Pax!
Gör asperger så att man blir eller upplevet sig ensam? Ensamhetens diagnos, eller? Hur upplever ni det?

Asperger gör att man ofta har svårt att behålla sina gamla vänner och att skaffa nya. Sedan rivs folk med AS ofta bättre med att vara ensamma än andra, även om det finns en gräns för alla.

Jag klarar av att vara ensam. Jag har varit det över 2 år nu. Suttit ensam i min säng framför datorn. Men även eremiten förväntar sig att en dag vandra ut i världen igen. Då och då kommer den, ensamheten. Den fyller din själ med tomhet, en tomhet du vill fylla tillsammans med någon. Tomhetens intensitet är stark, du ryser från hjärtat ut i kroppen. Och du känner sorg över vad som inte blivit.

Hoppet är vad som får allt att fortsätta vara precis som det alltid varit. Hoppet om att en dag vandra ut i världen igen. Den dagen kommer aldrig, och månaderna och åren går. Och ensamhetens realitet kryper sig närmare inpå.

Förstå mig rätt nu, jag är oftast fylld av glädje. Och jag är engagerad i en sorts hyperinteraktivitet online. Men den aktiviteten är i sitt fundament baserad på en djuprotad pessimism och paranoia. Ett heroiskt försök att med ren viljekraft handla som om pessimismen inte är och lurar där ute i skuggorna.

I den här tråden så kan ni berätta eller fråga det ni vill relaterat med stor frihet.

Man lär sig till slut att älska ensamheten, att till slut föredra den.
Nu är jag ju dock inte ensam längre men..

Kevlarsoul: Känner du fortfarande behov av att vara ensam?

Lilla LO skrev:Kevlarsoul: Känner du fortfarande behov av att vara ensam?

Ja.. Betydligt mer än vad jag gjorde förr..

Ja.. Betydligt mer än vad jag gjorde förr

Hur ser din vardagssituation ut? Är du sambo?

Anledningen till att jag frågar är för att jag försöker hitta tips och råd på hur jag ska förhålla mig till min pojkvän när han som han själv säger : Vill vara ifred ett tag . . .

Vi är särbos och har varit tillsammans i 4 år.

Lilla LO skrev:

Ja.. Betydligt mer än vad jag gjorde förr

Hur ser din vardagssituation ut? Är du sambo?

Anledningen till att jag frågar är för att jag försöker hitta tips och råd på hur jag ska förhålla mig till min pojkvän när han som han själv säger : Vill vara ifred ett tag . . .

Vi är särbos och har varit tillsammans i 4 år.

Jag har sedan ett halvår tillbaka ett distansförhållande.. Vissa skulle väl kalla det särbos men jag ogillar det ordet och vill inte använda det som benämning på mitt förhållande.

Men i min vardag är jag ensam och har varit i många år.

Ensam, lagom mycket - utan att ha koll på människorna i mitt (gamla?) liv.

Lyckligt installerande, dock för tidigt, av: Mac OS X 10.9 Maverick

Intressant i sammanhanget: http://en.wiktionary.org/wiki/maverick

Jag har hamnat så extremkonstigt med sjukdomen, att jag knappt kan möta någon.

Sorg och glädje är annorlunda med schizofreni. Fast, tänk nu om jag är en aspie också!

Datorberoendet är ok, men inte om jag måste från Internet - just nu så har jag oreda där.

Jag hittade en intressant länk: http://web4health.info/eu/faq/sv

Men har tappat bort den typ av Internetmissbruk som stod i Wiki - orkar inte leta just idag.

Att få va' sig själv skulle vara befriande! Men vem är man då egentligen, nu 50+ ?

Det hänger ihop med schizofrenisymtomet, förmågan att i en stor grupp människor, t.o.m i församlingen, känna sig ensam.

/notwoodstock

Ja.. Om jag vill vara ensam när vi väl är tillsammans.. Det är svårt..
Han vill sällan låta mig vara en längre stund.

Om man inte träffar andra människor hur kan man då orka att existera?

Det orkar man inte..
Inte jag i alla fall..
Blir ganska så apatisk när jag är ensam under långa perioder.

Ja.. Om jag vill vara ensam när vi väl är tillsammans.. Det är svårt..
Han vill sällan låta mig vara en längre stund.

När/om du känner att du vill vara själv och han skickar sms mest för att säga att han saknar dig eller liknande, känner du då att han jagar dig?

Det måste vara jobbigt att vara ensam som t.ex. en schizoid person

Jag föredrar att vara ensam. Mer och mer har jag blivit så. Jag kände dock ett stort hål av ensamhet inom mig under en väldans massor av dagar och nätter, men det tomrummet, som jag nu äntligen fått svar på vad det behövde fyllas med för att ensamhetskänslorna skulle utebli och ensamheten i sig skulle vara okej - har gjort att jag nu fullkomligt inte bryr mig alls om att vara nära andra människor, faktum är att det nu snarare känns mer irriterande än någonsin innan. Jag har ju mitt svar. Tomrummet är fyllt. Behöver inte längre andra i sökandet av förståelse över vem jag är. För nu vet jag. Och endast en jämlike/soulmate kan komma mig riktigt nära nu, om jag ens kommer vilja öppna mig för någon igen.

jesusiscool skrev:Det måste vara jobbigt att vara ensam som t.ex. en schizoid person

Då är man ju två!! Fast inte samtidigt kanske, de kanske inte kan snacka med varandra? Lite som att leva i skilda världar. Fast det är nog myt att man är som två personer.

Lilla LO skrev:

Ja.. Om jag vill vara ensam när vi väl är tillsammans.. Det är svårt..
Han vill sällan låta mig vara en längre stund.

När/om du känner att du vill vara själv och han skickar sms mest för att säga att han saknar dig eller liknande, känner du då att han jagar dig?

Svårt att säga.
Beror på vilket humör jag är på.

Syntaxerror skrev:

jesusiscool skrev:Det måste vara jobbigt att vara ensam som t.ex. en schizoid person

Då är man ju två!! Fast inte samtidigt kanske, de kanske inte kan snacka med varandra? Lite som att leva i skilda världar. Fast det är nog myt att man är som två personer.

Att ha en schizoid personlighetsstörning är inte att ha multipla personligheter. En schizoid föredrar ensamaktiviteter. De lider inte av ensamhet, de föredrar den.

Ensamhet skulle funka för mig om jag bodde inne i stan eller i tätorten och har lätt att ta mig ut till samlingsplatser och affärer, det är även det som är målet för mig.

Sen får man acceptera ensamheten, men kommer ha kontaktperson
men någon vän eller 2 att träffa emellanåt.
Annars har ja mina vänner via nätet.

Syntaxerror skrev:

jesusiscool skrev:Det måste vara jobbigt att vara ensam som t.ex. en schizoid person

Då är man ju två!! Fast inte samtidigt kanske, de kanske inte kan snacka med varandra? Lite som att leva i skilda världar. Fast det är nog myt att man är som två personer.

Vet inte om det beror på min personlighet, livserfarenhet eller HA person men känner verkligen ingen mig. Fast min ensamhet är snarare självvald och egentligen inget jag föredrar mer än det andra.

Tänkte på min egen situation igen.

Inre röster genomsyrar hela min tillvaro, på gott och på ont.

Klarar därför ensamheten. Men vilket liv! Det går inte att föreställa sig.

Ser AS som en underbar förklaring på frågan om "varför". Att kanske kunna hitta tillbaka till mig själv, trots de 30 åren med psyktrassel.

/notwoodstock

@AustenAnnie, Vad är en HA person?

plåtmonster skrev:@AustenAnnie, Vad är en HA person?

Hells angels person. Farliga killar på hojen.

Jag avskyr ensamhet men jag försöker intala mig själv att det är min vän. Att det är bra att vänja sig vid det, att man tillslut mår bra av det. Men det spelar ingen roll hur mycket jag vänjer mig vid det för jag mår ändå dåligt om inte hela tiden men så ibland.

Jag har vart ensam i över två år. Och då snackar jag inte sådär trevligt ensam. Utan utfryst. Jag har inte haft en enda vän i skolan på två år, och nu tänker ni säkert ”Att inte ha någon vän är inte så farligt”. Jo det är det. För jag har inte haft någon att prata med, min klass ser mig inte, lärarna har inte sett mig, ingen har sett mig. Jag existerar inte i skolan. Jag har aldrig någon att prata med. Aldrig någonsin. Jag har ingen att jobba med när det är grupparbeten, det finns ingen som frågar mig. Hamnar jag i en grupp med folk så reagerar de inte ens, de brukar oftast bara lämna mig där och gå och jobba någon annanstans.

Jag har inte haft någon att sitta bredvid under lektionerna i flera år. Jag sitter inte ens i ett hörn längs bak i klassrummet men det känns ändå som så. Jag sitter ju för fan i mitten av klassrummet men folk sätter sig som i en cirkel runt omkring mig. Det går inte att sitta nära mig, man måste ha minst tre stolar emellan. Jag har väl någon väldigt farlig sjukdom antar jag.

Vart vill jag komma med detta? Ingenstans antagligen. Vill bara få fram att folk ibland säger till mig ”Du vet inte vad ensamhet är”, vet inte jag vad ensamhet är? Nej verkligen inte. Jag har ju för fan ingen aning om vad ensamhet är. Verkligen inte. Jag har bara levt med det i flera år och det har drivit mig till gränsen av vansinne. Nej jag har ingen aning om vad ensamhet är, verkligen inte.