Hej, här kommer en ganska "sjuk" fråga jag egentligen vet svaret på, "Inget känt el. realistiskt sätt att bli fri från autism finns".

Har du lyckats blivi helt "normal"?
Har du lyckats imitera "normala människor" så att någon omöjligen(!) skulle kunna tycka att du är udda?

En del psykopater, som inte i överhuvudtaget kan föreställa sig hur andra känner, lyckas ju smälta in. De flesta psykopater blir dock uppfattade som extremt löjliga eller uppenbarligen störd. Psykopaten har dock andra förutsättningar och är inte likt asperger.

Vem f-n är normal???

Vad är det överhuvudtaget??

Jag känner inte en enda männniska som är "normal", och inte har jag känt nån heller.

Varför vill du bli normal? På vilket sätt vill du vara normal? Det finns nämligen inte någon slags allmängiltig normalitet, så man måste själv välja vilken variant man isf vill vara.

Menar du "normal"? Eller menar du "vanlig", dvs ofta förekommande?

Alla är normala tills man lär känna dom. Jag oxå..... Amen!

A skrev:Vem f-n är normal???

Menar du "normal"? Eller menar du "vanlig", dvs ofta förekommande?

Alla är normala tills man lär känna dom. Jag oxå..... Amen!

Ja, verka vanlig liksom. Slippa skämmas för att man är annorlunda. Dvs sätta uppgiften på sig själv att se till att man uppfattas vanlig utan minsta misstanke om att man är "trög, utnyttjbar, okompetent, otrevlig, skadad i huvudet etc", för det är en viktig kompetens. (Detta är inte menat som objektivt, utan som diskussionsunderlag)

Frulle skrev: Har du lyckats imitera "normala människor" så att någon omöjligen(!) skulle kunna tycka att du är udda?

Jag behöver inte imitera, folk tror att jag är normal och blir chockade när jag förtäljer att jag är sjukpensionär och har ett funktionshinder. I skolan trodde alla att jag var blyg bara. Jag talade inte.

Frulle skrev:Hej, här kommer en ganska "sjuk" fråga jag egentligen vet svaret på, "Inget känt el. realistiskt sätt att bli fri från autism finns".

Har du lyckats blivi helt "normal"?
Har du lyckats imitera "normala människor" så att någon omöjligen(!) skulle kunna tycka att du är udda?

Jag tror att man med viss ansträngning kan träna upp sig. Men det beror ju också på vilka människor man rör sig bland. Jag tror att förr i världen accepterades många med AS. De kanske sågs som lite udda el tystlåtna, men de hade egenskaper som uppskattades som flit, ordningssinne, pålitlighet, hederlighet. Såna egenskaper som inte alls efterfrågas lika mycket idag.

Eftersom jag inte visste att jag hade AS så levde jag NT-livet. Visserligen mobbad och utfrusen i skolan, men lyckades få arbete, gifte mig och fick barn. Jag trodde själv att jag var normal men hur andra uppfattade mig vet jag inte. I den mån jag uppfattade nån skillnad såg jag den till min fördel; jag var ärligare än andra.

Sen jag förlorade jobbet tror jag att jag blivit aspigare. Jag ansträngde mig så hårt i jobbet och det hjälpte inte; varför skulle jag anstränga mig nu?

Men så länge man har/hoppas få ett jobb finns det all anledning att fortsätta anstränga sig. Att bete sig så att man verkar så normal att ingen tycker man är udda på något sätt tycker jag inte är ett rimligt mål. Det räcker att vara så "normalliknande" att man blir accepterad. Och ju mer man måste spela, desto jobbigare blir det. Alltså, jag skulle inte bry mig om folk på jobbet tyckte jag var lite udda, odiplomatisk och enstörig så länge de såg mina goda sidor och tyckte jag var en tillgång på jobbet.

Jag finner inte frågan sjuk, jag tänker mycket i samma banor. Jag är inte alls "normal", men kanske att jag, i lite större utsträckning än de med mer uppenbar asperger, kan ge sken av att vara det. Detta är dock till priset av att jag förlorat/ aldrig utvecklat någon klar identitet och på så sätt alltid är " i en roll". Jag har heller aldrig haft samma kommunikationsproblem som många aspergare; jag pratar som en vanlig människa, fattar ironi, sarksam, kan ljuga, manipulera till viss del, maler inte bara på om mina specialintressen o.s.v. Psykologer som jag har träffat har sagt att jag inte ger ett "aspigt" intryck, men jag känner mig ändå ofta konstig och osäker i sociala situationer. Min fasad är inte perfekt.

Psykopater har ju svårt med djupare förståelse av hur andra känner, men har ofta en ytlig social talang. Vissa psykopater som jag läst om har beskrivit att de aldrig haft en naturlig känsla för socialt umgänge, men lärt sig smälta in genom att imitera andra, skapa olika sociala fasader. Ted Bundy t:ex var liten och mesig som barn, hade nästan inga vänner men fick bättre självförtroende när han upptäckte att han kunde passa in i de rätta grupperna genom att vara snygg,smart, välklädd och vältalig
Jag kan känna igen mig själv i vissa delar av psykopati, tyvärr.

Att det inte finns någon normalitet tror jag inte på. Jag känner ganska snabbt av när någon är lite annorlunda, och jag har hört NT:s säga samma sak. Folk har sociala tentakler och uppfattar när man inte är som dem.

Om du vill försöka ge ett mer "normalt" intryck kan du försöka medvetandegöra och finslipa sånt som ansiktsmimik, tal, kroppspråk, hållning, utseende, hygien, klädsel o.s.v. Dock ska man ju försöka verka avslappnad och naturlig i sociala sammanhang också, det kan lätt verka lite konstlat och ge motsatt effekt om man kontrollerar sig själv för mycket.

Frulle skrev:Har du lyckats blivi helt "normal"?.

Jag vill INTE bli "normal".

Jag skulle inte välja bort aspergern om jag kunde; det är en del av mig. Skulle man ta bort aspergern (med bra och dåliga sidor) skulle jag bli en helt annan person. Jag vill bli normal lika lite som de normala vill bli aspergare...

Åt fanders med normalitet, jag föredrar att röra om i tillvaron.

Frulle skrev:Hej, här kommer en ganska "sjuk" fråga jag egentligen vet svaret på, "Inget känt el. realistiskt sätt att bli fri från autism finns".

Har du lyckats blivi helt "normal"?
Har du lyckats imitera "normala människor" så att någon omöjligen(!) skulle kunna tycka att du är udda?

En del ssykopater, som inte i överhuvudtaget kan föreställa sig hur andra känner, lyckas ju smälta in. De flesta psykopater blir dock uppfattade som extremt löjliga eller uppenbarligen störd. Psykopaten har dock andra förutsättningar och är inte likt asperger.

Normal betyder alldaglig, medioker, genomsnittlig, medelmåttig. Vem fan vill vara det?

Sen har du nog missuppfattat vad psykopati är, talar man om psykopati i samma andetag som asperger, måste man ha en sak klart för sig:
skillnaden mellan kognitiv och affektiv empati; aspergaren har svårt att förstå andra människors känslor, men bryr sig när han förstår.
Psykopaten fungerar på helt motsatt sätt, han förstår andra människors känslor, men bryr sig inte om dem. Inte sällan blir psykopater sociala succeer efgtersom de vet hur de ska manipulera folk, och gör det helt samvetslöst. Vanliga yrken för psykopater sägs vara chefer, läkare, bilförsäljare.

Jag hatar ordet normal. Värdeladdat och missvisande.
Jag tror, som många andra, inte heller att det finns någon som är "normal", tittar man tillräckligt nära så har alla sina egenheter.
Och några har säkert andra problem som inte syns på utsidan.

Vanlig är lite bättre ord, Vanlig = ungefär som de flesta är. Hur som helst, tycker inte det är så enkelt att sortera folk i två fack:
normal-onormal, vanlig-ovanlig.
Jag förstår dock vad som menas i den här diskussionen.
Vill man ge lite "vanligare" intryck går att träna en del saker, som Alien och Anastasia sa. Och träna bort vissa direkt udda beteenden och lära sig när man ska inte säga för mycket om något.

Sedan är det viktigt att acceptera sig själv, med bra och mindre bra sidor. Då slipper man också skammen, som uppstår till följd av en dålig självbild. ´Del av skammen åtminstone..
Sitter man och analyserar sig själv i varje läge och jämför sig, blir det en smärtsam upplevelse.
Tankar som "okompetent, trög osv" kan man ha även om alla andra inte uppfattar man som sådan. Det har varit min personliga erfarenhet. det har säkert varit annorlunda för andra.

Normal är ett statistiskt begrepp.

Att vara normal inom 1 standardavvikelse innefattar 68% av befolkningen.

För att vara med i mensa skall man ha ett IQ på de övre 2 procent-enheterna - strax över 2 standardavvikelser.

Så om man skall räknas till det normala eller inte beror på hur många standardavvikelser man använder.

Så för att svara på vad är normal skulle jag säga - majoriteten bestämmer. Vad majoriteten är är det normala men till vilken grad behöver man avgöra själv.

I ett kristet land är det normalt att vara kristen
I ett muslimskt land är det normalt att vara muslim

Det finns ett ordspråk som säger "ta seden dit man kommer" och detta tolkar jag som - bli det normala för den grupp man befinner sig i.

Hälsningar
Robert

En del ssykopater, som inte i överhuvudtaget kan föreställa sig hur andra känner

Varför tror du att dem inte kan det?
(du menar väl psykopater?)
"Saknaden av Theory of mind"- principen gäller för autister, inte samvetslösa människor.

När det gäller frisyr och kläder kan man kanske få tips av familj och vänner. Eller vad sägs om Ingers erbjudande?
http://www.aspergerforum.se/asperger-make-over-t5809.html?highlight=makeover

Sen hur man ska bete sig, vad man bör säga och vad man absolut inte bör säga etc, så finns ju många böcker av och om aspergare.

Jag förundrar mig ständigt ööver usen att vara normal, ingen djävel vill vara normal, normala människor är bara arbetande sopor som antigen är KBT monster eller fantasilösa idioter.

Vi lever i Carolina Gynning-tiden.

Hon är rätt normal tycker jag. Halvmisslyckad, men ändå, hon knullar de hon är nyfiken på, leve gratis, ser allt, blir det hon vill och alla vet att hon finns... Normala människor tänker på sociala saker främst. Många med as verkar också göra det men inte få till det?

HUrsom, det är väl bar att spela en roll. Skäms dubblt för skam. Man ska aldrig skämmas, man ska vara dubbelt så värre, sdå kan du skylla på hjärnfelkoppling eller så funkar det..ju...

om normalitet ... om jag är halt (skelettet mitt är annorlunda byggt) men försöker promenera som om jag inte hade ett annorlunda skelett...
- är inte detta på något sätt jämförbart analogt med att ifall jag har en annorlunda uppbyggd och fungerande hjärna - måste låtsas som om jag inte hade det, alltså som om den som är halt skulle kunna spankulera på catwalk'en som om personen inte skulle vara halt överhuvudtaget - för att smälta in...men givetvis kan jag förstå att du som undrar kan bli trött på att vara i någon mån annorlunda ja kanske lite granna avvikande och inte därför smälta in i den stora majoritetens sätt att interagear socialt ...men där i finns även ett slags tvång och kanske en fara att förlora sig själv "Lost in transformation" - sann frihet är att få leva med andra, men inte slaviskt dikterad av majoritetens ultimativa krav specifikation att leva upp till, utan kanske mera utifrån den som jag djupast sett är och inom mina egna begränsningar själv fritt få välja mitt eget liv utan att andra nödvändigvis skall förtrycka och begränsa mig och min unika personlighet, som kan utvecklas enbart inom sina givna gränser - men givetvis - så långt och framgångsrikt som möjligt är!
Även vårt demokratiska grundlagsgivna samhälle stöttar denna frihet att utvecklas fritt och framgångsrikt!
Se utdrag från Sveriges regeringsform (Grundlagen)

Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform
1 kap.
2 § Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.
Det allmänna skall främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.
Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Det allmänna skall verka för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person.
Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. Lag (2002:903).


ha det gott!
Tenderly

Anastasia skrev:Jag finner inte frågan sjuk, jag tänker mycket i samma banor. Jag är inte alls "normal", men kanske att jag, i lite större utsträckning än de med mer uppenbar asperger, kan ge sken av att vara det. Detta är dock till priset av att jag förlorat/ aldrig utvecklat någon klar identitet och på så sätt alltid är " i en roll". Jag har heller aldrig haft samma kommunikationsproblem som många aspergare; jag pratar som en vanlig människa, fattar ironi, sarksam, kan ljuga, manipulera till viss del, maler inte bara på om mina specialintressen o.s.v. Psykologer som jag har träffat har sagt att jag inte ger ett "aspigt" intryck, men jag känner mig ändå ofta konstig och osäker i sociala situationer. Min fasad är inte perfekt.

Psykopater har ju svårt med djupare förståelse av hur andra känner, men har ofta en ytlig social talang. Vissa psykopater som jag läst om har beskrivit att de aldrig haft en naturlig känsla för socialt umgänge, men lärt sig smälta in genom att imitera andra, skapa olika sociala fasader. Ted Bundy t:ex var liten och mesig som barn, hade nästan inga vänner men fick bättre självförtroende när han upptäckte att han kunde passa in i de rätta grupperna genom att vara snygg,smart, välklädd och vältalig
Jag kan känna igen mig själv i vissa delar av psykopati, tyvärr.

Att det inte finns någon normalitet tror jag inte på. Jag känner ganska snabbt av när någon är lite annorlunda, och jag har hört NT:s säga samma sak. Folk har sociala tentakler och uppfattar när man inte är som dem.

Om du vill försöka ge ett mer "normalt" intryck kan du försöka medvetandegöra och finslipa sånt som ansiktsmimik, tal, kroppspråk, hållning, utseende, hygien, klädsel o.s.v. Dock ska man ju försöka verka avslappnad och naturlig i sociala sammanhang också, det kan lätt verka lite konstlat och ge motsatt effekt om man kontrollerar sig själv för mycket.

Tack Anastasia än en gång och igen för dina insiktsfulla inlägg här på forumet!
Uppskattar verkligen dina synpunkter och observationer och tankar!
Vänligen
Tenderly

Tenderly: Vad är meningen med att limma in en löjlig lag som alla skiter i?
OM det inte passar att ta fram den.

Har du inte läst hur wunderbart idealiskt allt är överallt...sen kommer det...ingen tvingande lag, tolkning varierar, blabla.

Frulle skrev:Har du lyckats blivi helt "normal"?

Nix.

När vet man att man lyckats ha blivit det?
Och är det eftersträvansvärt? Like realy?

Frulle skrev:Har du lyckats imitera "normala människor" så att någon omöjligen(!) skulle kunna tycka att du är udda?

Nej. Förr eller senare är det någon riktigt riktigt riktigt normal jävel som kommer på mig...

Normalt har jag AS. Skulle jag plötsligt bli normal så skulle jag alltså bli onormal.

Kvasir skrev:Normalt har jag AS. Skulle jag plötsligt bli normal så skulle jag alltså bli onormal.

Det är onormalt att inte ha AS.

/Barracuber

Jag förstår frågan osv osv osv osv osv.

Men ärligt talat så blir jag rätt deppad av att fundera på sånt här just nu, för idag känner jag mig extra extra jätteknäpp...

Alla normala kan dra åt h-e!

barracuber skrev:

Kvasir skrev:Normalt har jag AS. Skulle jag plötsligt bli normal så skulle jag alltså bli onormal.

Det är onormalt att inte ha AS.

Ja, för oss som har AS. Det var min poäng. Dvs. normalitet är ett relativt begrepp.

Jag provoceras av den här rubriken. Tror att man ska se det ifrån ett helt annat håll.

Möta sig själv och få en egen självkänsla att man är annorlunda och jag säger inte att det är enkelt utan jag vet bara att jag har mått bättre av att få själkänsla i den jag är än att göra om mig. Visst är det smidigare att lära sig vissa koder så man fungerar med andra men det får ju vara någon måtta! Så länge man inte skadar någon annan med sitt jag så ska det ju inte spela någon större roll.

Mer orginal!

Aspkvinna skrev:Jag provoceras av den här rubriken. Tror att man ska se det ifrån ett helt annat håll.

Möta sig själv och få en egen självkänsla att man är annorlunda och jag säger inte att det är enkelt utan jag vet bara att jag har mått bättre av att få själkänsla i den jag är än att göra om mig. Visst är det smidigare att lära sig vissa koder så man fungerar med andra men det får ju vara någon måtta! Så länge man inte skadar någon annan med sitt jag så ska det ju inte spela någon större roll.

Mer orginal!

Bra inlägg.

Jag förstår (som sagt var) frågeställningen, men jag provoceras också.

Original, ja... Inte för att det alltid behöver vara fel att kopiera, men man kan bli f-n så trött på en del riktigt ivriga konformism-ivrare....