Kanske en dum fråga.... men varför brukar NT-personer tycka om folk trots att de har dåliga egenskaper? Vad jag menar är folk som är intriganta, oärliga, lata, osv. Ibland ser man människor som verkligen har flera såna dåliga egenskaper och ändå tycker ganska många människor just om den personen.

Ibland känns det lite orättvist. Jag själv har alltid trott att det bästa jag kan göra är att jobba på mig själv och förbättra mig, vad som gäller sånt. Dvs. jag har satsat en del på att jobba med dem delarna där jag kände att jag kan blir bättre på det här. Och förstås också för att kompensera att jag inte är så bra på det sociala....

Jag har också tänkt att det verkar som om folk gillar "svagheter" hos andra människor. Kanske för att de själva kan känna sig duktiga då? Jag tycker ändå det är konstigt, jag brukar i alla fall satsa på sånt som ärlighet och schyssta värderingar om jag ska umgås med folk.



Moderator atoms - förtydligade rubriken.

De kanske inte tycker om dem, bara inser att de måste hålla sig väl med dem om de inte ska råka illa ut...

"Världen" är underlig...

Är ordningssam av födsel och ohejdad vana. Tror att det "blir plus i himlen".

/notwoodstock

gadas skrev:De kanske inte tycker om dem, bara inser att de måste hålla sig väl med dem om de inte ska råka illa ut...

DET förekommer också! Jag känner en sån person. Där är folk verkligen rädda vad som skulle kunna hända om de dissar henne. Jag har gjort det och hämndaktionerna pågick ett tag.

Men det finns också fall där folk har vågat säga ifrån och sedan ändå tycker sååå mycket om personen.

notwoodstock skrev:"Världen" är underlig...

Är ordningssam av födsel och ohejdad vana. Tror att det "blir plus i himlen".

/notwoodstock

Sånt väntar jag inte på, tror inte på det heller. Om nån bara är lite kaotisk, det kan ju även vara lite charmig. Men folk som är falska, oärliga, elaka.... eller även mera "harmlösa" saker - folk utan vettiga värderingar, opportunister och liknande - och folk kan tycka att de tycker såå mycket om den personen.

Nej, jag är inte så värst avundsjuk, men jag skulle också vilja lära mig "hur man ska vara" för att folk ska tycka om en. Jag tycker nämligen att jag plötsligt känner att jag har missat en del där, att jag inte riktigt förstod vad som "krävs". Och det kan ju vara bra att veta några knep, för även om inte alla måste tycka om en, så är det väldigt jobbigt om väldigt många stör sig på ens sätt. Men jag vill INTE vara så som många som verkar vara populära.

Toblerone skrev:Jag har också tänkt att det verkar som om folk gillar "svagheter" hos andra människor. Kanske för att de själva kan känna sig duktiga då?

Jag är i alla fall sådan att jag dras till andra människor som har tydliga "svagheter". Men det är inte av den anledning du anger, utan för att det känns som om de lättare skall acceptera mina svagheter då. Naturligtvis behöver det inte vara så i verkligheten och alla har ju dåliga sidor, men det känns ändå så.

Kanske är det helt enkelt så att de människor som uppskattar denna typ av person helt enkelt omedvetet prioriterar andra egenskaper än de som är uppenbara för personer med asperger?

Oavsett diskussionen så är det konstiga att jag ärvt pedanteri och kanske ca 10 Bibelord i ryggmärgen, som tillsammans möjligtvis fått mig kvaddad.

För då har jag "dömt" folk utan kunskap. Om t.ex det som är gömt för en: det inre livet, ytterligare faktorer, handikapp etc.

Själv ville jag nog knappast bli populär, jag ville nog bara bli lite omtyckt. Och oj, vad jag har varit igenom...

/notwoodstock

Jag förstår själv inte detta. Jag anser att jag har god självinsikt om vad jag är mindre bra på och försöker ständigt jobba med mig själv med dom sakerna. Resonerar inte en annan person så blir jag genast trött på hen, för är det något jag tycker är märkligt är människor som har dåliga egenskaper (och som ibland kan bli väldigt obehagliga tack vare dessa dåliga egenskaper) men som inte tycks förstå att livet vore så mycket lättare om man t.ex: slutar skrika och kasta möbler när man är arg och istället vara medveten om att det är ett osunt beteende och försöka hejda sig när man blir arg. Jag förstår verkligen inte. Jag vet en som gör detta, och har hört om andra som gör det, alla är NT - nu vet jag inte om det har med saken att göra, men konstigt är det.

Annars umgås jag gärna med någon som har brister, men att personen är medveten om dom och försöker göra sitt bästa för att uppföra sig, precis som jag själv, på så vis blir en sån relation mer jordnära och öppen har jag märkt, och som någon ovan skrev som jag håller med om: det är också för att det känns mer okej, att umgås med perfekta människor (som iallafall tror att dem är det) gör mig jätterädd för att öppna mig, och jag förblir tyst.

Det är väl det där mystiska som kallas charm. Vad den består av vet jag inte riktigt men tror det kan vara bl a livlighet, pratsamhet, humor, och kanske omtänksamhet (även om den är falsk). Om den har svagheter så kan det väcka beskyddarinstinkt. Eller kanske verkar de spännande.

Sedan så är det som redan skrivits så att personer med brister verkar mindre skrämmande än till synes perfekta personer.

plåtmonster skrev:Kanske är det helt enkelt så att de människor som uppskattar denna typ av person helt enkelt omedvetet prioriterar andra egenskaper än de som är uppenbara för personer med asperger?

Det var ungefär det jag sa, eller? Jag förstår bara inte riktigt varför.

notwoodstock skrev:Oavsett diskussionen så är det konstiga att jag ärvt pedanteri och kanske ca 10 Bibelord i ryggmärgen, som tillsammans möjligtvis fått mig kvaddad.

För då har jag "dömt" folk utan kunskap. Om t.ex det som är gömt för en: det inre livet, ytterligare faktorer, handikapp etc.

Själv ville jag nog knappast bli populär, jag ville nog bara bli lite omtyckt. Och oj, vad jag har varit igenom...

/notwoodstock

Skulle vilja förstå bättre vad du säger, men det var lite oklart? Kanske kan du förklara lite närmare?

Men jag känner också så att jag vill blir omtyckt av några, inte absolut av alla. Popularitet är inget mål i sig. Det har ingen betydelse för mig. Jag hade också just en fas, där jag börjar märka lite tydligare att många (NTs) tycker att jag är "konstig", eller värre, osympatisk, när jag tycker att jag verkligen anstränger mig för att göra rätt, för att inte såra någon.

KNSNNTR skrev:Jag förstår själv inte detta. Jag anser att jag har god självinsikt om vad jag är mindre bra på och försöker ständigt jobba med mig själv med dom sakerna. Resonerar inte en annan person så blir jag genast trött på hen, för är det något jag tycker är märkligt är människor som har dåliga egenskaper (och som ibland kan bli väldigt obehagliga tack vare dessa dåliga egenskaper) men som inte tycks förstå att livet vore så mycket lättare om man t.ex: slutar skrika och kasta möbler när man är arg och istället vara medveten om att det är ett osunt beteende och försöka hejda sig när man blir arg. Jag förstår verkligen inte. Jag vet en som gör detta, och har hört om andra som gör det, alla är NT - nu vet jag inte om det har med saken att göra, men konstigt är det.

Annars umgås jag gärna med någon som har brister, men att personen är medveten om dom och försöker göra sitt bästa för att uppföra sig, precis som jag själv, på så vis blir en sån relation mer jordnära och öppen har jag märkt, och som någon ovan skrev som jag håller med om: det är också för att det känns mer okej, att umgås med perfekta människor (som iallafall tror att dem är det) gör mig jätterädd för att öppna mig, och jag förblir tyst.

Nej, man behöver absolut inte vara perfekt. Det kan också skrämma mig lite. Samtidigt förstår jag också att man egentligen inte ska undvika såna människor, det är orättvist att anta att de måste vara arroganta för det. Ungefär som folk som är riktigt rika - där har jag också varit sån som inte vågat umgås med dem. Tills jag träffade en tjej som blev ledsen för att jag sa något om det. Jag förstod då att hon inte var "sån". Många män vågar ju inte heller ragga på vackra kvinnor för att de inte tror sig ha en chans. Också samma princip.

Men om man talar om för folk att man har Asperger (eller ADHD, oftast säger jag bara det) - då vet ju folk att man inte är en sån "perfekt" person.

Alien skrev:Det är väl det där mystiska som kallas charm. Vad den består av vet jag inte riktigt men tror det kan vara bl a livlighet, pratsamhet, humor, och kanske omtänksamhet (även om den är falsk). Om den har svagheter så kan det väcka beskyddarinstinkt. Eller kanske verkar de spännande.

Sedan så är det som redan skrivits så att personer med brister verkar mindre skrämmande än till synes perfekta personer.

Ja, det måste vara så. Att folk blir skrämda av perfekta människor. Egentligen är det ju nästan samma sak - att känna sig lite mera avslappnad för att andra också har brister, eller att känna sig "bättre" med folk som har brister. Det är bara skillnad i grad och synsätt.

Beskyddarinstinkt - det är också en bra tanke. Det tror jag också. Vilket får mig att tänka: jag hade lättare att få kontakt med folk när jag var yngre. Då kunde jag spontant ta kontakt med folk, inte bry mig så mycket om om jag gör "fel" och framför allt om jag behövde hjälp med något... Då var jag väl "gulligare"?

Charm har man förstås i högre grad om man har
1. bra självförtroede
2. inte för många dåliga erfarenheter eller rädslor pga av dessa.

Det sociala handlar om rävspel och att spela till sig social status, du kan ha jättehög status men vara extremt taskig bakom skalet, det är inte logiskt, det handlar om att "verka" vara supertrevlig, det anses också coolt i många sammanhang att vara hård så har man t.ex. brister i empati osv så kan man få väldigt hög status, och om man är väldigt egoistisk och så vidare kan man ta sig högt upp i hierarkin, vassast armbågar vinner....

När jag försökte bli en bättre människa (lång historia), då behandlade folk mig väldigt illa. Att vara medmänsklig och snäll uppfattas som att man är svag och dum, eller också blir folk paranoida och tror att man är ett hot mot den rådande ordningen. Men det är klart, man kanske är ett hot på något mystiskt vis. NT är noga med hackordningen och är man då snäll mot någon som står lågt i rang, då har man ju enligt dem gjort en dålig handling.

Sedan tror jag NT inte ser på sanning och lögn som "vi", de tycker inte sanning är så viktig. Då kan man umgås med folk som ljuger och fifflar.

cc33314 skrev:Det sociala handlar om rävspel och att spela till sig social status, du kan ha jättehög status men vara extremt taskig bakom skalet, det är inte logiskt, det handlar om att "verka" vara supertrevlig, det anses också coolt i många sammanhang att vara hård så har man t.ex. brister i empati osv så kan man få väldigt hög status, och om man är väldigt egoistisk och så vidare kan man ta sig högt upp i hierarkin, vassast armbågar vinner....

Instämmer helt med detta!

Alltså om du är ärlig och kör med "schyssta värderingar" så sätter du ribban jävligt högt, speciellt för NT. NT orkar inte med höga ribbor, det är för jobbigt att vara perfekt. Jag är perfekt och har inte något bättre för mig när jag är social än att vara perfekt. Det är ju redan så ansträngande för mig att vara social så varför inte lägga lite extra energi på att vara det perfekt.
NT behöver inte anstränga sig när de är sociala men de skulle utan tvekan behöva aktivera sin kognitiva hjärnhalva för att kunna vara sociala på ett lika idealiskt och perfekt sätt som du och jag kan vilket skulle vara onödigt ansträngande för dem. Det blir ingen "chill" stämning när man är med dig för du har satt ribban för högt för NT. Fortsätt med det, vi kognitivt medvetna människor måste visa de undermedvetna var skåpet ska stå.

Folk tycker om människor som lyckas få dem att tro att världen kan bli så enkel o trevlig som de vill att den ska vara. Har de förstått bättre inom det område som personen lockar med sina dåliga drag så skyr de istället den personen men det finns många områden att jobba på och lockas av.

cc33314 skrev:Det sociala handlar om rävspel och att spela till sig social status, du kan ha jättehög status men vara extremt taskig bakom skalet, det är inte logiskt, det handlar om att "verka" vara supertrevlig, det anses också coolt i många sammanhang att vara hård så har man t.ex. brister i empati osv så kan man få väldigt hög status, och om man är väldigt egoistisk och så vidare kan man ta sig högt upp i hierarkin, vassast armbågar vinner....

Jo, egentligen förstår jag ju det också. Men jag skulle vantrivas så extremt om jag skulle bete mig så. Sedan vet jag inte ens om jag skulle klara av att bete mig så och eftersom jag inte har den sociala kompetensen, så skulle det ju inte ens funka. Men frågan är ju hur man bäst kan få vara i fred och även umgås lite med folk som är trevliga, utan att drabbas av dem som tror att man är ett lätt offer. Om jag skulle försöka att vara med i rävspelet, så skulle jag snabbt bli väldigt utmattad och orkar inte med annat som är viktigare och trevligare.

kiddie skrev:När jag försökte bli en bättre människa (lång historia), då behandlade folk mig väldigt illa. Att vara medmänsklig och snäll uppfattas som att man är svag och dum, eller också blir folk paranoida och tror att man är ett hot mot den rådande ordningen. Men det är klart, man kanske är ett hot på något mystiskt vis. NT är noga med hackordningen och är man då snäll mot någon som står lågt i rang, då har man ju enligt dem gjort en dålig handling.

Sedan tror jag NT inte ser på sanning och lögn som "vi", de tycker inte sanning är så viktig. Då kan man umgås med folk som ljuger och fifflar.

Kan du berätta för mig hur du gör nu då? Efter den erfarenheten? Jag håller nämligen på att bli knäckt av att folk gör just som du beskriver. Men jag har svårt att vara på ett annat sätt. Dels för att jag tycker det är fel och jag kan inte riktigt göra något som jag tycker är fullständigt fel. Och dels för att det är så ansträngande. Jag måste ju orka med annat också.....

KourosGould skrev:Alltså om du är ärlig och kör med "schyssta värderingar" så sätter du ribban jävligt högt, speciellt för NT. NT orkar inte med höga ribbor, det är för jobbigt att vara perfekt. Jag är perfekt och har inte något bättre för mig när jag är social än att vara perfekt. Det är ju redan så ansträngande för mig att vara social så varför inte lägga lite extra energi på att vara det perfekt.
NT behöver inte anstränga sig när de är sociala men de skulle utan tvekan behöva aktivera sin kognitiva hjärnhalva för att kunna vara sociala på ett lika idealiskt och perfekt sätt som du och jag kan vilket skulle vara onödigt ansträngande för dem. Det blir ingen "chill" stämning när man är med dig för du har satt ribban för högt för NT. Fortsätt med det, vi kognitivt medvetna människor måste visa de undermedvetna var skåpet ska stå.

Äh... jag vet inte om jag förstått dig rätt. Jag brukar inte ställa höga krav på andra människor. Och jag brukar ge folk flera chanser, eller också ge dem chansen att förklara sig. Och jag umgås ändå (dock inte på ett personligt plan) med människor som inte uppfyller mina "krav". Men jag känner att NT-personer inte ens orkar göra så med mig. Och visst försöker jag också satsa på det sociala, men det är svårt, när man just är inne i en fas då man inte riktigt vet hur. Dvs. man kan ju göra saken värre om man "anstränger" sig. Det kan bli tjatig eller onaturlig.

DIProgan skrev:Folk tycker om människor som lyckas få dem att tro att världen kan bli så enkel o trevlig som de vill att den ska vara. Har de förstått bättre inom det område som personen lockar med sina dåliga drag så skyr de istället den personen men det finns många områden att jobba på och lockas av.

Hm.... kanske. Men ofta är det ganska vardagliga saker som personer verkar "locka" med. Typ "vi går på lekplatsen med barnen".

Toblerone skrev:Kan du berätta för mig hur du gör nu då? Efter den erfarenheten? Jag håller nämligen på att bli knäckt av att folk gör just som du beskriver. Men jag har svårt att vara på ett annat sätt. Dels för att jag tycker det är fel och jag kan inte riktigt göra något som jag tycker är fullständigt fel. Och dels för att det är så ansträngande. Jag måste ju orka med annat också.....

Jag gick igenom massa faser efter det, först undrade jag om jag helt enkelt var en o-människa och de var riktiga människor. Det var riktigt jobbigt. Att så många blev emot mig tog hårt. Men sedan lurade jag väl ut mer och mer hur jag kunde vara utan att provocera för mycket men ändå stå för vad jag tyckte. Förstod mer och mer varför saker var provocerande för dem. Insåg till sist att jag hade precis samma existensberättigande och att vad jag känner och tycker spelar roll på riktigt. Då slutade i stort sett all kritik mot mig att påverka mina känslor.

Det hela var väldigt konstigt eftersom jag känslomässigt är tillbaka där jag började, som rätt självsäker. Men jag har lärt mig vara det på aspergervillkor numera. Innan var det mer ren narcissism som drev. Hela resan tog faktiskt ganska många år och det var rätt ruttet i början eftersom jag tappade bort vem jag var just då.