Jag har på senaste tiden reflekterat att jag har svårt o dela glädje och skratta åt saker. Jag kollar på vanliga människor och dom skrattar o gråter osv när dom kollar på filmer. Själv så är det som jag skrattar inombords och tänker det var roligt men inte uttrycker det.

Är det fråga om depression eller är det bara typiskt för aspergare att ha svårare med att uttrycka känslor? Om det är aspergern, hur ska man stå ut att vara sån här livet ut, det är ju deprimerande eller rent utav tragiskt.

En sak som många tror om depression är att man aldrig kan vara glad och visa det.
Problemet är oförmågan att behålla glädjen hos deprimerads människor.

Om du märkt att det förändrats nyligen så har antagligen ditt stämningsläge också gjort det.

Asperger. Tvärsäkert svar.

Bra fråga som dessutom sätter fingret på ett missförstånd inom vården. Att man inte skrattar tillsammans med omgivningen kan visserligen vara ett symptom på depression och är nog den vanligaste anledningen till att aspergare feldiagnostiserats med depression. Men det krävs fler symptom. Om man skrattar inombords och problemet bara är att man inte uttrycker det så är det knappast depression.

Den vanligaste orsaken till depression hos aspergare - och det är vanligt - är nog inte att man är förtvivlad över sin situation, utan snarare
1. att hjärnan blir överbelastad av alla ofiltrerade sinnesintryck
2. att aktivitetsnivån vid specialintressen blir utmattande hög om inte rentav hypomani
3. ångest. Den vanligaste orsaken till ångest hos aspergare är i sin tur kanske att den ensamhet man ofta lever i registreras som ett hot.

Vissa drag av Asperger består tydligt livet ut, men det betyder ingalunda att man kommer att må på samma sätt - jag är ett av alla levande bevis på att man utvecklas!

Stolpskott skrev:Om det är aspergern, hur ska man stå ut att vara sån här livet ut, det är ju deprimerande eller rent utav tragiskt.

Man måste försöka acceptera att man fungerar annorlunda, om man inte gör det är risken stor att man till slut blir deprimerad.

Acceptans är nog det viktigaste som finns för då kan du anpassa din tillvaro så att den passar dig.

Du är nog inte deprimerad men kan bli om du grubblar ner dig.

Försök att prata med en kurator som är kunnig inom npf diagnoser.

Moderator Gripandekylig - åtgärdade ett anonymt citat

Ja, acceptans är nog viktig i många sammanhang, men borde kanske hellre kallas tillåtelse. Ett krav att acceptera ökar anspänningen, en tillåtelse minskar på kraven.

TILLÅT dig att vara annorlunda, ensam och till och med att ha ångest. Man MÅSTE inte försöka acceptera, men du kan mycket väl tillåta dig!

Om man tillåter sig något har man accepterat det först.

Hm ja skrev nog lite fel, alltså jag skrattar inte så mycket inombords det är mer "Det här är kul" och möjligtvis dra på munnen.

Men det känns ju inte alls som man upplever samma som andra neurotypiska människor gör.
Läkaren här där jag är inlagd nu sa att det är vanligt att människor med neuropsykiatrisk diagnos upplever världen på ett annat sätt.

Du kan ju också bara ha en annan typ av humor än de andra.

Istället för att se det som en avvikelse, vilket lätt leder till tankar på onormalitet och självstigmatisering, se det som en del av din din personlighet. Alla är unika, AS som NT.

Men jag känner igen det från mig själv tidigare. Att uppleva sig själv som en slät yta är inte särskilt kul om man upplever att alla andra inte är det. Har själv ödslat otroligt mycket tid och energi på att älta vad det kan bero på, sparkat på mig själv och min uppväxt. Nånstans insåg jag att det inte ledde någonstans. Även idag kan jag få sådana känslor men jag har lärt mig att bara objektivt notera dem och inte låta dem lamslå mig utan bara passera. Tankar och känslor kommer och går.