Detdär med Freud är det gamla. NPF-synen på saken är relativt ny. Förr sysslade pratana med psykodynamiska grejs, nu sysslar de i högregrad med KBT. Detta med NPF är i viss mån en grej i tiden, altså. Högst sannolikt kommer man ytterligare i framtiden ändra sig igen, på hur man bör se på psykiatri.

Har i tio år gått i Gestaltterapi med en terapeut som är mycket öppen för alla perspektiv och mycket påläst även i annat. Har aldrig kännt mig instoppad i ett fack, påtvingad en speciell metod och känner mig stöttad i allt jag hittat på under åren som jag själv trott ska hjälpa mig till nästa steg till lugn, vilket det då också gjort med detta villkorslösa stöd.

Tror mer på att individens personlighet man går hos är av större betydelse än vilken metod som används, för i slutet är det ändå respekt för patienten och dess egna val i kampen att klara sin tillvaro som är viktigast.

Ja alltså från början när jag talade om mina problem så trodde de att det jag beskrev var fobier, tex min avsaknad av lokalsinne. Det tolkades som en rädsla för att villa bort sig. Hade jag månne gått vilse som barn och blivit skrämd?

Men när min kontaktperson inom psykiatrin följde med mig på en stormarknad för att studera hur jag orienterade mig fick hon en aha-upplevelse. Då upptäckte hon att jag faktiskt inte kan orientera mig alls i princip. Sedan kläckte en läkare idén om Aspergers syndrom och utredning började.

Arbetsterapeutens utlåtande visade på att jag även hade svårt att orientera mig och navigera i min egen lägenhet, samt grava perceptionsstörningar och svårt att hiitta mina saker. Fobi? Bah! Där fick de .

Aspkvinna skrev:Har i tio år gått i Gestaltterapi med en terapeut som är mycket öppen för alla perspektiv och mycket påläst även i annat. Har aldrig kännt mig instoppad i ett fack, påtvingad en speciell metod och känner mig stöttad i allt jag hittat på under åren som jag själv trott ska hjälpa mig till nästa steg till lug,n vilket det då också gjort med detta villkorslösa stöd.

Tror mer på att individens personlighet man går hos är av större betydelse än vilken metod som används, för i slutet är det ändå respekt för patienten och dess egna val i kampen att klara sin tillvaro som är viktigast.

Varmt tack för ditt inlägg Aspkvinna!
Jag är benägen att instämma med dig i det du skriver!!
• Tyvärr har jag inte träffat denna respekt innehavande person förrän precis nu (våren 2008)! och VILKEN skillnad och hon har dessutom specialkunskaper om neuropsykiatri! Lyckan är gjord!
Vänligahälsningar från
Tenderly

sugrövmanövern skrev:Ja alltså från början när jag talade om mina problem så trodde de att det jag beskrev var fobier, tex min avsaknad av lokalsinne. Det tolkades som en rädsla för att villa bort sig. Hade jag månne gått vilse som barn och blivit skrämd?

Men när min kontaktperson inom psykiatrin följde med mig på en stormarknad för att studera hur jag orienterade mig fick hon en aha-upplevelse. Då upptäckte hon att jag faktiskt inte kan orientera mig alls i princip. Sedan kläckte en läkare idén om Aspergers syndrom och utredning började.

Arbetsterapeutens utlåtande visade på att jag även hade svårt att orientera mig och navigera i min egen lägenhet, samt grava perceptionsstörningar och svårt att hiitta mina saker. Fobi? Bah! Där fick de .

Fantastisk berättelse från verkliga livet!
Tackar å det varmaste dig - sugrövmanövern!

Kom att tänka på följande jag läst "Better is the end of a thing than the beginning thereof: and the patient in spirit is better than the proud in spirit."
/ in fidem Tenderly

*nicka* Samma här. Jag ser ingen nödvändig motsats mellan olika terapiformer, ibland passar vissa bättre för en person, en annan terapi för andra. Ibland kan kanske delar ur olika vara bra. Samma som jag inte heller ser motsats i terapi versus mediciner (exempelvis ADHD).

För mig har det faktiskt varit så att jag känt mig mycket bättre bemött innan diagnosen när jag pratade med en psykolog som behandlade mig som en "vanlig människa". Hon var öppen för möjligheterna att jag kanske kunde ha AS, men tyckte också att mitt sociala sätt inte riktigt var förenligt med den diagnosen och att mina problem även kunde bero på upplevelser i barndomen, vilket jag ju själv anser.

Vid diagnosen sen lyssnade diagnosställarna mycket mer på mina föräldrar än på mig och jag tyckte de gick bakom ryggen på mig på ett otrevligt sätt. De jag pratade med på habiliteringen avfärdade mina familjeproblem som "vanföreställningar"; jag antar att de trodde att aspergare brukar missförstå och misstolka sin omgivning, men det har jag inte gjort.

Jag tyckte också att de pratade med mig utifrån en "aspergermall", som om de hade läst att man skulle "uttrycka sig konkret och undvika ironi och dubbeltydighter", sånt som brukar stå i aspergerböcker. Jag tyckte i alla fall att de använde ett barnsligt, övertydligt språk som bara var kränkande, och fick mig att tycka illa om dem.

ja psykiatrin har ju utvecklas mycket i dag till det bättre för många..

i dag så är mycket överflyttat till social-tjänsten och LSS verksamheter.

stora mental-hospital som

SVT 1 an.....finns inte längre kvar i dag..

denna video den var intressant den..

Snickeriet - Jag har suttit på mentalsjukhus

http://www.youtube.com/watch?v=BXPklG1c464

Sådant hära skit har dom ju också slutat med i dag..
PBS documentary, on Walter J. Freeman
http://www.youtube.com/watch?v=_0aNILW6ILk

Anastasia skrev:För mig har det faktiskt varit så att jag känt mig mycket bättre bemött innan diagnosen när jag pratade med en psykolog som behandlade mig som en "vanlig människa". Hon var öppen för möjligheterna att jag kanske kunde ha AS, men tyckte också att mitt sociala sätt inte riktigt var förenligt med den diagnosen och att mina problem även kunde bero på upplevelser i barndomen, vilket jag ju själv anser.

Vid diagnosen sen lyssnade diagnosställarna mycket mer på mina föräldrar än på mig och jag tyckte de gick bakom ryggen på mig på ett otrevligt sätt. De jag pratade med på habiliteringen avfärdade mina familjeproblem som "vanföreställningar"; jag antar att de trodde att aspergare brukar missförstå och misstolka sin omgivning, men det har jag inte gjort.

Jag tyckte också att de pratade med mig utifrån en "aspergermall", som om de hade läst att man skulle "uttrycka sig konkret och undvika ironi och dubbeltydighter", sånt som brukar stå i aspergerböcker. Jag tyckte i alla fall att de använde ett barnsligt, övertydligt språk som bara var kränkande, och fick mig att tycka illa om dem.

Varmt tack till dig Anastasia än en gång för dina insiktsfulla genmälen!
Du har min absoluta sympati för allt vad du tvingats genomleva och bli bemött av och med! Din kontakt med bla. habiliteringen är nästan overkligt grym - att bara trampa ner dig i ett avfärdande av dina verkliga säkert mycket smärtsamma och svår genomlevda familjeproblem som du skriver "vanföreställningar" och att de tog som intäkt från AS-mall, för detta horribla slag under bältet känner jag bara sorg inför! Det är förunderligt att du är så full av vitalitet efter allt du genomgått Anastasia!

Det intressanta är att din erfarenhet är så diametralt motsatt min egen erfarenhet - jag har självdiagnostiserat mig som en HFA och som alltid fått ge mitt yttersta för att alls klara mig i livet och när jag sedan äntligen bestämmer mig efter massor av kämpiga år att frivilligt söka för en AS -utredning bemöts jag av total avsaknad av förståelse....och där har jag hamnat i ett enkelspårigt psykodynamisk-skol-tänkande individer... så olika kan livet te sig men ändå fylld av nästan intill övermänskliga motgångar...att tampas med... bra är att allting har SIN tid...

Tenderly

En vettig och nyanserad diskussion!

Jag som hade stålsatt mig när jag såg trådrubriken, tagit ett djupt andetag, och tänkt skriva något om att båda synsätten leder till katastrof om de används med vart för sig, med skygglappar eller bara okunnigt, som om inte varenda människa vore både ett paket gener hopsatt i befruktningsögonblicket och ett levande verklighetsprocessande paket gener som ständigt i varje ögonblick byggde på och bearbetade både sitt nu och sitt liv ditintills, gläds, skadas, överbelastas, försöker härleda orsaker, reparera osv. med större eller mindre framgång på ett sätt som inget annat paket gener gör precis likadant, och som innefattar både nedlagda instinkter och modifikationer och vägval genom återkoppling från erfarenhet...

Mer personlig orkar jag inte bli just nu, kanske någon annan gång. Ämnet har varit uppe då och då.

Och jag säger inte så mkt mer här, jag har ju sagt mitt i din andra tråd, Tenderly. Vet inte om du sett mitt svar till dig där?

alfapetsmamma skrev:Och jag säger inte så mkt mer här, jag har ju sagt mitt i din andra tråd, Tenderly. Vet inte om du sett mitt svar till dig där?

Hej Alfapetsmamman! Varmt tack för ditt fina inlägg i den andra tråden!
Må fortsatt riktigt väl!
T

tenderly skrev:Hej alla!

Mina observationer är följande – att man rent generellt har haft ett närmast ensidigt psykodynamiskt perspektiv på mina problem (som jag uttrycker med olika upplevelser som sedan tolkas som ”personlighetsrelaterade drag med medföljande symptomatologi” .) och så vitt jag kan se vill ingen riktigt lyssna till mina upprepade ”rop” om hjälp med att beakta mina problem utifrån ett neuropsykiatriskt perspektiv.
Jag undrar har ni ärade forum medlemmar råkat ut för detta i era kontakter med psyk.vården?
Det vore intressant att ta del av era upplevelser om ni har lust och tid och tillfälle att dela med er här!
Må fortsatt så väl ni någonsin kan må!
Tenderly en andra gång... ...

Moderator Titti:

Plockade bort inlägget om film - det finns redan postat i filmtråden - och påpekar än en gång att alla filmtips postas i Filmtips, alla kategorier.

Fortsatta överträdelser från Mannes sida kommer att resultera i en varning.

tenderly skrev:Hej alla!

Mina observationer är följande – att man rent generellt har haft ett närmast ensidigt psykodynamiskt perspektiv på mina problem (som jag uttrycker med olika upplevelser som sedan tolkas som ”personlighetsrelaterade drag med medföljande symptomatologi” .) och så vitt jag kan se vill ingen riktigt lyssna till mina upprepade ”rop” om hjälp med att beakta mina problem utifrån ett neuropsykiatriskt perspektiv.
Jag undrar har ni ärade forum medlemmar råkat ut för detta i era kontakter med psyk.vården?
Det vore intressant att ta del av era upplevelser om ni har lust och tid och tillfälle att dela med er här!
Må fortsatt så väl ni någonsin kan må!
Tenderly en andra gång... ...

Hej Manne och varmt tack för ett ovanligt tips!
Utmärkt! Skall försöka få tag i filmen och se den!
Må riktigt väl!
Vänligen
T

Moderator Titti:

Plockade bort Mannes citerade inlägg om film - det finns redan postat i filmtråden - och påpekar än en gång att alla filmtips postas i Filmtips, alla kategorier.

Se föregående inlägg. Tipset i detta fall gällde filmen "Girl interrupted".

tenderly skrev:

tenderly skrev:Hej alla!

Mina observationer är följande – att man rent generellt har haft ett närmast ensidigt psykodynamiskt perspektiv på mina problem (som jag uttrycker med olika upplevelser som sedan tolkas som ”personlighetsrelaterade drag med medföljande symptomatologi” .) och så vitt jag kan se vill ingen riktigt lyssna till mina upprepade ”rop” om hjälp med att beakta mina problem utifrån ett neuropsykiatriskt perspektiv.
Jag undrar har ni ärade forum medlemmar råkat ut för detta i era kontakter med psyk.vården?
Det vore intressant att ta del av era upplevelser om ni har lust och tid och tillfälle att dela med er här!
Må fortsatt så väl ni någonsin kan må!
Tenderly en andra gång... ...

Hej Manne och varmt tack för ett ovanligt tips!
Utmärkt! Skall försöka få tag i filmen och se den!
Må riktigt väl!
Vänligen
T

Moderator Titti:

Plockade bort Mannes citerade inlägg om film - det finns redan postat i filmtråden - och påpekar än en gång att alla filmtips postas i Filmtips, alla kategorier.

Se föregående inlägg. Tipset i detta fall gällde filmen "Girl interrupted".

kolla pmet jag skickade till dig då..
för du kan hitta den på ta"ka"ett"c"m