animal skrev:

Angelic Fruitcake skrev:

animal skrev:Ponera att någon kostymnisse i 40-årsåldern plötsligt tränger sig före dig i kön på ICA. Kön är 6 personer lång och du står sist. Det ter sig uppenbart att hans beteende inte bottnar i att han helt enkelt inte sett dig. Vad gör du nu?

I mitt fall- tar ett djupt andetag, försöker komma ihåg att jag inte vet något om hans motivation till att vara ett arsle och ser det som en övning i att förbli glad och trevlig även när omgivningen prövar mitt tålamod. Det är ju ingen utmaning att vara snäll om det aldrig utmanas. Sinnestillstånd är som muskler. De måste utsättas för motstånd för att bli starkare.

Min kära vän.. Du är så fin. Vilken trevlig plats jorden skulle vara ifall alla var som du.

Om det inte var du som hade sagt det skulle jag tro att det fanns en baktanke. Men eftersom det är du - tack!

animal skrev:Ponera att någon kostymnisse i 40-årsåldern plötsligt tränger sig före dig i kön på ICA. Kön är 6 personer lång och du står sist. Det ter sig uppenbart att hans beteende inte bottnar i att han helt enkelt inte sett dig. Vad gör du nu?

Ifall du upplevde att hela världen såg upp till dig som ett föredöme för hur man relaterar till andra, hur skulle du välja att agera då? Finns det någon diskrepans med avseende på hur du förhåller dig till andra idag?

Oavsett om det är en "kostymnisse", ninja, en fjortonårig tjej eller Dalai Lama skulle jag helt vänligt fråga varför hen trängde sig. Det händer väldigt sällan att det händer, men jag frågar alltid vänligt. Man vet ju inte varför hen gjorde det. Finns det ett bra motiv släpper kanske alla andra också förbi hen. I annat fall brukar köns kollektiva medvetande skicka vederbörande längst bak i kön...

animal skrev:Genom att

• se sig själv som en förebild för resten av världen i allt man gör

En person som gör det är inte det minsta ödmjuk, det är en självgod jävel som tror att han (det är nästan alltid en han) vet bäst och inte fattar när han gör fel och därför inte ändrar på sig när det blir fel.

Är man ödmjuk försöker man definitivt inte se sig själv som en förebild, det är upp till resten av världen att se en som en förebild och lever man upp till kriterierna för en god person så kan det kanske bli så.

Man kan ju helt klart försöka på olika vis att leva med goda föresatser... Men man kommer tyvärr lätt "tillbaka till Gå".

/notwoodstock

/bibelord:/

Miche skrev:

animal skrev:Genom att

• se sig själv som en förebild för resten av världen i allt man gör

En person som gör det är inte det minsta ödmjuk, det är en självgod jävel som tror att han (det är nästan alltid en han) vet bäst och inte fattar när han gör fel och därför inte ändrar på sig när det blir fel.

/.../

Om man är en god eller dålig förebild är underordnat (det är nog bara en fråga om tid). Huvudsaken är att man, mentalt, försätter sig i den sitsen – som någon vars handlingar har betydelse för världen. Istället för att, som gemene man, slentiranmässigt "göra som alla andra gör" och utvärdera sin egen duglighet mot bakgrund av andra underpresterande människor. Lol!

Själv brukar jag hålla mig med t.ex. Jesus eller Brian Tracy som referensram... När man sitter där vid godisskålen och funderar om man inte ska sträcka sig efter en chokladbit till så räcker det att känslorna börjar vandra i fel riktning för att snabbt ersättas av skamkänslor och en tydlig förnimmelse av att ha blivit påkommen som en svag, dum, äcklig och viljesvag människa som inte ens kan kontrollera vad hen stoppar i munnen.

När det gäller mer psykosocialt orienterade beteendefel finner jag det ofta mer ändamålsenligt att utgå ifrån någon jag älskar. Typ "ifall N.N. såg hur jag kände inför min nästa i den här situationen, skulle jag då fortfarande kunna försvara min inställning att stanna kvar i livet inför henom?"

Fast det är såklart en mer bekväm inställning att titta på sina medmänniskor och tänka: "Ja, men hen gjorde ju si och så förut.. Och man kan ju absolut inte vara perfekt – lika bra att inse sina begränsningar och tillåta sig ett aningen skamligt beteende." Och ju sämre man beter sig, desto vanligare tror man att det är bland människorna i sin omgivning. Det är ju bra... För då kan man med gott samvete sänkra ribban för vad man tolererar hos sig själv nästa gång.

Smaken är som baken, som man säger. Eller.. Hur var det nu?

En som är snäll är hjälpsam mot sina medmänniskor. Jag hjälpte en synskadad att komma ombord på bussen idag.

Zirre skrev:En som är snäll är hjälpsam mot sina medmänniskor. Jag hjälpte en synskadad att komma ombord på bussen idag.

Det kallas väll dagens goda gärning? Eller att vara en god medmänniska?

animal skrev:

Miche skrev:

animal skrev:Genom att

• se sig själv som en förebild för resten av världen i allt man gör

En person som gör det är inte det minsta ödmjuk, det är en självgod jävel som tror att han (det är nästan alltid en han) vet bäst och inte fattar när han gör fel och därför inte ändrar på sig när det blir fel.

/.../

Om man är en god eller dålig förebild är underordnat (det är nog bara en fråga om tid). Huvudsaken är att man, mentalt, försätter sig i den sitsen – som någon vars handlingar har betydelse för världen. Istället för att, som gemene man, slentiranmässigt "göra som alla andra gör" och utvärdera sin egen duglighet mot bakgrund av andra underpresterande människor. Lol!

Själv brukar jag hålla mig med t.ex. Jesus eller Brian Tracy som referensram... När man sitter där vid godisskålen och funderar om man inte ska sträcka sig efter en chokladbit till så räcker det att känslorna börjar vandra i fel riktning för att snabbt ersättas av skamkänslor och en tydlig förnimmelse av att ha blivit påkommen som en svag, dum, äcklig och viljesvag människa som inte ens kan kontrollera vad hen stoppar i munnen.

När det gäller mer psykosocialt orienterade beteendefel finner jag det ofta mer ändamålsenligt att utgå ifrån någon jag älskar. Typ "ifall N.N. såg hur jag kände inför min nästa i den här situationen, skulle jag då fortfarande kunna försvara min inställning att stanna kvar i livet inför henom?"

Fast det är såklart en mer bekväm inställning att titta på sina medmänniskor och tänka: "Ja, men hen gjorde ju si och så förut.. Och man kan ju absolut inte vara perfekt – lika bra att inse sina begränsningar och tillåta sig ett aningen skamligt beteende." Och ju sämre man beter sig, desto vanligare tror man att det är bland människorna i sin omgivning. Det är ju bra... För då kan man med gott samvete sänkra ribban för vad man tolererar hos sig själv nästa gång.

Smaken är som baken, som man säger. Eller.. Hur var det nu?

Egentligen räcker det att göra så gott man kan i varje enskild situation, att förutsätta att man då automatiskt är en bättre människa än andra förhindrar det tänket, det bästa är att INTE tro att man är bättre än någon annan, då har man kvar möjligheten att förbättra sig själv.

Hitta gärna förebilder i den närmaste omgivningen och i världen och försök att göra lika gott som de, men jämför inte dig själv med dessa personer, det är inte din uppgift, den jämförelsen överlåter du på andra.

Miche skrev:Egentligen räcker det att göra så gott man kan i varje enskild situation /.../

Lol! Alla gör "så gott de kan", det är alltid utgångsläget oavsett hur du vrider och vänder på saken. Du kan inte välja att göra något som du tror kommer försätta dig i en sämre situation.

T.o.m. någon som försöker ta livet av sig eller en missbrukare på desperat jakt efter nästa fix/shot gör vad de upplever vara bästa tillgängliga alternativ. Det säger sig väl självt? Eller kan du ge något exempel på när någon inte skulle göra så gott som hen förmår?

Nu inser jag att du förmodligen inte menar vad du säger i strikt bemärkelse. Vad du vill framhärda är egentligen, i linje med gängse konventioner, att det är gott nog ifall folk gör så gott de kan, enligt allvetande Miches skattning av människors "legitimerade" begränsning resp. resurser. En form av löst moraliserande som säger... Vad? Bra om folk kunde gå till Miche, få ett utlåtande över sin existens och sedan gå hem och leva i enl. med erhållna anvisningar. Helst alla 9 miljarder av dem.

Miche skrev:, att förutsätta att man då automatiskt är en bättre människa än andra förhindrar det tänket, det bästa är att INTE tro att man är bättre än någon annan, då har man kvar möjligheten att förbättra sig själv.

Men fantasi räcker dessvärre inte till för att fylla i hålen mellan vad du citerar och din "invändning"? Tur för mig att du är extra tydlig här.. Alltså man ska "INTE tro att man är bättre än någon annan" - så att jag vet det och kan ändra uppfattning i frågan? Eller vem talar du till?

Jag kanske bör förtydliga: Anledningen till att jag själv föredrar att jämföra mig med människor som "sticker ut" i positiv bemärkelse (t.ex. Jesus & Brian) är just att det effektivt säkerställer att jag aldrig behöver känna mig nöjd eller bra. Det finns aldrig någon ursäkt att sluta sträva, tycka att jag "duger som jag är", "har förtjänat att vara lite dekadent" och gott kan låta mina hjärnceller ruttna i TV-soffan några timmar.

Miche skrev:Hitta gärna förebilder i den närmaste omgivningen och i världen och försök att göra lika gott som de, men jämför inte dig själv med dessa personer, det är inte din uppgift, den jämförelsen överlåter du på andra.

Vet inte vad jag ska säga... Den enda som har något att göra med min personliga utveckling och hur bra/dåligt jag lyckas i olika avseenden är jag själv. Vilka är de här "andra" du tycker att jag ska överlåta uppgiften att utvärdera mig till? Ska jag knacka på hos grannarna och fråga om de medelst tankeläsning kan ge mig en statusrapport över hur det går? Eller fråga tjejen i kassan på Konsum ifall hon tycker att jag är snäll? Antar att båda de här alternativen är fel... I praktiken måste det även här vara allsvetande Miches skattning som ska vara vägledande.

---

Skämt åsido. Det känns som att det är mycket "snömos" över dina "reflektioner" här.. Vet att vi varit här några gånger tidigare då jag råkat kliva på någon öm tå, varpå du känt att du behövt försvara någon upplevd skada på din stolthet, snurrat in dig i icke-diskussioner, dragit på dig varningar och skit.

Är det någonting jag skrivit som du tagit illa vid dig av personligen? Isåfall ber jag gärna om ursäkt. Men berätta gärna vad det gäller, här eller via PM.

Idag undvek jag kalla mina kollegor för pappskallar, håller nog på att genomgå ngt slags metamorfos, kanske blir jag en fjäril från att varit en köttätande groteskt beläte...?

@animal, jag är ingen allvetande domare för mänskligheten, jag kanske tycker att person är god, en annan är det inte men det spelar ingen roll i det stora hela, det som är väsentligt är vad det stora flertalet anser om en person (givetvis ingår endast de som känner till personens gärningar, man kan knappast fråga vem som helst på stan eller i en annan världsdel om de anser att animal är en god person).

Att göra det bästa i varje given situation är knappast något som de flesta gör, titta bara på alla åskådare som samlas runt en person som ramlat omkull på stan (hände mig för ett tag sedan, en äldre dam ramlade rakt ut i gatan), de flesta gjorde inte ett skit, vi var tre stycken som hjälpte henne (ofta är det ingen som gör något alls, folk tittar bara eller går bara förbi, är det det bästa man kan göra?)

Är så snäll man kan vara utan att vara korkad

Miche skrev:/.../

Att göra det bästa i varje given situation är knappast något som de flesta gör, titta bara på alla åskådare som samlas runt en person som ramlat omkull på stan (hände mig för ett tag sedan, en äldre dam ramlade rakt ut i gatan), de flesta gjorde inte ett skit, vi var tre stycken som hjälpte henne (ofta är det ingen som gör något alls, folk tittar bara eller går bara förbi, är det det bästa man kan göra?)

Ja – helt uppenbart är det det bästa vi förmår, som sociala varelser och flockdjur i synnerhet. Vad du beskriver är något som bevisats gång på gång inom psykologin. Störst sannolikhet att någon ska ta initiativ till att hjälpa finner du i grupper om 1 person. Redan vid 2 personer faller dina chanser signifikant. Ju större gruppen blir, desto mindre benägna blir gruppmedlemmarna att göra något.

Ifall du har gått några intensivvårdsutbildningar eller liknande har du helt säkert fått lära dig att man inte ropar "ring ambulans!" utan istället "du där, i den röda jackan, ring efter ambulans!" ifall man vill att folk ska göra något. (Om inte kan jag rekommendera att du lägger det på minnet nu.)

Den flockmentalitet evolutionen avlat fram är bra på många sätt. Det här är ett specialfall där den kan uppfattas som "suboptimal anpassning". Så vitt jag vet finns det inga kopplingar mellan det här fenomenet och hur goda/onda eller hjälpvilliga/själviska människor är, men rätta mig gärna om du har mer/bättre information på temat.

Vet inte om du skulle säga till ett våldtäktsoffer att hen inte "gjort så gott hen kunnat" ifall hen upplevt sig paralyserad under övergreppet och därmed inte gjort tillräckligt våldsamt motstånd...? Ifall vi tittar på vad som är tekniskt eller praktiskt möjligt torde detta vara mer regel än undantag, milt uttryckt. (Kan inte tänka mig att det är särskilt många som är så mentalt förberedda på sådana övergrepp att de försvarar sig effektivt.) Antar att svaret är "nej" då du någonstans inser att allt börjar i hjärnan, med vår egen upplevelse av vårt handlingsutrymme. Men varför skulle det vara mindre sant bland människorna i ditt exempel? Såg du på dem att de var mindre omtänksamma/medmänskliga till sin natur?

Miche skrev:/.../ det spelar ingen roll i det stora hela, det som är väsentligt är vad det stora flertalet anser om en person /.../

Lol! På den här punkten kommer vi definitivt få agree to disagree, så att säga. Vad "majoriteten" tycker har ingen som helst bäring eller auktoritet i min värld... Har även liiite svårt att förstå vitsen med en sådan konstruktion på ett teoretiskt plan?

Så, om jag flyttar ut på landsbygden i Värmland och bygger upp ett nytt liv där jag är en ofelbart ögontjänare som alltid hälsar på mina grannar och bistår kollektivet i den utsträckning som önskas/efterfrågas, då har jag alltså rätt att se mig själv som en snäll och god person?

Sedan om jag tar mitt pick och pack för att migrera till någon illitterat landsbygdshåla i Iran, då ska jag börja se mig själv som en "otrogen hund" och hel-kass människa i största allmänhet ända tills jag lärt mig att behandla min partner som ett boskapsdjur?

Förstår som sagt inte poängen med detta. Låter förvirrande. Framförallt låter det väldigt ointressant. Det att vara "god" eller "snäll" enligt din definition, det skulle i min värld snarare betecknas som "lydig"/"foglig". Har världen någon brist på människor som "gör som alla andra" måhända?

Du har fortfarande inte fattat, det är inte du som ska anse dig själv som en god människa.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Men jag tror att du har helt rätt, på något plan. Innerst inne.

det e svårt. jag är nästan alltid arg pga hur mitt liv ser ut. varför ska jag vara snäll när alla är elaka mot mig? hatar framförallt alla blickar jag får på stan.

kjwkjw skrev:varför ska jag vara snäll när alla är elaka mot mig? hatar framförallt alla blickar jag får på stan.

Har du funderat på varför?

Vilka är "alla" som är elaka mot dig?

Tittar folk på dig för att du är udda klädd eller beter dig på ett annorlunda sätt och är du säker på att de tittar på dig med avsky i blicken? Många som klär sig udda tittar faktiskt många på av uppskattning.

kjwkjw skrev:det e svårt. jag är nästan alltid arg pga hur mitt liv ser ut. varför ska jag vara snäll när alla är elaka mot mig? hatar framförallt alla blickar jag får på stan.

Vill inte framstå som okänslig, men är du verkligen säker på att folk tittar på dig ?
Har du några konkreta bevis eller belägg för det..?
Är det något som du upplever händer ofta och i vilka sammanhang?
Vem eller vilka är det som du upplever ger dig blickar ?

Ibland kan det vara så att man bara inbillar sig.
Ofta är folk i allmänhet för upptagna med att oroa sig om sig själva
för att lägga större vikt på andra. Det kan vara så att det som man själv
anser vara ett stort problem, inte alls upplevs och ses på samma sätt av andra.

kjwkjw skrev:det e svårt. jag är nästan alltid arg pga hur mitt liv ser ut. varför ska jag vara snäll när alla är elaka mot mig? hatar framförallt alla blickar jag får på stan.

Det låter som att du behöver få en kram och så tror jag nog att du kanske överdriver lite, men jag förstår den där känslan när man tycker det verkar som alla är arg på en utan att man gjort dem ngt, men det är oftast mina egna inre "demoner" som gör det...

Zirre skrev:"Det bästa sättet att få en vän är att vara en"

Man ska dock akta sig för psykopater, de är väldigt vänliga så länge de tjänar på det, sen får man ett helvete (jag vet, jag har drabbats).

Hur vet man då om någon är psykopat? Det är inte lätt att veta, men akta dig för att bli vän med överdrivet vänliga människor (dvs om du själv uppträder överdrivet vänligt så kanske folk aktar sig för dig...)

Miche skrev:

kjwkjw skrev:varför ska jag vara snäll när alla är elaka mot mig? hatar framförallt alla blickar jag får på stan.

Har du funderat på varför?

Vilka är "alla" som är elaka mot dig?

Tittar folk på dig för att du är udda klädd eller beter dig på ett annorlunda sätt och är du säker på att de tittar på dig med avsky i blicken? Många som klär sig udda tittar faktiskt många på av uppskattning.

jag e udda...väldigt ful. men varför ska folk klo för det? dom har säkert sett udda,fult folk tio miljoner gånger på tv,internet, tidningar, irl? varför bryr dom sig?

AustenAnnie skrev:

kjwkjw skrev:det e svårt. jag är nästan alltid arg pga hur mitt liv ser ut. varför ska jag vara snäll när alla är elaka mot mig? hatar framförallt alla blickar jag får på stan.

Vill inte framstå som okänslig, men är du verkligen säker på att folk tittar på dig ?
Har du några konkreta bevis eller belägg för det..?
Är det något som du upplever händer ofta och i vilka sammanhang?
Vem eller vilka är det som du upplever ger dig blickar ?

Ibland kan det vara så att man bara inbillar sig.
Ofta är folk i allmänhet för upptagna med att oroa sig om sig själva
för att lägga större vikt på andra. Det kan vara så att det som man själv
anser vara ett stort problem, inte alls upplevs och ses på samma sätt av andra.

alltid. överallt. bara jag går ut. folk stirrar. ler. skrattar. kollar konstigt på mig.jag är väldigt ful och smal. tror det är därför. tror jag har konstiga ansiktsuttryck också och går konstigt. är helt enkelt udda. kan också vara mina svinröda läppar, ser ut som läppstift.