Har du haft depressioner? (Omröstning)
109 inlägg
• Sida 4 av 5 • 1, 2, 3, 4, 5
Jag har trott att jag hade en lättare depression med oföretagssamhet för femton år sen men när jag senare läst kriterierna tror jag inte att jag var tillräckligt långt ner för att kalla det depression. Däremot hade jag rätt kraftiga och frekventa humörsvängningar. Vid en känslomässigs kris i fjol blev jag i stället lätt manisk, höll mig sysselsatt hela tiden och sov nästan ingenting.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 10:38:48, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10591
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
MsTibbs skrev:Jag är väl antingen depp eller nån form av mildare bipolär tror jag, ved detdär med hypomani innebär i praktiken vet jag nämligen inte. Hade Zoloft en månad innan den byttes mot Concerta. Har inga antidepp nu, de ville (nog?) inte att jag skulle ha två meds samtidigt för det kunde försvåra utvärderingen av Concertan i början. Beroende på resultat av ev. bippoutredning lär jag nog börja med antingen antidepp eller nån stabiliserare såsmåningom igen.
Det låter vettigt att inte blanda mediciner. Concerta och Ritalin fungerar väl antidepressivt också? Har funderat på att försöka få det utskrivet men det går nog inte utan ADHD-diagnos.
Senast redigerad av Karl 2011-05-04 10:38:48, redigerad totalt 1 gång.
Karl skrev:Kom på att det skulle vara intressant att veta om det förändrats efter diagnos.
Erfarenheter av detta?
Det förändrades inte efter diagnos men efter medicinering, före det var jag förjävligt deprimerad.
Senast redigerad av Pontus 2011-05-04 10:38:48, redigerad totalt 1 gång.
Jag är nog deprimerad, men samtidigt ganska lugn och känslokall, mår aldrig extremt dåligt eller så. Jag har mått så här större delen av tiden i flera år, och det har inte förändrats efter diagnosen, inte till det bättre åtminstone. För mig är det här lite dubbelt, för jag känner samtidigt att jag vill må dåligt, att jag förtjänar det och t.o.m njuter av det. Sorg/smärta är den enda verkliga känsla jag kan känna, annars känner jag ingenting alls och det är inte heller så kul. Jag tycker det är jobbigt med dålig tankeförmåga, koncentrationssvårigheter, trötthet o.s.v, men själva de depressiva känslorna har jag inget emot.
Jag hade ätstörningar som yngre, och det är förmodligen ett utslag av samma tänkande. Jag visste att jag skulle må dåligt av att inte äta, att det är som en slags " självvald tortyr", men ändå lockades jag till att göra det om och om igen. Jag har ett starkt självförtroende på så sätt att jag ser mig som mer självständig och oberoende än de flesta, men samtidigt har jag en vilja att skada mig.
Jag hade ätstörningar som yngre, och det är förmodligen ett utslag av samma tänkande. Jag visste att jag skulle må dåligt av att inte äta, att det är som en slags " självvald tortyr", men ändå lockades jag till att göra det om och om igen. Jag har ett starkt självförtroende på så sätt att jag ser mig som mer självständig och oberoende än de flesta, men samtidigt har jag en vilja att skada mig.
Senast redigerad av Anastasia 2011-05-04 10:38:48, redigerad totalt 1 gång.
Det är då tusan att man inte kan läsa innantill! Tur att UFO kan annars hade jag missat. Enligt rdos siffror om jag läser rätt är endast 20% depressionsfria. Ruskiga siffror även om man inte kan veta om alla som svarade verkligen hade riktig depression och inte bara var "deppiga".ufo skrev:rdos skrev:Tips för större undersökning än denna: http://www.rdos.net/sv/npf-eval2.php
Utdrag: depression, AS:
Aldrig: 46
Vinter: 76
Sommar: 12
Vinter och sommar: 90
-------------------------
Totalt: 224
Depression är alltså knappast något som "hör till" AS. En hel del kan dessutom förklaras utifrån SAD (vinterdepression) som sannolikt har ett samband med AS och som är behandlingsbart med ljusterapi.
Vänta nu vi räknar på det här.
att läsa i länken
så har 3% av befolkningen har vinterdepprisioner.
Du har 230 svar på (AS)deprisioner där 77st=33,5% svarar vinter och 91st=39,5%
Det tycker jag verkar solklart AS-relaterat
Det är 10 ggr högre frekvens än genomsnittet.
Har haft ett par för 20 år sen.
PS: Kul att se Ohana igen
Senast redigerad av Jonte 2011-05-04 10:38:48, redigerad totalt 1 gång.
Karl skrev:MsTibbs skrev:Jag är väl antingen depp eller nån form av mildare bipolär tror jag, ved detdär med hypomani innebär i praktiken vet jag nämligen inte. Hade Zoloft en månad innan den byttes mot Concerta. Har inga antidepp nu, de ville (nog?) inte att jag skulle ha två meds samtidigt för det kunde försvåra utvärderingen av Concertan i början. Beroende på resultat av ev. bippoutredning lär jag nog börja med antingen antidepp eller nån stabiliserare såsmåningom igen.
Det låter vettigt att inte blanda mediciner. Concerta och Ritalin fungerar väl antidepressivt också? Har funderat på att försöka få det utskrivet men det går nog inte utan ADHD-diagnos.
Att det skulle ha antidepressiv verkan har jag int hört något om, men kanske, ver inte. Vissa neuroleptika har ju antidepp som sidoeffekt. Jag har svårt att säga hur jag påverkas av Concerta, det är ingen pang-bom-effekt jag tänkt över. Zoloft hade jag ju en månad hann bara ha i låg dos (25mg en vecka sen 50mg tre veckor). Hann inte märka nån antideppeffekt av Zoloften som ju brukar dröja, men blev av med mitt ständiga molande ångest i grunden, det i sig är en bra sak. Zoloft upplevde jag var bättre än Atarax är på att ta bort ångest.
Brukar ni bli deprimerade?
Blir ni deprimerade ibland? I så fall hur länge? Vad brukar utlösa depressioner?
Depression?
Ja det händer, från ett par dar till månader, t ex årstidväxlingar och förändringar är värst för mig iaf...
Depression?
antonius skrev:Ja det händer, från ett par dar till månader, t ex årstidväxlingar och förändringar är värst för mig iaf...
Brukar du söka vård eller låter du det gå över av sig själv?
Depression?
det varierar för mig, ofta är våren en jobbig period för mig.
ofta är mina depressioner långa
ofta är mina depressioner långa
Depression?
Sadistic skrev:det varierar för mig, ofta är våren en jobbig period för mig.
ofta är mina depressioner långa
Jag har även hört från andra att våren är extra jobbig. Finns det någon förklaring till detta?
Depression?
Sesqua skrev:Sadistic skrev:det varierar för mig, ofta är våren en jobbig period för mig.
ofta är mina depressioner långa
Jag har även hört från andra att våren är extra jobbig. Finns det någon förklaring till detta?
Jag vet inte, för min del tror jag det är lite pga väderskillnaden - det känns i mina leder ( reumatism )
annars så ska ju sol osv göra en gladare :/
Depression?
Förlåt om jag är nyfiken, men när genomgick ni alla er första depressionsperiod, jag menar i vilken ålder?
Depression?
Sesqua skrev:Förlåt om jag är nyfiken, men när genomgick ni alla er första depressionsperiod, jag menar i vilken ålder?
ingen fara, och... jag tror säkert vid 12-13 års ålder
Depression?
Jag har haft återkommande depressioner sedan jag var 17. Börjar alltid i mitten av januari och håller i sig tills slutet av mars och då börjar det avta. Sen brukar jag ha ett kortare depressivt skov på någon vecka när sommaren övergår till höst.
Depression?
Sesqua skrev:Förlåt om jag är nyfiken, men när genomgick ni alla er första depressionsperiod, jag menar i vilken ålder?
Fick min första när jag var 4. Min andra när jag var 6 och min tredje vid typ 10. Jag är inte deprimerad regelbundet, normalt så mår jag bra. Det är när det händer grejer eller när jag fastnar i nån viss tanke, men jag har lärt mig att hantera det bättre med tiden.
Depression?
Hade en kortare vid cirka 8 års ålder där jag försökte avsluta mitt liv. Nästa kom vid 12-13 och den utvecklades till någon slags dystymi som aldrig försvann. Men jag blev mindre tungsint efter några år.Sesqua skrev:Förlåt om jag är nyfiken, men när genomgick ni alla er första depressionsperiod, jag menar i vilken ålder?
Efter det är det svårt att säga, den "psykotiska depression" jag hade för några år sedan tror jag är schizofreni. Lät mig behandlas med ECT då. Den var allvarlig för jag slutade mer eller mindre reagera på stimuli, svarade tydligen inte på tilltal, försvann in i mig själv, slutade göra mat och sköta djuren.
(Hade partner då, minns ej allt detta själv, han har berättat för mig. I min fantasi var jag frisk och tyckte han var en jävla gnällspik för att han inte ville rasta hundarna åt mig när jag inte orkade stå upp).
Jag tror mina episoder utlöses av stress.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
Depression?
Sesqua skrev:antonius skrev:Ja det händer, från ett par dar till månader, t ex årstidväxlingar och förändringar är värst för mig iaf...
Brukar du söka vård eller låter du det gå över av sig själv?
Det har hänt men det är länge sedan, numer försöker jag tidigt bryta depressionen i ett så pass tidigt skede som möjligt genom att träna, sova och se till att negativa tankar och ältande inte drar ner en i vad jag brukar kalla en negativ spiral. Om man har ett "ångestmonster" i magen, mata det inte! för då bara växer det...
Depression?
Jag har haft depressioner sedan tidig barndom. Har både haft kortare och längre depressioner och ibland låter jag dom bara vara, det vill säga gör inget särskilt åt dom - har försökt äta SSRI många gånger då jag tror jag behöver dom men framförallt för att de har hjälpt mig förut men det slutar alltid med att jag till slut inte äter dom.
Nu har jag nog haft en depression mer eller mindre sedan 2011. Under dessa tre år har den väl "vilat" några kortare perioder men hela tiden funnits med där inne och vaknat till liv helt plötsligt igen. Jag blir nog lätt påverkad av bl.a. vädret, absolut av stress och annat skit. Är väl på ett sätt tyvärr van vid depressioner så pass att jag liksom bara "jaha, då var det dags igen då"..
That's life I guess
Nu har jag nog haft en depression mer eller mindre sedan 2011. Under dessa tre år har den väl "vilat" några kortare perioder men hela tiden funnits med där inne och vaknat till liv helt plötsligt igen. Jag blir nog lätt påverkad av bl.a. vädret, absolut av stress och annat skit. Är väl på ett sätt tyvärr van vid depressioner så pass att jag liksom bara "jaha, då var det dags igen då"..
That's life I guess
Depression?
Jag har varit deprimerad minst varje höst hela mitt liv. Jag söker hjälp och käkar medicin mot det, men kul är det ju inte.
Depression?
Jag lider av bipolär sjukdom o det är väldigt långa perioder av depressioner jag brukar ha. började bli deprimerad när jag var runt 7-8år, sedan när jag var 12 år ville jag avsluta mitt liv, gjorde ett försök när jag var 19år. fick förlossningsdepression 2010 o blev inlagd på psyket pga antidepressiva som gav motsatt effekt.
jag fick diagnosen i höstas. mina hypomaniska perioder har varit så korta att jag själv inte riktigt fattat att jag haft bipolär sjukdom.
mina skov har alltid utlösts av stress helt enkelt. vilket har gjort att man sovit sämre, ätit sämre osv. för mycket krav på en..vilket man oftast är känsligare för när man har AS. så jag kan tydligt se mönstret idag.
jag fick diagnosen i höstas. mina hypomaniska perioder har varit så korta att jag själv inte riktigt fattat att jag haft bipolär sjukdom.
mina skov har alltid utlösts av stress helt enkelt. vilket har gjort att man sovit sämre, ätit sämre osv. för mycket krav på en..vilket man oftast är känsligare för när man har AS. så jag kan tydligt se mönstret idag.
Depression?
Lunaria skrev:Jag lider av bipolär sjukdom o det är väldigt långa perioder av depressioner jag brukar ha. började bli deprimerad när jag var runt 7-8år, sedan när jag var 12 år ville jag avsluta mitt liv, gjorde ett försök när jag var 19år. fick förlossningsdepression 2010 o blev inlagd på psyket pga antidepressiva som gav motsatt effekt.
jag fick diagnosen i höstas. mina hypomaniska perioder har varit så korta att jag själv inte riktigt fattat att jag haft bipolär sjukdom.
mina skov har alltid utlösts av stress helt enkelt. vilket har gjort att man sovit sämre, ätit sämre osv. för mycket krav på en..vilket man oftast är känsligare för när man har AS. så jag kan tydligt se mönstret idag.
Får man ställa en fråga angående förlossningen? eller snarare att skaffa barn.
Så du behöver inte alls svar om du inte vill.
Jag har aldrig riktigt velat skaffa barn men det är såklart att när man blir äldre funderar på det.
Och något som skrämmer mig är att jag kanske inte kommer känna någon kontakt med/till barnet.
Det vill säga jag har AS och det ytterst få människor jag tycker om och jag är rädd att om jag en dag skaffar ett barn inte tycker om barnet. inte riktigt rätt ord men att man typ "inte ser det som ditt eget".
var detta något du oroade dig över innan du skaffade barn?
som sagt inget du behöver svara på och om du vill svara fast inte i denna tråden så skicka gärna ett pm.
en annan sak jag grubblar kring är att jag hatar lätt mig själv och att barnet man får kommer ju vara en del av en och ha "delar" av en , vilket gör att jag är att jag kanske känner avsky för det. Så om jag en dag skulle skaffa barn skulle jag då gå och hoppas på att barnet ser och är mer som sin far.
dessutom så vill man ju inte att barnet ska ärva all de problem man själv har osv =P
finns det en skaffa barn tråd här på forumet tyckte jag såg det förut?
Depression?
mango skrev:
Får man ställa en fråga angående förlossningen? eller snarare att skaffa barn.
Så du behöver inte alls svar om du inte vill.
Jag har aldrig riktigt velat skaffa barn men det är såklart att när man blir äldre funderar på det.
Och något som skrämmer mig är att jag kanske inte kommer känna någon kontakt med/till barnet.
Det vill säga jag har AS och det ytterst få människor jag tycker om och jag är rädd att om jag en dag skaffar ett barn inte tycker om barnet. inte riktigt rätt ord men att man typ "inte ser det som ditt eget".
var detta något du oroade dig över innan du skaffade barn?
som sagt inget du behöver svara på och om du vill svara fast inte i denna tråden så skicka gärna ett pm.
en annan sak jag grubblar kring är att jag hatar lätt mig själv och att barnet man får kommer ju vara en del av en och ha "delar" av en , vilket gör att jag är att jag kanske känner avsky för det. Så om jag en dag skulle skaffa barn skulle jag då gå och hoppas på att barnet ser och är mer som sin far.
dessutom så vill man ju inte att barnet ska ärva all de problem man själv har osv =P
finns det en skaffa barn tråd här på forumet tyckte jag såg det förut?
Jag fick mina diagnoser efter att jag skaffade mina barn och det är klart att man funderar lite vad man skulle ha gjort OM man vetat om problemen innan. för är det så att man ser tydliga problem hos sig själv så borde man nog bearbeta detta i första hand innan man skaffar barn.
Jag lider som sagt av bipolär sjukdom o det är min huvuddiagnos, min AS är lite inom parantes vill jag tro eftersom jag är väldigt högfungerande...och jag har känslor i överflöd. har lätt för att engagera mig för mycket i andra människor och så även mina barn, så varannan vecka när de är hos sin pappa faller min värld samman en del. barnens pappa har AS och det märks på honom att han har lättare att se till sina egna behov än barnens behov. han har svårt med "theory in mind". men han älskar barnen trots att han har svårt att få kontakt med ex vuxna.
dock får man se till aspekten om ärftlighet. jag har själv en son med diagnoserna atypisk autism, ADHD och lindrig utvecklingsstörning och jag skulle ljuga om jag skulle säga att livet har varit enkelt. just nu går jag på 6 möten i veckan, vi får kämpa om det ena efter det andra för att han ska få den hjälp han behöver. jag har inte ens haft tid att söka jobb pga detta o hade ändå inte haft tid att jobba de senaste 2 åren. jag vill inte skrämma någon, men att ta hand om ett barn med funktionsnedsättning tar 200% av ens energi. jag har ett barn som är NT så jag kan lätt jämföra mellan barnen. dock är det ju inte säkert att barnet får ens diagnoser, men det finns ju viss risk.
ang att hata sig själv och känslor som man har svårt med, det kan man ju gå och bearbeta hos en psykolog att hitta strategier för att tänka i andra banor.
Depression?
Lunaria skrev:mango skrev:
Får man ställa en fråga angående förlossningen? eller snarare att skaffa barn.
Så du behöver inte alls svar om du inte vill.
Jag har aldrig riktigt velat skaffa barn men det är såklart att när man blir äldre funderar på det.
Och något som skrämmer mig är att jag kanske inte kommer känna någon kontakt med/till barnet.
Det vill säga jag har AS och det ytterst få människor jag tycker om och jag är rädd att om jag en dag skaffar ett barn inte tycker om barnet. inte riktigt rätt ord men att man typ "inte ser det som ditt eget".
var detta något du oroade dig över innan du skaffade barn?
som sagt inget du behöver svara på och om du vill svara fast inte i denna tråden så skicka gärna ett pm.
en annan sak jag grubblar kring är att jag hatar lätt mig själv och att barnet man får kommer ju vara en del av en och ha "delar" av en , vilket gör att jag är att jag kanske känner avsky för det. Så om jag en dag skulle skaffa barn skulle jag då gå och hoppas på att barnet ser och är mer som sin far.
dessutom så vill man ju inte att barnet ska ärva all de problem man själv har osv =P
finns det en skaffa barn tråd här på forumet tyckte jag såg det förut?
Jag fick mina diagnoser efter att jag skaffade mina barn och det är klart att man funderar lite vad man skulle ha gjort OM man vetat om problemen innan. för är det så att man ser tydliga problem hos sig själv så borde man nog bearbeta detta i första hand innan man skaffar barn.
Jag lider som sagt av bipolär sjukdom o det är min huvuddiagnos, min AS är lite inom parantes vill jag tro eftersom jag är väldigt högfungerande...och jag har känslor i överflöd. har lätt för att engagera mig för mycket i andra människor och så även mina barn, så varannan vecka när de är hos sin pappa faller min värld samman en del. barnens pappa har AS och det märks på honom att han har lättare att se till sina egna behov än barnens behov. han har svårt med "theory in mind". men han älskar barnen trots att han har svårt att få kontakt med ex vuxna.
dock får man se till aspekten om ärftlighet. jag har själv en son med diagnoserna atypisk autism, ADHD och lindrig utvecklingsstörning och jag skulle ljuga om jag skulle säga att livet har varit enkelt. just nu går jag på 6 möten i veckan, vi får kämpa om det ena efter det andra för att han ska få den hjälp han behöver. jag har inte ens haft tid att söka jobb pga detta o hade ändå inte haft tid att jobba de senaste 2 åren. jag vill inte skrämma någon, men att ta hand om ett barn med funktionsnedsättning tar 200% av ens energi. jag har ett barn som är NT så jag kan lätt jämföra mellan barnen. dock är det ju inte säkert att barnet får ens diagnoser, men det finns ju viss risk.
ang att hata sig själv och känslor som man har svårt med, det kan man ju gå och bearbeta hos en psykolog att hitta strategier för att tänka i andra banor.
Hej Lunaria!
Tack för din uppriktighet! det är verkligen uppskattat och givande! Och jag är rätt säker på att det inte bara är jag som tycker det!
Jag förstår att du är en stark person och att allting inte alltid är så "lätt" så jag måste bara säga att du är grym! Och bra jobbat av dig att du får allt fungera/rulla på .
Och förhoppningsvis så blir det lite lättare sen när barnen blivit äldre och kan ta mer eget ansvar
Återgå till Aspergare och vården