(Inlägget är filosofiskt och självanalytiskt. Så vara redo för metaforer och eventuellt retoriska frågor).

och bleknandes, kraftigt försvagad ligger jag kvar, medveten om den korta tiden jag har kvar att vara jag. (En metafor för hur jag känner mig). Hur kan det göra mig ledsen? Att lämna en värld som är så svår, en värld så full av våld och krossade hjärtan. Det är allt det där andra man stundvis ser, ögonblicken man inte vill ska upphöra, som gör att jag fortfarande är kvar i livet.

Paret av gråsparvar som står och renar sig själva i pölen av något förorenat färskvatten en vacker höstmorgon, den där björken man går förbi varje morgon, björken med ett enda ensamt löv och hur man beundrar dess naturliga ihärdighet, eller t ex den där halvtimmen med sensommarens spektakulära fysikaliska konst när solen passerar horisonten och himmelen som vi kallar den blir ett spektrum som alltid fångar både ens nyfikenhet och djup beundran. En känsla jag funnit liknar den vid vad jag tror kan vara en del av sagolik förälskelse.

Men, mina damer och herrar, den djupt inborrade skruven av smärta för mig är kontakt, önskan, drömmarna, längtan, saknad. Den mänskliga kontakten med en annan person, det där djupet man sökt efter hela sitt liv. I vissa avseenden är jag fortfarande en ung man (28 år), i andra något äldre än vad jag önskar.

Varför är det så svårt? Snälla, låt mig veta varför det är så svårt. Jag gråter och gråter ibland, ofta försvagad av ett möte med en individ som fångade min uppmärksamhet. Mina känslor är så starka, så befästande.

Jag vill se in i någons ögon och känna att det känns som vi tillhör. Jag vill inte känna mig som ett verktyg som används för att fylla tiden med, men ändå är det ibland allt man har och det känns så värdefullt för stunden, man verkar inte vilja eller våga (eller både och) riskera ensamheten igen. Men på natten när man ligger där och för sig själv repeterar att man inte var "godkänd" för mer än så, då känner man sig så värdelös. Jag vet vad jag har att ge, men vad gör mig till ett bättre val än någon annan? Mitt känslomässiga djup och min intellektuella skärpa är mer än vanlig och normativ. För mycket av paketet Personliga Egenskaper känns onödigt att rada upp, då det är subjekt tillhörandes en annan önskan, även om det finns gemensamma nämnare.

Och även om jag med brustet hjärta sakta driver mig framåt, sårad och märkbart tagen så fortsätter jag min resa. Tiden är i vägen för mig, för jag måste lära mig våga kontakta människor för att utöka mina chanser att finna individer som vill vara med mig för att jag är jag, för att det kanske finns en individ som vill vara med mig i livet. Som jag vill vara med. Men ingen måste inte vara som jag, jag är okej med att de försöker. Skämt åsido, jag söker ett korallrev och en speciell egen plats med någon som vill dela den med mig.

Jag kan inte stänga av mina känslor, jag vill inte stänga av mina känslor och bara driva i nuet. Jag vill tillhöra, jag vill vara en del av en helhet som gör allt man fått jobbat med i livet är värt att göra om och om igen tills man lyckas.

Jag tycker att du är en underbar människa och jag känner kärlek och alla positiva tankar känslor fantasier egenskaper allt positivt till mig själv allt och alla alltid + förlåter mig själv allt och alla för allt alltid!

Jag arbetar hårt med att avkoda ditt inlägg, om du är allvarlig är det fint och särskilt.

Jag vill att du ska ha ett bra liv Early, försök att känna kärlek och tänka positivt även om du mår dåligt, jag gör det och jag mår mycket bättre nu än när jag började även om det är väldigt svårt att tänka positivt är det värt det!

Ha en fantastisk dag!

cc33314 skrev:Jag vill att ska ha ett bra liv Early, försök att känna kärlek och tänka positivt även om du mår dåligt, jag gör det och jag mår mycket bättre nu än när jag började även om det är väldigt svårt att tänka positivt är det värt det!

Det är genuint ömsesidigt.

Det var ömsint av dig att uppmärksamma mitt inlägg.

Ju förr du lägger ifrån dig idéer och hopp om en övergripande mening desto snabbare får du något gjort. Använd enklare känslor och spontana tankar som riktlinje för vad som ska göras och byt riktning efterhand.

DIProgan skrev:Ju förr du lägger ifrån dig idéer och hopp om en övergripande mening desto snabbare får du något gjort. Använd enklare känslor och spontana tankar som riktlinje för vad som ska göras och byt riktning efterhand.

"Övergripande mening"? Är du under intrycket att jag öppnar om en speciell mening med livet, något öde eller religiöst?

earlydayminer skrev:/.../

Jag vill se in i någons ögon och känna att det känns som vi tillhör. Jag vill inte känna mig som ett verktyg som används för att fylla tiden med, men ändå är det ibland allt man har och det känns så värdefullt för stunden, man verkar inte vilja eller våga (eller både och) riskera ensamheten igen. Men på natten när man ligger där och för sig själv repeterar att man inte var "godkänd" för mer än så, då känner man sig så värdelös. Jag vet vad jag har att ge, men vad gör mig till ett bättre val än någon annan? Mitt känslomässiga djup och min intellektuella skärpa är mer än vanlig och normativ. För mycket av paketet Personliga Egenskaper känns onödigt att rada upp, då det är subjekt tillhörandes en annan önskan, även om det finns gemensamma nämnare.

/.../

Jag kan inte stänga av mina känslor, jag vill inte stänga av mina känslor och bara driva i nuet. Jag vill tillhöra, jag vill vara en del av en helhet som gör allt man fått jobbat med i livet är värt att göra om och om igen tills man lyckas.

/.../

Ge upp förväntningarna på att finna någon golden key som mirakulöst ska fixa dina problem. Livet äger rum här och nu, varje sekund. Det är precis där du behöver börja ägna dig åt lösningar, inte leta efter fler problem eller slösa tid på några pseudo-lösningar som ytterst är ett sätt att förskjuta bördan från dig själv till någon som du tycker "egentligen är ansvarig".

Fint att du inte vill "stänga av" dina känslor. Ytterligare snäppet finare (och desto mer produktivt) om du kan bestämma dig för att aktivt "öppna upp" dina känslor. Tillåt dig att se alla människor du möter i din vardag i ögonen och känna att ni tillhör. "Tvinga dig" kanske är mer målande initialt, men det gör ingenting. Huvudsaken är att du inte sitter och gnäller, tycker synd om dig själv och väntar på en extern lösning. Problemet börjar och slutar i ditt hjärta. Ingen annanstans.

När du väl har öppnat ditt hjärta ska du se att du finner det mycket enklare och mer naturligt att närma dig människor som är lika kärleksfulla som du. (Och ifall du inte gör det så är det också helt OK, kanske t.o.m. något du kan komma att tänka på som ett "lyxproblem".)

Vet inte om jag har något klokt att säga just nu, men jag känner med dig. Något som jag försöker minnas när känslorna stormar är att man inte ska lita på sina tankar just då. Vad ditt huvud än säger eller anser om dig och din framtid kan du lägga det på hyllan tills stormen bedarrat. Och när man är lugn igen och mer klarsynt ter sig saker ofta betydligt enklare och mindre deprimerande.

animal skrev:

earlydayminer skrev:/.../

Jag vill se in i någons ögon och känna att det känns som vi tillhör. Jag vill inte känna mig som ett verktyg som används för att fylla tiden med, men ändå är det ibland allt man har och det känns så värdefullt för stunden, man verkar inte vilja eller våga (eller både och) riskera ensamheten igen. Men på natten när man ligger där och för sig själv repeterar att man inte var "godkänd" för mer än så, då känner man sig så värdelös. Jag vet vad jag har att ge, men vad gör mig till ett bättre val än någon annan? Mitt känslomässiga djup och min intellektuella skärpa är mer än vanlig och normativ. För mycket av paketet Personliga Egenskaper känns onödigt att rada upp, då det är subjekt tillhörandes en annan önskan, även om det finns gemensamma nämnare.

/.../

Jag kan inte stänga av mina känslor, jag vill inte stänga av mina känslor och bara driva i nuet. Jag vill tillhöra, jag vill vara en del av en helhet som gör allt man fått jobbat med i livet är värt att göra om och om igen tills man lyckas.

/.../

Ge upp förväntningarna på att finna någon golden key som mirakulöst ska fixa dina problem. Livet äger rum här och nu, varje sekund. Det är precis där du behöver börja ägna dig åt lösningar, inte leta efter fler problem eller slösa tid på några pseudo-lösningar som ytterst är ett sätt att förskjuta bördan från dig själv till någon som du tycker "egentligen är ansvarig".

Fint att du inte vill "stänga av" dina känslor. Ytterligare snäppet finare (och desto mer produktivt) om du kan bestämma dig för att aktivt "öppna upp" dina känslor. Tillåt dig att se alla människor du möter i din vardag i ögonen och känna att ni tillhör. "Tvinga dig" kanske är mer målande initialt, men det gör ingenting. Huvudsaken är att du inte sitter och gnäller, tycker synd om dig själv och väntar på en extern lösning. Problemet börjar och slutar i ditt hjärta. Ingen annanstans.

När du väl har öppnat ditt hjärta ska du se att du finner det mycket enklare och mer naturligt att närma dig människor som är lika kärleksfulla som du. (Och ifall du inte gör det så är det också helt OK, kanske t.o.m. något du kan komma att tänka på som ett "lyxproblem".)

Tack för din input, men den rationella sidan av mig kvarstår och jobbar ständigt för att acceptera vad som är vad det är just nu.

Jag är också väl medveten om att det inte finns någon s k "golden key" som mirakulöst ska lösa mina problem. En rad olika händelser som sker inom mig, som skett runtom mig och som väckt mina känslor har fått mitt att vilja öppna mig på forumet. Jag förstår inte hur du tänker, för jag kan inte se hur det här läget jag är i på något sätt är någon annans ansvar än mitt eget. Det är mina neuroner som interagerar och jag gör det här, men känslor är väldigt komplexa, animal. Det spelar föga roll om du är en framstående professor i psykologi eller en högt intelligent påläst doktorand i neurobiologi. När det kommer till känslors komplexitet är vi alla ganska svårfångade.

Jag har rätt att tycka synd om mig själv just nu, jag har rätt att vara en jävla bebis. Det är allas vår rätt att då och då sitta och vilja ha lite extra uppmärksamhet. Det tillhör vår utvecklingsfas, om man inte stannar kvar i det och förblir en förstelnad skugga av sitt jag.

Vi behöver förstå att vi har olika svårigheter eller färdigheter, olika förusättningar under olika omständigher, så vi behöver också addera en enskild "gilla läget"-lösning inte fungerar på alla.

Men jag uppskattar din uppriktiga respons.

Angelic Fruitcake skrev:Vet inte om jag har något klokt att säga just nu, men jag känner med dig. Något som jag försöker minnas när känslorna stormar är att man inte ska lita på sina tankar just då. Vad ditt huvud än säger eller anser om dig och din framtid kan du lägga det på hyllan tills stormen bedarrat. Och när man är lugn igen och mer klarsynt ter sig saker ofta betydligt enklare och mindre deprimerande.

Nej, litar jag på mina känslor nu så är det riktigt jobbigt att tåglinjen mot Göteborg och Oslo går 500 meter från mitt hem.

Du har rätt i att jag behöver försöka vila känslorna, kanske försöka göra något musikaliskt och skriva lite som jag brukade göra så mycket för många år sedan. Det är något jag borde hitta tillbaka till. Det var en begåvning och jag var ödmjuk inför den, så klart.

Håller med edm om det där med att tycka synd om sig själv. Det är faktiskt inte så fult som det låter. Har man inte medlidande med sig själv blir man dessutom ofta begränsad i sitt medlidande med andra och tenderar att säga samma saker till dem som man gör till sig själv. Och att slicka såren och ta en stund för att vårda sig själv och reflektera är inte bara bra, det är t o m nödvändigt.

earlydayminer skrev:Tack för din input, men den rationella sidan av mig kvarstår och jobbar ständigt för att acceptera vad som är vad det är just nu.

Jag är också väl medveten om att det inte finns någon s k "golden key" som mirakulöst ska lösa mina problem. En rad olika händelser som sker inom mig, som skett runtom mig och som väckt mina känslor har fått mitt att vilja öppna mig på forumet. Jag förstår inte hur du tänker, för jag kan inte se hur det här läget jag är i på något sätt är någon annans ansvar än mitt eget. Det är mina neuroner som interagerar och jag gör det här, men känslor är väldigt komplexa, animal. Det spelar föga roll om du är en framstående professor i psykologi eller en högt intelligent påläst doktorand i neurobiologi. När det kommer till känslors komplexitet är vi alla ganska svårfångade.

Mina känslor är inte särskilt komplexa... De är ofta "olydiga" och/eller "tröga", men knappast intrikata. Tror det mesta av den komplexitet folk upplever härrör från försök att, under olika former, passa in sina känslomässiga processer i någon intellektuell och romantiserad modell. Man kanske vill undvika en analys som resulterar i "anledningen till att jag känner såhär är, ytterst, för att jag i grund och botten är en pilsk hynda som tror att jag under rådande omständigheter kan få en edge i kampen om tillvaron om jag rör mig i den här riktningen"?

Man kanske hellre vill se sig själv som en martyr på något plan? Eller en obefläckad själ som glider runt i världen och enbart baserar sina beslut på förnuft och god moral?

earlydayminer skrev:Jag har rätt att tycka synd om mig själv just nu, jag har rätt att vara en jävla bebis. Det är allas vår rätt att då och då sitta och vilja ha lite extra uppmärksamhet. Det tillhör vår utvecklingsfas, om man inte stannar kvar i det och förblir en förstelnad skugga av sitt jag.

Tjaa.. Vad vet jag? Du tar dig den rätt som du anser vara din att ta. Enligt vad du skrev ovan förefaller det som att du accepterar att såväl problemet som lösningen ligger hos dig. Isåfall kan det kanske finnas en poäng med att tala om "att sörja", för att differentiera sig från "tycka synd om sig själv" i bemärkelsen "anse sig vara ett oskyldigt offer för fientliga och oberäkneliga yttre omständigheter".

Att sörja äger. På så många plan... Jag saknar ord för hur jävla bra det är. Måste fundera lite över hur man kan fånga det rent språkligt – fråga gärna igen vid senare tillfälle.

earlydayminer skrev:Vi behöver förstå att vi har olika svårigheter eller färdigheter, olika förusättningar under olika omständigher, så vi behöver också addera en enskild "gilla läget"-lösning inte fungerar på alla.

Men jag uppskattar din uppriktiga respons.

+1

Hoppas du inte tog mitt inlägg som att du ska "gilla läget" (isåfall har jag definitivt en jäkla massa att arbeta på ).

earlydayminer skrev:

Angelic Fruitcake skrev:Vet inte om jag har något klokt att säga just nu, men jag känner med dig. Något som jag försöker minnas när känslorna stormar är att man inte ska lita på sina tankar just då. Vad ditt huvud än säger eller anser om dig och din framtid kan du lägga det på hyllan tills stormen bedarrat. Och när man är lugn igen och mer klarsynt ter sig saker ofta betydligt enklare och mindre deprimerande.

Nej, litar jag på mina känslor nu så är det riktigt jobbigt att tåglinjen mot Göteborg och Oslo går 500 meter från mitt hem.

/.../

Vad är det du insinuerar? Ett nytt lågvattenmärke? "Uppmärksamma mig och mina känslor – bara just nu när jag behöver det – så att det inte blir för jobbigt att inte hoppa framför tåget?"

animal skrev:

earlydayminer skrev:

Angelic Fruitcake skrev:Vet inte om jag har något klokt att säga just nu, men jag känner med dig. Något som jag försöker minnas när känslorna stormar är att man inte ska lita på sina tankar just då. Vad ditt huvud än säger eller anser om dig och din framtid kan du lägga det på hyllan tills stormen bedarrat. Och när man är lugn igen och mer klarsynt ter sig saker ofta betydligt enklare och mindre deprimerande.

Nej, litar jag på mina känslor nu så är det riktigt jobbigt att tåglinjen mot Göteborg och Oslo går 500 meter från mitt hem.

/.../

Vad är det du insinuerar? Ett nytt lågvattenmärke? "Uppmärksamma mig och mina känslor – bara just nu när jag behöver det – så att det inte blir för jobbigt att inte hoppa framför tåget?"

Nu tänker jag vara rationell och säga: nej, absolut inte. Det var menat som en metafor, hade jag varit irationell och närat dig nu hade jag förmodligen reagerat starkt och placerat en ganska kraftfull näve i ansiktet på dig för att jag upplever din attityd i sättet att fråga mig det som onödig respektlöshet i min märkbara sårbarhet.

Sluta upp med sådan där skit. Alla sysslar inte med pseudo-vetenskapliga påhitt som härskartekniker och medveten offermentalitet.

animal: Jag backar ur från att besvara dig i nuläget. Det är mest för din del och för att jag inte vill få postförbud bara för att jag blir tvungen att försvara mig mot någon annans självrättfärdighet. I det stora hela känns det absurt att jag ens behöver ta det här steget, men jag avvaktar för nu.

edm: Jag gillar ju dig. Tro inte att jag tänker låta dig vara sur på mig. Det accepterar jag inte. Hör av dig med en förfrågan imorgon igen (ifall du fortfarande tror att du har grund för några aversioner).

Min känsla angående dessa tankar. (Om du vill lyssna på låten)

Nej.


Tråden:

Ointressant.

Död.

Lås och släng bort.

Early du måste rycka upp dig själv, inget blir bättre av att deppa, jag har ett väldigt jobbigt liv och har med all önskvärd tydlighet visat att jag har ännu värre problem än du har så se det positivt, du är inte mig!

En ytterligare sak, ät, motionera och tänk ordet kärlek om och om igen och till slut så rycker du upp dig och kämpar vidare, this is sparta, we stand and fight liksom....

Ha en fantastisk dag och ett liv fyllt av positivitet, lugn, kärlek, extas, allt positivt!