det är något jag tänkt på den sista tiden, att jag kanske inte räcker till. Mina två barn som har asperger verkar jag räcka till för men för mitt barn som har endast adhd så verkar jag inte räcka till. Det är som om hen söker av mig en slags social bit jag inte kan tyda ut vad det är, som jag inte kan ge.
Det är en svårighet som fått många konsekvenser. Jag försöker förstå hur hen upplever mig, och vad som saknas och hur det kanske kan kompenseras. Det är svårt att förstå. Det är som en önskan om en kontakt som ska vara i luften hela tiden som jag inte kan vara uppkopplad mot. Förstår någon? Önskar diskutera och utbyta erfarenheter om detta.

Moderator Gripandekylig - tråd flyttad från Att leva som Aspergare

Konstant bekräftelse och social kontext i interaktionerna?

Är hen en kille?

Jag tror att jag förstår men kan inte heller sätta fingret på vad det är som saknas hos mig.
Har en dotter med en del AS-drag och en med mer ADHD-drag, dock ganska vaga sådana (ingen av dem har diagnos).
Och den äldre med ADHD-drag tror jag faktiskt blir lidande på något sätt på något för mig diffust socialt plan i vår interaktion. Det känns ibland som att hon vuxit förbi mig i social kompetens och genuin social förståelse om hur omvärlden och en själv fungerar och jag märker också att jag inte alltid kan ge henne stöd i just sådana frågor. Åtminstone inte på hennes villkor...och då är det ju inget stöd.

Väldigt svårt att förklara begripligt. Dessutom är jag inte helt säker på att det inte bara är mitt dåliga föräldrasamvete som spökar och att där kanske inte alls finns ett så uttalat problem.

Utveckla gärna dina tankar kring det du upplevt, kanske kommer vi fram till något konkret till slut.

Välkommen till forumet!

plåtmonster skrev:Konstant bekräftelse och social kontext i interaktionerna?

Är hen en kille?

Jag skrev hen för att jag inte ville skriva om det är en kille eller en tjej, därför frågar jag dig om det skulle vara bättre för din förståelse som jag ju söker om du visste, min tanke är alltså att inte lämna ut mig för mycket på internet, eller alltså inte för mycket för att å andra sidan lämna ut desto mer.

Ja, hen söker bekräftelse i interaktionerna, och interaktion utan att liksom vilja mig något. Var det så du menade?

LILITH_ skrev:Jag tror att jag förstår men kan inte heller sätta fingret på vad det är som saknas hos mig.
Har en dotter med en del AS-drag och en med mer ADHD-drag, dock ganska vaga sådana (ingen av dem har diagnos).
Och den äldre med ADHD-drag tror jag faktiskt blir lidande på något sätt på något för mig diffust socialt plan i vår interaktion. Det känns ibland som att hon vuxit förbi mig i social kompetens och genuin social förståelse om hur omvärlden och en själv fungerar och jag märker också att jag inte alltid kan ge henne stöd i just sådana frågor. Åtminstone inte på hennes villkor...och då är det ju inget stöd.

Väldigt svårt att förklara begripligt. Dessutom är jag inte helt säker på att det inte bara är mitt dåliga föräldrasamvete som spökar och att där kanske inte alls finns ett så uttalat problem.

Utveckla gärna dina tankar kring det du upplevt, kanske kommer vi fram till något konkret till slut.

Välkommen till forumet!

Tack för välkommen till forumet.

Just det känner jag igen väldigt mycket. Att mitt barn kan så väldigt mycket om det sociala livet, och lever mycket i det sociala livet med kompisar, och det är sånt som jag inte kan. Jag blir urtrött av att umgås. Så hör det väl också till att jag är den enda föräldern hen har, kanske krävs det då extra mycket av mig. Men nu blev vi bjudna på middag till nyår! Känner mig helt stolt att kunna presentera att vi ska göra en helt normal sak.

Mariastjarna skrev:Jag skrev hen för att jag inte ville skriva om det är en kille eller en tjej, därför frågar jag dig om det skulle vara bättre för din förståelse som jag ju söker om du visste,

Killar har oftast mindre sociala krav och utlevelser. Medan för tjejer så kan det sociala vara huvudsaken och också något de kan ha stor förmåga av. Det påverkar mängden, typen och kraven på interaktion.

Mariastjarna skrev:Ja, hen söker bekräftelse i interaktionerna, och interaktion utan att liksom vilja mig något. Var det så du menade?

Japp.

Mariastjarna skrev:Jag blir urtrött av att umgås.

En förklaring till detta är att sannolikt att ständigt måste vara beredd på olika passningar i form av kroppsspråk och verbala interaktioner. Dessutom ska det utöver att vara rätt dessutom vara varierat kroppsspråk och röst. Dessa saker återverkar sedan dels direkt hur man blir behandlad och vad personer säger till andra om en själv, vilket förstås minskar den direkta återkopplingen och gör det svårare att lära sig.

Alltihop utan att det för många ger något, inget att lära om det som man är intresserad av eller samvaro som är givande.

När skillnaden dessutom är att alla dessa responser skall vara på beredskap och återkoppla snabbt för att inte ses som ignorant eller slö. Så blir det förstås tröttsamt. Omedvetet finns nog också gamla minnen av sociala misslyckanden och meningslöshet samt påminnelse av ständig beredskap utan någon belöning för mödan.

Klart som korvspad att det blir "jobbigt".

Nu kommer en del att säga att man bara skall "vara sig själv och slappna av". Gör man det så blir det negativ återkoppling - så uppenbart stämmer det inte. Det skulle kallas självcentrerad neuropreferens, eller neurobigotteri om man så vill.

Jag har ju ganska lätt för att förstå mig själv. Men hur upplever mitt barn mig? Jag förstår ju att dessa interaktionerna är väldigt viktiga för mångas välmående. Jag vill ju att mitt barn ska må bra. Jag funderar alltså på om detta är mer än att man bara är olika, att det alltså blir som ett stort lidande för mitt barn, med framtida konsekvenser.

Kanske kan du kompensera genom att vara lyhörd?

Mariastjarna skrev: Men hur upplever mitt barn mig?

Jag tror du har ställt den viktigaste frågan och så länge du inte glömmer den kommer det nog gå bra.

Själv ser jag min dotter som mitt bästa specialintresse och det öppnar många dörrar.
Att man brister på vissa punkter är alldeles säkert, men vilken förälder gör inte det?
Det är viktigt att visa att det finns utrymme för diskussioner, att man släpper alla förutfattade meningar om att man själv har rätt. För som din fråga antyder, spelar det någon roll om du har rätt, eller är det hur ditt barn upplever det, som är viktigast?