Kimmelie skrev:Mats, läste du mitt förra inlägg? Jag tror i alla fall att du är fysiskt sjuk. Hade det bara varit psykiskt så hade det gått att lösa på psykiatrisk väg.

Ja, jag läste ditt förra inlägg och jag tror inte jag är fysiskt sjuk. Att det inte går att lösa på psykiatrisk väg beror på att sjukvården inte vill se problemet med min livssituation.

Det är min livssituation som gör mig sjuk. Psykiatrin har försökt ge mig piller utan att hjälpa mig förändra min livssituation. Det fungerar inte.

Mats skrev:

Kimmelie skrev:Mats, läste du mitt förra inlägg? Jag tror i alla fall att du är fysiskt sjuk. Hade det bara varit psykiskt så hade det gått att lösa på psykiatrisk väg.

Ja, jag läste ditt förra inlägg och jag tror inte jag är fysiskt sjuk.

Har du kollat upp det?

Kimmelie skrev:Har du kollat upp det?

Det korta svaret är ja.

För typ två år sedan var jag inlåst i åtta veckor på Huddinge sjukhus för depression. Då tog de massor av prover. Det enda jag låg lite lågt på var B12 och folsyra. Dock låg jag inom gränsvärdena för dem också. Trots det fick jag extra tillskott av B12 och folsyra, men som framgår av FK:s utredning hjälpte det inte.

KrigarSjäl skrev:ag tror på vikten av att låta människor vara på det humör de är på - det vill säga äkta - snarare än tillgjord, och i många fall, påtvingad käckhet.
Nu är det en gång så att ilska, sorg, med mera tillhör det mänskliga livet och att försöka förmå folk att sopa såna känslor under mattan blir bara dysfunktionellt i längden.

Så sant...blir lite illamående när folk föreslår positivt tänkande som medicin mot precis vad som helst, det är ju förolämpande!!

Mats skrev:animal:
Tycker det finns mycket vettigt i det du skriver. Att vara "konstruktiv" och "lösningsorienterad" ser jag som en vettig inställning för att möta livets utmaningar. Tycker det är lite synd att det ska kallas "positiv psykologi" bara. För "positiv" associerar jag till "optimistisk", som vi verkar vara överens om är ett förhållningssätt som kan leda i fördärvet. Det skulle underlätta för mig om konceptet kunde kallas "konstruktiv psykologi" i stället.

Det jag skrev nyss låter säkert konstigt med tanke på hur gnällig jag är i övrigt i den här tråden. Förklaringen är att jag har ett problem som jag inte kan hitta någon konstruktiv lösning på alls. Eftersom jag inte kan lösa problemet själv försöker jag få hjälp med att lösa det. Men jag får ingen hjälp utan problemet avfärdas. Det är frustrerande.

Du söker verkligen efter saker att sura över... Vill du verkligen sitta och gnälla över vilka termer som används inom psykologin? Vad är mest lösningsorienterat här?

1. Du förklarar att positiv psykologi (wikipedia) har någon sorts negativ konnotation i din upplevelsevärld och vill att omgivningen (och kanske hela forskarsamhället?) överger begreppet till förmån för din förbättrade version ("konstruktiv psykologi") i kontakt med dig

2. Du ändrar dina känslor/tolkningar kopplade till begreppet

I analogi med ditt resonemang kring dina deprimerade känslor torde alternativ 1 vara det mest "lösningsorienterade" (dina känslor är ju bara en logisk konsekvens). Vilket även antyds av att du tycker att det är värt att klaga över saken.

Att tolka problem som externa är ett säkert sätt att göra sig själv olycklig. När du envist insisterar på att dina deprimerade känslor inte är problemet, utan istället måste ses som en oundviklig konsekvens av någon extern omständighet – då har du redan vid problemformuleringsstadiet avsagt dig kontrollen och ansvaret för situationen.

Hur vore det om du ägnade lite "lösningsorienterad energi" åt att problematisera dina egna problemlösningsstrategier? Är det mer ändamålsenligt att tillskriva upplevda problem någon yttre omständighet och sedan söka övertala utomstående att göra saker för att ändra dessa yttre omständigheter? Eller är det mer effektivt att tolka situationen som ett problem i mitt eget känslomässiga svar på omgivningen?

Ifall du har svårt att besvara dessa frågor genom ett inre resonemang kring saken kanske det du har praktiska erfarenheter att stödja dig på. Brukar det, vanligen,

1) visa sig mer kostnadseffektivt att söka ändra på andra människor, eller

2) ändra på mig själv?

Med tanke på hur många år och hur mycket möda du lagt på att kontinuerligt misslyckas med att få dina "problem" lösta – så som du formulerar dem – kan det inte vara värt chansningen att satsa 1 enda år av ditt liv på att söka lösa dem enligt en alternativ problemformulering där DU är subjektet?

Mats skrev:

animal skrev:Bara man inte känner sig som en nickedocka.

Det är rätt vanligt att folk ser att jag är deprimerad och genast föreslår sin privata patentmedicin mot depression, typ: "tänk positivt", "vänd dig till Gud", "skapa dig en uppgift", eller vad nu den personliga patentmedicinen råkar vara. Rådet är allt som oftast kryddat med anekdotisk bevisföring - "det fungeeerade för meeej". Om jag skulle lyssna på alla dem som kommer med råd till mig, utan att först ha satt sig in i vad problemet är, då skulle jag känna mig som en nickedocka.

Varken du eller jag är särskilt speciella till vår konstitution. Det är ingen lösning som passar specifikt för mig utan en allmän egenskap för människor på jorden.

Du är väl pensionär? Ta tillfället i akt och läsa på om saker istället för att reflexmässigt skjuta ifrån dig allt som inte faller dina förutfattade meningar i smaken.

http://en.wikipedia.org/wiki/Locus_of_control

http://en.wikipedia.org/wiki/Psychological_resilience – motsatsen till ömklighet, observera särskilt APAs listning över egenskaper som bidrar med "resiliance building" – är det någon av dessa egenskaper du saknar och kan du isåfall se några faror eller allvarliga risker med att utveckla dessa? och om inte, vad hindrar dig?

Se även "The Cognitive Neuroscience of Mindfulness Meditation" för en intressant genomgång av hur din hjärna producerar känslor/tolkningar (och hur du kan lyckas bättre) på en neuroanatomisk nivå:


En annan intressant föreläsning om neuroplasticitet – och att det faktiskt är möjligt att i hög grad förbättra sina mentala funktioner även i din ålder – "Think Faster, Focus Better and Remember More – Rewiring Our Brain to Stay Younger and Smarter":


En av många intressanta föreläsningar från MIT, Emotion & Motivation (också på temat om hur känslor/motivation produceras):
http://ocw.mit.edu/courses/brain-and-cognitive-sciences/9-00sc-introduction-to-psychology-fall-2011/emotion-motivation/

Mats skrev:

animal skrev:Personligen föredrar jag att hålla mig med en modell av omvärlden som gör mig glad. Du verkar känna att det är mer värt att hålla dig med en annan modell. Gillar du inte konsekvenserna av din nuvarande modell är det bara till å byta ut den.

En konsekvens av min modell är att alla mina bekymmer försvinner när jag dör. Det gör mig lugn. Jag är alltså rätt nöjd med konsekvenserna av min modell och ser inget behov av att byta ut den.

Varför klagar du då? Är det av central betydelse för modellen ifråga att sprida mycket missnöje i sin omgivning?

Mats skrev:

Kimmelie skrev:Mats, läste du mitt förra inlägg? Jag tror i alla fall att du är fysiskt sjuk. Hade det bara varit psykiskt så hade det gått att lösa på psykiatrisk väg.

Ja, jag läste ditt förra inlägg och jag tror inte jag är fysiskt sjuk. Att det inte går att lösa på psykiatrisk väg beror på att sjukvården inte vill se problemet med min livssituation.

Det är min livssituation som gör mig sjuk. Psykiatrin har försökt ge mig piller utan att hjälpa mig förändra min livssituation. Det fungerar inte.

Ett personligt tips bara... Helt och hållet på anekdotisk grund:

Jag känner förhållandevis många lyckliga, välmående och framgångsrika människor, bland dem har mindre än 10 % (grovt räknat) hälso-sjukvården att tacka för någon del i sin goda psykhälsa.

(Och där sjukvården har en bidragande roll är det ofta i form av ny insikt i linje med "shit, vilka jävla idioter – bäst att jag lär mig ta hand om min mentala hälsa så att jag inte behöver träffa de här typerna igen, någonsin", d.v.s. i dyningarna av tonårsproblem, livskriser, trauman m.m.)

En vild tolkning: Tänk om hälso-sjukvården – och psykiatrin i synnerhet – inte är någon kungsväg till utmärkt hälsa? Namnet till trots.

P.S.

@ Mats: Har du lärt dig mindfulness? Om inte kan jag starkt rekommendera att du får tummen ur och lär dig det. Det har hjälpt mig väldigt mycket (och hjälper mig fortfarande varje dag). Men framförallt är det en behandling som har mycket starka/evidensbaserade resultat.

Dessutom kostar det nästan ingenting; enbart lite av den tid du ändå har i överflöd. Om det underlättar kan du köpa en tryckt bok på temat, men i övrigt är det något du kan lära dig med övning utan att ens behöva lämna huset.

http://oxfordmindfulness.org/science/

Kort intro av prof. Mark Williams för Oxford Mindfulness Centre:


D.S.

Det är en ny dag imorgon...

Jag kör med motsatsen till mindfulness eftersom mindfulness gör mig deprimerad och jag får ångest. Jag lever i en tid som inte är nu, jag lever inne i mitt huvud och jag avleder min uppmärksamhet. Det går så bra så.

animal:
Oj! Tre inlägg på raken som bara handlar om mig. Det första riktigt långt dessutom. Jag får tacka så mycket för uppmärksamheten. Imponerande vilken energi du lägger ner på mig. Det minsta jag kan göra är väl att läsa igenom det du skrivit... Så det har jag gjort nu.

Det du skriver bekräftar min självbild att jag är en dålig människa som inte duger. Så långt är vi överens.

Men sen när det gäller mitt känsloläge så verkar du tro att man kan välja hur man vill känna oberoende av externa omständigheter. Och där slutar jag ta till mig av det du skriver. För det stämmer helt enkelt inte. Jag har sett exempel på människor som har varit glada alldeles oavsett vad som har hänt tills de till slut har kraschat mot en oförlåtande verklighet. Där vill jag inte hamna. Och eftersom vi inte är överens om vad problemet är kan vi inte heller komma överens om några lösningar.

Men du, en sak... Du verkar irriterad på mig. Rätt ordentligt irriterad till och med. Jag menar, TRE inlägg på raken... För att jag inte känner det du tycker att jag borde känna och för att vi inte är överens om betydelsen av externa orsaker till mående. Jag tänkte bara... skulle du inte kunna använda din egen strategi här? Alltså sluta se mig som ett externt problem du ska försöka ändra på och i stället se dina egna tankar om mig som problemet. För i så fall skulle du ju kunna ändra dina tankar om mig och sluta vara irriterad. Hur skulle det vara?

Annars kan du förstås fortsätta vara irriterad på mig om det känns bättre.

kiddie skrev:Jag kör med motsatsen till mindfulness eftersom mindfulness gör mig deprimerad och jag får ångest. Jag lever i en tid som inte är nu, jag lever inne i mitt huvud och jag avleder min uppmärksamhet. Det går så bra så.

Så gör jag också. Varje gång jag gör misstaget att vara närvarande i nuet, och känna hur det känns eller nåt sånt, får jag ångest. Bättre att gå omkring och tänka på sina specialintressen, och klura på nåt intressant, när man måste tvinga sig ut i "verkligheten".

Min hjärna är så aktiv att den måste gå lite på tomgång annars mår jag dåligt. Dessutom så får jag overklighetkänslor om jag riktar mig utåt för mycket, tror det beror på att hjärnan stimuleras med samma intryck om och om igen. Vissa är mer känsliga för det. Det kallas neuronuttröttning eller ngt sådant och vi har alla olika tröskel för det. Denna repetition kan leda till overklighetskänslor. Så jag är "ute" ur huvudet när jag behöver men kryper in sen igen.

Mats skrev:Men sen när det gäller mitt känsloläge så verkar du tro att man kan välja hur man vill känna oberoende av externa omständigheter. Och där slutar jag ta till mig av det du skriver. För det stämmer helt enkelt inte. Jag har sett exempel på människor som har varit glada alldeles oavsett vad som har hänt tills de till slut har kraschat mot en oförlåtande verklighet. Där vill jag inte hamna. Och eftersom vi inte är överens om vad problemet är kan vi inte heller komma överens om några lösningar.

Det är en ful ovana att säga "man" istället för "jag" och på så vis söka svepa in sina känslor i någon sorts "allmänmänsklig legitimitet". Självklart kan "man" (som i "folk") välja hur ens yttre omständigheter ska tolkas och reageras på. Det är allt vi gör, från morgon till kväll. Vissa gör det såklart mer ändamålsenligt än andra. Ytterligare några gör det mer medvetet/överlagt än andra. Huvudsaken är att vi var och en är personligt ansvariga – det är framsidan av "fri vilja"-myntet.

Om man inte själv ids anstränga sig för att stärka de mentala färdigheterna i tillräcklig grad så kanske man kan finna hopp i att hjärnimplantat mot depression börjat få klinisk tillämpning: http://blogs.scientificamerican.com/talking-back/2013/10/03/scientist-interview-implanted-electrodes-reboot-brain-out-of-intractable-depression/

Ifall ett implantat inte är ett praktiskt/ekonomiskt/administrativt gångbart alternativ kanske capsulotomi kan vara en gångbar strategi för att göra de sista åren mer uthärdliga (det är alltså en "mini-lobotomi" där man skär bort de ledsna känslorna, enkelt uttryckt).

Mats (uppstädat citat) skrev:Men sen när det gäller mitt känsloläge så verkar du tro att jag kan välja hur jag vill känna oberoende av externa omständigheter. Och där slutar jag ta till mig av det du skriver. För det stämmer helt enkelt inte.

Jag kan bara hålla med. Som jag skrev i mitt första inlägg: "Whether you think you can, or that you can't – you're probably right". Du sitter där du sitter, helt enkelt.

Mats skrev:Men du, en sak... Du verkar irriterad på mig. Rätt ordentligt irriterad till och med. Jag menar, TRE inlägg på raken... För att jag inte känner det du tycker att jag borde känna och för att vi inte är överens om betydelsen av externa orsaker till mående. Jag tänkte bara... skulle du inte kunna använda din egen strategi här? Alltså sluta se mig som ett externt problem du ska försöka ändra på och i stället se dina egna tankar om mig som problemet. För i så fall skulle du ju kunna ändra dina tankar om mig och sluta vara irriterad. Hur skulle det vara?

Annars kan du förstås fortsätta vara irriterad på mig om det känns bättre.

Jag är exhalterad, inte irriterad. Initialt blev jag frustrerad och irriterad över vad jag uppfattade som ett väldigt självdestruktivt tankesätt från din sida. Efter att ha kontemplerat saken under loppet av något dussin sekunder så kom jag fram till att ...

1) det vore mer ändamålsenligt att vara upphetsad över ditt "oförstånd" i egenskap av någon grej som erbjöd utrymme för att sprida lite ljus och värme (ett av mina specialintressen), och

2) att jag borde kunde kunna förlåta mig själv för att ödsla ytterligare lite tid på "idle socializing" (översättn?) här mot bakgrund av att min långa avstängning äntligen upphört (har varit tämligen isolerad socialt senaste halvåret).

Du har säkert rätt i att det är läge att uppgradera mina känslor inför detta spörsmål till att bli mer ändamålsenliga. Tveksamt om "tillfreds" är lättillgänglig nog i det här läget, så det får nog bli en mix av "likgiltighet" och "ointresse" istället. Japp.

animal skrev:så det får nog bli en mix av "likgiltighet" och "ointresse" istället.

Fair enough. Det är ömsesidigt.

Det är strålande vackert väder ute. Solen skiner
Alltid piggar det upp någon.

Zirre skrev:Det är strålande vackert väder ute. Solen skiner

Känns som om det uttalandet passar bättre i den här tråden...

Zirre skrev:Alltid piggar det upp någon.

Vädret som är nu (dvs regn) piggar upp mig!

Att vara positiv handlar för mig inte om att lura mig själv att allting är bra, underbart mm. Att vara positiv är att se allt ur en positiv synvinkel. Massmord? bra! då minskar överbefolkningen. Rött ljus vid övergångsstället? bra! då får jag tid på mig att sträcka på ryggen. Jag dog? bra! då slipper jag det här jävliga livet. Jag lever? bra! då har jag fortfarande tid på mig innan jag dör att göra saker jag tycker om.
Det finns inga händelser som är enbart positiva eller negativa, det gäller att göra det bästa av varje situation och se fördelarna med allt som händer.

-Du menar att man skulle må bättre av att tänka på det viset?

Bra, då kan vi lägga ner psykiatrin helt och hållet.
Det är bara att ta sig i kragen och skaffa sig disciplinen att tänka positivt.

KrigarSjäl skrev:-Du menar att man skulle må bättre av att tänka på det viset?

Bra, då kan vi lägga ner psykiatrin helt och hållet.
Det är bara att ta sig i kragen och skaffa sig disciplinen att tänka positivt.

Ja, har du inte hört att arbete ger karaktär och frihet? *obs ironi*

-Det är lustigt, både socionomer och nazister tycks tro att oavlönat arbete leder till ökad frihet för individen.

KrigarSjäl skrev:-Det är lustigt, både socionomer och nazister tycks tro att oavlönat arbete leder till ökad frihet för individen.

Det gör det på vissa sätt, men kanske inte som nazisterna hävdade

-Arbete leder möjligen till frihet om det genererar lön, meriter, nyttiga kontakter eller om man har ett särskilt mål i sikte.

Allt annat arbete leder bara till arbete och ingenting annat.

KrigarSjäl skrev:Allt annat arbete leder bara till arbete och ingenting annat.

På sätt och vis slaveri...

KrigarSjäl skrev:-Arbete leder möjligen till frihet om det genererar lön, meriter, nyttiga kontakter eller om man har ett särskilt mål i sikte.

Allt annat arbete leder bara till arbete och ingenting annat.

Att göra saker av andra anledningar än att tjäna pengar kan leda till själslig frihet. Att kunna göra saker för att man vill och inte för att hela tiden samla ihop mer och mer pengar. Men det kräver förstås att man på något vis har bostad och de basala behoven täckta. Man kan sammanfatta det som att man mår bra av att hjälpa behövande utan att kräva något i gengäld.