Hej!
Jag är en av de där osynliga forummedlemmarna som mest läser och nästintill aldrig postar. Känner dock ett visst behov av att skriva av mig och konkretisera mina tankar (och kanske få lite andras synpunkter (men bara om ni vill, jag känner ju ingen här eftersom jag postar så sällan, så jag förstår om det känns konstigt)).

Hur som helst. Med jämna mellanrum hamnar jag i perioder då jag känner mig väldigt bortkopplad från allt. Det är som att jag mest flyter genom tillvaron utan att egentligen kunna göra eller relatera till något. Allt som görs görs på rent förnuft och det mesta blir en ansträngning (även om en del saker blir gjorda för att det är så jag gör). Det är nästan som nån form av apati med undantaget att jag vet att jag måste göra vissa saker (gå upp ur sängen, äta, plugga etc.) och därför gör dem, men allt är en ansträngning. Att träffa människor är ett stort projekt eftersom jag inte kan upprätthålla en vanlig diskussion (ens om saker som jag gillar, med människor jag tycker om). Att fatta beslut om vad jag ska äta blir ett jätteprojekt eftersom jag måste tänka igenom både vad jag orkar laga och vad jag orkar äta och om jag öht kommer kunna förmå mig själv att stoppa det i munnen. Att formulera en mening känns som en ansträngning och i text blir det ännu värre eftersom jag både måste formlera mig och få händerna att lyda. Allt jag i vanliga fall tycker är roligt slutar vara roligt, inte som i att de sakerna plötsligt blir tråkiga utan snarare som att de inte betyder något längre.

Jag är inte ledsen, men jag är inte heller glad och det är en ansträngning att skratta (ingenting är roligt ändå även om jag rent intellektuellt fortfarande förstår ett skämt och kan tycka det är roligt på ett intellektuellt plan). Hade det inte varit för det att jag inte har nån ångest under de här perioderna hade jag antagit att det handlar om en gammal hederlig depression. Nu är det mer som nån form av avsaknad av allt och det gör det väldigt svårt att ta sig ur den onda cirkeln. Och jag vill verkligen ta mig ur den. Konstigt nog är det jättejobbigt att vara så här bortkopplad (rent logiskt borde jag kanske inte känna något om situationen när jag inte känner något i den, men det gör jag).

De här perioderna kan komma från ingenstans och försvinner lika fort. Ibland kan det handla om att jag är trött eller att det har varit för mycket under en period, andra gånger verkar det inte bero på något alls. Är det någon annan som upplever liknande saker och vad gör ni för att hantera det? Jag sitter just nu och ska försöka tentaplugga och det är så gott som omöjligt med en hjärna som inte bryr sig och en kropp som bara lyder med viss ansträngning.

Jag ber om ursäkt om det här är osammanhängande, mycket text och i allmänhet svårt att förstå vad jag menar. Jag har som sagt lite svårt att göra saker just nu.

Moderator: Kompletterade rubriken.

Det kan vara en depression och då kan det hjälpa med antidepressiva. Men du måste förstås fråga en läkare, jag säger bara att det KAN vara det. Annars kan det också vara så att du är utmattad, att du har kört på för hårt. En "mini-burn-out"? Det är kanske inte så ovanligt när man har Asperger. Vi blir ju lättare utmattade.

Jag har också samma problem lite titt som tätt.
Ett par gånger om året hamnar jag i ett tillstånd av nästan total apati, varken glad eller deprimerad utan fast i ett tillstånd där man bara "är" och tillvaron kan klassas som rent mekanisk och med väldigt dålig servo
Oftast inträffar det om jag varit väldigt aktiv under en längre period, känns lite som att man lånar entusiasm för att ha mer under en kort period för att sedan inte ha någon tills man byggt upp förrådet igen.

Flatline skrev:...
Ett par gånger om året hamnar jag i ett tillstånd av nästan total apati, varken glad eller deprimerad utan fast i ett tillstånd där man bara "är" och tillvaron kan klassas som rent mekanisk och med väldigt dålig servo

(Kämpa på!)

Nu känner jag ännu mer för Bismarck!! Kortspelet för 3 var rätt kul för 30-40 år sedan.

/notwoodstock

Hej Allvitr.

Jag är precis likadan. Så pass precist att det kunde varit jag som skrivit detta. Jag tror och hoppas att det i båda våra fall inte handlar om någon depression, som en ovan skrev, det handlar nog mera om att vi blir utbrända mentalt emellanåt för att det går åt så mycket energi till att hänga med och förstå det andra fått gratis. Jag säger inte att det måste vara såhär i ditt fall, men det kan. Jag har tidigare behandlats med antidepressiva medel, men inget har fungerat då jag helt enkelt inte kan rå för att bli smått apatisk ibland med anledning av just dessa små utbrändheter som ibland uppstår i en. Det är dock en god idé att ändå kolla upp dig för att utesluta att antidepp inte skulle fungera.

Jag lider med dig. Jag vet hur det är. Jag är just nu själv i en period av att jag knappt orkar tugga maten efter att ha klarat av att orka med att laga maten, om jag nu orkat med ett sådant megaprojekt (ett tips: jag köper ofta mikromat i dessa perioder, mer än annars, det underlättar förtäringen av maten sedan).

Kommentar till förra inlägget:

Jag orkar! Men jag kör de enkla lösningarna. Halvfabrikat, helst bara mikra.

Jag har hjälp med medicin mot de "negativa symtomen" som schizofrenin kan föra med sig. Blandar inte in AS i det, just nu.

Har stora problem att företa mig saker alls. Behöver "pushas".

/notwoodstock