fick vi det av lärarna för att dem hade planerat det. Det var en Disney-film, nej jag säger inte vad filmen heter för då skulle alla dom dåliga minnena komma tillbaka och det vill inte jag! Under filmens gång så fanns det en sång som jag gillade just vid den tidpunkten eftersom att jag gillade djur.
Det dåliga var att mobbarna i skolan använde den här sången emot mig trots att jag gillade den och gjorde mitt liv ännu eländigare än förut. Min pappa förstådde sig inte på varför jag hatade den där sången trots att även han hade "retat" mig med den, även om jag hade förklarat för honom. Mamma var den enda som förstod min smärta men kunde inte göra något. Som tur nog så slutade mobbarna att reta mig med sången så småningom, men fortsatte med ännu brutalare metoder som jag inte vill nämna.
Sen när jag var arton år gammal så åkte jag hem med bussen efter en dag på Fokus skolan, och på vägen hem så var det två bröder, som bodde tillsammans med sin familj som var grannar med mina föräldrar, som satt på bussen och sjöng den där sången. (dem tillhörde samma mobbargrupp som fanns i grundskolan)
Mitt inre bubblade hektiskt, jag visste att dem visste vart jag satt i bussen samt så visste jag vart dom också satt. Jag vägrade säga till dem på skarpen eller ens att titta på dem. När jag väl klev ur bussen och började vandra hemåt så kände jag hur hela min kropp skakade, min totala vrede höll på att få ett utbrott som jag aldrig tidigare hade erfarit, jag såg rött i mitt inre sinne.
När jag väl hade kommit in genom dörren så slängde jag min ryggsäck ner till marken med all styrka som jag hade byggt upp under tiden när jag gick hem. Då släppte jag ut ett fasansfullt skrik i ren, sann ilska och höll på nästan att gå bärsärkagång i hallen. Som tur var vredesutbrottet inte särskilt långlivat, och det tömde mig på nästan all min energi och lämnade mig grinandes på mina knän. Min mamma hade varit i köket och såg omedelbart när det hände. Jag bad min mamma att ringa till våran granne och berätta om alla detaljer som hade hänt.
Nu orkar jag inte skriva något mer...
- Zuumaester
- Inlägg: 397
- Anslöt: 2014-01-19
- Ort: Härnösand
Härdsmälta - orkar inget
Zuumaester skrev:Jag har haft härdsmältor, men inte av den deprimerande sorten, den har jag aldrig känt av. Mitt värsta fall av en härdsmälta var ett rent vredesutbrott när jag var arton.
Hela den här historien egentligen började på Hälledals skola(grundskolan), det var väldigt sällsynt att vår klass kunde få se på film, men just den dagen så fick vi det av lärarna för att dem hade planerat det. Det var en Disney-film, nej jag säger inte vad filmen heter för då skulle alla dom dåliga minnena komma tillbaka och det vill inte jag! Under filmens gång så fanns det en sång som jag gillade just vid den tidpunkten eftersom att jag gillade djur.
Det dåliga var att mobbarna i skolan använde den här sången emot mig trots att jag gillade den och gjorde mitt liv ännu eländigare än förut. Min pappa förstådde sig inte på varför jag hatade den där sången trots att även han hade "retat" mig med den, även om jag hade förklarat för honom. Mamma var den enda som förstod min smärta men kunde inte göra något. Som tur nog så slutade mobbarna att reta mig med sången så småningom, men fortsatte med ännu brutalare metoder som jag inte vill nämna.
Sen när jag var arton år gammal så åkte jag hem med bussen efter en dag på Fokus skolan, och på vägen hem så var det två bröder, som bodde tillsammans med sin familj som var grannar med mina föräldrar, som satt på bussen och sjöng den där sången. (dem tillhörde samma mobbargrupp som fanns i grundskolan)
Mitt inre bubblade hektiskt, jag visste att dem visste vart jag satt i bussen samt så visste jag vart dom också satt. Jag vägrade säga till dem på skarpen eller ens att titta på dem. När jag väl klev ur bussen och började vandra hemåt så kände jag hur hela min kropp skakade, min totala vrede höll på att få ett utbrott som jag aldrig tidigare hade erfarit, jag såg rött i mitt inre sinne.
När jag väl hade kommit in genom dörren så slängde jag min ryggsäck ner till marken med all styrka som jag hade byggt upp under tiden när jag gick hem. Då släppte jag ut ett fasansfullt skrik i ren, sann ilska och höll på nästan att gå bärsärkagång i hallen. Som tur var vredesutbrottet inte särskilt långlivat, och det tömde mig på nästan all min energi och lämnade mig grinandes på mina knän. Min mamma hade varit i köket och såg omedelbart när det hände. Jag bad min mamma att ringa till våran granne och berätta om alla detaljer som hade hänt.
Nu orkar jag inte skriva något mer...
Jag känner igen det där, råkade ut för ett sådant utbrott när jag gick i gymnasiet. det är inte kul, ledsen att du blev upprörd nu också
Härdsmälta - orkar inget
Jag har haft just nyss en härdsmälta, höll på att laga lite kycklingvingar, misslyckades totalt även när jag bad om lite hjälp från personalen. Killen som skulle visa mig hur man tillagar kycklingvingar satte sig ner i en av mina bordsstolar och bara snackade med mig socialt om vad som jag höll på att köpa i apoteket, istället för att hjälpa mig med maten.
Det hela slutade med att efter jag tillagade maten helt själv, så slängde jag kycklingvingarna iväg eftersom att det fanns en blodådra kvar i var och en av vingarna trots att jag tillagade dom så bra. Så nu idag har jag inte ätit någon middag. När jag väl hade slängt vingarna och lagt in grönsakerna i kylen, så beslutade jag att gå in till personalen, lägga mig ner på soffan och gråta en skvätt.
Jag snackade om att jag verkligen behöver en socialkurs på väldigt hög nivå, men allt jag hörde var om hur bra jag hade utvecklats efter att jag hade flyttat in två år tidigare. Med andra ord, så är det säkert bättre att snacka såna här saker med min arbetsledare än personalen. Visst så säger personalen att om jag ska utvecklas bäst socialt möjligt, så är det bara att följa med på utflykter med dom andra i gruppboendet. Än så länge har jag inte sett vad som är så bra socialt med att bara titta ut i naturen och se på skogar.
Jag behöver övning i ansiktsmimik, kroppsspråk m.m.
Det hela slutade med att efter jag tillagade maten helt själv, så slängde jag kycklingvingarna iväg eftersom att det fanns en blodådra kvar i var och en av vingarna trots att jag tillagade dom så bra. Så nu idag har jag inte ätit någon middag. När jag väl hade slängt vingarna och lagt in grönsakerna i kylen, så beslutade jag att gå in till personalen, lägga mig ner på soffan och gråta en skvätt.
Jag snackade om att jag verkligen behöver en socialkurs på väldigt hög nivå, men allt jag hörde var om hur bra jag hade utvecklats efter att jag hade flyttat in två år tidigare. Med andra ord, så är det säkert bättre att snacka såna här saker med min arbetsledare än personalen. Visst så säger personalen att om jag ska utvecklas bäst socialt möjligt, så är det bara att följa med på utflykter med dom andra i gruppboendet. Än så länge har jag inte sett vad som är så bra socialt med att bara titta ut i naturen och se på skogar.
Jag behöver övning i ansiktsmimik, kroppsspråk m.m.
- Zuumaester
- Inlägg: 397
- Anslöt: 2014-01-19
- Ort: Härnösand
Härdsmälta - orkar inget
har försökt läsa upp lite vad en härdsmälta är, det är tydligen så att det finns två olika versioner. Explosionen och Implosionen, jag tror jag är en som imploderar. Orkar inte prata, vill 'gömma' mig tills jag orkar komma fram etc.
tycker det är så jobbigt, för när jag väl kommit såhär 'långt' eller vad man ska kalla det... så är det jobbigt att komma tillbaka, minsta lilla och jag är helt orkeslös igen.
Imorgon kommer dagen D då vi ska prata med skolan, ser inte fram emot det.
tycker det är så jobbigt, för när jag väl kommit såhär 'långt' eller vad man ska kalla det... så är det jobbigt att komma tillbaka, minsta lilla och jag är helt orkeslös igen.
Imorgon kommer dagen D då vi ska prata med skolan, ser inte fram emot det.
Härdsmälta - orkar inget
Koboshi skrev:Härdsmälta. Harrisburg var partisiell liksom Fukushima medans Tjernobyl var en fullständig. Problemet är att denna smälta är varm så länge så Tjernobyls håller på att bränna sig ner till grundvattnet.
gärna inget offtopic i denna tråden tack
Moderator atoms - det i detta inlägg citerade inlägget har flyttats till inlagg-off-topic-fran-andra-tradar-t9453.html
Härdsmälta - orkar inget
Förlåt. Trodde du hänvisade till riktig härdsmälta. Förstår nu att du menar mental härdsmälta.
Det du beskrev om när du skrev att du läst om härdsmälta fick mig att uppfatta det hela som om du hade läst om kärnkraft.
Vad gäller mental härdsmälta eller, som jag vill kalla det, mental kollaps är mitt enda råd att hitta trygghet. Finna vad som gör att du befinner dig i detta tillstånd. Få hjälp att göra så det känns tryggt vilket kommer att få ångest och oro att släppa och man kan börja bygga sitt liv på stabilare grund. Detta är inget man gör på en kafferast eller ens på en månad utan detta tar nästan årsvis.
Det du beskrev om när du skrev att du läst om härdsmälta fick mig att uppfatta det hela som om du hade läst om kärnkraft.
Vad gäller mental härdsmälta eller, som jag vill kalla det, mental kollaps är mitt enda råd att hitta trygghet. Finna vad som gör att du befinner dig i detta tillstånd. Få hjälp att göra så det känns tryggt vilket kommer att få ångest och oro att släppa och man kan börja bygga sitt liv på stabilare grund. Detta är inget man gör på en kafferast eller ens på en månad utan detta tar nästan årsvis.
Härdsmälta - orkar inget
Sadistic skrev:har försökt läsa upp lite vad en härdsmälta är, det är tydligen så att det finns två olika versioner. Explosionen och Implosionen, jag tror jag är en som imploderar. Orkar inte prata, vill 'gömma' mig tills jag orkar komma fram etc.
tycker det är så jobbigt, för när jag väl kommit såhär 'långt' eller vad man ska kalla det... så är det jobbigt att komma tillbaka, minsta lilla och jag är helt orkeslös igen.
Imorgon kommer dagen D då vi ska prata med skolan, ser inte fram emot det.
Känner igen mig till 100%
Skulle egentligen varit på skolan idag, men tyvärr var jag alldeles för slut så väckaren bet inte på mig imorse. Ringde och sa som det var.
En sak jag lärt mig är iaf att det gäller att vara helt öppen och ärlig med de personer/instanser som är inblandade, precis som du är i denna tråd. Annars får man inte den förståelse och hjälp man behöver. Detta gäller även såna som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.
Har även märkt att gå till en psykolog är bra. Samt att jag måste gå dit även om jag själv inte kan komma på något som jag vill prata om, för när jag väl är där lyckas hon ändå nysta upp mig och mina tankar, och vips har jag hur mycket som helst att säga. Det gäller dock att få en bra psykolog.. jag har haft många dåliga. Hitta en som du känner dig bekväm med och som förstår dig, och som kan det där tricket att ställa de rätta frågorna.
Detsamma gäller arbetsförmedlare och handläggare på FK. Kan rekommendera 2 st på AF här i Skellefteå som är jätteduktiga.. och eftersom de haft med mig att göra nu också har erfarenhet av asperger.
Härdsmälta - orkar inget
hurrudu skrev:Sadistic skrev:har försökt läsa upp lite vad en härdsmälta är, det är tydligen så att det finns två olika versioner. Explosionen och Implosionen, jag tror jag är en som imploderar. Orkar inte prata, vill 'gömma' mig tills jag orkar komma fram etc.
tycker det är så jobbigt, för när jag väl kommit såhär 'långt' eller vad man ska kalla det... så är det jobbigt att komma tillbaka, minsta lilla och jag är helt orkeslös igen.
Imorgon kommer dagen D då vi ska prata med skolan, ser inte fram emot det.
Känner igen mig till 100%
Skulle egentligen varit på skolan idag, men tyvärr var jag alldeles för slut så väckaren bet inte på mig imorse. Ringde och sa som det var.
En sak jag lärt mig är iaf att det gäller att vara helt öppen och ärlig med de personer/instanser som är inblandade, precis som du är i denna tråd. Annars får man inte den förståelse och hjälp man behöver. Detta gäller även såna som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.
Har även märkt att gå till en psykolog är bra. Samt att jag måste gå dit även om jag själv inte kan komma på något som jag vill prata om, för när jag väl är där lyckas hon ändå nysta upp mig och mina tankar, och vips har jag hur mycket som helst att säga. Det gäller dock att få en bra psykolog.. jag har haft många dåliga. Hitta en som du känner dig bekväm med och som förstår dig, och som kan det där tricket att ställa de rätta frågorna.
Detsamma gäller arbetsförmedlare och handläggare på FK. Kan rekommendera 2 st på AF här i Skellefteå som är jätteduktiga.. och eftersom de haft med mig att göra nu också har erfarenhet av asperger.
Jag är rätt öppen som person, så det håller jag med dig om. Man vinner inte så mycket på att inte säga något alls, sedan tycker iafl jag... att man lätt 'skäms' om man håller saker inne som annars skulle funka bäst 'out in the open'.
Jag har varit öppen om mina diagoser, om hur jag mår, och sådant just för att det ska funka bra. Det som total failade var dock komunikationen med min lärare, Så förra veckan hade vi mötet jag pratade om tidigare - och det känns bättre nu. Min lärare/huvudlärare fick backa och göra om det han hade gjort fel och jag fick äntligen känna att det inte var 'mitt fel' då det var läraren som inte hade gjort som han hade sagt.
Så för ögonblicket känner jag mig rätt nöjd ( även om det var ett RENT *beeep* när jag var där på mötet ), så det är ju bra - ska bara se om det håller sig. Jag är lite skeptisk på läraren men jag har ju fått mer hjälp nu från andra personer så jag behöver inte känna att min utbildning vilar i just den lärarens händer.
Psykolog skulla jag vilja ha, dock så går det inte. Jag har tidsbrist som det är nu, och skolan har tagit bort kuratorn dom hade. Vilket suger enormt, för hon var till stor hjälp förr. :/ Det är så svårt att hitta psykologer som man klickar med, fel person kemi och det kommer inte funka.
Jag har det rätt bra med AF och FK, är med i något som heter arbetsmarknadstorget. Det är väldigt bra att ha dem till hands, saker går också snabbare - dom har nämligen alla i en byggnad så om en fråga angående FK dyker upp så går man bara dit. Tack ändå
Härdsmälta - orkar inget
Arbetsmarknadstorget lät intressant. Jag kanske får fråga om det när jag blir öppet arbetslös igen. Det låter iaf bra att det går åt rätt håll för dig... vilket är jättekul. Känns faktiskt som att det gör det för mig också.. gick utför i flera år efter att jag slutade gymnasiet.. tappade kontakten med många vänner och bekanta. Men äntligen börjar man se ljuset i slutet av tunneln så att säga. I'm feeling lucky.
Härdsmälta - orkar inget
hurrudu skrev:Arbetsmarknadstorget lät intressant. Jag kanske får fråga om det när jag blir öppet arbetslös igen. Det låter iaf bra att det går åt rätt håll för dig... vilket är jättekul. Känns faktiskt som att det gör det för mig också.. gick utför i flera år efter att jag slutade gymnasiet.. tappade kontakten med många vänner och bekanta. Men äntligen börjar man se ljuset i slutet av tunneln så att säga. I'm feeling lucky.
Arbetsmarknadstorget är rätt bra tycker jag, dom kan hjälpa att hitta praktik eller hjälpa till om man vill studera. Dom har alla nödvändiga kontakter i samma hus, så om man behöver något besvarat av tex försäkringskassan så går det på ett kick. Tråkiga är att dom har mycket långa köer tydligen :/
Som pappa har sagt, man måste försöka hitta det lilla ljuset även om det så är en strimma - för eller senare blir det bättre
Återgå till Aspergare och vården