Har någon fler tränat på det sociala? Det går att göra om man har Asperger, detta har fungerat för mig och man kan bli bättre men det krävs mycket tålamod.

Har någon annan gjort det här? och hur bättre blev ni?

Kanske ska berätta mer om hur du gör det? och vad för metoder osv

Jag försöker öva på att träffa personer, jag vill vara social osv problemet är att jag ofta blir 'rädd' då jag inte klarar av att tolka in allt.

Det har jag fått göra hela livet.
Gick i vanlig grundskola,
mina föräldrar var mycket strikta över att jag skulle uppträdda korrekt.
Fick inte visa känslor offentligt inte göra sådant som utmanade sociala koder.
Där fick jag chans att träna ganska mycket, gick dock Asperger klass i gymnasiet.
Lärde mig inte mycket därifrån som jag kommer ihåg idag.
Har även studerat på universitetsnivå och där fick jag lära mig ännu mer.

Hade enorma problem med vanligt "kallprat"
klarade inte av det alls gymnasiet och några år in på universitet.
Nu har jag insett att det är en del i det sociala spelet.
Försöker även ställa motfrågor för att inte verka nonchalant eller arrogant.
Men kommer antagligen aldrig kunna lära mig att visa mina känslor i ansiktet.

Jag kan säga att jag har pratat med många neurotypiska framförallt på senare tid och de verkar ha mer krångel med kompisar än vad vi med asperger har, och vi har det väldigt svårt ofta...

Möjligen kanske det är så att NT upplever mer tjafs och intriger,
som kanske går förbi oss Aspisar.
Fast vad vet jag bara en liten tanke inget mer.

AustenAnnie skrev:Men kommer antagligen aldrig kunna lära mig att visa mina känslor i ansiktet.

Fint uttryckt, "att visa mina känslor i ansiktet". Jag undrar om du inte visar dem trots allt, bara inte på det gängse sättet? Jag tycker mig ofta se förändringar i sinnesstämning både i ansikte och rörelsemönster.

Abskissa skrev:

AustenAnnie skrev:Men kommer antagligen aldrig kunna lära mig att visa mina känslor i ansiktet.

Fint uttryckt, "att visa mina känslor i ansiktet". Jag undrar om du inte visar dem trots allt, bara inte på det gängse sättet? Jag tycker mig ofta se förändringar i sinnesstämning både i ansikte och rörelsemönster.

Abskissa skrev:

AustenAnnie skrev:Men kommer antagligen aldrig kunna lära mig att visa mina känslor i ansiktet.

Fint uttryckt, "att visa mina känslor i ansiktet". Jag undrar om du inte visar dem trots allt, bara inte på det gängse sättet? Jag tycker mig ofta se förändringar i sinnesstämning både i ansikte och rörelsemönster.

Hade en kompis som under studietiden som upplevde att jag aldrig visade mina känslor med typiskt minspel.Alltså brukar ogärna grimasera eller rynka pannan.
Det var bland annat en annan grej hon lagt märke till, att min panna var så slät och fin.
Vidare tyckte samma person att jag alltid gick runt och såg vilsen och förvirrad ut.
Kanske är en typisk grej vi med Asperger/Autism har.

AustenAnnie skrev:Hade en kompis som under studietiden som upplevde att jag aldrig visade mina känslor med typiskt minspel.Alltså brukar ogärna grimasera eller rynka pannan.
Det var bland annat en annan grej hon lagt märke till, att min panna var så slät och fin.
Vidare tyckte samma person att jag alltid gick runt och såg vilsen och förvirrad ut.
Kanske är en typisk grej vi med Asperger/Autism har.

Haha, slät och fin! Förvirrad och vilsen har jag också fått höra, i synnerhet innan jag lärde mig att bete mig som icke-jag. Ja, relativt typiskt skulle jag gissa. Men det mest typiska är nog helt enkelt att inte vara typisk

Abskissa skrev:

AustenAnnie skrev:Hade en kompis som under studietiden som upplevde att jag aldrig visade mina känslor med typiskt minspel.Alltså brukar ogärna grimasera eller rynka pannan.
Det var bland annat en annan grej hon lagt märke till, att min panna var så slät och fin.
Vidare tyckte samma person att jag alltid gick runt och såg vilsen och förvirrad ut.
Kanske är en typisk grej vi med Asperger/Autism har.

Haha, slät och fin! Förvirrad och vilsen har jag också fått höra, i synnerhet innan jag lärde mig att bete mig som icke-jag. Ja, relativt typiskt skulle jag gissa. Men det mest typiska är nog helt enkelt att inte vara typisk

Kul att du du kände igen dig.

Jo, exakt bara för att man råkar ha samma diagnos så betyder det inte att man har samma preferenser. Eller liknande problematik, vi är ju fortfarande individer.
Med olika personligheter och karaktärer, vilket är bra.

AustenAnnie skrev:Har även studerat på universitetsnivå och där fick jag lära mig ännu mer.

Vart det kursinnehållet eller miljön som lärde dig något? och isåfall vad?

Jag fick inte min diagnos förrän för några dagar sedan (asperger och adhd). Eftersom ingen visste om vad det var (bara ATT det var något) förrän nu har de alltid ställt samma krav på mig som på mina syskon vilket på ett sett är bra men en sen diagnos ställer till det så mycket som många här vet.

Hur som haver har jag kämpat jättemycket på den sociala biten. Som tur har jag alltid varit jätteintresserad av psykologi och sociologi...

Under mina studier läste jag något som kom till stor nytta nämligen hur människans självbild byggs upp.
Självbilden blir till och utvecklas hela tiden genom en symbios mellan ens egen bild av sig själv och hur andra tolkar dig och din uppfattning om dig själv. Alltså jag uppfattade mig själv till exempel som osäker bland andra människor detta ledde till att jag betedde mig på ett visst sätt som gjorde att min omgivning uppfattade mig som osäker vilket förstärkte min egen bild av att jag är osäker och det resulterade i att jag betedde mig ännu mera osäkert som ledde till.... ja ni förstår!

Så jag började tänka att om jag ändrar lite på att om jag hur andra uppfattar mig kan jag ändra på hur jag själv uppfattar mig själv och på så sätt kan jag vända på det hela och bygga upp mitt självförtroende. (Detta började jag med under den jobbigaste tiden i mitt liv mitt i depressionen)

Jag skulle till exempel börja på ett nytt jobb och jag var väldigt nervös men förberedde mig genom att tänka:
Hur gör sociala människor med gott sälvförtroende i en sån situation? Så jag gick in med den attityden! Sket i att det var jobbigt och gick glatt fram till alla nya kollegor och presenterade mig själv. (Tidigare hade jag väl sagt hej till dom som var närmast)Dom uppfattade mig som en glad och social tjej och det påverkade min bild av min själv.

Visserligen var inte det här det första jag började med men det påverkade min självkänsla väldigt mycket. Det var nog ett sånt där avgörande tillfälle.

Det gick inte snabbt och det var inte lätt men det här har hjälpt mig jättemycket! det är värt att tänka på och inte glömma bort hur mycket makt man har att förändra sin och andras bild och en själv och i slutändan sitt eget betteende. En härlig blanding av KBT och fake it til you make it..

plåtmonster skrev:

AustenAnnie skrev:Har även studerat på universitetsnivå och där fick jag lära mig ännu mer.

Vart det kursinnehållet eller miljön som lärde dig något? och isåfall vad?

Intressant att du frågar det, förutom det jag lärde mig om man ser till studierna så var de större lärdomarna sådant som handlade om mig själv.

Men även socialt sampel, tog dock några år innan jag insåg det antar att jag behövde distans till det hela för att kunna ta lärdom från det.

Mer exakt var det sånt man inte kan lära sig i skolan, hur man umgås med folk i offentliga och större sammanhang.Men även i olika situationer studentpubar, tentor, tentaplugg med mera. För att inte tala om studentfester och kårliv.

Två tips:
Strunta i hur du uppfattas, koncentrera dej på den andra personen du pratar med, sug in den, intressera dej för den. I flock vete fan vad man skall göra. NS verkar kunna koncentrera sig på nån slags social gemensam person, fixar inte det. Där hjälper bara sprit.

Andra tipset - gå hem tidigt från sociala grejer. Man blir trött. Man kan faktiskt säga till "värden" från början att man kommer att avvika tidigt.

roundabout skrev:
Jag skulle till exempel börja på ett nytt jobb och jag var väldigt nervös men förberedde mig genom att tänka:
Hur gör sociala människor med gott sälvförtroende i en sån situation? Så jag gick in med den attityden! Sket i att det var jobbigt och gick glatt fram till alla nya kollegor och presenterade mig själv. (Tidigare hade jag väl sagt hej till dom som var närmast)Dom uppfattade mig som en glad och social tjej och det påverkade min bild av min själv.

Visserligen var inte det här det första jag började med men det påverkade min självkänsla väldigt mycket. Det var nog ett sånt där avgörande tillfälle.

Det gick inte snabbt och det var inte lätt men det här har hjälpt mig jättemycket! det är värt att tänka på och inte glömma bort hur mycket makt man har att förändra sin och andras bild och en själv och i slutändan sitt eget betteende. En härlig blanding av KBT och fake it til you make it..

Det låter jättebra och jag har många gånger tänkt att jag ska göra så. Och jag har också försökt. Det går ju bra till att börja med. Men om man inte upprätthåller det hela tiden, så försvinner effekten också snabbt igen. Det är min erfarenhet. Det kan t.o.m. hända att folk känner sig lurade om man börjar så och sedan inte kan fortsätta så. Har du lyckats fortsätta så då?

Resterande tid kan man vara "upptagen" ..

TOBLERONE jag tror att man måste utgå ifrån sina egna förutsättningar och försöka sikta in sig på vad man klarar av och jobba med det ett steg i taget. Men som du säger är det viktigt att upprätthålla det. Det är svårt och kräver mycket jobb. Jag har lyckats upprätthålla det ganska bra på arbetsplatsen... jag tycker dock att det är jobbigt när alla ska ut på after work då brukar jag ofta dra ganska tidigt men när det är några få personer så har det dock gått bra. Jag försöker gå på varannan eller var tredje after work i allafall så dom inte glömmer bort mig:)

Jag har bytt jobb några gånger sen jag började med det här på ett medvetet sätt och det känns som att ju mer jag "utsätter" mig själv för detta och nya människor över huvud taget så blir det lättare och lättare för varje gång och jag har fått några nya vänner på vägen. Men det gäller att upprätthålla vänskaperna och jag glömmer ofta att höra av mig och så eftersom jag både är glömsk och inte har lika mycket behov av att umgås med andra. Men jag försöker i alla fall att träffas och fika med en kompis i veckan i alla fall. Jag går på fester men jag gillar inte när de är för stora . Ibland blir jag helt opepp innan jag ska dra hemmifrån. Då brukar jag försöka gå ändå om jag inte har träffat dom som är på festen på länge bara för att säga hej så tar jag en öl och drar efter en timme eller två.

Jag har också en bakgrund i vanlig grundskola/högstadium vilket för mig var en hård lektion i hur man skall vara och agera, inget jag skulle göra om igen. Jag upplever att jag blev lite bättre på det sociala spelet under åren på högskola. Kanske för att vi hade en gemensam plattform genom kurserna. Jag kunde alltid starta eller delta i samtal kring det vi studerade.
Om jag försöker "lära in" typ repliker går det dåligt och jag blir ofta låst då samtal plötsligt ändrar riktning.
Jag upplever att hur jag "lyckas" beror mer på situation och person än mig. Idag upplever nog många mig som en trevlig och social individ som passar in. Men det har ett högt pris i hur jag mår psykiskt. Jag tror det är viktigt att försöka men det skall vara i lagom doser och utifrån de begränsningar man har. Det skall inte vara något man mår dåligt av att göra.

Jag har ansträngt mej hela mitt liv för att platsa.Det tar på krafterna och suger musten ur mej och gör mej ilsken.Jag är duktig när det gäller korta möten, säga några snabba repliker och sen gå. Men om samtalet drar ut på tiden blir jag jättenervig och pratar utan att höra vad den andre säger. Det känns som att de försöker krypa under skinnet på mej.
Har alltid en rädsla att bli synad och att de ska upptäcka att jag är en bluff. Jag har skapat en bild av mej själv som inte är sann.
Många anser att jag är jättesocial, skojar mycket och är väldigt ironisk. Biter snabbt ifrån om någon är dum. Men det är en fasad, jag är livrädd men visar det inte.
Lära sig sociala koder kan nog vara på gott och ont. Det gäller att veta man är så man inte går vilse.

Jag tränar på att vara social genom att sätta det som mitt specialintresse att lära sig att vara social, skaffa motivation och träna gigantiska mängder genom att chatta på internet och prata med folk i verkligheten och träna extremt hårt.

Jag är också positiv kärleksfull lugn extas högsta ledare, disciplinerad och ställer frågor jag är intresserad av att få svar på

Ha en trevlig dag, folk älskar mig just nu!

Just nu så håller jag på att läsa en bok om kommunikation och när biblioteket har fått in två andra som jag har efterfrågat om så kommer jag att läsa dem med.

Boken heter: "Inte bara ord En bok om talad kommunikation" av Britt Backlund.

plåtmonster skrev:Resterande tid kan man vara "upptagen" ..

Haha.

roundabout skrev:TOBLERONE jag tror att man måste utgå ifrån sina egna förutsättningar och försöka sikta in sig på vad man klarar av och jobba med det ett steg i taget. Men som du säger är det viktigt att upprätthålla det. Det är svårt och kräver mycket jobb. Jag har lyckats upprätthålla det ganska bra på arbetsplatsen... jag tycker dock att det är jobbigt när alla ska ut på after work då brukar jag ofta dra ganska tidigt men när det är några få personer så har det dock gått bra. Jag försöker gå på varannan eller var tredje after work i allafall så dom inte glömmer bort mig:)

Jag har bytt jobb några gånger sen jag började med det här på ett medvetet sätt och det känns som att ju mer jag "utsätter" mig själv för detta och nya människor över huvud taget så blir det lättare och lättare för varje gång och jag har fått några nya vänner på vägen. Men det gäller att upprätthålla vänskaperna och jag glömmer ofta att höra av mig och så eftersom jag både är glömsk och inte har lika mycket behov av att umgås med andra. Men jag försöker i alla fall att träffas och fika med en kompis i veckan i alla fall. Jag går på fester men jag gillar inte när de är för stora . Ibland blir jag helt opepp innan jag ska dra hemmifrån. Då brukar jag försöka gå ändå om jag inte har träffat dom som är på festen på länge bara för att säga hej så tar jag en öl och drar efter en timme eller två.

Jo, när du säger det.... teoretiskt skulle jag nog också kunna göra det om jag inte haft så mycket annat som har tagit kraften - framför allt mina barn med sina diagnoser och kriser... Inte konstigt att man inte har så mycket ork. Annars kan jag också tänka mig att det går. Sedan kan det vara lite svårare för folk som har ADHD också (har jag också). Då har man lite svårare att fortsätta så, svårt att upprätthålla saker som blir "tråkiga".

Jag ångrar mig lite att jag tränat på det sociala

Kan du förklara varför du har ångrat dig?